Jag vill träffa just DIG för en PT-timme! Därför ger jag nu er chansen att slåss om en PT-timme. Allt du behöver göra är att skriva en motivering till varför just du ska få komma och träna med mig på Crossfit Nordic. Du kan antingen skriva motiveringen här som en kommentar eller mejla den till mig på anna-lena@crossfitnordic.se. Nästa fredag 12 februari meddelar jag vem den lyckliga vinnaren är.
Kom igen! Jag vill träffa DIG!
Ur innehållet:
I min familj är jag starkast. I alla fall enligt min son. För honom är det skrattretande att hans pappa skulle vara starkast. Nu säger jag inte att alla kvinnor måste bli starkare än sina män, men för mig är en utjämning av kroppsstyrka ett viktigt feministiskt steg. Det är mamman som är den coola superhjälten – pappan springer.
Det känns riktigt skönt att för en gångs skull känna att träningen flyter på precis så som jag vill. Inga skador, skavanker eller känningar. Kroppen bara suger åt sig all träning som en svamp just nu. Jag kan köra 20km marafart ena dagen och långpass dagen efter utan att känna mig särskilt sliten. Jag vet inte riktigt hur det kommer sig. Sömn, mat, arbete och återhämtning är inte särskilt mycket bättre nu jämfört med tidigare. Plötsligt händer det bara. I januari blev det mängdrekord med 565km. Även om det inte riktigt blev så många fart- och tröskelpass som jag hade hoppats på så är jag ändå mer än nöjd med mängden jag lyckades skrapa ihop. Det kan nog bli bra det här. Riktigt bra till och med. Just nu känner jag mig odödlig. Barcelona here I come! Sjukdom är det enda som kommer kunna stoppa mig från ett nytt PB. Sub2.50 känns också realistiskt just nu. Jag måste ha ett konkret mål för att orka med all träning, det har alltid vart min största drivkraft men mist lika stark är rädslan för att misslyckas nå det högt uppsatta målet och det ska inte underskattas som incitament. Faktum är att jag själv just nu är lite förvånad över att kroppen kan absorbera all träning, särskilt med tanke på att jag ökat volymen en hel del inför denna mara. Än så länge verkar bäst före datumet på den här kroppen inte ha passerat.
Nu är det bara dryga månaden kvar och det börjar bli dags att byta fokus från mängd till fart. Väderförhållandena är ju som dom är just nu, februari är inte den bästa månaden för att springa fort utomhus. Inför vårmaror brukar jag alltid vara nojig att inte få till tillräckligt många fartpass på asfalt och Barcelona ligger ju ännu tidigare än både Paris och Rotterdam som jag sprungit tidigare men inte ens det oroar mig just nu. Jag gillar specifik maraträning för det krävs i regel att man springer lite längre sträckor än inför millopp och halvmaror och det passar mig. Snittlängden på mina pass i januari var 21,7km. Men om jag ska få till mera fart så är det läge att sluta tänka långa pass för då kommer det garanterat att slita i kombination med överfart. Igår körde jag 2 x (3 – 2 – 1km) på löpband. Totalt blev det en hyffsad mängd löpta kilometrar och rätt många av dom i överfart. Trodde jag skulle vara seg efter dåligt med sömn och en känsla av en begynnande förkylning men kände redan på uppjoggen att det fanns spring i benen och pulsen låg lägre än normalt. Nu kan förvisso farterna på band inte jämföras med reella farter utomhus men det känns ändå som en bra indikator. Inför mina tidigare maror har jag alltid känt mig sliten i just denna del av uppbyggnadsfasen, igår kändes det bara lätt och för en sekund funderade jag på om jag skulle köra ytterligare en serie bara för att.
Idag funderar jag på att vila. Men samtidigt känner jag mig inte sliten utan snarare sugen på att springa så det kanske bara är dumt? Never waste good legs. Alla säger hela tiden att man ska våga vila men jag tror också att man måste våga träna om man vill bli bättre. Det är trots allt skillnad på smärta och smärta. Och efter gårdagens pass på band är jag sugen på lite löpning utomhus. Samtidigt som det är skönt att löpbanden finns för lite snabbare löpning vintertid är det ofta skönast att springa ute. Vill man så går det ju att springa sig trött ute så här års också även om farterna inte blir domsamma. Den senaste tiden är det inte blankisen och snömodden som stört mig mest utan snarare 1) Mörkret – att man knappt ser vart man springer 2) bilister som inte förstår när dom har väjningsplikt och bilister som inte lärt sig använda blinkers (det är ofta svårt att tvärnita som löpare så här års) och 4) folk som promenerar med hörlurar och håller på skita på sig när man svishar förbi. Jag är ofta beredd på att få en handväska i ansiktet med tanke på hur rädda vissa blir. Men trots det så lockar mörkret och minusgraderna just nu.
Har börjat fundera lite på kläd-och skoval till Barcelona också. Beställde ett par nya DS Racer10 förra veckan, sulan på mina gamla börjar sjunga på sista refrängen och även om dom skulle hålla för ytterligare en mara så känns det lite lyxigt med ett par fabriksnya skor direkt från kartongen lagom till årets första tävling. Har vart lite sugen på den nya modellen DS Racer 11 men den ser lite omgjord ut så jag vågar inte chansa just nu. Tian är den absolut bästa skon jag sprungit i, perfekt för just marathon. Tänkte också beställa svenska friidrottslandslagets linne. Jag har efterfrågat det i flera år och äntligen kan man köpa de officiella kläderna även som motionär. Perfekt för oss som springer lopp utomlands.
Det har blivit mycket träning dom senaste månaderna, ändå känner jag inte att jag försakat nåt annat mer än tidigare. Vill jag ha en vilodag tar jag en vilodag. Känner jag för en rejäl bäcka så tar jag det. Vill jag gå på krogen så går jag på krogen. Det handlar om balans och att leva också. Jag kommer aldrig att vinna nånting eller ens vara i närheten. Balans för mig är inte att räkna kalorier, undvika allt vad socker heter, käka kvarg till frukost, sallad till middag och springa 14mil i veckan på det. Då skulle jag bli dum i huvudet. I lördags var jag ut med ett par kompisar som också tränar en hel del men som fokuserar på styrka och som inte är lika liberala i sin syn på kost som jag. Fick frågan om jag inte skulle bli en bättre löpare om jag skippade ölen. Tveksamt svarade jag, snarare tvärtom. Om jag ska klara av all träning måste jag veta att det inte finns några förbud så den där ölen gör mig snarare till en bättre löpare. Och Nutella semlan i kylskåpet gör att jag precis bestämde mig för att sticka ut och springa nu. Inte för att det egentligen behövdes men ändå. Den kommer smaka så mycket bättre efter en timmes löpning.
/Hörs
Dagens låt: nu vill jag ha sommar, sol och splitshorts. Tyvärr lär det dröja ett tag tillså istället får jag försöka skapa en sinnesstämning av sommar i mitt huvud med hjälp av musik. När jag tänker på sommar så tänker jag på värme och när jag tänker på varm sommar tänker jag 1994 och fotbolls VM i USA. Ravellis straffräddning till tonerna av Bruce Springsteens Jungleland med Clarence Clemons på saxofon i vad som skulle kunna vara världens bästa saxsolo. Det är sommar det.
Trots att jag hatar vintern så älskar jag att träna mycket den här årstiden, det blir så mycket roligare om man gjort sin hemläxa ordentligt under vintern när våren och asfalten sen kommer. Å visst borde man kunna förbättra sig till minst 45 års ålder, så då har jag ju tio år på mig…fan, vad gammal man börjar bli…
Så kan det nog vara, det låter rimligt att de senaste årens löpning börjar ränta av sig nu. Kommer minska volymen allt eftersom nu och försöka få till fler fartbetonade pass istället. Jag tycker nog inte att jag är i en formtopp just nu eftersom jag fortfarande springer ganska många mil i lugn fart och har svårt för att pressa mig riktigt rejält under längre sträckor, däremot har jag nog prickat in en formtopp vad gäller träningen.
Firade tisdag med ett nytt PR i både Turkish getup och viktad pullup! Jihoo! Jag lyckades resa mig upp med en 26-kiloshantel på rak arm, upp i en snygg Turkish getup. Eller snygg och snygg. Utifrån såg det nog rätt snyggt ut, men inne i huvudet var det mest snurriga tankar av typen ”Ofyfanofyfan”, ”Tappa inte nu”, ”Nonononono!!!” Men upp kom den. Och ner.
När jag hade kommit ner liggande på vänster sida och bara skulle lägga ner hanteln på golvet igen släppte jag för en sekund kontrollen lite – jag var ju klar, hade persat och var överlycklig! – och när jag då böjde armen lite drullade hanteleländet ner på bröstet via vänster lår. Så nu har jag en lårkaka på vänster lår och en som det känns tillknycklad bröstkorg. Som tur är landade den rakt på bröstbenet och inte på en tutte. Men jag tappade luften och fick sitta en stund och återhämta mig.
Sedan var jag tydligen redo att maxa i viktad pullup. Mitt tidigare PR var 7,5 kg extra och det satte jag idag också. Sen gick jag upp till 10 kilo och då gick det otroligt långsamt på slutet. Men jag lyckades pressa upp hakan över räcket. Allvarligt var jag ju tvungen att göra det – alla från OBS-klassen som var där stod och tittade. Hade jag missat hade de aldrig slutat håna mig. Se där vad lite press kan göra.
Se till att persa ibland – pressa dig till ditt yttersta för att se var dina gränser går och se att du faktiskt utvecklas. Dessutom är det sjukt kul att persa!
Här kommer ett gäng bilder från en av världens i särklass mest påkostade 70.3:or.
Kan varm rekommendera för den som är sugen på ett tidigt race men glöm inte packa ner starka cykelben då det ofta blåser här samt stor plånbok då det är dyrt.
På väg till simstarten. Jag har en Roka Maverick Pro, syns nere i mitten av bilden.
600 meter simmade samt sprungit ca 800 meter från Jumeirah Beach Marina till T1.
Ut ur stan, försöker få ner adrenalinet och kryssa mellan hetsiga AG´s.
Inte alls bekväm i sittställningen. Björn kommer få en del att jobba med här.
Genom en av många rondeller på väg ut mot vändpukt. Fortfarande en del AG´s att cykla om. Banan är annars spikrak och innehåller rolling hills. 300 höjdmeter.
Ut ur T2 som 3:a i min AG. Tyvärr distansmässigt långt bakom mina jämlikar då jag hamnade långt bak i starten. Hade initialt en Relay löpare som sällskap men han väggade tidigt.
Fint flyt och bra frekvens. Inget slår bra löpform.
Lite mindre glädje men fortfarande kontroll.
Målrakan, ingen sprint behövdes detta år.
Ingen aning om plats eller tid, mest lättad vara i mål efter en stabil insats. Min nettotid var 4:01:30. Tavlan visar Herrproffsens tid fortfarande som startade ca 30-40 minuter före oss.
Så coolt få tävla på såna här platser i världen. Svårlaget!
Så, nu räcker det med halvnakna bilder. Ni hittar säkert fler på min instagram @nelker
Prutt!
Hej!
Då var årets första race ur världen. Normalt sett är ett lopp i januari inte speciellt viktigt ur en nordisk synvinkel men för mig inför säsong 2016 var det extremt viktigt. För det första har jag brutit mina tre senaste lopp (Halmstad, Kalmar & Vichy). Även om jag hade giltiga skäl skapar det besvärliga hjärnspöken och väcker tvivel om min kapacitet. Jag har ett underbyggt förtroende för min kropps förmåga att prestera men den värsta farhågan för mig är om mitt psyke skulle bli soft och jag börjar fabricera anledningar bryta så fort det blir tufft. 2014 slutade också med en DNF i Phuket och kommer ihåg att jag även då hade problem hämta mig från det. Därför var det så sjukt viktigt få bevisa för sig själv även denna gång att jag fortfarande kan prestera så man kan återgå till träningen utan en oro i själen att det senare kan skita sig. Nu med ett bra resultat det bara bygga vidare och finslipa formen för nästa lopp…man är inte bättre än sitt senaste lopp.
Memo to self: Tävla endast om du är redo för det, oavsett distans. Då slipper du både fysiska och mentala tillbakagångar.
För sammanfatta Dubai 70.3:
Kraftiga vindar, upprört hav med strömmar gjorde att man ändrade simbanan helt. I normala fall hade organisationen ställt in simningen men eftersom den togs bort i Bahrain ville Ironman Middle East inte ha en till flopp. Vi fick helt enkelt simma i en småbåtshamn. Små & små, mest yachts men ni fattar. Proffsen fick ostört simma sina 2×600 meter runt innan de släppte i boskapen med 3 sekunders lucka en & en. Tyvärr hamnade jag för långt bak och dök inte i förrän 10 min efter första AG. Gjorde min livs simning på 600 meter innan jag sprang de 800 metrarna på stranden till T1. Hade redan där passerat 100 pers totalt och var nu 3:a i min AG.
Hade en strategi inte gå hårt på cykeln till vändpunkten 45 km ut. Det blåste extremt mycket snett bakifrån ut, så med 260 watt höll jag stadiga 42-50 km/h. Ovanan ligga i båge och sitta still var dock värre än väntat. Skav i grenen och nacke som strålade smärta. Irriterande hur snabbt man förlorar den vanan och fick mentalt stålsätta mig för inte tappa gnistan. Efter vändpunken fick man stormen rakt i ansiktet. Det var stundtals löjligt med sand som blåste rakt in i käften och piskade smalbenen. Har dock efter skolats på cykeln i Halmstad & Playitas lätt för cykla i vind så det var nog här jag hade mitt bästa parti relativt sett på cykeln. Var annars inte särskilt nöjd med cykeldelen. Inte gjort en bikefit på nya cykeln än och tappade power pga ovana alldeles för mycket. 270 watt NP när jag nådde T2, 39 km/h i snitt. 2:19h tog 90 km med 300 höjdmeter denna stormiga dag.
Har haft en mycket stabil löpform sista tiden. Skadefri sedan länge och lyckats hålla god kontinuitet. Saknar fart men då mitt mål är Sydafrika så får den delen hållas tillbaka. Märkte direkt efter några hundra meter ut på löpningen att det här har jag. Rytmen kom snabbt och kraften fanns där. Testade inte var gränsen låg på första varvet av tre då jag ville verkligen ha en jämn halvmara samt ha lite krut i tanken om det skulle bli en duell längre fram. Tyvärr blev det aldrig så utan jag fick springa solo hela vägen. Var för långt bakom mina jämlikar tack vare min fadäs vid starten. Var trött och sliten sista 3-4km men hade absolut mer ta ut men det är omöjligt anser jag utan nåt att springa för. 1:24:40 är därför ett gott kvitto efter en tuff cykling på en vindpinad strandpromenad. Löpningen var dessutom korrekt uppmätt precis som cyklingen. Hatten av Ironman Dubai!
Kom trea i min Agegroup M35-39 på tiden 4:01:31 (25:a totalt). Reflektionen av det är att Challenge Race är rena sandlådan i de flesta fall. Fick jag se mig besegrad av säkert 8-9 amatörer. Som svensk är jag dock väldigt nöjd. Cykla trainer är inte samma sak som utomhus och precis som jag sa tidigare så kan det bara bli bättre. Viktigaste är att löpningen fanns där, cykla är lättare få till. Löpningen är ett gissel då skador och annat jämt kommer i vägen.
Fick även chansen åka till VM på 70.3 i Australien. Racet går 5 veckor före Hawaii och blir en bra back up plan om Sydafrika skulle skita sig.
Stort grattis till Rickard Carlsson som var bästa svensk för dagen och även vann sin AG M25-29. Även imponerande bedrifter från Mattias Krantz, Martin Johansen, Rickard Arnerup, Britt Welander (1:a plats), Johanna Sundberg m fl.
Slut
Nelker
