Ett steg närmre
Nu känns det att det snart är sommar och semester. Värmen har hittat upp till Sönsvall på riktigt, kidsen på skolan har tagit studenten och ettor och tvåor har gått på sommarlov. Fyra arbetsdagar till, sen är det sommarlov även för oss. Overkligt. Hela den här veckan har vart en enda lång utförsbacke och alla vardagliga rutiner har helt upphört att existera. Och när värmen äntligen hittat hit blir man inte bara sugen på att springa i splitshorts och linne utan minst lika sugen att sitta på en uteservering och dricka öl i solen. Det har blivit lite väl mycket ölande nu på slutet i förhållande till hur lite jag tränat. I normala fall när jag ligger på 10-11 mil i veckan bryr jag mig inte särskilt mycket men nu när man är halvskadad får man tänka till och ta konsekvenserna. Har inte vågat ställa mig på vågen sen målgången på Stockholm Marathon. Det har inte behövts, känner att jag pluffsat till mig en hel del och det behöver jag ingen våg som talar om.
Träningsmässigt tog jag ett rejält kliv framåt idag. Har kört löpning varannan dag den här veckan. I torsdags fixade jag 60min löpning men det stramade rejält på utsidan av knät under hela passet och efteråt var den huggande smärtan tillbaka som satt i även under gårdagen. Kände mig ganska uppgiven, två steg bakåt för varje steg framåt. Kändes lite bättre när jag vaknade imorse och trots att jag hade känningar bestämde jag mig för att hålla mig till planen och springa. Det kunde ju inte bli värre, tänkte jag men kände mig ändå aningens uppgiven. Öppnade första kilometern på 4.31 och det kändes som om jag hade spring i benen. Bestämde mig sen för att trycka på och förhopningsvis minska belastningen på ITB bandet med ett bättre driv i steget. Betade av kilometer efter kilometer och började känna mig rejält trött på ett skönt sätt. Tidigare under veckan har de första känningarna börjat komma efter ca20min men idag kom de aldrig. Fortsatte att hålla farten uppe, fortfarande inga känningar och helt plötsligt hade jag sprungit 12km i 4.10-fart utan att känna nåt obehag på utsidan av knät. Hallelujah! Vågade inte utmana ödet mer än så, det kändes oförskämt bra direkt jag stannade och knäppte av klockan. Kanske var det här vändningen, kanske kan jag börja köra igång på riktigt snart. Får avvakta hur det känns imorgon men nu är jag mer än hoppfull. Lycka är att kunna springa utan smärta.
Lördag den 13 juni – dagen som jag gått och väntat på ända sen jag korsade mållinjen på Stockholms stadion och kände att nåt var fel; dagen då jag skulle kunna springa igen utan känningar eller smärta. Det är ett stort steg framåt. Det måste firas på bästa sätt; sommarnus, Tzatziki chips och en Staropramen i solen på balkongen. Enda smolket i bägaren var att slå på tvn efter passet och mötas av nåt tramsigt direktsänt bröllop. Funderade en kort stund på att ringa Radiotjänst och kräva pengarna tillbaka, men lugnade som tur var ner mig ganska fort och laddade istället ner ansökningsformuläret till Republikanska föreningen.
/Hörs
Dagens låt: När Lissie släppte sin debutplatta 2010 beskrevs hon som den nya Stevie Nicks och Chrissey Hynde. Hon har kanske inte riktigt levt upp till den hypen men debuten “Catching A Tiger” är en skiva som bör finnas i alla skivsamlingar.
