Post Kona Thoughts

Det vore ju nästan tjänstefel att inte börja detta inlägg med att nämna Eliud Kipchoge. Helvette vilken snubbe, är han på riktigt? Det han käkar till frukost vill jag också ha! Är det nån man verkligen har unnat att slå världsrekordet så är det ju Eliud. Inte bara för att han verkar vara typ den mest sympatiska människa som går omkring på denna jord utan framförallt för att det hade vart så otroligt sorgligt att bli ihågkommen som den ”snabbaste människan på marathon utan att vara den snabbaste människan” som han själv uttryckte det innan loppet. Men nu kan Messi och Ronaldo lägga ner sitt tjafs för Kipchoge har precis bevisat att det är han som är den verkliga geten, nåt han nog kommer vara, oberoende idrott, för en lång tid framöver.

Själv satt jag och försökte följa loppet på ett SJ tåg med svajigt wifi och dålig 4G täckning. Vet inte riktigt hur jag tänkte när jag bokade tågbiljetten precis samtidigt som Berlin Marathon. Fick iaf rapporter av brorsan på messenger samtidigt som jag febrilt försökte hitta en fulstream på nätet vilket jag till slut också gjorde. Anledningen till att jag satt på ett tåg imorse berodde såklart på att jag tillsammans med tiotusen andra löpare sprang Stockholm Halvmarathon igår. 

Stockholm Halvmarathon har blivit lite av ett favoritlopp och en årlig tradition. Om jag räknar rätt så var det min nionde start. Innan jag åkte ner i fredags så hade jag satt upp ett klart och tydligt mål. Jag skulle springa på 1.22 med maraansträngning och hela tiden känna att det fanns ytterligare en växel. Inget dreggel ur mungipan eller nåt huvud på sned. Framförallt så ville jag känna mig fräsch i mål med känslan att jag skulle kunna fortsätta utan problem. Och allt det lyckades jag uppnå. Jag sprang i mål på 1.22, behövde knappt pusta ut och var så pass fräsch idag att jag nyss har kört långpass på 33km med 3x5km i marafart inbakat. Sista femman var förvisso lite småjobbig i motvinden men aldrig nåt problem. Det tackar vi PegTurbo för.

Även om jag hade försökt gå för pers igår så hade det aldrig gått för just nu är jag som ett gammalt trött och avdankat diesellok som bara har två växlar; distans- och marafart. Så det var rätt skönt att inte behöva pressa sig till det yttersta i motvinden igår. I år var det en hel del banändringar jämfört med tidigare år och det till det bättre. Det har ju iofsig vart en hel del förändringar i banan även tidigare men just i år kändes det verkligen som dom hade fått till det så bra som det kan bli. Jag har ju alltid skrikit efter den gamla starten utanför slottet och i år var starten faktiskt tillbaka på Strömbron till min stora förtjusning. Jag och brorsan trängde oss långt fram och hade bra utgångsposition när startskottet small. Upplevde att det blev ett helt annat flyt nu när man sprang genom Kungsträdgården istället för dom trånga gatorna vid Gustav Adolfs Torg och dessutom var det rätt bra publiktryck under den första kilometern som man inte haft tidigare. 

Såklart drogs jag med i starten och öppnade alldeles för fort som jag alltid gör. 1km skylten i tunneln måste ha suttit flera hundra meter fel för jag lappade 3.24 där och så fort sprang jag garanterat inte. Även efter tunneln var det svårt att inte fortsätta dras med och jag vet att jag tänkte att jag skulle sakta ner men jag kunde bara inte förmå mig att göra det i loppets inledande skede. Istället hamnade jag tillsammans med brorsan och Jakob Z som jag sprang ihop med bort till Rålis innan jag valde att släppa nånstans vid 8km. Vid varje motlut drog jag ner på farten för att inte pulsen skulle åka jojo och ute på platten försökte jag hålla en ansträngning som skulle motsvara maraansträngning. Den nya dragningen vid Hornsberg kändes riktigt positiv och likaså den nygamla sträckningen över centralbron och genom Gamla stan där det var riktigt bra publiktryck. Vid stigningen upp till Slussen drog jag ner rejält på farten och kunde rulla på bra ner till Söder Mälarstrand där motvinden bet rätt bra. Av nån anledning så blev det en hel del sololöpning något jag inte upplevt tidigare år. Klockan pep varje kilometer men den enda gång jag kollade på den var vid 5km, efter det körde jag bara på känsla.

Tanto brukar ju för det mesta kännas brutalt jobbig men i år hade jag gott om krafter där. Blev förvisso omsprungen av ett stort gäng här men jag höll mig till min plan och gick inte i fällan att försöka haka på. Att sen få slippa den dryga stigningen uppför St.Paulsgatan och istället få springa ut på Hornsgatan var nog den absolut bästa förändringen dom kunde ha gjort. Håller tummarna för att den delen får vara kvar. På Hornsgatan blev jag omsprungen på löpande band av folk som jagade sluttider, själv sprang jag mest och hejade och försökte småprata med folk. När jag sen rullade ner mot Skeppsbron och passerade 20k på 1.18 så var det första gången sen 5k som jag såg hur jag låg till. Visste att jag skulle komma in på 1.22 nånting, precis som jag hade planerat. När alla andra forcerade för kung och fosterland tog jag det rätt lugnt sista biten och det var inte förrän sista hundringen som jag ökade farten marginellt. Direkt i mål träffade jag på brorsan som persat och även fixat sub80. Han slog även min tid från i våras med 4s så nu är man inte längre bäst i familjen.

Stockholm halvmarathon gick precis såsom jag hade planerat. Egentligen borde jag vara nöjd med det och det är jag såklart men jag kan ändå inte riktigt släppa att det där känslan när allt bara flyter inte riktigt finns där. Det hade gärna fått kännas ännu lättare än vad det gjorde. Istället är det rätt uppenbart att benen inte riktigt är på topp och att det inte finns nån som helst snabbhet i dom heller för den delen. En förklaring är säkert att jag sprungit rätt många fler mil i år jämfört med tidigare och vart jävligt dålig på att vila. Just nu står jag på 4500km och det är nog nästan 1000km mer än vid samma tidpunkt ifjol. Så på så sätt är det nog inte så konstigt. Men det vore ju skönt om det där lätta känslan kunde infinna sig snart. För det börjar bli lite brandbil nu, det är ju faktiskt bara tre veckor kvar till Chicago. Normalt brukar jag köra sista långpasset 2 veckor innan en mara men eventuellt var dagens långpass det sista för nu är det fullt fokus på vila och att benen ska kännas lätta och fräscha. Vi får väl se hur det går.

Till veckan får jag förhoppningsvis mina nya Nike Vaporfly 4% Flyknit, samma skor som Kipchoge hade idag när han smashade världsrekordet. Just nu befinner dom sig i Danmark men förhoppningsvis har jag dom i min hand på tisdag. Det var bara rent flyt att jag lyckades få tag på ett par förra veckan, officiellt släpps dom ju den 1 oktober i Europa men dom fanns att köpa i Berlin den här helgen i samband med maran uppenbarligen verkar Nike vilja göra lite reklam för dom redan nu, som om det skulle behövas. Återkommer med ett första intryck nästa vecka. Ovandelen är ju helt ny jämfört med gamla Vaporfly så det ska bli spännande å se hur dom känns jämfört med den första versionen. 

/Hörs

Hej!

I våras kände man det var så evigt långt kvar innan man skulle tävla på ”riktigt” att det kändes nästan som slöseri med tid ge sig ut på långa eller tuffa pass. ”Det är så långt kvar” resonerade man. Samtidigt hade jag lovat mig själv ge mig de bästa förutsättningarna till förberedelser och förhoppningsvis på så sätt undvika stress, skador, försaka livet i övrigt samt vara i väldigt god form. Nu med exakt en månad kvar tills kanonen skjuter iväg oss i Kailua Kona så känner man ”Helvete, har jag verkligen tränat ordentligt”.

Tror oavsett nivå, samtliga som ligger & trampar vattnet utanför Dig Me Beach verkligen känner de är 100% förberedda för vad som komma skall. Alla har vi haft små skador, sjukdomar och annat som kommit i vägen för det som skulle ha varit den perfekta uppladdningen. En sak har jag dock lärt mig nu efter snart 9 år i sporten och det är att det aldrig går som man har tänkt sig. Varken sig under förberedelserna eller under själva tävlingen. Så det är bara avslappnat ge upp och göra det bästa man kan av den tiden man har, mer går faktiskt inte att göra. Det är trots allt en hobby även om det ibland känns som något på liv & död. Måste avdramatisera det hela lite annars försvinner mycket av glädjen och med det skälet för att man gör det.

Träningen har faktiskt sammantaget gått väldigt bra. Klart jag önskar fler watt på cykeln, högre hastighet på löpet och lägre puls men det är inte lönt. Jag är hyfsat skadefri, känner en stor tilltro på vad jag kan åstadkomma och energin finns där. Både under passen och mellan dem. Den största förändringen är att jag i obruten trend lyckats springa mellan 55-75km varje vecka sedan maj-juni. Har dessutom tappat mycket vikt, ca 5 kilo. Tyvärr inte kört några intervaller mer än några gästspel utan fokuserat på volym & känsla. Inte för vara skryta men farten har jag gratis och svarar väldigt bra på ”bara springa”. Dessutom krävs inga direkta hastigheter för det jag ska göra och enda anledningen till egentligen springa rena löpintervaller skulle vara öka upp min löpekonomi. Har därför nu under sista blocket på 5 veckor adderat tempointervaller i schemat för uppnå just detta. Sjuka är trots i princip inte kört fart på hela sommaren så fanns den där även om det kändes lite styltigt & otajmad initialt.

På cykeln känner jag mig trygg, åtminstone för följa med starka cyklister. Kanske inte stark nog för köra ifrån toppskiktet men svårt tro jag blir avhängd iaf. Inga supersiffror från wattmätaren men kan hålla över 300 watt i över 1:30h och ändå springa 7-8km efteråt i 3:45 fart. Detta mitt i en tuff vecka så då vet jag med mig att formen definitivt är där samt kroppen är redo för tuffa tag.

Vad som är kvar nu är volym av klassisk karaktär samt undvika dumdristiga äventyr där jag riskerar skada mig eller min utrustning. 50% av en Ironman är komma hel & ren till startlinjen. Kolla bara Jan Frodeno. Förra helgen vann han 70.3 VM och spåddes bli en självklar vinnare på Ironman VM. Igår meddelade han att han dragit på sig en stressfraktur i höften och att säsongen var över. Nästan så man kör sista veckans träning inomhus så man inte riskerar nåt. Folk är inte kloka i trafiken, varken sig bilister eller cyklister.

Om jag fick önska mig nåt nu så är det en magisk simform. Sista passen har känts hemska och som vanligt det är den grenen jag har slarvat otroligt mycket med. Att det ska vara så jävla svårt ta sig till poolen?!

Var inte blyga för ställa frågor?!

Kommer skriva mer om min målsättning längre fram när det börjar dra ihop sig.

Nelker