Helgen i Dalarna under Ultravasan var en av dom mest fantastiska löparupplevelser jag vart med om, mycket tack vare gemenskapen och uppbackningen kring hela Team Asics. Trodde inte att nånting skulle kunna slå det men frågan är om inte den här helgen i Berlin var snäppet vassare. Det var med lite sorg i hjärtat som vi sa adjö till varandra på Arlanda för en liten stund sen. Nu är det över. På riktigt. Inga fler gemensamma utmaningar, träningsupplägg från coach LG och inga fler resor. Precis när vi lärt känna varandra på riktigt, både som människor, löpare och grupp så skiljs vi åt, men förhoppningsvis inte för alltid. Jag kommer följa resten av gänget och deras framtida utmaningar med spänning och förhoppningsvis så kommer våra vägar att korsas både en och två gånger inom den närmsta framtiden. Stort tack till Jonas på RW och Camilla på Asics som återigen tar hand om oss som och får oss att känna oss som välbetalda proffs.
För oss utbölingar som inte bor i Stockholm började helgen i fredags då vi kom ner till Stockholm och checkade in Scandic Norra Bantorget. Jag, Frida och Josefine gick ut och käkade på kvällen och hade en trevlig kväll innan det var dags att försöka få några timmars sömn. Klockan 07.50 var det samling för hela gänget utanför hotellet där en taxi väntade för artt ta oss till Arlanda. Efter incheckning och lite väntan dök så äntligen coach LG himself upp i egen hög person, direkt från Ume.
Flygresan ner till Berlin gick bra utan komplikationer, ett par timmar efter att vi lämnat Stockholm checkade vi in på Hotel Palace som låg i området Kurfürstendamm alldeles brevid Zoot. Berlin bjöd på härligt höstväder, i solen var det riktigt skönt och och den där riktiga kylan som nått oss uppe i norr hade inte riktigt intagit norra Tyskland.
Efter lite lunch ute på stan vandrade vi bort till nummerlappsutdelningen som höll till på en gigantisk stor sportaffär och fick som brukligt i Tyskland våra Finisher-tröjor redan innan vi sprungit. Stort plus för tröjan, riktigt snygg som kommer användas flitigt.
Posering med nummerlapparna som stördes av en dragspelande man som inte riktigt fattade att han var i vägen tills reseledare Jonas rött ifrån på barsk tyska.
Efter nummerlappsutdelningen gick vi tillbaka till hotellet för lite ledig tid. Några av oss stack ut på en liten sightseeing jogg för att spana in stan lite närmare men också för att kolla in delar av bansträckningen. Vi sprang längs med Tiergarten upp till Brandenburger Tor, stannade till och kollade in minnesplatsen för Förintelsen innan vi joggade vidare med Brandbenburger Tor bakom oss, samma gata som målrakan på Berlin Marathon. Fick lite flashbacks till för två veckor sen, känslan jag hade just där då blev lite overvädligande. På hemvägen sprang vi genom Zoot och spanade in diverse djur. Den stora frågan som vi aldrig fick nåt svar på under helgen var om det var en Kamel eller Gnu som stirrade konstigt på oss i våra löparkläder när vi gjorde intrång på deras mark. Vad säger ni Josefine och Sanna? Jag röstar på att det var en hjort i alla fall.
7km jogg i lugn fart kändes bra, känslan var att benen var pigga och fräscha. Det sjukaste under hela helgen inträffade när vi kom springandes med längs Tiergartan och Frida helt plöstligt får syn på sin mormor från Gävle som kommer gåendes mot oss. Weird.
Efter en skön dusch och lite vila begav vi oss ut för att äta. Camilla hade bokat en restaurang som krävde en promenad på 20min men det var det värt. Fantastiskt god entrecote, riktigt mör och fin och perfekt stekt. Coach LG var även han nöjd trots att han tog sin well-done som sig bör hemma i Norrland. En intensiv dag avslutades på hotellet i baren med en öl och skönt snack.


Race day började med frukost vid halv nio tiden som får 6 pretzels av 5 möjliga. Bästa frukostbuffén jag vart med om. Ett stort plus för kocken som stod och stekte omeletten på begäran precis som man ville ha den. Åt på tok för mycket och avslutade med en stor portion choklad- och äpplekaka. Kände efteråt att det här kommer jag få ångra under loppet.
Strax före 11-tiden åkte vi ut till startområdet. Det var rätt mycket folk som trängdes där men vi hade lyxen att få hålla till i Asics VIP tält innen på startområdet, kändes riktigt lyxigt; fullt med vatten, läsk, sportdryck, mackor, tilltugg och det viktigaste, ett tält för att hålla sig varm och lämna överdragskläderna. Stod och trängdes inne i tältet med massa tunna afrikaner som nog undrade vem jag.
Efter några kilometers uppjogg och stegringar så var det dags. Jag, Frida och Josefine startade i den första gruppen. Trängde mig fram ganska långt fram och fick en bra position. Känslan under hela veckan har vart att kroppen i allmänhet och vaden i synnerhet återhämtat sig riktigt bra. Hade inte satt upp nån måltid inför loppet utan ville testa att springa på bra med en bra känsla och förhoppningsvis komma in på under 39min. Josefine skulle testa att gå för sub37 så min plan var att på bästa gentlemannamässiga sätt ta rygg på henne så länge jag orkade.


När startskottet ljöd tänkte jag bara på att hålla mig lugn och inte dras med i nån tjurrusning. Första 4km bestod av en enda lång och flack raksträcka, dock med kraftig motvind som var betydligt jobbigare än jag trott. Klockan pep efter en kilometer och visade 3.38. Perfekt öppning men besvärades av den kraftiga vinden, hittade dock ganska snabbt e bra klunga som jag gömde mig i och fick lite skydd. Strax efter sprang jag förbi Frida och blev riktigt förvånad när jag gick om henne, hade inte riktigt trott att jag skulle hänga med i henne eller Josefines tempo.
Efter ytterligare en kilometer var Josefine ikapp klungan jag låg och gömde mig i och tänkte att det var perfekt, för då kunde jag sluta titta på klockan och följa henne. Efter ett tag ökade klungan farten lite och jag valde att inte hänga på, ville försöka springa med en bra känsla utan att stumna helt och med facit i han var det ett bra beslut, fortfarande höll jag jämn fart. Efter ganska exakt 4km kom en skarp högersväng och äntligen försvann motvinden, den kalla skuggan och istället möttes man av sol och vindstilla. Fick en liten kick av det, passerade lite senare 5km på 18.48 med en riktigt bra känsla.
Nu väntade dom kritiskt jobbiga 6-8km som alltid är fruktansvärda på millopp och jag ställde in mig på att jag skulle få slita ordentligt. Men det blev aldrig riktigt jobbigt, det kändes som nerförsbacke hela tiden, såg i ögonvrån att jag höll 3.40-fart utan att det kändes sådär jättejobbigt och dessutom sprang jag förbi en snabb kenyanska med startnummer 4 som måste ha fått soppatorsk, det gav en liten boost. Efter ett tag kom vi in i Zoot med några knixiga svängar ä, blev omsprungen av en del folk men valde att inte försöka hänga på. Strax efter fick jag syn på Josefines rygg några hundra meter framför mig, tänkte att om hon fixar sub37 så kommer jag komma in på en riktigt bra tid om jag bara lyckas hålla ihop sista biten.
Fick massa energi av dom positiva tankarna ich bestämde mig för att jaga ikapp henne och lägga mig i rygg igen. Med knappt 2km kvar var jag precis bakom, märkte att hon tappade lite för jag hade inte ökat farten nämnvärt. Gick förbi henne och hoppades att hon skulle kunna klamra sig fast bakom mig sista kilometern för jag kände mig riktigt fräsch och förstod att jag inte skulle tappa speciellt mycket. Hade ingen koll på sluttiden så istället för att forcera som brukligt sista biten låg jag kvar i samma fart med samma känsla, vinkade till coach LG som stod å skrek strax före mål och kollade på klockan först sista 50m. Passerade mållinjen på 37.04 och några sekunder senare kom Josefine in.
Jag kände mig så jävla nöjd med mitt lopp där och då, har alltid intalat mig själv att milen inte är min grej men idag lyckades jag springa med en riktigt bra känsla och dessutom med en negativ split, andra halvan gick 30s snabbare. Det blev ett oväntat PB efter ett skadefyllt senaste halvår, det säger kanske mer om att mitt tidigare pers inte var särskilt bra snarare än att jag gjorde årets lopp idag men fan vad skönt att få avsluta med flaggan i topp.


Nån halvminut senare kom Frida in som inte hade sin dag idag men sprang på riktigt bra trots allt. Tillsammans väntade vi in först Sanna som också sprang in på nytt PB och till slut kämpen Marcus som fått problem med höften ganska tidigt men ändå krigade på ända in i kaklet.
Coach LG hade stenkoll på hela teamet där ute.


När vi alla gått i mål, samlat oss och fått i oss lite energi i VIP tältet och snackat igenom loppet tog vi oss till hotellet för en snabb dusch och utcheckning innan en taxi hämtade oss för transport till flygplatsen. Där firades dagens prestationer med Currywurst och Weissbiet innan vi äntrade Air Berlin för att ta oss hem till Sverige.
Jag är otroligt glad övet att ha fått vara en del i detta så det är med stort vemod som jag konstaterar att det är över. Det har vart så förbaskat kul och trots att vi inte setts sådär jättemycket IRL så känns det som om vi känner varandra utan och innan och sammanhållningen i gruppen har vart helt fantastisk. Vi är rätt olika men har kompletterat varandra på ett sätt som gjort att dynamiken i gruppen har blivit helt fantastisk.
Nu ska jag smälta alla intryck på tåget hem till Sundsvall men håll utkik på runnersworlds hemsida imorn…säger inte mer än så just nu.
/Hörs
Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. .