Vi har – på gott och ont – hjärnor som har utvecklats för att bli beroende. Det är dopamin som driver oss. Vi eftersträvar belöningar och eftersom världen ser ut som den gör, leder det till fetma, alkoholism och spelberoende. 

Men man kan också bli beroende av löpning. Jag erkänner att jag är det. Igår kom jag nästan inte ur sängen på morgonen och då bestämde jag mig för att ta itu med mitt problem. Idag är resten av mitt liv, filosoferade jag och tog bilen och körde till en ruffig källarlokal som jag sprungit förbi många gånger. Det hängde en skylt med bokstäverna AL på dörren. Inne i hallen stod en samling medelålders män och kvinnor, de flesta klädda i urtvättade träningsoveraller. En äldre man kom in och visade oss in i en dunkel gympasal. Vi fick order om att ta var sin stol och sätta oss tillsammans i en cirkel. Välkommen till Anonyma löpare, sa den äldre mannen när vi suttit och blängt på varandra ett tag. Ordet är fritt. En efter en gjorde vi våra bekännelser. Hej, jag heter Johan och jag är löpare, sa jag med en röst som inte riktigt räckte till. Alla hade ungefär samma historia att berätta. Man började springa mer eller mindre av en slump eller för att hantera någon annan form av beroende. Sedan var man fast. Jag förstod att jag var löpare en dag i vintras när jag åkte till Stockholm för ett jobb och sedan upptäckte att jag inte hade tillräckligt varma kläder för att springa utomhus. Jag blev desperat. Till slut hittade jag en kulvert mitt i city och sprang fram och tillbaka som en galen råtta …, sa en man som jag kände igen från TV. … i 55 minuter. Sen duschade jag genom att spola i en toalettstol. En annan berättade att han åkt runt jorden och sprungit maraton i nästan 100 länder. Han såg länder som maratonlopp. Jag vet inte vad huvudstaden i Västtyskland heter, men jag vet att jag springer maraton i Berlin, berättade han. Min bekännelse var att jag anmält mig till ett tretton mil långt ultralopp. Några skakade medlidsamt på huvudet. Någonstans inom mig förstår jag de som inte tycker det är normalt. Jag tittade på en punkt någonstans i mitten av cirkeln, rädd att möta blickarna från de övriga medlöparna. När jag talat färdigt tittade jag upp. Det var ingen som tittade på mig. De blickar som jag mötte vek undan i nästa ögonblick – det här var människor som befann sig på botten av sig själva. En man med härjat utseende och slitna gympadojor räckte upp handen och begärde ordet. Han sa att det bara var hans hund som förstod honom. Han viftar glatt på svansen när jag tar på mig löparskorna …, sa han med en sorgsen blick som tittade ut och inåt på samma gång. …resten av familjen suckar. Det är hunden och jag. Några tårar trängde ut ur de tomma ögonen och föll handlöst mot golvet. Alla i cirkeln nickade och hummade instämmande. Vi förstod varandra. Vi är inte galna. Vi är löpare.

Den äldre mannen vände sig om och ropade något. En dörr öppnades och in marscherade några allvarliga män. Det var f d löpare. Den äldre mannen sa att de var våra personliga stödpersoner. Min stödperson hade svåra spasmer, haltade och stödde sig på en käpp. Han satte sig med ett stön bredvid mig. Sedan lutade han sig fram och berättade med svag röst att han fick sparken från sitt förra jobb för att han sprang i tid och otid och till och från jobbet. På fredagarna jobbade han hemma, men i själva verket sprang han långa löppass i skogen. På måndagarna stannade han också hemma p g a träningsvärken efter hårt helglöpande. Han bar alltid med sig ett par löparskor i väskan. Nu hade han slutat springa och han hade vare sig jobb eller familj. Han såg ner på sina fötter och sa att löpningen först förstörde hans fötter och sedan tog hans liv. Jag går med käpp, för börjar jag gå så springer jag snart igen, väste han. Stackars dig, men jag har kontroll på mitt liv, sa jag till honom. Jag mötte hans blick. Det var något bekant över … Han är jag! En äldre version av mig. Jag fick panik och utbrast: titta en löparsko! och sprang allt vad jag kunde. Men jag sprang på nattgammal is. Jag halkade runt och kom ingenstans. Han lade sin hand på min axel, men just då brast isen under mig. Allt blev tyst och jag sjönk sakta mot botten. Ovanför mig såg jag stödpersonens förvridna ansikte genom den sönderbrutna isytan. Mungiporna drogs ut till ett clownlikt hånleende. Sen vaknade jag med ett ryck. Jag var blöt av svett som om jag sprungit 13 mil. Jag famlade efter löparkläderna som låg kringkastade på golvet. Jag slet upp skorna ur väskan. Dags för en återställare.

Ok, det var en lite skämtsam inledning till en artikel som jag hade skrivit, men inledningen blev så lång och konstig så den får stå på egna ben om den nu klarar av det. Hoppas ingen blir upprörd 😉 Den egentliga artikeln publicerar jag inom kort.

Vi har – på gott och ont – hjärnor som har utvecklats för att bli beroende. Det är dopamin som driver oss. Vi eftersträvar belöningar och eftersom världen ser ut som den gör, leder det till fetma, alkoholism och spelberoende. 

Men man kan också bli beroende av löpning. Jag erkänner att jag är det. Igår kom jag nästan inte ur sängen på morgonen och då bestämde jag mig för att ta itu med mitt problem. Idag är resten av mitt liv, filosoferade jag och tog bilen och körde till en ruffig källarlokal som jag sprungit förbi många gånger. Det hängde en skylt med bokstäverna AL på dörren. Inne i hallen stod en samling medelålders män och kvinnor, de flesta klädda i urtvättade träningsoveraller. En äldre man kom in och visade oss in i en dunkel gympasal. Vi fick order om att ta var sin stol och sätta oss tillsammans i en cirkel. Välkommen till Anonyma löpare, sa den äldre mannen när vi suttit och blängt på varandra ett tag. Ordet är fritt. En efter en gjorde vi våra bekännelser. Hej, jag heter Johan och jag är löpare, sa jag med en röst som inte riktigt räckte till. Alla hade ungefär samma historia att berätta. Man började springa mer eller mindre av en slump eller för att hantera någon annan form av beroende. Sedan var man fast. Jag förstod att jag var löpare en dag i vintras när jag åkte till Stockholm för ett jobb och sedan upptäckte att jag inte hade tillräckligt varma kläder för att springa utomhus. Jag blev desperat. Till slut hittade jag en kulvert mitt i city och sprang fram och tillbaka som en galen råtta …, sa en man som jag kände igen från TV. … i 55 minuter. Sen duschade jag genom att spola i en toalettstol. En annan berättade att han åkt runt jorden och sprungit maraton i nästan 100 länder. Han såg länder som maratonlopp. Jag vet inte vad huvudstaden i Västtyskland heter, men jag vet att jag springer maraton i Berlin, berättade han. Min bekännelse var att jag anmält mig till ett tretton mil långt ultralopp. Några skakade medlidsamt på huvudet. Någonstans inom mig förstår jag de som inte tycker det är normalt. Jag tittade på en punkt någonstans i mitten av cirkeln, rädd att möta blickarna från de övriga medlöparna. När jag talat färdigt tittade jag upp. Det var ingen som tittade på mig. De blickar som jag mötte vek undan i nästa ögonblick – det här var människor som befann sig på botten av sig själva. En man med härjat utseende och slitna gympadojor räckte upp handen och begärde ordet. Han sa att det bara var hans hund som förstod honom. Han viftar glatt på svansen när jag tar på mig löparskorna …, sa han med en sorgsen blick som tittade ut och inåt på samma gång. …resten av familjen suckar. Det är hunden och jag. Några tårar trängde ut ur de tomma ögonen och föll handlöst mot golvet. Alla i cirkeln nickade och hummade instämmande. Vi förstod varandra. Vi är inte galna. Vi är löpare.

Den äldre mannen vände sig om och ropade något. En dörr öppnades och in marscherade några allvarliga män. Det var f d löpare. Den äldre mannen sa att de var våra personliga stödpersoner. Min stödperson hade svåra spasmer, haltade och stödde sig på en käpp. Han satte sig med ett stön bredvid mig. Sedan lutade han sig fram och berättade med svag röst att han fick sparken från sitt förra jobb för att han sprang i tid och otid och till och från jobbet. På fredagarna jobbade han hemma, men i själva verket sprang han långa löppass i skogen. På måndagarna stannade han också hemma p g a träningsvärken efter hårt helglöpande. Han bar alltid med sig ett par löparskor i väskan. Nu hade han slutat springa och han hade vare sig jobb eller familj. Han såg ner på sina fötter och sa att löpningen först förstörde hans fötter och sedan tog hans liv. Jag går med käpp, för börjar jag gå så springer jag snart igen, väste han. Stackars dig, men jag har kontroll på mitt liv, sa jag till honom. Jag mötte hans blick. Det var något bekant över … Han är jag! En äldre version av mig. Jag fick panik och utbrast: titta en löparsko! och sprang allt vad jag kunde. Men jag sprang på nattgammal is. Jag halkade runt och kom ingenstans. Han lade sin hand på min axel, men just då brast isen under mig. Allt blev tyst och jag sjönk sakta mot botten. Ovanför mig såg jag stödpersonens förvridna ansikte genom den sönderbrutna isytan. Mungiporna drogs ut till ett clownlikt hånleende. Sen vaknade jag med ett ryck. Jag var blöt av svett som om jag sprungit 13 mil. Jag famlade efter löparkläderna som låg kringkastade på golvet. Jag slet upp skorna ur väskan. Dags för en återställare.

Ok, det var en lite skämtsam inledning till en artikel som jag hade skrivit, men inledningen blev så lång och konstig så den får stå på egna ben om den nu klarar av det. Hoppas ingen blir upprörd 😉 Den egentliga artikeln publicerar jag inom kort.

Sedan flera år har vi ett gemensamt onsdagsfika på jobbet. Eftersom jag nu jobbar i ett annat projekt och står på en annan plats, känns det viktigt att hålla kontakten. Jag borde bara dricka kaffe, men det är inte lätt och dessutom en smula ohyfsat att avstå från en hembakad kladdkaka. Ibland tackar jag nej, ibland tar jag en bit kladdkaka och nån enstaka gång – när det är särskilt gott och hembakat – tar jag kanske två. Men vad är det som händer egentligen? Utan att jag vill eller reflekterar, så befinner sig mina händer plötsligt på kakfatet fast jag kanske skakar på huvudet och säger att jag inte ska ha något. Det är som om händerna är fjärrstyrda. Dessutom skakar jag inte på huvudet. Jag bara tänker att jag skakar på huvudet.

Kladdkaka

Det första som händer när jag ser en hembakad kladdkaka, är att hjärnan släpper ut signalsubstansen dopamin från ett område av hjärnan som styr uppmärksamhet, motivation och handling. Dopaminet flödar över i synapsklyftorna och säger åt mig att jag måste ha en kladdkaka nu. Det är därför som händerna sträcker sig fram och munnen skapar ord innan jag är medveten om vad jag sagt.

En kladdkaka? Ja, tack, hör jag någonstans ifrån samtidigt som en främmande hand – som påminner om min egen – sträcker sig fram bredvid och förbi mig och grabbar tag i den största och trycker ner den i min hals innan jag hinner formulera en välartikulerad protest. Samtidigt förutser kroppen vad som ska hända och mitt  blodsocker sjunker. Eftersom en bit kladdkaka kommer att höja blodsockret, är det viktigt att kroppen tar upp så mycket energi som möjligt innan så att jag inte dör av en sockerchock. Det medför att jag känner mig darrig och svag och längtar efter något sött. Jag bara måste ha kladdkaka.

Men någonstans i mitten av framhuvudets prefrontala bark inser jag att kladdiga kakor inte hjälper mig att nå mina egentliga mål. Denna lust efter kladdkaka är bara en impuls, ungefär som en fågelunge gapar när en fågelskådare närmar sig boet. En del av mig – den del som jag ser som jag – vet att jag har viktigare mål som hälsa, lycka och ultralopp. Denna del av mig inser att en kladdkaka är ett lömskt hot och kanske denna insikt får mig att tacka nej till slut. 

Det är denna del av mig som utgör min viljestyrka. Viljestyrkan utvecklades flera årmiljoner efter impulserna och ligger utanpå dessa. Viljestyrkan bygger sin kraft på eftertanke och är som starkast när man är utvilad och har ätit. Den kan också tränas upp, genom att man t ex avstår från en kladdkaka. Ett sådant beslut förbrukar en del av viljestyrkan för stunden, men gör den starkare på sikt; precis som en muskel.

En bit kladdkaka är förmodligen inget problem, men framtiden är inte skild från nuet. Äter jag kladdkaka nu, kommer jag att äta kladdkaka varje onsdag i framtiden. Det är så man ska tänka. Stämmer det med mina verkliga mål? Ja, det gör det. Viljestyrkan släpper på tyglarna. En kladdkaka i veckan är i linje med mina långsiktiga mål som också innefattar ett socialt liv. Det finns viktigare saker att säga nej åt, bejaka och planera. Man bör välja sina strider. Men jag behöver inte ta två stycken. Jag låter ”muskeln” i hjärnan jobba lite lagom.

Skillnaden mellan kakor och tigrar

Till skillnad från ett riktigt hot mot livet som t ex en tiger, är en kladdkaka inte särskilt farlig i sig. Den bara pöser och väntar på att bli upptagen och uppäten. Det krävs en handling. Jag måste ta upp kladdkakan och stoppa den i min mun. Hotet mot min hälsa är vare sig tigrar eller kladdkaka, utan mina egna impulsiva handlingar. En tiger skulle jag kunna döda, men jag kan inte döda en kladdkaka eller den som bjuder mig på kladdkaka (hur skulle det se ut …). Jag kan inte heller döda mina impulser. De bara finns där och bubblar upp flera gånger per dag när något lockande passerar förbi. Och jag kan inte ta till flykten varje gång ett fika närmar sig.

Evolutionen gav djuren ett kamp- och flyktbeteende, fast det passar inte alltid så bra i sammanhang som t ex ett modernt kontorslandskap. Men evolutionen gav också människan viljestyrka att kontrollera sig själv i sociala sammanhang. Det skiljer oss från djuren. Andra primater kan tänka sig en kvart in i framtiden, tillräckligt länge för att låta alfahannen äta sig mätt men inte så mycket mer utöver det. Djur är lyckligt omedvetna om framtiden och de klarar sig bra utan viljestyrka. Vi tolkar gärna t ex ekorrars beteende som att de offrar lite godsaker i nuet och gräver ner ekollon för att spara dem för framtiden, men i själva verket gräver de ner ekollon för att deras hjärnor tar emot mindre ljus från solen i slutet av sommaren, vilket aktiverar ett impulsivt nedgrävningsbeteende. 

Vad gör dopamin?

Varför finns då dopamin? Det verkar ju ställa till det för oss. Jo, dopamin berättar för resten av hjärnan vad man ska uppmärksamma och vad vi ska sträva efter. En ökning av mängden dopamin skapar inte lycka i sig själv – känslan är mer som upphetsning. Vi känner oss alerta, vakna, och koncentrerade. Vi inser att det finns en möjlighet att må bra och vi är villiga att arbeta hårt för att uppnå den känslan. Ett känt sätt att öka mängden dopamin på är att ta kokain. Kokain förhindrar återupptaget av dopamin, vilket leder till att nervcellerna badar i dopamin och det ger en skön känsla på kort sikt men en rad negativa konsekvenser på lång sikt.

Dopamin är alltså inte upplevelsen av njutning eller den faktiska belöningen. Även om någon sög ut allt dopamin ur min skalle, så kommer jag att se fånigt lycklig ut när jag sätter tänderna i en kladdkaka. Men jag kommer inte att sträva efter den. Jag kommer inte att gå ner till fikarummet. Utan dopamin händer inte särskilt mycket.

Allt vi tror kommer att få oss att må bra utlöser ett påslag av dopamin. Det kan vara åsynen av god mat, doften av kaffe, röda reapriser eller ett leende från en attraktiv person. Dopaminet påverkar alltså viljan till lust och njutning, genom att ge upphov till ett uppsökande beteende gentemot objekt som ger njutning. Dopamin markerar begärliga objekt som avgörande för överlevnad. När dopamin lyckas med det, blir hjärnan fixerad vid att upprepa vad som en gång utlöste denna upplevelse eftersom det en gång i tiden ökade vår chans att överleva. Evolutionen bryr sig egentligen inte om ifall man är lycklig eller inte, men den utlovar lycka som ett sätt att hålla oss vid liv. Dopamin är ett av evolutionens viktigaste medel för att få oss att fortsätta jaga, samla och fortplanta oss. Tyvärr leder det numer till att vi äter för mycket, samlar på oss onödiga prylar och till att sexindustrin dominerar internet.

Löpning, spel och ändrade planer

I fredags tänkte jag springa på hård skare och hade sett fram emot det. Mina hjärnceller utsöndrade dopamin vid tanken. Under natten till fredag vräkte det ner snö. Tung, blöt snö. Den stenhårda skaren var borta. Min planerade löptur upp mot Klissberget, byttes mot löpning på slaskig grusväg längs Selångersån. Efteråt kändes det ändå rätt bra, men jag springer hellre i skogen än längs vägar.

På söndag ska jag springa minst 25 km före frukost. Långpassen har känts bra på sistone och min hjärna vill att jag gör saker som känns bra, så därför frigör hjärnceller i belöningssystemet lite dopamin när jag tänker tanken att springa långt. Jag hoppas det känns minst lika bra som senast och att det går lite fortare med samma ansträngning, för då ökar sannolikheten att hjärnan driver ut mig nästa helg och nästa oavsett väder och vind. Det är en sorts beroende, men jag kan inte se att det är skadligt. Det drabbar inget och ingen.

Spel kan också kidnappa hjärnan. De ger löften om nya nivåer och spelandet drivs av dopamin. När jag spelat klart känner jag mig dock bara tom, som om jag blivit lurad. För några veckor sedan laddade jag ner en beroendeframkallande app. Efter ett tag upplevde jag att den tog mycket tid och bestämde mig för att bara spela en gång per dag. Det krävde en del viljestyrka. Impulsen och vanan att spela bubblade upp hela tiden. En teknik man kan använda för att stärka viljestyrkan (när impulserna kommer), är att andas lugnt och djupt med magen. Ett annat klassiskt tips är att räkna till tio. Det gör det lättare att fatta ett beslut som är bra på lång sikt. 

Nu har jag slängt appen. Min prefrontala bark räknade ut att 20 minuter spelande om dagen är över 120 timmar på ett år. Det är så jag försöker tänka. Plötsligt fick jag tre extra arbetsveckor. Det man gör nu, är också sannolikt det man gör i framtiden.

PS Jag skrev en länk till det här inlägget på min gamla blogg som i sig blev ett ganska långt inlägg om dopamin och första gången jag gick på bio och såg ett tårdrypande drama 🙂

För 7-8 år sedan lyssnade jag på en känd svensk näringsexpert. Han sa en del bra saker och en del mindre bra saker. Bl a hävdade han att det var ohälsosamt att springa mer än 5 km. Efter varje löptur vräkte han i sig c-vitaminer för att hjälpa immunsystemet att oskadliggöra fria radikaler och förhindra att de skulle slita sönder kroppen inifrån. 

Vetenskap och ödmjukhet
Nya studier visar dock att stora intag av vitamin C försämrar kroppens anpassning till träning. Det påminner mig om att det mesta som experter påstår är falskt eller kommer att visa sig vara falskt. Kanske är häften av alla påståenden från en genomsnittlig föreläsning om hälsa sanna, resten är felaktiga. Problemet är att vi inte vet vilken hälft som är fel och vilken hälft som är sann. Vi vet bara att en stor del av alla påståenden om verkligheten är falska. Det kommer hela tiden nya fakta och nya observationer som leder till att teorier ifrågasätts, förkastas eller omformuleras. Det är en pågående process. Teorier och böcker revideras. Det som är sant i en tidigare upplaga, kanske bara gäller under vissa förhållanden och för vissa individer. Med tanke på detta, bör man vara ödmjuk. Den mänskliga kroppen är komplex. Om hundra år kommer det att stå andra saker i läroböckerna, precis som dagens läroböcker skiljer sig från dem från 1915. Grunderna är dock stabila: Fysikens och kemins lagar, evolutionen och matematiken som beskriver allt detta. Sådant står sig. Grunderna är viktiga att lära sig och det är lättare att förstå hur allt hänger ihop och genomskåda vad som kanske inte hänger ihop, om man förstår vad allt bygger på.

Fysik hänger ihop.

T ex stämmer inte expertens påstående att en löptur skadar kroppen med grundläggande fakta om människans evolution. Människan utvecklades som långdistanslöpare och under årmiljoner sprang våra förfäder ofta mer än 5 km per dag. En genomsnittlig jakt kunde vara i flera timmar och sträcka sig över 20-40 km. Dessa jägare hade inte tillgång till – och våra kroppar är knappast anpassade till – ett oändligt utbud av energikakor, antioxidanter och sportdryck. Kroppen har stora reserver av salt, fett och vatten. Dessutom finns det kroppsegna antioxidanter, och fria radikaler är inte enbart skadliga. Förvisso betyder inte det faktum att våra förfäder sprang, att löpning i sig är hälsosamt; det enda vi kan vara säkra på är att löpning ökade chansen att överleva och att människokroppar kan springa, och att vi inte behöver kasta oss över pillerburken och vräka i oss antioxidanter efter en halvtimmes löpning.

Den robusta människan
Expertens budskap var att vi är svaga och sköra och att det krävs olika former av insatser och tillsatser, för att hålla oss vid liv och hälsa. Om vi inte äter det ena och det andra, gör den eller den övningen, vid det och det tillfället, så riskerar vi att bli sjuka och dö i förtid enligt denna interventionistiska människosyn. Ny forskning håller dock på att ändra denna bild av människan som en skör varelse som behöver matas och vattnas varannan timme för att överleva. Människan är en robust organism. Alla människor härstammar i direkt nedstigande led från miljontals förfäder som överlevt massutdöenden, asteroider, istider, svält, krig, pest, Tyrannosaurus Rex, Djingis Khan och Bingolotto.

Robust, men det var kanske enklare förr. 

Självklart finns det människor som behöver olika typer av insatser p g a dålig miljö eller olycklig slump, men för många handlar det om felaktiga val. Man kanske har valt den lättaste vägen, istället för den mer krävande stigen som ger mer på sikt. Den lättaste vägen styrs av impulser. På sikt riskerar det leda till dålig hälsa, dålig ekonomi och karriär, o s v. För att komma ur detta, bör man välja det som är bra långsiktigt. Helst ska man bestämma sig nu. Forskning visar att om det finns möjlighet att bestämma sig senare, så skjuter man upp beslutet till framtiden någon gång och den tidpunkten finns ju inte.

Man vet att människor som tänker träna senare är mer benägna att äta för mycket mat nu. När vi fattar beslut om vårt framtida jag ger det oss s a s tillåtelse att synda nu, eftersom vi tror oss kunna kompensera synderna senare. Vi idealiserar gärna vårt framtida jag. Nyårslöften bygger på att vi tror oss vara bättre i framtiden. Det känns bra med ett löfte och man kanske anstränger sig i några veckor, men efter de första bakslagen ser man sig som en förlorare och man kanske ger upp. Man mår dåligt och börjar kanske äta för mycket igen, tills man fattar ett nytt beslut och mår bra ett tag. Fram och tillbaka mellan hopp och förtvivlan – det leder inte till någon varaktig förändring.

Fånga morgondagen idag
Hur kommer det sig att 90 % av alla träningsredskap blir stående i källaren? Hur kan rationella konsumenter göra så felaktiga val? Det tycks helt enkelt som att vårt beteende inte överensstämmer med bilden av oss själva. Kan det vara så att vi tror att vi har mer tid, är mindre trötta och är mer engagerade – helt enkelt bättre människor – i framtiden? Några veckor efter nyår stannar löpbanden. De förvandlas till klädhängare. Till nästa nyår. Beach 2016. Då jäklar … Men pappa, du sa beach 2015 i fjol också. Haha, det sa han redan för tjugo år sedan när han träffade mig och varje år efter det. Beach 1998, haha … Tyst med er, skicka hit chipsen!

Några amerikanska forskare bestämde sig för att lista ut varför vi beter oss så märkligt. Först frågade de en grupp människor: ”Hur många gånger per vecka kommer du att träna nästa månad?” En annan grupp fick frågan: ”I en perfekt värld, hur många gånger per vecka skulle du då träna nästa månad?” Båda grupperna gjorde ungefär samma uppskattning. Det betyder att hur mycket vi tror och hur mycket vi skulle klara i en perfekt värld, sammanfaller. När vi ser in i framtiden, tycks de vedermödor och  utmaningar som finns i vardagen försvinna. Vi tror vi kommer att ha mer tid och energi att göra och åstadkomma saker i framtiden. Det gör oss motiverade att skjuta upp träningen, övertygade om att vårt framtida jag kommer att kompensera för det.

När forskarna sedan frågade: ”Försök att inte ge en idealistisk förutsägelse, utan snarare den mest realistiska förutsägelse om ditt beteende som du kan”. Det visade sig att det gjorde människor ännu mer optimistiska om sitt beteende. De trodde de skulle träna ännu mer. Forskarna bestämde sig då för att ge dem lite återkoppling från verkligheten, så de bjöd tillbaka personerna två veckor senare så att de kunde berätta hur många gånger de faktiskt hade tränat. Det visade sig såklart att de inte alls hade tränat som de tänkt. De hade – trots uppmaningarna att vara realistiska  – gjort sina prognoser som om de levde i en perfekt värld.

Forskarna frågade sedan samma personer hur många gånger de trodde de skulle träna de kommande två veckorna. De gissade nu att de skulle träna ännu mer än i sina första prognoser, och mycket mer än deras faktiska träning de två senaste veckorna. Det var som om de tog den ursprungliga prognosen och lade till träning för att kompensera för de två senaste veckornas ”ovanligt ” dåliga resultat. De såg inte de två senaste veckorna som verklighet, utan som en avvikelse i förhållande till det perfekta jaget i framtiden.

Vad kan man dra för slutsatser av allt detta? Jo, för det första att man beter sig i framtiden ungefär som nu. Vardagen finns även i framtiden. Det betyder att man måste ändra sig nu, om man vill förändra vanor. Man bör också göra upp realistiska mål och inse – och förbereda sig på – att det är en krokig väg. Risken för bakslag är stor och när motgångarna kommer är det viktigt att förlåta sig själv och hålla fokus på målet. Om man istället bestraffar sig själv, är risken stor att man faller tillbaka till det destruktiva beteende som man vill komma ifrån.

Min träning
Själv sprang jag 23 km efter kusten före frukost i söndags – en km mer än förra veckan. Idag blev det ett pass styrketräning i jobbgymmet, och i morgon siktar ska jag på att springa 4×4-intervaller efter jobbet. Det är skönast att åka hem efter en jobbig dag, men jag har bestämt mig för att springa och jag är väldigt bestämd på den punkten.

Lite knölig terräng, men en härlig löptur. Man ska inte alltid välja den lättaste vägen;)

För 7-8 år sedan lyssnade jag på en känd svensk näringsexpert. Han sa en del bra saker och en del mindre bra saker. Bl a hävdade han att det var ohälsosamt att springa mer än 5 km. Efter varje löptur vräkte han i sig c-vitaminer för att hjälpa immunsystemet att oskadliggöra fria radikaler och förhindra att de skulle slita sönder kroppen inifrån. 

Vetenskap och ödmjukhet
Nya studier visar dock att stora intag av vitamin C försämrar kroppens anpassning till träning. Det påminner mig om att det mesta som experter påstår är falskt eller kommer att visa sig vara falskt. Kanske är häften av alla påståenden från en genomsnittlig föreläsning om hälsa sanna, resten är felaktiga. Problemet är att vi inte vet vilken hälft som är fel och vilken hälft som är sann. Vi vet bara att en stor del av alla påståenden om verkligheten är falska. Det kommer hela tiden nya fakta och nya observationer som leder till att teorier ifrågasätts, förkastas eller omformuleras. Det är en pågående process. Teorier och böcker revideras. Det som är sant i en tidigare upplaga, kanske bara gäller under vissa förhållanden och för vissa individer. Med tanke på detta, bör man vara ödmjuk. Den mänskliga kroppen är komplex. Om hundra år kommer det att stå andra saker i läroböckerna, precis som dagens läroböcker skiljer sig från dem från 1915. Grunderna är dock stabila: Fysikens och kemins lagar, evolutionen och matematiken som beskriver allt detta. Sådant står sig. Grunderna är viktiga att lära sig och det är lättare att förstå hur allt hänger ihop och genomskåda vad som kanske inte hänger ihop, om man förstår vad allt bygger på.

Fysik hänger ihop.

T ex stämmer inte expertens påstående att en löptur skadar kroppen med grundläggande fakta om människans evolution. Människan utvecklades som långdistanslöpare och under årmiljoner sprang våra förfäder ofta mer än 5 km per dag. En genomsnittlig jakt kunde vara i flera timmar och sträcka sig över 20-40 km. Dessa jägare hade inte tillgång till – och våra kroppar är knappast anpassade till – ett oändligt utbud av energikakor, antioxidanter och sportdryck. Kroppen har stora reserver av salt, fett och vatten. Dessutom finns det kroppsegna antioxidanter, och fria radikaler är inte enbart skadliga. Förvisso betyder inte det faktum att våra förfäder sprang, att löpning i sig är hälsosamt; det enda vi kan vara säkra på är att löpning ökade chansen att överleva och att människokroppar kan springa, och att vi inte behöver kasta oss över pillerburken och vräka i oss antioxidanter efter en halvtimmes löpning.

Den robusta människan
Expertens budskap var att vi är svaga och sköra och att det krävs olika former av insatser och tillsatser, för att hålla oss vid liv och hälsa. Om vi inte äter det ena och det andra, gör den eller den övningen, vid det och det tillfället, så riskerar vi att bli sjuka och dö i förtid enligt denna interventionistiska människosyn. Ny forskning håller dock på att ändra denna bild av människan som en skör varelse som behöver matas och vattnas varannan timme för att överleva. Människan är en robust organism. Alla människor härstammar i direkt nedstigande led från miljontals förfäder som överlevt massutdöenden, asteroider, istider, svält, krig, pest, Tyrannosaurus Rex, Djingis Khan och Bingolotto.

Robust, men det var kanske enklare förr. 

Självklart finns det människor som behöver olika typer av insatser p g a dålig miljö eller olycklig slump, men för många handlar det om felaktiga val. Man kanske har valt den lättaste vägen, istället för den mer krävande stigen som ger mer på sikt. Den lättaste vägen styrs av impulser. På sikt riskerar det leda till dålig hälsa, dålig ekonomi och karriär, o s v. För att komma ur detta, bör man välja det som är bra långsiktigt. Helst ska man bestämma sig nu. Forskning visar att om det finns möjlighet att bestämma sig senare, så skjuter man upp beslutet till framtiden någon gång och den tidpunkten finns ju inte.

Man vet att människor som tänker träna senare är mer benägna att äta för mycket mat nu. När vi fattar beslut om vårt framtida jag ger det oss s a s tillåtelse att synda nu, eftersom vi tror oss kunna kompensera synderna senare. Vi idealiserar gärna vårt framtida jag. Nyårslöften bygger på att vi tror oss vara bättre i framtiden. Det känns bra med ett löfte och man kanske anstränger sig i några veckor, men efter de första bakslagen ser man sig som en förlorare och man kanske ger upp. Man mår dåligt och börjar kanske äta för mycket igen, tills man fattar ett nytt beslut och mår bra ett tag. Fram och tillbaka mellan hopp och förtvivlan – det leder inte till någon varaktig förändring.

Fånga morgondagen idag
Hur kommer det sig att 90 % av alla träningsredskap blir stående i källaren? Hur kan rationella konsumenter göra så felaktiga val? Det tycks helt enkelt som att vårt beteende inte överensstämmer med bilden av oss själva. Kan det vara så att vi tror att vi har mer tid, är mindre trötta och är mer engagerade – helt enkelt bättre människor – i framtiden? Några veckor efter nyår stannar löpbanden. De förvandlas till klädhängare. Till nästa nyår. Beach 2016. Då jäklar … Men pappa, du sa beach 2015 i fjol också. Haha, det sa han redan för tjugo år sedan när han träffade mig och varje år efter det. Beach 1998, haha … Tyst med er, skicka hit chipsen!

Några amerikanska forskare bestämde sig för att lista ut varför vi beter oss så märkligt. Först frågade de en grupp människor: ”Hur många gånger per vecka kommer du att träna nästa månad?” En annan grupp fick frågan: ”I en perfekt värld, hur många gånger per vecka skulle du då träna nästa månad?” Båda grupperna gjorde ungefär samma uppskattning. Det betyder att hur mycket vi tror och hur mycket vi skulle klara i en perfekt värld, sammanfaller. När vi ser in i framtiden, tycks de vedermödor och  utmaningar som finns i vardagen försvinna. Vi tror vi kommer att ha mer tid och energi att göra och åstadkomma saker i framtiden. Det gör oss motiverade att skjuta upp träningen, övertygade om att vårt framtida jag kommer att kompensera för det.

När forskarna sedan frågade: ”Försök att inte ge en idealistisk förutsägelse, utan snarare den mest realistiska förutsägelse om ditt beteende som du kan”. Det visade sig att det gjorde människor ännu mer optimistiska om sitt beteende. De trodde de skulle träna ännu mer. Forskarna bestämde sig då för att ge dem lite återkoppling från verkligheten, så de bjöd tillbaka personerna två veckor senare så att de kunde berätta hur många gånger de faktiskt hade tränat. Det visade sig såklart att de inte alls hade tränat som de tänkt. De hade – trots uppmaningarna att vara realistiska  – gjort sina prognoser som om de levde i en perfekt värld.

Forskarna frågade sedan samma personer hur många gånger de trodde de skulle träna de kommande två veckorna. De gissade nu att de skulle träna ännu mer än i sina första prognoser, och mycket mer än deras faktiska träning de två senaste veckorna. Det var som om de tog den ursprungliga prognosen och lade till träning för att kompensera för de två senaste veckornas ”ovanligt ” dåliga resultat. De såg inte de två senaste veckorna som verklighet, utan som en avvikelse i förhållande till det perfekta jaget i framtiden.

Vad kan man dra för slutsatser av allt detta? Jo, för det första att man beter sig i framtiden ungefär som nu. Vardagen finns även i framtiden. Det betyder att man måste ändra sig nu, om man vill förändra vanor. Man bör också göra upp realistiska mål och inse – och förbereda sig på – att det är en krokig väg. Risken för bakslag är stor och när motgångarna kommer är det viktigt att förlåta sig själv och hålla fokus på målet. Om man istället bestraffar sig själv, är risken stor att man faller tillbaka till det destruktiva beteende som man vill komma ifrån.

Min träning
Själv sprang jag 23 km efter kusten före frukost i söndags – en km mer än förra veckan. Idag blev det ett pass styrketräning i jobbgymmet, och i morgon siktar ska jag på att springa 4×4-intervaller efter jobbet. Det är skönast att åka hem efter en jobbig dag, men jag har bestämt mig för att springa och jag är väldigt bestämd på den punkten.

Lite knölig terräng, men en härlig löptur. Man ska inte alltid välja den lättaste vägen;)

Vilja vet alla vad det är, styrka likaså. Viljestyrka är en kombination av dessa båda egenskaper. Utan en vilja till förändring och en kraft att genomföra denna förändring, så förändras ingenting. Då gör vi som vi alltid gjort. Därmed är kanske viljestyrka människans viktigaste egenskap. Ett högt IQ leder ingen vart utan viljekraft. Ett starkt självförtroende är också ganska meningslöst i sig, såvida man inte förtjänat det genom någon slags uppoffring som kräver viljestyrka. Man kan se viljestyrka som en egenskap som gör det möjligt för oss att byta vanor.

Vi är våra vanor. Det vi gör ofta, blir till slut en vana och dessa vanor blir vårt livsöde. En del vanor är lätta att ersätta med nya vanor, andra är svårare. Vanor försvinner inte. De klingar snarare av, ungefär som ett sönderfallande radioaktivt ämne i hjärnan. I ett experiment lärde sig råttor att hitta godis i en labyrint. Efter ett tag hade de skapat en vana för hur de hittade till godiset. Sedan bytte man plats på godiset och råttan tvingades lära sig en ny väg – en ny vana. När man sedan bytte tillbaka till den gamla platsen så hittade råttan direkt. Vanorna finns således kvar i hjärnans fysiska struktur. Det är viktigt för överlevnaden, annars skulle vi tvingas lära oss nya vanor hela tiden. Det är också därför man aldrig blir helt botad från ett vanebeteende eller aldrig helt glömmer bort hur man cyklar. Det finns alltid risk för återfall eller – om man ser det mer positivt – chans att återuppta gamla färdigheter.

Vad är en vana?
En vana består av tre delar. Först kommer en trigger, det är den del av vanemönstret som söker efter rätt vana och startar programmet som ställer in vårt inre vanedjur. Därefter kommer själva rutinen. Rutinen går av sig självt. För att en vana ska bli rotad behövs det också någon form av belöning, något som hjälper hjärnan att bestämma varför just denna vana är värd att lagras för framtiden. Med åren samlar man på sig massor av vanor, så att det mesta man gör en vanlig dag är av vana.

Hjärnan skiljer dock inte på goda och dåliga vanor. Den väntar bara på rätt trigger och på rätt belöning. För att byta från en dålig vana till en bra vana, måste man ersätta kedjan av handlingar som utgör själva rutinen mellan trigger och belöning. Det kan vara jobbigt i början. För varje gång man gör detta blir det dock lättare. Neuroner kopplas samman och till slut har man en ny bana genom hjärnan, en ny vana.

Djupt inne i hjärnan finns en struktur som kallas för de basala ganglierna. I början av 90-talet började man förstå att de var viktiga för vanor. Genom att fästa små elektroder på råtthjärnor kunde man se hur aktiviteten förändrades när de sökte efter choklad i en T-formad labyrint. När råttorna klev in i labyrinten fick de höra ett högt klickljud. Först började råttorna söka med lukt och känsel och aktiviteten var skyhög i hjärnan. Efter omkring 100 försök började aktiviteten i hjärnan avta och råttorna hittade chokladen allt snabbare. De tänkte inte, de bara gjorde det de skulle och det var endast de basala ganglierna som var aktiva. När sökandet blivit en vana aktiverades hjärnan bara i början vid det triggande klickljudet och i slutet när belöningen kom. I studier på apor har man dessutom sett att aktivitetsmönstret i hjärnan förändras med tiden. Apan upplever efter ett tag en belöning redan vid klickljudet. Hjärnan är otroligt bra på att förutse vad som ska hända och ske.

Ett vanemönster.

När de basala ganglierna tar över behöver inte hjärnan jobba lika hårt. Det är de basala ganglierna som är aktiva när vi gör något som egentligen är ganska komplicerat men som vi lärt oss och gör av vana. Det sparar energi, vilket varit livsviktigt för vår överlevnad. Första gången man springer eller kör en sträcka är man medveten, men den hundrade gången är det bara de basala ganglierna som är aktiva om man har knappt något minne av vad man gjort. 

Hur man skapar en träningsvana 
I en stor studie från 2002 undersökte man 266 personer som tränande i snitt tre gånger i veckan. Det visade sig att de flesta hade börjat träna av en slump eller för att de plötsligt hade tid över eller som ett sätt att hantera en jobbig händelse i livet. Som bekant är det dock inte svårt att börja träna eller börja sluta röka, utan det svåra är att fortsätta och de allra flesta fortsatte träna för att de började känna begär efter den belöning som de fick av träningen. 

92 % tränade för att de mådde bra av det. De förväntade sig lyckosubstanserna som hjärnan släpper ut när man tränar hårt. 67 % kände också att de uppnått något och kände ett behov av att mäta sina framgångar.

Många satt tidigare framför teven när de kom hem. De kanske drack en öl och kände sig avslappnade. Men det kanske inte var ölen i sig som var belöningen? Det var kanske känslan att vara avslappnad? När man vill bryta en vana, är det viktigt att förstå vad som triggar vanan och vad det är man är ute efter. Sen gäller det bara att ersätta rutinen (TV och öl), men behålla triggern (komma hem) och den verkliga belöningen (känna sig avslappnad). Ett sätt kan vara att lägga fram träningskläderna så att det är det första man ser när man kommer hem.

Man kan ändra de flesta vanor, bara man lyckas identifiera sina triggers och belöningar. Det fungerar bättre i grupp, det är kanske därför som Anonyma Alkoholister fortfarande finns kvar efter 75 år. Konceptet kan verka mossigt (tolv regler för det finns tolv apostlar o s v), men det har fungerat för tiotals miljoner människor. Det är lättare att hitta och bli medveten om sina drivkrafter i en grupp. Det är helt avgörande om man ska ändra en vana. 

En förändrad vana leder ofta till att ett kluster av vanor förändras. Om man börjar springa, så blir man ofta bättre på att äta bra mat, planera framtiden, sköta ekonomin, o s v. Man kan se att prefrontala barken är tätare, d v s att viljestyrka och kontroll är bättre. Man kan fortfarande se aktivitet i hjärnan kopplat till de gamla impulserna, men dessa impulser trängs ut av de nya behoven. När man ser en hamburgare, triggas områden i hjärnan som kopplas till begär och hunger. Magen ryter till med ett gurgel. Impulserna finns kvar. Men man kan också se ny aktivitet i prefrontala barken där viljestyrkan finns. Viljestyrkan sätter stopp. Viljestyrkan blir starkare, ju mer den används och till slut kanske man inte ens märker av att man har ett begär. Det finns dock alltid en risk att man ramlar tillbaka. Man blir aldrig immun mot gamla vanor. Rätt som det är kan man bli sittande igen.

Se också: Fem steg till en ny vana

Vad är egentligen lycka? Det forskas mycket på lycka, men vet man något om den? Ja, faktiskt. Som allt annat styrs lycka till stor del av gener – surkartar faller inte långt från trädet. Men det är väldigt mycket man kan göra själv för att bli en lyckligare och därmed en trevligare människa. Här följer en lista på tio saker som man – enligt vetenskapen – kan försöka tänka på eller göra för att bli lite lyckligare:

1. Var tacksam

Att vara tacksam för det man har och att påminna sig om det, är bland det bästa man kan göra för att känna sig lycklig. Det gör dig till en lyckligare, bättre och trevligare person att vara med. Bronsmedaljörerna är ofta lyckligare än silvermedaljörerna eftersom de är tacksamma över att de vunnit ett brons, medan silvermedaljörerna deppar över ett förlorat guld. Ett bra tips är att skriva ner tre bra saker som hänt under dagen så att man minns de lyckliga stunderna bättre än de tråkiga. I ett experiment såg man att personer som skrev ner saker de var tacksamma för varje dag blev mer positivt inställda till sig själva och livet än kontrollgruppen som inte skrev någonting.

Bild wikipedia

2. Hitta ditt flow och lev i nuet

Om man ägnar sig åt det man är bra på trivs man bättre. För omkring 40 år sedan myntade den ungerska professorn Mihaly Csikszentmihalyi begreppet flow, som han definierade som ett tillstånd när man är helt absorberad och så att säga smälter samman med det man gör. Då känns inget jobbigt. Vi glömmer bort oss själva när vi blir ett med det vi gör och livet känns meningsfullt. Det behöver inte vara relaterat till jobbet, utan kanske lek med barnen eller en tidlös löprunda.

När man befinner sig i sitt flow, är man närvarande i nuet och då är risken liten att tankarna vandrar iväg. Personer som dagdrömmer är mätbart olyckligare än människor som lever i nuet.

3. Samla inte pengar

Om man tjänar över en viss brytpunkt så har pengar liten effekt på lyckan. Det finns flera studier som visar att lycka korrelerar med inkomst till en viss inkomstnivå för att sedan plana ut. De allra flesta väljer dock ändå pengar framför mer tid, trots att mer fritid gör de flesta lyckligare.

Att dela med sig och att ge bort saker, ökar lyckan. Pengar som spenderas på aktiviteter – som konserter och middagsbjudningar – ger mer glädje än materiella inköp av kläder, elektronik eller smycken. Forskning visar också att köp till andra gör oss lyckliga, s k prosociala utgifter.

4. Sträva efter något

Vi väljer ofta det lätta före det rätta. Människan är lat av naturen. Genom att sätta upp ett mål att sträva efter, tvingar man sig att uppnå något och denna strävan gör oss lyckligare. Målet kanske verkar viktigt, men i själva verket är det vägen dit och tanken på målet, som gör oss lyckliga.

5. Tänk positivt

Optimister är mätbart lyckligare än pessimister. Även om det är en form av självbedrägeri och fast det finns vissa fördelar med att vara pessimist, så blir man faktiskt lyckligare av att leva i tron att allt är lite bättre än det är. Jajamensan.

Genom att le och skratta och tolka det som händer positivt och inte gräva ned sig, förstärks de ”glada” synapserna, medan de ”sura” synapserna försvagas i hjärnan. Dessutom förstärker omgivningen beteendet genom att le tillbaka. Det är svårt att inte le, när man möts av ett leende. Det kanske kan kallas för positiv återkoppling.

6. Träna minst 2-3 gånger i veckan

Regelbunden träning gör oss lyckligare och friskare. Under och efter en löptur frigörs lyckoämnen som endorfiner och endocannabinoider i hjärnan. Studier tyder också att människor som tränar gillar sig själva och sina kroppar mer än folk som inte tränar. Träning kan också leda till att man får nya vänner. Att träna utomhus förbättrar humöret extra mycket.

7. Sov mer

Sömn är viktigt för vår prestationsförmåga, vårt immunförsvar och även för vår lycka. Negativa intryck hanteras av amygdala – ett urgammalt område i hjärnan – medan positiva minnen bearbetas av hippocampus. Man vet att sömnbrist påverkar hippocampus mer än amygdala, vilket betyder att man blir sämre på att minnas trevliga händelser, medan allt otrevligt hänger med och t o m förstärks. I ett experiment såg man att trötta studenter minns 81 % av alla negativa ord, men endast 31 % av de positiva orden. Det tycks också som att personer med sömnbrist blir känsligare för rädsla och ilska, känslor som finns i amygdala. Det är kanske det uttrycket ”att vakna på fel sida” betyder.

8. Meditera

Det finns en stark koppling mellan meditation och lycka. Redan efter några minuter av meditation förändras hjärnan och man känner sig lugn, belåten och mer medveten. Efteråt har man lättare för att fokusera på sina uppgifter.

Hjärnan fungerar med hjälp av elektriska signaler. Dessa signaler ger upphov till vågor som pendlar med olika frekvenser. Olika mönster kan kopplas till olika sinnesstämningar, från deltavågor (0,1-4 Hz) som indikerar att man sover eller är ovanligt trög, till dåsiga tetavågor (4-8 Hz), fokuserade och aktiva alfavågor (8-13 Hz) och till sist snabba betavågor (13-30 Hz) som är kopplade till förhöjd beredskap som t ex när man sysslar med problemlösning eller har ångest och andra jobbiga problem.

Man har sett att hos personer som mediterar domineras hjärnan av alfavågor. Betavågorna drar sig undan. Betavågor är bra när man ska vara aktiv och lösa kritiska problem, men precis som man inte vill gå omkring med en puls på 125 vill man inte att hjärnan ska gå på högvarv hela tiden. Det bästa är om alfavågorna dominerar med korta tsunamis av betavågor som fixar problem. Meditation är för hjärnan lite som löpning är för hjärtat och löpning kan också vara en form av meditation. Man har sett att det bildas alfavågor i löpares hjärnor och i likhet med löpning blir man bättre på att meditera, ju mer man mediterar. Fokuserad uppmärksamhet är som en muskel som blir starkare ju mer man använder den.

9. Gör många små saker

Det är bättre att göra 1000 små saker för lycka än en jättesak. Det är inte de stora evenemangen som ökar lyckan, utan de många små sakerna i vardagen – det är de stunderna som är livet.

10. Umgås med de du gillar

Spendera så mycket tid som möjligt med människor du gillar och undvik negativa personer. Personer kan vara närande eller tärande, trevliga eller taskiga. När man umgås med närande personer blir man starkare av all positiv återkoppling, medan en tärande person suger åt sig energi utan att ge någonting tillbaka. Sociala personer med starka relationer är lyckligare än personer utan starka relationer. När man frågat personer på dödsbädden ångrade de mest av allt att de inte ägnat mer tid åt de riktiga vännerna.

Empatiska personer är lyckligare och genom att dela med sig av sig själv och ta del av andra och ge återkoppling, blir man lyckligare än om man sitter för sig själv. Även introverta personer kan öka sin lycka genom att försöka vara mer sociala.

En slags slutsats

En försiktig slutsats av dessa tio punkter är att det viktigaste är relationerna till andra människor, att ta vara på sig själv och att med glatt humör ägna dagarna åt att göra det man verkligen gillar att göra. Det man gör påverkar humöret. Om jag skrivit ett inlägg om tio källor till olycka hade jag kanske suttit och gråtit, nu sitter jag istället med ett lite fånigt leende, tror jag. Jag gillar verkligen att springa, så nu springer jag ut innan solen går ner och blir lite lyckligare på köpet 🙂

Förra veckan läste jag i kvällspressen att Petter Northug dricker stora mängder rödbetsjuice. Jag blev inte särskilt förvånad. Det finns starkt stöd i forskningen för att rödbetsjuice förbättrar prestanda och som elitidrottare måste man kapa alla möjliga hundradelar. Man har inte råd att avstå från dem. Ju längre man springer, cyklar och åker skidor, desto viktigare blir bränsle och beståndsdelar till detta arbete.

Det finns flera tillskott som bevisligen ökar uthållighet och prestanda, andra som kanske gör det och många som man bara tror på. En del är dessutom rent skadliga för prestandan. Det är skillnad på tillskott i form av mat och i form av piller. Vitamin C i ett äpple är inte samma sak som vitamin C i ett piller. I äpplet kommer det i sitt sammanhang – en frukt. Det är kroppen van vid och det klarar kroppen av. Det är inte lika säkert att ett piller fungerar lika bra.

När man ska skriva om något så kontroversiellt som tillskott, är det viktigt med trovärdiga källor. Efter lite surfande på webben – och en och annan landstigning på helt andra öar av kunskap – så gled min surfbräda in på en sida som drivs av The Australian Institute of Sport (AIS). Där hittade jag alla fakta jag behövde. AIS har kategoriserat en stor mängd tillskott i fyra kategorier, där tillskott med stöd i vetenskapen samlats under kategori A. Sen var stödet fallande för B och C och i kategori D fanns de otillåtna preparaten. Men det är inte säkert de dväljs där för all tid och evighet. Ny kunskap flyttar runt på tillskotten.

Koffein

För tio år sedan klassades koffein som doping (kategori D), men eftersom koffein ger maximal effekt vid så låga doser som två koppar kaffe, lyftes det till kategori A. Koffein är särskilt verksamt för sporter som löpning, tennis och fotboll. Det är inte lika självklart att det hjälper en tyngdlyftare.

Växter har oberoende av varandra utvecklat ämnet koffein både som ett skyddande gift och för att förbättra minnet och uthålligheten hos pollinerande insekter, vilket gynnar växtens överlevnad. Kaffe är inte bara bra för prestanda, utan också för minnet och det finns studier som tyder på att kaffe motverkar Alzhemiers. Vår uthållighet begränsas av hjärnans uppfattning av ansträngningens grad; koffein blockerar hjärnans trötthetsämne adenosin och bidrar därmed till att vi känner oss starkare och piggare. För att få effekt räcker det med två koppar kaffe, eller 3 mg koffein per kg människa.

Beta-alanin 

Beta-alanin är en aminosyra som framför allt finns i animaliskt protein. När beta-alanin kombineras med aminosyran histidin, bildas dipeptiden karnosin som har förmågan att buffra vätejoner. Det tycks också som att det finns utrymme att öka mängden karnosin genom att äta tillskott av beta-alanin, vilket förbättrar buffringen inuti muskelcellerna när ph-värdet sjunker som en följd av hårt anaerobt arbete. I en metastudie från 2012 gick man igenom den forskning som fanns om beta-alanin och fann en prestandaökning på 2,85 %.

Bikarbonat

Traditionellt har bikarbonat (nariumvätekarbonat) använts mot sur mage och det finns även naturligt i magtarmen för att förhindra sönderfrätande saltsyra. I likhet med beta-alanin är den en buffert, men till skillnad från beta-alanin buffrar den utanför cellerna. I vanliga fall är blodets pH 7,4, d v s svagt basiskt. Hård träning lossar på många vätejoner och kan sänka pH under 7. Genom att bikarbonat höjer pH, kan vätejonerna snabbare lämna cellerna p g a skillnaden mellan cellernas in- och utsida. I en metastudie 2011 såg man en prestandaökning med 2 procent av en dos på 0,3 gram bikarbonat per kg kroppsvikt. Forskarna varnar dock för att det kan leda till illamående.

Beta-alanin + bikarbonat? 

Vad händer om man tar både beta-alanin och bikarbonat? De påverkar ju surhetsgraden på var sin sida av cellen, så det ligger nära till hands att de går bra att kombinera. Karnosin skulle s a s kunna ta den första smällen och sedan bikarbonat när karnosin inte längre orkar hålla stånd mot träningens försurande krafter. Förmodligen tjänar man på att ta båda två, men det verkar inte finnas några studier om det.

Rödbetsjuice 

Northugs favoritjuice lyftes nyligen från grupp B till grupp A. Jag har skrivit spaltmeter om rödbetsjuice, senast det här inlägget. Egentligen borde det stå nitrater, men studierna är gjorda på rödbetsjuice. Nitraterna i rödbetsjuicen ökar bl a blodgenomströmningen och tycks även effektivisera mitokondrierna.

Kaffe + rödbetsjuice?

Vad händer om man blandar kaffe och rödbetsjuice? Fördubblas effekten, eller kastar man upp alltihop?  I en studie lät man 24 vältränade cyklister cykla i en timme, antingen med koffein, rödbetsjuice, både koffein och rödbetsjuice eller placebo. Det visade sig att koffein 40 minuter innan cyklingen höjde prestationen med ca 4 % både med och utan rödbetsjuice. Rödbetsjuice gav dock ingen effekt, kanske för att det rörde sig om vältränade cyklister som bara får en marginell effekt av rödbetsjuice. Frågan kvarstår dock om vi vanliga ska blanda dryckerna? Jag gissar att det kan ge fördelar.

Kreatin 

Kreatin är välkänt bland muskelbyggare. Kreatin hjälper musklerna att snabbt bygga upp ny energi i form av ATP under hårt arbete. Kreatin hjälper inte bara de som lyfter tungt, utan även idrottare med snabba ryck med vila emellan som fotbollspelare och tennisspelare, kan man läsa på AIS sida.

Förutom dessa bevisade tillskott bör man enligt AIS vid brist äta extra järn, kalcium, multivitaminer, vitamin D och probiotika. Järnbrist är vanligt hos kvinnor och i stort sett alla svenskar har brist på vitamin D under vintern. Probiotika är också bra. Magen är vår andra hjärna och antalet bakterier är tio gånger större än antalet människoceller och mikrobernas DNA utgör mer än 99 % av allt DNA som finns i en kropp.

Tillskott som kan vara bra

Listan under kategori B innehåller bl a quercetin, bär, kurkumin, fiskolja, antioxidanter och karnitin. Troligtvis är det bra för oss, men inga av dessa anses ha tillräckligt stöd i vetenskapen och man ska inte äta dem hur som helst. T e x ska man knappast äta vitamin E och C om man inte har en brist, eftersom studier visar att de försämrar kroppens svar på träning. Jag brukar inte snåla på gurkmeja (kurkumin) och om det har varit en fiskfattig vecka brukar jag knäcka en kapsel fiskolja. Jag äter en näve frysta blåbär och en blandning nötter varje morgon i den probiotiska yoghurten. Inför tävlingar brukar jag dricka rödbetsjuice och jag låter sol och piller fylla mig med vitamin D. Jag dricker även 3-4 koppar kaffe varje dag. Det är bara kaffe – förutom löpning – som jag är beroende av.

När man tränar anpassar sig kroppen snabbt till det man gör. Det är därför man måste höja ribban, öka tempot och göra andra saker för att fortsätta utvecklas. Den dag man slutar utmana sig själv är samma dag som organismen börjar falla sönder, både fysiskt och mentalt. Kruxet med utmaningar är att de måste vara en aning ansträngande. När löpning eller korsord blir lätt och trivialt, kan det vara dags för variation och utmaningar. Kanske pröva ett svårare sudoko, kanske träna intervaller. 

Större delen av all träning bör vara trivial och enkel, men om man bara lunkar på blir man till slut bara bra på att lunka på. Om man å andra sidan bara kör intervaller är risken stor att man helt enkelt kör slut på sig själv. Om man vill utvecklas, är det bästa att göra både det ena och det andra och det tredje.

Aspekter på intervaller

Den stora fördelen med intervaller är att de ger andra aspekter av både fysiologiska och mentala anpassningar. Intervaller ökar t ex antalet mitokondrier och stärker hjärtmusklerna. De förbättrar även musklernas användning av laktat. Intervallerna gör att cellerna jobbar närmare gränsen av sin förmåga, vilket tvingar fram små anpassningar. Den mentala aspekten av intervaller är att man lär sig tåla ansträngning.

Trettio sekunder eller fyra minuter långa intervaller förbättrade cyklisternas tider på 40 km mest. Källa

Vilka intervaller är bäst? I en metastudie som presenterades för några år sedan, tycks intervaller som antingen är väldigt korta eller ganska långa, vara bäst med avseende på syreupptagningsförmågan. Man såg markerade toppar runt 30 sekunder och runt 4 minuter. Jag brukar köra 4×4-intervaller och även en del 10-20-30-intervaller, de passar således bra in i den bilden. Men i år tänker jag byta ut de senare mot de snarlika 30/30. Dels för att det är roligt och nyttigt med variation, dels för att jag blev övertygad av den franska professorn Veronique Billats studier som ligger till grund för 30/30. Det tycks som att 30/30 är bland de bästa intervallerna för att snabbt förbättra konditionen, trots att de inte känns särskilt jobbiga. En grupp motionärer ökade sin VO2max med 10 procent när de körde 30/30-intervaller en gång i veckan under en period på drygt två månader. Även hos elitidrottare har man sett stora förbättringar på kort tid.

Maximera VO2max-tiden

Bra löpare har kapacitet att förbruka mycket syre medan de springer, samtidigt som de minimerar samma förbrukning av syre. De har alltså hög VO2max och en bra löpekonomi. Ett sätt att sätta samman VO2max med löpekonomi är att använda variabeln vVO2max, som mäter hastigheten vid VO2max. Om VO2max är 60 liter/minut/kg och denna syreförbrukning uppnås vid 15 km/h och sedan inte ökar mer, då är vVO2max 15km/h. Därmed får man en faktor som kan förklara och identifiera individuella skillnader i prestanda som varken VO2max eller löpekonomin förmår göra.

Genom att förbättra VO2max och/eller löpekonomin, ökar alltså vVO2max och tiden man orkar springa i den takten. Det är självklart en viktig framgångsfaktor, eftersom det är det som tävlingar går ut på. Det är därför många tränar. Man vill bli snabbare under längre tid.

Billat har producerat några enkla intervallprotokoll med utgångspunkt från dessa variabler och de gav förbättringar på mellan 3-6 procent hos elitidrottare efter bara fyra veckors träning. Det är en enorm förbättring för en elitidrottare. Enligt Billat kan vi vanliga dödliga också bli mycket bättre, allt som krävs är att vi fastställer våra värden och skriver vårt eget 30/30-protokoll.

Syftet med detta protokoll är att löpare ska tillbringa så lång tid som möjligt på VO2max, vilket leder till den mest kraftfulla effekten på både VO2max och löpekonomi. För att uppnå det, är det viktigt att man verkligen springer på vVO2max. Springer man fortare, dvs med draghjälp från det anaeroba systemet, frångår man protokollet. Kom ihåg att vVO2max representerar den långsammaste takt som man uppnår VO2max med.

30/30

Fördelen med 30/30 är att detta protokoll utnyttjar det faktum att syreförbrukningen förblir vid eller nära 100 procent av VO2max så länge som 15-20 sekunder efter att man saktat ner från vVO2max. 30/30 utnyttjar alltså denna eftersläpning och ökar tiden som man befinner sig på VO2max utan att man riktigt känner av det. Det är det som är hemligheten.

Detta uppnås genom att alternera mellan korta rusningar à 30 sekunder på vVO2max, med 30 sekunder lugn löpning emellan på ungefär halva vVO2max, tills man inte längre orkar upprätthålla vVO2max i 30 sekunder. Billat fann att vissa löpare kunde få ihop mer än 18 minuter VO2max-tid, varav en tredjedel samlades ihop under de lugna löpningarna. Om de sprang utan intervaller, fick de bara ihop en bråkdel av samma VO2max-tid.

Hur bestämmer man då sin vVO2max? Ett enkelt sätt är att börja springa i lugnt tempo och öka tills du inte kan springa fortare och håll det tempot i 6 minuter. Helst på en bana. Dela sedan upp den totala sträckan du hinner på de 6 minuterna i 12 delar, vilket ger sträckan för 30 sekunder. Det är inte ett exakt mått, men en bra approximation (här finns ett annat sätt) till vVO2max. Anta att du springer 1800 meter på de 6 minuterna. 1/12-del av denna sträcka är 150 meter. Det är så långt du ska springa på 30 sekunder (och 75 meter jogg däremellan). Markera sträckorna så är det enklare att springa sedan. Därefter är det bra med två dagar lugn löpning/vila innan man börjar intervalla.

En träningsplan

1. Om man inte sprungit intervaller tidigare kan det vara bra med två veckors mjukstart där man drar bort 5-10 meter från intervallsträckan. Om man är ny som löpare bör man först bygga upp en grund innan man överhuvudtaget ger sig på att springa intervaller.
2. Börja med att värma upp med lätt löpning i 10-15 minuter.
3. Spring 30 sekunder på vVO2max (1/12-del av sträckan)
4. Jogga 30 sekunder på ungefär halva vVO2max (1/24-del av sträckan)
5. Upprepa tills du inte orkar hålla vVO2max i 30 sekunder.
6. Varva ner med minst 10-15 minuter lätt löpning.

Kör detta program (punkt 2-6) en gång i veckan under en period av 4-6 veckor. Sen är det dags att byta till 60/60 i ytterligare en period på 4-6 veckor. Alltså samma som 30/30 men längre sträcka. Därefter är det dags för 5 x 180/180 under en tredje period på 4-6 veckor. Efter varje period kan man testa att springa 6 minuter tempo för att se hur vVO2max förbättras, vilket alltså leder till lite längre löpning i nästa period.

Bild Bidgee.

Den första perioden med 30/30 är ganska lättsam och ett bra sätt att komma igång plus att det ger snabb effekt. Den tredje perioden med 3 minuter vVO2max är jobbigare. De påminner om 4×4-intervaller. Detta är hårda träningspass och lite räcker långt. Billat har visat att det inte ger någon ökad nytta med att göra dem mer än en gång per vecka. Tvärtom ökar det risken för överträning.