Löpning i en frysbox

När vi sa hejdå till varandra i söndags var jag inställd på att det skulle kännas konstigt att “börja om”, att en viss tomhet med säkerhet skulle infinna sig efter att Team Asics Go Run It officiellt upphört att existera. Igår stack jag ut och sprang. 20km. Mellanmjölksfart. Lätt och bra känsla men tomheten som jag kände under tiden är svår att sätta ord på. Det kändes både konstigt och annorlunda, som att nånting inom mig saknades eller fattades. Sen februari har jag på varje pass burit med mig känslan av att vara del av nånting större än bara mig själv och min egen löpning. Det har hjälpt mig på så många sätt och gett löpningen en större mening och fokus. Utan den känslan hade jag nog aldrig lyckats komma tillbaka från mina skador så fort som jag gjorde eller fixat rehaben och alternativträningen med sånt starkt fokus. Tomheten är svår att beskriva men framförallt att ersätta. Även fast jag har konkreta mål och lopp att sikta mot så känns det ändå….tomt. Konstigt. Vemodigt. Så tack Frida, Sanna, Marcus och Josefine för ett fantastiskt år och för att jag fått lära känna er. Det har vart sjukt roligt och utvecklande att få springa med er men också att se er utvecklas, krossa uppsatta gränser, barriärer och tider. Vilka stjärnor ni är och vilket jävla stjärngäng vi vart tillsammans. Kärlek till er.

Det känns alldeles för tidigt att göra bokslut över säsongen redan nu. För en gångs skull är kroppen hel och fräsch och dessutom verkar formen ha infunnit sig. Jag vill fortsätta tävla. Springa ännu mera. Tyvärr kan ju vintern slå till när som helst, framförallt när man bor i Norrland. Men en mara till blir det och just nu är siktet inställt på Vintermaran i november. Så kom och heja på mig då och följ mig gärna inför den även fast Team Asics inte längre finns.

Trots att jag inte vill summera säsongen 2015 riktigt än så tänker jag ändå försöka mig på att sammanfatta våra gemensamma utmaningar med Teamet. Den gemensamma nämnaren för samtliga utmaningar har präglats av skador men också av ett stort och envist pannben som gjort att jag kunnat genomföra alla utmaningar och överraskat mig själv trots att jag många gånger tvivlat. Jag har lärt mig otroligt mycket under det här året, men det jag framförallt tar med mig är att aldrig ge upp och inte sluta tro på sig själv.

Tävling: Stockholm Marathon 30 maj
Uppsatt mål: PB
Tid: 2.55.25
Förutsättningar: När Team Asics sjösattes i vintras hade jag redan bokat in Rotterdam Marathon. Med andra ord var jag redan inne i en specifik mara-träningsperiod, den stora frågan var inte huruvida jag skulle hinna med all träning som krävs inför ett marathon utan snarare hur det skulle funka att springa 2 maror med 7 veckors mellanrum. Trots en viss besvikelse efter att ha missat tidsmålet i Rotterdam med några minuter så var formen ändå god inför Stockholm och förutom att redan ha hunnit med en mara i Holland så hann jag även med att springa Kungsholmen Runt på 1.21 och ställde mig på startlinjen med bra självförtroende.
Resultat: Det som inte fick hända hände efter bara nån kilometer in i loppet. Knivhugg på utsidan av knät. Första tanken var att det var kört. Med facit i hand borde jag ha brutit redan på Strandvägen istället för att pina mig igenom 42,2km med ett trasigt knä, men det slutade i alla fall med personbästa i Stockholm, bara några sekunder från tiden i Rotterdam trots att Stockholm känns som Lidingöloppet i jämförelse med Rotterdam, men också med 2 månaders rehab och en enorm smärta i knät de första veckorna efter som hindrade mig att gå som vanligt.
Betyg på min insats: 4 av 5 kaknästorn.

Tävling: UltraVasan 90km 22 augusti
Uppsatt mål: Överleva
Tid: 9.16
Förutsättningar: Efter en hel sommar med rehab och ytterst lite löpning var jag osäker på om jag överhuvudtaget skulle överleva äventyret i Dalarna. Självförtroendet var inte på topp och formen högst osäker. Dessutom var jag livrädd redan när vi fick reda på denna utmaning eftersom jag aldrig springer i skogen och föredrar flack asfalt. För egen del var det den allra största utmaningen. Min räddning var att jag hann med några veckors mängdträning i augusti med fokus på distans, utan det hade jag aldrig överlevt med så lite löpträning.
Resultat: Den ultimata löpupplevelsen som alla löpare borde testa. Njöt varenda sekund där ute i skogarna och klarade dessutom otippat medaljtiden på 9.30. 90km trail var oerhört långt men det gav ändå ett sug efter att komma tillbaka och kanske nån gång i framtiden prova på 100km och försöka jaga en vettig tid. Den dörren är betydligt mer öppen nu än innan.   
Betyg på min insats: 5 av 5 dalahästar.

Tävling: ASICS Grand 10 Berlin 11 oktober 
Uppsatt mål: Sub40
Tid: 37.04
Förutsättningar: Efter sommarens skadehelvete trodde jag att det äntligen vänt i och med framgången på UltraVasan. Tyvärr blev jag lite för kaxig. Underskattade verkligen hur mycket kroppen faktiskt bryts ner av ultra (speciellt som nybörjare) och inbillade mig att jag var återhämtad redan efter ett par dagar. Det hade inte räckt även om jag kunnat träna på för fullt under sommaren. Det var säkert en del i att jag fick problem med vaden senare under hösten och att Berlin Marathon gick åt skogen. Självförtroendet var inte direkt på topp inför detta lopp heller och formen lika osäker.
Resultat: Även fast kroppen kändes fräsch tack vare extra mycket löpvila veckorna innan hade jag ingen aning om hur det skulle gå eller om kroppen verkligen skulle hålla. På Umemilen en månad tidigare fick jag slita hund för att komma in under 40min och jag klarade knappt av att hålla 4.10-fart på slutet. Därför var det så otroligt skönt att kroppen inte bara höll ihop utan även svarade. 37 minuter hade jag aldrig kunnat drömma om innan med dom förutsättningarna.
Betyg på min insats: 5 av 5 weissbier.

Nu återstår New York Marathon för en av oss. Oavsett vem det blir så är den personen definitivt värd att få åka över och uppleva världens häftigaste lopp på plats. Självklart hoppas jag på att det blir jag som får den fantastiska möjligheten, det skulle betyda allt. Är det nåt jag lärt mig under det här året så är det att marathon är min distans. Än är jag inte redo att ge upp mitt stora mål att springa maran på 2.48.48, tvärtom så är jag ännu mer taggad nu än innan att jag nån gång kommer att fixa det. Det vore otroligt mäktigt att lyckas med det i världens häftigaste stad, i värdens största lopp. Ultra får vänta ett tag till. Än är jag inte klar med marathon.

/Hörs 

 

---