Vinter slinter

 

Hopplahej. Hemma igen. Och liten promenad till gymmet för några försiktiga steg på rullband. Men först på med den här:

Runner in Red. Ingen falsk blygsamhet här inte.

Det blev en mil. En långsam en. Det blev lite rodd, lite gnisslande stretch. Resan hem från Amerika hade varit lång.

Sista natten i Det stora äpplet (vi hade nu också lärt oss att NY kallas det stora äpplet pga en hästtävling i NY på 20-talet, att vinna den var som att få ett riktigt stort äpple … för en häst), och brorsan och jag hamnade på puben Old Amsterdam.

Vi skulle bara dricka någon pilsner, och sen gå och lägga oss. Det var vi rörande överens om. Ingen av oss har lärt sig sova på flyg, så det gällde att sova fint innan.

Men puben var kul, med väldigt många olika ölsorter. Väldigt svårt att bestämma sig för en. Oartigt rent ut sagt. Och öl är ju också en slags sportdryck, med massor av kolhydrater. En utmärkt dryck för rehab. Så snart var vi också rörande överens om att testa åtminstone två. Kanske tre …

Först ut var en koscherbira (på rituellt slaget vete, tror vi i alla fall, servitrisen bara log outgrundligt ), av det gammaltestamentliga märket He´Brew. Den gick i 8,3 % klassen.

Den slog till fint i våra känsliga maratonkroppar. Hade vi haft kindtofsar som de ortodoxa judarna i Williamsburg, hade de krullat sig ett varv extra.

Efter den pekade vi på flera andra kranar, som ingen av oss dock riktigt kommer ihåg namnet på. Whiskyn minns vi dock: Lagavulin, single malt, 18 år.

Hade vi haft kiltar på oss, hade de fladdrat runt våra knotiga knän som en gång kjolen runt Marilyn Monroe. Jeansen höll dock för trycket.

Sen kom vi i samspråk med en bargranne, Justin, ur-newyorkare. Han tyckte absolut att vi borde besöka Nicks jazzklubb. Harlems bästa. Gratis inträde. Alla supermusiker som spelade downtown brukade trilla in där lite senare på kvällen, och jamma loss.

På St Nicholas Avenue, 147 th street. Jultomtens Aveny, den kommer ni väl ihåg. Sa Justin.

Det trodde vi nog. Snart jul och allt.

Men vade inte lite farligt i Harlem då, undrade brorsan.

Närå, sa Justin. You gonna do great with your accents!

Så vi fångade en taxi. Vi åkte iväg. Vi kom så mycket Uptown man kunde komma. På toppen av Sugar Hill.

Och hamnade här:

http://brokeassstuart.com/2010/07/02/st-nicks-pub

 

Där blev vi länge. Det var tryck. Det var drag. Det var ös. Ylande trumpeter, sorgsna saxofoner. En jättelik svart man som sjöng så alla hjärtan darrade.

Öppnade man en järndörr bakom muggen kom man ut på en bakgård. Där satt La Diva med sitt hov. Hon fyllde 63 år den här dagen. Hon sålde egna skivor. Brorsan köpte två.

Det var One of Those Nights. Sista tuggan ur det stora äpplet.

Och det blev dags att åka hem. Det var sent. Det var tomt på gatan. Det var lååångt hem.

Men så gled där upp en stor svart bil. Knack knack på rutan. Rutan vevades ned.

Och jag hörde mig själv säga, halv tre på natten, high up in Harlem:

– Is this a black cab?

Brorsan bleknade. Den svarte mannen bakom ratten frös till is.

Nä, mannen bakom ratten skrattade glatt.

– It sure is!

Ett gäng dollar senare sov vi sött i våra sängar.

Only in New York, Kids, Only in New York!!

 

 

 

 

---

 

I förrgår löpning, i dag Brooklyn, och möte med Nicole Krauss, som skrivit den här:

 

 

Brooklyn, känns lite läskigt. Tänk om man går vilse. Har aldrig varit där förut. Tänkte jag. Men där tänkte jag fel. Sprang ju där i går.

Så om jag springer … kan jag inte gärna gå vilse!

 

---

 

Ja. fy f-n. Ännu en mara att lägga till handlingarna. Det blir nog den sista. Har jag sagt det förut? Säkert 20 gånger.

Det blev en dyr mara. Det var kallt så in i h-vete på morgonen. Klev ut på gatan i korttights, vilket impade på alla utom reseledaren. Hade haft en målbild i sömnen i drömmen. Hade VISUALISERAT värme. Men verkligheten hann snabbt ifatt. Håren på mina ORAKADE ben stod rakt ut. Fick rota upp långtights och en massa tröjor jag hade tänkt jag skulle ha EFTER loppet. 1,2,3,4 lager, och så en plastpåse på det. Frös ändå. Tänkte försöka tänka positivt. Att du fryser betyder att du har för lite underhudsfett, betyder att du är en smal jävel, betyder att du är en lätt jävel, betyder att du är en snabb jävel. Värmde föga.

Och dyrt som sagt. Vid ingången till corallen fick jag veta att det var ungefär 1 km (nästan) till platsen där man skulle lämna in överdragskläderna. Jag skulle hinna frysa ihjäl på vägen tillbaka. Där blev det val och kval. Mina älskade tights. Min älskade ylletröja. Ja det var allt möjligt på kroppen som jag älskade. Som höll värmen. Fick gammal visa i huvet. Du kan ingenting ta med dig dit du går. Nänä, eller dit man springer då. Slängde allt på bron, någon minut innan start. Här talar vi CHARITY. Och guldstjärna i himlen. Flera.

Det lönade sig faktiskt. Gud var god. Knäppte på solen ordentligt när loppet startade. Knäppte på Celsius. Vet inte hur många grader det var, men det var perfekt. Kastade sista undertröjan. Linnelöpning, i blått vackert Studentlinne, fladdrade i friska vindar, luften full av syre.

Knäppte också på kroppen fint. Jesus sade, släng ditt voltaren och spring. Hade käkat voltaren i en vecka för ömmande hälsena. Slutat äta dagen innan loppet. Visst kändes den under loppet, men inte värre än att det gick att springa.

Och man tuffade på. Och tuffade på.  Tänkte att jag inte var riktigt tränad för en mara. Tänkte jag tar det lugnt jag. Tänkte schysst sightseeing, N.Y By Legs. Solsemester i Brooklyn, Queens, Willliamsburg. Howdy folks. Give me five, five, five.

Tiden halvvägs betydligt sämre än den brukade vara. Och benen betydligt piggare än de brukade vara. På First Avenue försvann visserligen låren ett tag. Det gjorde inte ont. De bara liksom domnade bort. Kanske kallvinden? Men det gick bra att springa utan lår också. Fascinerande upplevelse. I Bronx kom de tillbaka. Tungt. Vid 35 km sög jag i mig en fetgel. Smakade vidrigt. Smakade som jag inbillar mig snigelslem smakar. Med vaniljsmak.

Kanske var det ändå den. Kanske var det vittringen av mål. Mot slutet började benen öka takten. Herrejävlars, vad är det som händer? Sista 800 var det pellen i botten. Och Yiiihaiii, jag har gjort det igen. Ännu en mara. Upp med armarna. Se glad ut. Hej alla fotografer. Äntligen är det över. Finished at last.

3.15.04. Min bästa tid i New York. Vete f-n hur det gick till. Var det rödbetsjosen. Var det kylan? Var det något annat? Var det kanske det här?:

 

Krigsmålning! (brorsan tränar djupandning)

 

Pure primal food!!

Tekniska finesser (överkurs)!! (kalibrerad kompression)

Eller Svamp-Bobs stöd?

 

Brorsan persade också, All-over (sa brorsan att jag skulle säga …), 3.34.00. Med 6 minuter.

Alltså, på det hela taget, en alldeles lysande löpardag. Och natt.

Men gör nu som Haile Gebr … , drar mig tillbaka. Vi har mycket gemensamt Haile och jag. Fast jag gör bara en halv Haile. Inga mer maror. Men absolut halvmaror. Kortdistans. 60 m? Det var länge sedan. Hade klassrekordet i gymnasiet, 7.8 sek har jag för mig det var.

Ska bli härligt bli sprinter igen. Bara jag kommer ur sängen.

Och ja, som en liten statistiskt kuriositet, för de som är intresserade av statistisk kuriosa, så hamnade jag på 114 plats i åldersgrupp. Att jämföra med andra löpare, som t e x en Jojje Karlsson, på 128:e och en hrn Åkeson på 125:e.

Men som sagt, bara kuriosa ….

 

---

 

Framme. Träsmak. Blött.

It never rains in southern California. Men det gör det i New York. Men det gör inget. Allt i New York är bra.

– Vilket schysst regn, sa brorsan. Precis som i Sex and the City.

Sen höll vi oss vakna till kl 4 på morgonen (svensk tid). Sen sov vi en liten stund. Sen vaknade vi. Sen blev vi hungriga.

Brorsan håller banan, håller in magen. Ny N.Y.C. mössa. Väntar på att solen ska gå upp.

 

Shop till you drop. Nya solglasögon, ny mössa (annan färg än brorsans). Väntar på att solen ska gå upp.

 

Morgonjogg runt den här pölen. Den som Dustin Hoffman blev jagad runt av en galen nazistisk tandläkare i filmen Marathonmannen.

I Amerika äter man amerikanskt.

Brrrpp!

 

---

 

Det börjar bli öde på redaktionen. Allt fler har emigrerat till Amerika. Till N.Y.C. För att arbeta, för att springa N.Y.C Marathon.

– Jag tyar inte mer, Karl-Oskar (svensk röst efter 3 mil? Claes, Jojje …?)

Åker själv på torsdag. Sörplar rödbetsjos, knaprar diklofenakkalium. Gott, sött, som godis. Rosa piller – rosa panter?

Såna karameller ska man inte springa på, sa Helena, min ultraljudsbombare. Ultraljudet på hälsenan var f ö ingen match, var som någon spelade kastanjetter över hälsenan. Värre när hon satte tummarna i vaden. Kändes som hon försökte göra två vader av en.

– Det är många som börjar gråta här, sa Helena.

– AJAJAAAAAJ, sa jag. Men höll tätt. Man är ju ingen lipsill.

17 km i söndags. Snitta 4.30. Något slags generalrep. Skogsstigar, grus, asfalt. Kändes ganska ok. Få se hur det känns på N.Y betonggator.

Det ordnar sig nog. Klarar man Helenas tummar, klarar man allt.

So, what more to say, than:

 

 

 

---