Vinn en PT-timme! Med mig!


Jag vill träffa just DIG för en PT-timme! Därför ger jag nu er chansen att slåss om en PT-timme. Allt du behöver göra är att skriva en motivering till varför just du ska få komma och träna med mig på Crossfit Nordic. Du kan antingen skriva motiveringen här som en kommentar eller mejla den till mig på anna-lena@crossfitnordic.se. Nästa fredag 12 februari meddelar jag vem den lyckliga vinnaren är.

Kom igen! Jag vill träffa DIG!

Majnumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Spring bort din stress
  • Trailfeber
  • 14 trailskor testade
  • Maratonspecial
  • Fokus på rumpan
  • Maxa milen
  • Vila med Yinyoga
  • 6 löparprylar du inte kan vara utan

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Stark och feminist


I min familj är jag starkast. I alla fall enligt min son. För honom är det skrattretande att hans pappa skulle vara starkast. Nu säger jag inte att alla kvinnor måste bli starkare än sina män, men för mig är en utjämning av kroppsstyrka ett viktigt feministiskt steg. Det är mamman som är den coola superhjälten – pappan springer.

Nya PR och en mosad bröstkorg


Firade tisdag med ett nytt PR i både Turkish getup och viktad pullup! Jihoo! Jag lyckades resa mig upp med en 26-kiloshantel på rak arm, upp i en snygg Turkish getup. Eller snygg och snygg. Utifrån såg det nog rätt snyggt ut, men inne i huvudet var det mest snurriga tankar av typen ”Ofyfanofyfan”, ”Tappa inte nu”, ”Nonononono!!!” Men upp kom den. Och ner.

När jag hade kommit ner liggande på vänster sida och bara skulle lägga ner hanteln på golvet igen släppte jag för en sekund kontrollen lite – jag var ju klar, hade persat och var överlycklig! – och när jag då böjde armen lite drullade hanteleländet ner på bröstet via vänster lår. Så nu har jag en lårkaka på vänster lår och en som det känns tillknycklad bröstkorg. Som tur är landade den rakt på bröstbenet och inte på en tutte. Men jag tappade luften och fick sitta en stund och återhämta mig.

Sedan var jag tydligen redo att maxa i viktad pullup. Mitt tidigare PR var 7,5 kg extra och det satte jag idag också. Sen gick jag upp till 10 kilo och då gick det otroligt långsamt på slutet. Men jag lyckades pressa upp hakan över räcket. Allvarligt var jag ju tvungen att göra det – alla från OBS-klassen som var där stod och tittade. Hade jag missat hade de aldrig slutat håna mig. Se där vad lite press kan göra.

Se till att persa ibland – pressa dig till ditt yttersta för att se var dina gränser går och se att du faktiskt utvecklas. Dessutom är det sjukt kul att persa!

Som en löpare


Ibland händer det märkliga saker i livet. Som när man vaknar och känner att ”Nej, men idag tror jag att det skulle passa att gå ut och springa lite efter att jag lämnat på dagis.” Det har hänt förut.

Men sen blev det ännu konstigare. Jag satte på mig kompressionsstrumpor! Jag klädde mig efter lager-på-lager-teknik och kände att ”idag är jag lagom varmt klädd”. Jag fäste tofsen lite bättre än jag brukar. Jag borde redan då ha anat oråd.

Min son cyklade till dagis, så jag sprang bredvid. Han frågade ”Joggar du?” och jag svarade ja, men inne i huvudet tänkte jag ”Nej, JAG SPRINGER!” Jag älskade ljudet av allt grus på asfalten under mina fötter.

Väl på dagis kunde jag knappt hålla mig från att bara rusa ut! Väl ute försökte jag inte ens springa till skogen, det enda ställe jag ibland gillar att springa. Nej, jag höll mig på asfalten där fötterna knastrade mot gruset. Och vet du hur jag vet det? Jo, för jag valde att inte sätta in hörlurar i öronen! Ok, vi tar det en gång till: jag VALDE att lyssna på mina egna steg! När jag sprang!

Nu förstår jag om ni är lika omskakade som jag, det hela är overkligt, men jag sprang omkring, lite planlöst på trottoarerna i Sjöstan under i runda slängar 40 minuter. Sedan hittade jag en trappa. Avslutade det hela med att springa fem varv på en lite runda som varje varv avslutades med två trappintervaller.

När jag kom hem var jag dyngsvettig och alldeles euforisk.

Som en…löpare.

På måndag ska jag som tur är till läkaren på hälsoundersökning. Då ska jag fråga honom om vad han tror om min mentala status.

Res till Palma med mig!


I mars är det dags för mig att för första gången åka som instruktör på träningsresa. Vi på Women’s health ska ta med oss kalastränare som Tanja Djelevic, Maria Olofsson, Magnus Hagström och vi i redaktionen (Sofie, Jenny, Marie och jag) och åker en vecka till Palma på Mallorca för en träningsvecka som heter duga. Det blir också god mat, slappa dagar på stranden och annat sånt där som man gillar jättemycket.

Så in och boka och åk med mig till Palma! Jag vill verkligen att just du följer med!

PR och snuva


Ibland går det fort. I fredags, under morgonpasset, briljerade jag och slog till med ett nytt personligt rekord i Turkish getup – 24 kilo på både höger och vänster hand. Det kändes så otroligt lätt! Det hade aldrig hänt om inte mina träningskompisar Zach och Rikard hade stått bredvid mig och först kört på 24 kilo, men plötsligt bytte till 32 kilo! Jag som då körde på 20 kilo kunde inte ta att de skulle köra på TOLV kilo mer än jag. Det var inte ok. Mitt tidigare pers låg på 22 kilo, och jag insåg att jag var tvungen att gå över det för att komma undan med hedern i behåll. Och faktum är att 24 inte kändes så vansinnigt tungt. Jag fick överlycklig gå och ringa i PR-klockan. Klang och jubeltid!

Jag gillar verkligen att persa i just Turkish getup. För mig är det som att testa hur mycket allround-starkare jag har blivit. Den mäter liksom allt, framför allt stabiliseringen i kroppen. Det känns helt enkelt sjukt bra att klara allt tyngre vikter.

Sen blev jag förkyld i helgen och morgonens träning inskränktes till några solhälsningar på hemmaplan för att hålla ryggen på gott humör. Men snuvan verkar ha begränsat sig till snor och inget annat, så förmodligen kan jag vara med på passet i morgon bitti.