Ett steg närmre

”I don’t always get injuried running but when I do I whine like a little girl”

Det går framåt. I måndags var jag hos naprapaten igen och han var mäkta imponerad över att jag fixade 10km i söndags. -”En normal och hel människa är trasig i en vecka efter ett marathon, med din kropp och din tid borde du vara trasig i 3 månader framöver”, var det första han sa. Status på knä och popliteus var OK, bara lite brosk som låg och skvalpade men det trollade han bort. ITB bandet och rumpan var dock fortfarande rejält spända men det värsta fixade han till med lite massage. Kändes som jag gick därifrån med en helt ny kropp.

Igår stack jag ut och testjoggade igen. Kände ingen smärta men däremot stramade det rejält på utsidan av knät hela tiden och det känns att det inte är helt hundra än. 11km i 4.45-fart. Hade nog kunnat fortsätta en halvtimme till utan problem men skyndar långsamt. Den här veckan får det bli löpning varannan dag, förhoppningsvis ger det med sig mer och mer för varje pass och varje dag med helvila.

Fortsätter vara noga med att rehaba och stretcha varje dag. Än så länge är jag inte så orolig för att tappa allt för mycket. På ett sätt var det nog bra att jag gick sönder efter Stockholm Marathon för att tvinga kroppen till ett par lugna veckor. Känner jag mig själv rätt så hade jag nog kört på som vanligt direkt efter annars och gått sönder ännu mer framåt hösten vilket förmodligen skulle vart mer kostsamt. 

Har börjat sätta mig in lite mer i UltraVasan; läst trådar om loppet på forum och googlat artiklar från fjolårets upplaga. Blir mer och mer rädd ju mer jag läser. Det längsta jag sprungit är 42.2km, jag har ingen aning om hur kroppen kommer reagera när den sträckan är passerad. Det gick också upp för mig att det existerar en medaljtid på 9h och 30min. Då vaknade tävlingsdjävulen till liv. Jag som initialt bara tänkt mig att överleva distansen. Enda anledningen till att jag pinade mig igenom Lidingöloppet ifjol var för att fixa medaljtiden där, jag kommer (nog) aldrig mer att springa det loppet för jag har aldrig vart så slut som människa som efter mina två Lidingölopp men jag fixade den där förbannade silvermedaljen till slut i alla fall. Vill ogärna behöva komma tillbaka till Sälen nästa år bara för att jag fått en hang-up på att fixa även den medaljtiden. Det självklara valet är såklart att strunta i att det existerar nåt som heter medaljtid och bara ta det för vad det är, särskilt med tanke på att höstens stora höjdpunkt är Berlin Marathon. Det är ju där och då som jag på allvar ska göra ett försök på sub2.50, då gäller det att ha en hel kropp och inte vara trasig i sviterna från Ultravasan.

/Hörs

Dagens låt: blir en hyllning till gårdagens Polar Music Prize vinnare Emmylou Harris. Vi snackar tidlös musik som kommer leva kvar för all framtid till skillnad från Miley Cyrus, Kesha, Ariana Grande och annan lättuggad tugummipop som har en tendens till att fastna under skorna och vara svår att bli av med. 

Jag har precis fixat att springa en mil utan smärta!! Fett med likes på det alltså. Lycka är att kunna springa, meningen med livet, anledningen till varför vi finns till här på jorden, svårare än så är det faktiskt inte. Just nu struntar jag i om nästa pass blir ett bakslag, det är här och nu som räknas och just nu känner jag mig bara lycklig över att kunna springa igen.

Det har successivt känts bättre och bättre för varje dag som gått, smärtan i popliteussenan har minskat dag för dag och i fredags var första gången som jag inte kände av smärtan alls och heller inte gick omkring och tänkte på om det gjorde ont eller inte. Tänkte att det smarta valet vore att vänta ytterligare nån dag med att testjogga, men ibland är det inte alltid så lätt att vara klok och tänka rationellt. Direkt efter jobbet stack jag ut i sommarvärmen i linne och splitshorts. Efter 10min började en obehaglig känsla smyga sig på ner mot knät och efter 15min kom den huggande smärtan och då var det tack och godnatt. Det var bara att kapitulera och skamset promenera hem. Kom ganska exakt 4km. 

Min egenställda diagnos direkt efter var att popliteussenan var ok, smärtan från testjoggen berodde snarare på löparknät. Ägnade hela fredagskvällen åt att läsa på om löparknä, kolla youtube klipp, hänga på löparforum och sluka alla studier jag hittade. Rulla på foamroller stup i kvarten. Stretcha en gång i timmen.

Tvekade lite om jag skulle göra ett nytt försök idag. Vaknade rejält bakfull imorse. Det blev visst ett par öl för mycket igår. När man är skadad och dessutom inte har nåt lopp inplanerat på länge kan man faktiskt få unna sig det utan dåligt samvete. Kollade termometern. 20 grader. Gick ut på balkongen. Kände värmen och bestämde mig för att göra ett nytt försök. 30min jogg, varken mer eller mindre. Linne och splitshorts även idag. Efter 10min kom exakt samma obehagskänsla som i fredags. Tänkte ”jaha, då var det kört idag också”. Men smärtan kom aldrig. Fortsatte springa. Blev dock inte av med obehagskänslan, kändes som att det när som helst skulle kunna hugga till. Det kändes lite kallt längs knät, som om nåt ville krampa. Men ingen smärta. Fixade 20min. 25min. Obehagskänslan började avta mer och mer. Kanske skulle jag kunna fixa en mil? Hörde naprapatens röst som ekade i huvudet: –”Bestäm dig för en sträcka eller tid och nöj dig med det, bli inte övermodig och fortsätt om du klarar det”. 30min. Det smarta valet hade varit att nöja sig och avbryta men dum som man är fortsatte jag. Den magiska milen hägrade på ett inte allt för obehörigt avstånd. Och det höll. 10km springandes. Ingen smärta. Varken före, under eller efter.

Imorn ska jag tillbaka till naprapaten. Känns för tidigt att ropa hej just nu men om jag fixar löpning varannan dag den här veckan så kan jag förhoppningsvis köra igång på allvar snart. Och jag fortsätter såklart med rehabövningarna, stretcha löparknät, rulla foamroller och bygga upp styrkan i höften, rumpan och knät.

/Hörs

Dagens låt: Den här blir man glad av. Tänk sommar, sol, kall öl och sena kvällar i solnedgång.

Den här veckan har jag stängt in mig på gymmet och rehabat som fan. Det känns som att det går åt rätt håll. Smärtan är i princip helt borta och hindrar mig inte längre i vardagen. Det känns skönt att veta vad det beror på. Har haft kontinuerlig mejl kontakt med naprapaten den här veckan sen mitt besök i måndags och till helgen ska jag göra ett första test för att se om det går att springa. Kanske testar redan imorn fredag. Nu när den knivhuggande smärtan är borta känner jag av den sköna ”efter-marathon-träningsvärken” i lår, vader och ljumskar. Riktigt go’ känsla! Idag när jag promenerade hem från gymmet i sommarkvällen översköljdes jag plötsligt av en extremt stark längtan att springa när när jag såg alla andra människor som var ute och motionerade. Det är svårt att med ord beskriva hur mycket jag längtar efter att få springa just nu. Känner mig som en knarkare på jakt efter heroin. Abstinensen är obeskrivlig. 

Det är lätt att ta löpningen för givet när man är frisk. Av dom 1951,1km som jag sprungit sen nyår är det få kilometrar som jag faktiskt njutit av. Majoriteten av dom har vart slentrianmässig distans. Nu skulle jag kunna ge min högra hand för att få springa en endaste. Varje gång jag vart skadad har jag lovat mig själv att fortsätta förebygga skador med styrketräning, varje gång har jag också vart otroligt peppad på att rehaba för att kunna komma tillbaka så fort som möjligt. Sen står man plötsligt där friskförklarad och tar löpningen för givet precis som man gjorde innan trots att man lovat sig själv att inte göra det misstaget, man struntar i prehaben och tar sig inte ens tid att njuta av att kunna springa, bara samla mil på mil och jaga sekundrar på intervaller. En frisk människa har tusen önskningar, en sjuk människa har bara en.

Den här gången ska jag dock försöka vara klok nog att faktiskt fortsätta förebygga framtida problem, framförallt för att jag för första gången med egna ögon såg hur fel jag belastade högerknät. Det första naprapaten gjorde i måndags var att be mig göra en knäböj och titta på mina knän. Det var ingen vacker syn. Högerknät var vinklat typ 45 grader inåt. Det var en rejäl käftsmäll. En ännu större käftsmäll var det begynnande löparknät som han också konstaterade förutom smärtan i popliteus senan. Jag som alltid trott att jag är så stark att jag inte behöver tramsa på med massa pilleriövningar på gymmet utan vikter. Min inställning har vart att när man går gymmet ska man köra bänkpress, bicepscurl, tunga marklyft och chins. Det har vart en rejäl omställning den här veckan att bara köra utfallssteg, höftlyft, sidoplanka, höga knän på step-up bräda, enbensknäböj, musslan, benspark utan vikt och använda pilatesbollar istället för hantlar och skivstänger. Men det har vart riktigt svettigt bokstavligt talat. 

Jag testade att springa några meter hemma i lägenheten igår, från köket ut i hallen och tillbaka. Det kändes bra. Det har faktiskt känts bra de senaste två dagarna. Ibland smärtar det till när jag går nerför trappor eller reser mig från stillasittande läge men bara för en nano-sekund. Är dock fortfarande nojjig för att det ska säga pang efter 3-4km löpning när jag väl ger mig ut och vara tillbaka på ruta ett. Men om det händer så händer det, förr eller senare måste jag ju våga testa. Så till helgen ska jag springa. 7-8km i lugn fart. Förhoppningsvis i linne och splitshorts. 

/Hörs

Dagens låt: Muse – Dead Inside