Ett steg närmre

”I don’t always get injuried running but when I do I whine like a little girl”

Det går framåt. I måndags var jag hos naprapaten igen och han var mäkta imponerad över att jag fixade 10km i söndags. -”En normal och hel människa är trasig i en vecka efter ett marathon, med din kropp och din tid borde du vara trasig i 3 månader framöver”, var det första han sa. Status på knä och popliteus var OK, bara lite brosk som låg och skvalpade men det trollade han bort. ITB bandet och rumpan var dock fortfarande rejält spända men det värsta fixade han till med lite massage. Kändes som jag gick därifrån med en helt ny kropp.

Igår stack jag ut och testjoggade igen. Kände ingen smärta men däremot stramade det rejält på utsidan av knät hela tiden och det känns att det inte är helt hundra än. 11km i 4.45-fart. Hade nog kunnat fortsätta en halvtimme till utan problem men skyndar långsamt. Den här veckan får det bli löpning varannan dag, förhoppningsvis ger det med sig mer och mer för varje pass och varje dag med helvila.

Fortsätter vara noga med att rehaba och stretcha varje dag. Än så länge är jag inte så orolig för att tappa allt för mycket. På ett sätt var det nog bra att jag gick sönder efter Stockholm Marathon för att tvinga kroppen till ett par lugna veckor. Känner jag mig själv rätt så hade jag nog kört på som vanligt direkt efter annars och gått sönder ännu mer framåt hösten vilket förmodligen skulle vart mer kostsamt. 

Har börjat sätta mig in lite mer i UltraVasan; läst trådar om loppet på forum och googlat artiklar från fjolårets upplaga. Blir mer och mer rädd ju mer jag läser. Det längsta jag sprungit är 42.2km, jag har ingen aning om hur kroppen kommer reagera när den sträckan är passerad. Det gick också upp för mig att det existerar en medaljtid på 9h och 30min. Då vaknade tävlingsdjävulen till liv. Jag som initialt bara tänkt mig att överleva distansen. Enda anledningen till att jag pinade mig igenom Lidingöloppet ifjol var för att fixa medaljtiden där, jag kommer (nog) aldrig mer att springa det loppet för jag har aldrig vart så slut som människa som efter mina två Lidingölopp men jag fixade den där förbannade silvermedaljen till slut i alla fall. Vill ogärna behöva komma tillbaka till Sälen nästa år bara för att jag fått en hang-up på att fixa även den medaljtiden. Det självklara valet är såklart att strunta i att det existerar nåt som heter medaljtid och bara ta det för vad det är, särskilt med tanke på att höstens stora höjdpunkt är Berlin Marathon. Det är ju där och då som jag på allvar ska göra ett försök på sub2.50, då gäller det att ha en hel kropp och inte vara trasig i sviterna från Ultravasan.

/Hörs

Dagens låt: blir en hyllning till gårdagens Polar Music Prize vinnare Emmylou Harris. Vi snackar tidlös musik som kommer leva kvar för all framtid till skillnad från Miley Cyrus, Kesha, Ariana Grande och annan lättuggad tugummipop som har en tendens till att fastna under skorna och vara svår att bli av med. 

Jag har precis fixat att springa en mil utan smärta!! Fett med likes på det alltså. Lycka är att kunna springa, meningen med livet, anledningen till varför vi finns till här på jorden, svårare än så är det faktiskt inte. Just nu struntar jag i om nästa pass blir ett bakslag, det är här och nu som räknas och just nu känner jag mig bara lycklig över att kunna springa igen.

Det har successivt känts bättre och bättre för varje dag som gått, smärtan i popliteussenan har minskat dag för dag och i fredags var första gången som jag inte kände av smärtan alls och heller inte gick omkring och tänkte på om det gjorde ont eller inte. Tänkte att det smarta valet vore att vänta ytterligare nån dag med att testjogga, men ibland är det inte alltid så lätt att vara klok och tänka rationellt. Direkt efter jobbet stack jag ut i sommarvärmen i linne och splitshorts. Efter 10min började en obehaglig känsla smyga sig på ner mot knät och efter 15min kom den huggande smärtan och då var det tack och godnatt. Det var bara att kapitulera och skamset promenera hem. Kom ganska exakt 4km. 

Min egenställda diagnos direkt efter var att popliteussenan var ok, smärtan från testjoggen berodde snarare på löparknät. Ägnade hela fredagskvällen åt att läsa på om löparknä, kolla youtube klipp, hänga på löparforum och sluka alla studier jag hittade. Rulla på foamroller stup i kvarten. Stretcha en gång i timmen.

Tvekade lite om jag skulle göra ett nytt försök idag. Vaknade rejält bakfull imorse. Det blev visst ett par öl för mycket igår. När man är skadad och dessutom inte har nåt lopp inplanerat på länge kan man faktiskt få unna sig det utan dåligt samvete. Kollade termometern. 20 grader. Gick ut på balkongen. Kände värmen och bestämde mig för att göra ett nytt försök. 30min jogg, varken mer eller mindre. Linne och splitshorts även idag. Efter 10min kom exakt samma obehagskänsla som i fredags. Tänkte ”jaha, då var det kört idag också”. Men smärtan kom aldrig. Fortsatte springa. Blev dock inte av med obehagskänslan, kändes som att det när som helst skulle kunna hugga till. Det kändes lite kallt längs knät, som om nåt ville krampa. Men ingen smärta. Fixade 20min. 25min. Obehagskänslan började avta mer och mer. Kanske skulle jag kunna fixa en mil? Hörde naprapatens röst som ekade i huvudet: –”Bestäm dig för en sträcka eller tid och nöj dig med det, bli inte övermodig och fortsätt om du klarar det”. 30min. Det smarta valet hade varit att nöja sig och avbryta men dum som man är fortsatte jag. Den magiska milen hägrade på ett inte allt för obehörigt avstånd. Och det höll. 10km springandes. Ingen smärta. Varken före, under eller efter.

Imorn ska jag tillbaka till naprapaten. Känns för tidigt att ropa hej just nu men om jag fixar löpning varannan dag den här veckan så kan jag förhoppningsvis köra igång på allvar snart. Och jag fortsätter såklart med rehabövningarna, stretcha löparknät, rulla foamroller och bygga upp styrkan i höften, rumpan och knät.

/Hörs

Dagens låt: Den här blir man glad av. Tänk sommar, sol, kall öl och sena kvällar i solnedgång.

Den här veckan har jag stängt in mig på gymmet och rehabat som fan. Det känns som att det går åt rätt håll. Smärtan är i princip helt borta och hindrar mig inte längre i vardagen. Det känns skönt att veta vad det beror på. Har haft kontinuerlig mejl kontakt med naprapaten den här veckan sen mitt besök i måndags och till helgen ska jag göra ett första test för att se om det går att springa. Kanske testar redan imorn fredag. Nu när den knivhuggande smärtan är borta känner jag av den sköna ”efter-marathon-träningsvärken” i lår, vader och ljumskar. Riktigt go’ känsla! Idag när jag promenerade hem från gymmet i sommarkvällen översköljdes jag plötsligt av en extremt stark längtan att springa när när jag såg alla andra människor som var ute och motionerade. Det är svårt att med ord beskriva hur mycket jag längtar efter att få springa just nu. Känner mig som en knarkare på jakt efter heroin. Abstinensen är obeskrivlig. 

Det är lätt att ta löpningen för givet när man är frisk. Av dom 1951,1km som jag sprungit sen nyår är det få kilometrar som jag faktiskt njutit av. Majoriteten av dom har vart slentrianmässig distans. Nu skulle jag kunna ge min högra hand för att få springa en endaste. Varje gång jag vart skadad har jag lovat mig själv att fortsätta förebygga skador med styrketräning, varje gång har jag också vart otroligt peppad på att rehaba för att kunna komma tillbaka så fort som möjligt. Sen står man plötsligt där friskförklarad och tar löpningen för givet precis som man gjorde innan trots att man lovat sig själv att inte göra det misstaget, man struntar i prehaben och tar sig inte ens tid att njuta av att kunna springa, bara samla mil på mil och jaga sekundrar på intervaller. En frisk människa har tusen önskningar, en sjuk människa har bara en.

Den här gången ska jag dock försöka vara klok nog att faktiskt fortsätta förebygga framtida problem, framförallt för att jag för första gången med egna ögon såg hur fel jag belastade högerknät. Det första naprapaten gjorde i måndags var att be mig göra en knäböj och titta på mina knän. Det var ingen vacker syn. Högerknät var vinklat typ 45 grader inåt. Det var en rejäl käftsmäll. En ännu större käftsmäll var det begynnande löparknät som han också konstaterade förutom smärtan i popliteus senan. Jag som alltid trott att jag är så stark att jag inte behöver tramsa på med massa pilleriövningar på gymmet utan vikter. Min inställning har vart att när man går gymmet ska man köra bänkpress, bicepscurl, tunga marklyft och chins. Det har vart en rejäl omställning den här veckan att bara köra utfallssteg, höftlyft, sidoplanka, höga knän på step-up bräda, enbensknäböj, musslan, benspark utan vikt och använda pilatesbollar istället för hantlar och skivstänger. Men det har vart riktigt svettigt bokstavligt talat. 

Jag testade att springa några meter hemma i lägenheten igår, från köket ut i hallen och tillbaka. Det kändes bra. Det har faktiskt känts bra de senaste två dagarna. Ibland smärtar det till när jag går nerför trappor eller reser mig från stillasittande läge men bara för en nano-sekund. Är dock fortfarande nojjig för att det ska säga pang efter 3-4km löpning när jag väl ger mig ut och vara tillbaka på ruta ett. Men om det händer så händer det, förr eller senare måste jag ju våga testa. Så till helgen ska jag springa. 7-8km i lugn fart. Förhoppningsvis i linne och splitshorts. 

/Hörs

Dagens låt: Muse – Dead Inside

En fantastiskt rolig mara helg är över och den motsvarade verkligen alla förväntningar! Känner mig otroligt priviligerad att få vara en del av Team Asics Go Run It. Nu var det inte bara loppet som stod i fokus, det var minst lika kul att få träffa teamkompisarna igen och såklart alla fantastiska människor runt omkring hela gruppen; LG, Jonas, Jenny, Camilla, Herman och Luca. Förutom att träffas innan loppet för fotografering och allmän pepp så träffades vi även igår på Asics butiken hela gänget för att diskutera loppet, blicka framåt mot nya utmaningar och ännu mer fotografering. Och givetvis fira att den första utmaningen blev så pass lyckad som den blev. Ibland måste löpning faktiskt få vara kladdkaka, ballonger och serpentiner och inte bara snor och svett.

För egen del blev årets ASICS Stockholm Marathon en dyrköpt historia. Jag sprang som sagt hela loppet med knäont till och från och kände direkt jag gick i mål att nåt var fel. Såhär med facit i hand borde jag såklart ha brutit redan på Strandvägen men där och då fanns det inte på kartan och som det känns nu rankar jag nog lördagens lopp som det lopp jag är allra mest nöjd med med tanke på mina dåliga erfarenheter från Stockholm tidigare. Men smärtan jag hade igår var ingen vanlig ”efter-marathon-träningsvärk”, under gårdagens fotografering i samband med vår träff haltade jag omkring mest hela tiden med en huggande smärta i knät. Tryckte i mig en halv karta voltaren vilket inte hjälpte ett dugg och tänkte att nu är sommaren förstörd. Såg mig själv ståendes inne på gymmet hela sommaren med crosstrainer och cykel. Kunde knappt gå på hela dagen och att resa sig från sittande läge var en omöjlighet. 

Lyckades få tid hos naprapaten direkt på morgonen idag som tur var. När jag klev in på Teamed imorse var jag inställd på att domen skulle bli en lång rehab period, för smärtan som jag känt sedan målgången har känts helt fel och galen som att nåt är riktigt fel. Efter en undersökning av knät sa han bara ”du kommer kunna springa igen inom loppet av ett par dagar”. What? Som det kändes där och då var det en omöjlighet. Problemet enligt honom var att jag sprungit hela maran med högerknät vinklat inåt vilket skapat en belastning på insidan av knävecket och en muskel som heter popliteus och det är den som orsaker den knvhuggande smärtan och gör att jag inte kan sträcka ut benet utan att det känns som tusen knivhugg. Grundorsaken till det, konstaterade han, är att jag är för svag i röven och dessutom har ett begynnande löparknä. Smärtan från popliteus kan botas genom att man sätter tryck på muskeln och när han gjorde det med sina tummar såg jag stjärnor för ett tag och hade en nära döden upplevelse. Men kort därefter försvann smärtan mer och mer och efteråt kändes det mycket bättre, inte helt bra, men bättre. Nu kan jag gå obehindrat och känner bara av smärtan när jag går i trappor. Fick instruktioner att sätta tryck på muskeln de kommande dagarna för att råda bot på smärtan samt köra lite rehab övningar, dels för löparknä men också för att stärka upp sätesmuskeln. När vi var klara med behandlingen och jag skulle ta på mig byxorna råkade det ramla ur en halv karta voltaren ur ena byxfickan. Riktigt såg hur det svartnade i hans ögon och jag fick ett långt föredrag om hur jävla dumt det är att käka diklofenak, med all rätt förmodligen. Har man behandlat Stefan Holm och andra friidrottscelebriteter vet han nog vad han pratar om. 

Just nu känner jag mig lite lugnare men fortfarande inte helt säker på att det kommer gå så bra som naprapaten beskrev det. Jag tar en dag i taget. Löpning är en hemsk drog när man är skadad. Istället laddar jag mentalt för nästa utmaning för Team Asics Go Run It….ULTRAVASAN 90km! Snacka om utmaning! Jag är egentligen inte så nervös som jag borde vara, målet blir att ta sig runt, tiden oviktig. Har funderat ett tag på att prova på Ultra eftersom jag tror att det skulle passa mig rätt bra – en seg jäkel som är mer uthållig än snabb – det blev lite tidigare än planerat. Så om jag bara blir frisk och kan börja springa så kommer sommaren ägnas åt att förbereda sig för 9mils löpning i terräng. Självklart i nya fräscha Asics Trail kläder

Nu när den första utamningen är avklarad frångår jag mitt tidigare koncept med bra låtar på temat löpning och kör istället dagens låt, det bästa just nu. Och just för stunden är det här det bästa man kan lyssna på här och nu.

”The best pace is a suicide pace and today is a good day to die”

Yes, äntligen fick jag till det i Stockholm! Som jag har väntat, fjärde gången gilt. 2012 stapplade jag in på 3.25 helt slut, 2013 väggade jag på Djurgården och kröp i mål på 3.16 och förra året bröt jag strax före Gröna Lund. Det var med dåliga erfarenheter som jag ställde mig på startlinjen tidigare idag. Loppet gick inte riktigt som jag planerat med vad spelar det för roll, jag höll ihop det och grejjade sub3 för första gången i Stockholm och är riktigt nöjd med dagens insats.

Hade räknat med att få rejält med sömn natten till idag efter en vecka med mycket jobb och knappt nån sömn alls. Skulle bo på Scandic Anglais på stureplan och insåg direkt jag la mig i sängen att det bara var å glömma. Från Stureplan dunkade untz-untz musiken hela natten genom hotellets väggar. Lyckades i alla fall somna och vaknade ungefär lika utvilad som tidigare under veckan. Klockan 10 samlades hela Team Asics Go Run It gänget på stadion för fotografering. Medan vi sprang på stadion och blev fotade stod någr av de afrikanska löparna brevid och spanade in oss. Undrar vad de tänkte. Redan här kände jag att allt inte stod rätt till, gjorde det inte lite ont i vaden? Slog bort dom tankarna och fokuserade istället på att se så bra ut som möjligt när jag svishade förbi 2.10 killarna.

När vi var klara begav vi oss mot Östermalms IP. Vädret kändes bra, riktigt skönt faktiskt. Reget kändes ganska avlägset. Mötte upp brorsan och lämnade in telefonen och började sen vela om klädval. Linne eller t-shirt? Vantar? Kanske t.o.m underställströja? Till slut lessnade jag och bestämde mig för linne och armvärmare, det verkade bli uppehåll till start och det var det viktiga, att få vara torr innan start.

Begav mig mot startgrupp B och fick lite lyckönskningar från folk runt omkring. Stötte ihop med Peter Svenson från fjolårets Asics grupp och träffade sen på Magnus och Robert från jogg.se. Joggade några varv inne på Lidingövägen innan jag positionerade mig ganska långt fram. Planen var att ta första femman på sub20 för att sen dra ner på farten. Klockade de första två kilometrarna på 3.56 och 3.58 och det kändes bra. Men helt plötsligt ute på Strandvägen började jag känna samma olustiga känsla ner mot vaden som tidigare under fotograferingen och nu gjorde det ont. Hann tänka ”vafan är det här” innan det högg till på utsidan av knät och jag fick hoppa fram på ett ben ett par meter. -”Jaha, det var det”. Var helt övertygad om att jag skulle behöva bryta innan jag ens kommit till Kungsträdgården. Testade att dra ner på farten rejält och som ett mirakel från ovan så hjälpte det. Den värsta smärtan släppte även om det fortfarande kändes som om benet skulle vika sig vilken sekund som helst men jag tänkte att jag kör på så länge jag kan springa någorlunda.

Kom in ett ganska bra flow efter ett tag, prövade att höja farten något vilket gick bra och ute på söder mälarstrand så hade smärtan släppt. Ungefär här började duggregnet bli lite mer intensivt men utan att störa, tvärtom så var det ganska skönt. Tog det rejält lugnt upp för Västebron och släppte på nerför. Utförslöpningen är min grejj, min sittande löpstil är inte vacker nånstans med ganska ekonomisk och passande för just utförslöpning, precis som Kjell-Erik Ståhl. Första varvet kändes kontrollerat och bra, i samband med att jag var tvungen att dra ner farten la jag alla tankar på sluttider åt sidan och jag tror att det var ett smart drag. På Vallhalavägen hade jag ordnat med lagning och fick i mig en nötcreme och hamnade sen i en ganska bra klunga lagom till andra varvet, när vi svängde ut på Gärdet och Djurgården kändes det skönt att ligga mitt i den klungan och bara flyta med. Lagom till halvmarapasseringen (som passerades på 1.26) blev jag lite kaxig och tryckte på en aning och lämnade klungan. Kände mig extremt stark ute på Djurgården och farten låg kring 4.02-4.05 utan att det kändes jobbigt. Plockade en del folk ända fram till Skeppsbron, där fick jag ytterligare en nötcreme men nu hade regnet blivit ganska påtagligt och jobbigt och till och från började jag känna av smärtan i knät/vaden. 

På Söder Mälarstrand andra varvet kom min enda riktiga dipp, klungan som jag så kaxigt lämnade ute på Djurgården var nu ikapp och Västerbron andra varvet var hemsk. Men nerför bron lyckades jag få tillbaka krafterna och ökade farten på Norr Mälarstrand. Här var det riktigt kallt, blåsigt och regnigt, började ångra valet av linne, fick lite flashbacks till 2012 samtidigt som jag började tappa känseln i fingrarna. Vasagatan var jobbig och jag bävade för Torsgatan men lyckades återsamla mig och gjorde en fartökning, trodde jag tills jag klockan pep för autolap, 4.15. Var helt övertygad om att jag lyckats hitta tillbaka till 4-fart, det var mentalt riktigt jobbigt. Jag började räkna med en sluttid kring 2.57-58 men när jag passerade 40km kände jag krafterna komma tillbaka på nytt och trots att jag frös som en gnu lyckades jag hålla farten och känslan att svänga in på stadion var enorm. Passerade mållinjen på 2.55 och kände direkt hur jävla ont jag hade. Högerbenet vek sig och jag kunde knappt stödja mig på det, ville bara lägga mig ner.

Stapplade bort till Östermalms IP, hämtade klädpåsen och satte mig i ett av tälten på en bänk och bara huttrade, blev sittade i säkert 20min innan jag förmådde mig att börja leta efter torra kläder. Händerna bara skakade, kunde inte knyta upp skorna och fick be om hjälp att ta bort chipet. Till slut fick jag på mig någorlunda torra kläder, svepte 2 folköl och tryckte i mig 7 varmkorvar inom loppet av ett par minuter innan en lång vandring mot hotellet började.

Är extremt nöjd med genomförandet av dagens lopp, exakt vilka bestående men jag fått är för tidigt och säga, men nu ett par voltaren och starköl senare så känns det lite bättre även om jag knappt kan gå.

/Hörs