Att sträva efter att vara ”lagom bra” kan verka väldigt svenskt. Men här handlar ”lagom bra” inte om själva tävlingsmomentet – snarare om en sorts helhetssyn på träningen där målet är att prestera bättre när det väl gäller. 

Även om en idrottskarriär kan verka lång är den inte oändlig. Således är en hörnsten i bygget av en bra löpare att under denna begränsade tidsperiod få in så mycket träning som möjligt för att maximera sin potential. Och det krävs ofantligt många timmar träning för att lyckas inom löpning, där en av de svåraste utmaningarna är att undvika skador eller överträning (eller båda). 

När det tekniska momentet är av sekundär betydelse är det nämligen de personligt utformade detaljerna i träningsplaneringen som kan skapa en fördel mot konkurrenterna. Visserligen sägs det att ”den som tränar mest blir inte bäst”, men denna klyscha skulle jag vilja följa upp med ”men tränar man inte hårt blir man garanterat ingenting”. 

På en vecka kör jag 2–3 så kallade ”kvalitetspass”. Dessa är mer intensiva och generellt tuffare än den mängdträning jag bedriver i övrigt. Därför är det också vanligtvis dessa pass som blir indikatorer på min utveckling. Ett hårt pass om 10 x 1 000 meter säger trots allt mer om formen än 12 kilometer lugn distanslöpning. 

Förr var jag alltid väldigt mån om att dessa kvalitetspass skulle kännas bra. Jag lade upp träningen så att speciellt mina tisdags- och lördagspass skulle bli bra, och värderade min utveckling sett till hur jag presterade på dessa. 

Att våga träna så pass mycket att kvalitetspassen bara blir just ’lagom bra’ tror jag är ett effektivt sätt att utveckla grundfysiken.

Men med tanke på att idrottskarriärer är tidsbegränsade har jag på senare tid i stället övergått till att mina kvalitetspass hellre ska vara ”adekvata” än ”mycket bra”. Detta synsätt innebär nämligen att jag kan få in avsevärt mycket mer träning under en vecka. För mig är vinningen i att träna 10–15 procent mer per vecka viktigare än att kunna springa några sekunder snabbare i snitt på ett intervallpass – i alla fall under den tunga vinter-, höst- och vårträningen. 

Den här perioden strävar jag numera alltså bara efter att vara ”lagom bra”. För då det är ett odiskutabelt faktum att denna balansgång mellan kvalitet och kvantitet existerar för mig som elitidrottare, är också den här avvägningen ofrånkomlig.  

I detta finns en mental svårighet. Att på ett intervallpass känna sig lite tung och veta att det hade funnits en annan lätthet om jag hade tränat lite mindre dagarna före … det kan vara frustrerande. Detta gäller särskilt om jag tränar i grupp och känner att jag inte förmår följa löpare jag vanligtvis springer ifrån. 

I dessa lägen gäller det att hålla sig lugn och att hela tiden tänka på mitt syfte med passet, i stället för att jämföra mig med löpare med ett annat träningsupplägg. För mig räcker det numera att de hårda passen känns just ”lagom bra”, för då tyder mycket på att träningen är välbalanserad. Det handlar om att vara lagom sliten, att befinna sig precis i gränslandet mellan att träna för mycket och att göra ”lagom bra” kvalitetspass. 

Givetvis är det roligare de dagar benen bara går och jag känner mig ostoppbar. Men det viktiga är att dessa känslor inte forceras fram genom för lätt träning övriga veckan. Har jag följt planen och ändå känner mig lätt – ja, då är det bara att tacka och ta emot. Har jag följt planen och springer ett stabilt pass är det – i det långa loppet – väl så bra. 

Att våga träna så pass mycket att kvalitetspassen bara blir just ”lagom bra” tror jag är ett effektivt sätt att utveckla grundfysiken. Å andra sidan är förmågan att växla över till det omvända synsättet under tävlingssäsong också en oerhört viktig parameter. Att kunna mobilisera och hitta en extra dimension på de hårda passen när tävlingarna närmar sig, det är en förutsättning för att jag ska komma i form. Då gäller nästan det omvända – det vill säga att jag måste våga träna tillräckligt lite och ändå lita på att formen kommer. 

Det finns med andra ord en härlig dynamik mellan de olika sätten att betrakta sin träning under ett träningsår. Det är en – av flera – tjusningar med löpning. 

Johan Rogestedt, 28 år, är en av Sveriges bästa medeldistanslöpare på 800 och 1 500 meter. Han har det svenska rekordet på 1 000 meter och är tredje bäst i Sverige genom tiderna på 800 meter, 1 500 meter och en engelsk mil. Här skriver Johan om den hårda träning som krävs för att nå eliten.

---