I sin nya bok Spring snabbare berättar Andreas Almgren om sin utvecklingskurva och de erfarenheter han har gjort. Här bjuder han på ett smakprov ur boken, som handlar om vikten av att fånga upp kroppens signaler innan det är för sent och skadan är ett faktum.  

Den här texten är ett utdrag ur boken Spring snabbare av Andreas Almgren (Mondial). 

”Det är oftast först i efterhand som du ser en koppling mellan stress och skador. Där och då, när allting händer på en gång och det blir alldeles för mycket, märker du liksom inte det. Jag vet att en del av mina skador har varit kopplade till hög extern stress. Som innan OS 2024. 

Under en annan period pluggade jag 120 procent, samtidigt som jag skulle ta ifatt en del andra grejer och hålla igång träningen. Fem dagar efter ett svenskt inomhusrekord på 3 000 meter kom en skadad menisk som ett brev på posten. 

Det märks inte i stunden, det kan handla om en stadigt stegrad belastning, det blir sakta sämre och sämre – och så plötsligt är det för mycket och kroppen säger ifrån. Men när du med lite perspektiv ser tillbaka på hur du levde när skadan uppstod blir det oftast ganska tydligt varför det skedde.

Därför gäller det att vara uppmärksam och hela tiden lyssna inåt. Jag har definitivt blivit mycket bättre på att fånga upp kroppens signaler, och numera kan jag oftast i tid identifiera när det håller på att bli för mycket. Jag har ju mycket träningsdata, och kan kolla sömnnivåer för att få stressignalerna svart på vitt: att det faktiskt är någonting som händer i kroppen. 

Men mest handlar det om att lära känna sig själv, i grunden är det inte jättekomplicerat. Du måste inte ha massor av externa data för att fånga upp signalerna, så länge du själv kan uppfatta om det är på väg åt fel håll. Du vet själv om du har en väldigt stressig vardag. Om du känner att det du brukar göra på träningen är mycket tyngre än vad det brukar vara är det ofta en signal på att din stressnivå är för hög, och att det är dags att ta ett steg tillbaka.

Det betyder alltså inte att du från en dag till annan ska sluta träna helt – men du kanske måste vara beredd på att du inte kan genomföra all den där träningen du hade tänkt dig. För många är det bara positivt för stressnivån att gå ut och jogga en lugn runda, men du kanske bör stå över maxintervallerna du hade planerat. 

Jag tror det är en vanlig fallgrop för en motionär att fortsätta träna stenhårt i stället för att ta ett kliv tillbaka och tänka långsiktigt om du känner dig sliten och stressad. Men om du vet att det är något tillfälligt, att det är väldigt mycket nu, är det bara att bestämma sig för att ta det lite lugnare ett tag. Under tiden får du se över vardagen och fundera på vad som går att göra åt saken. 

Det är i grunden en prioriteringsfråga. Du har dina tjugofyra timmar på dygnet och dem ska du fylla på det sätt som du tycker är bäst. Att löpa är ju bra för hälsan, men det är kanske inte bra för dig om det gör att du tvingas prioritera bort familjen. Då får du själv och din träning komma längre ner på prioriteringslistan. Eller se om du kan förändra något annat i din vardag som gör att du kan få in din träning på ett sätt som också ger tid för återhämtning. Lyssna på kroppen, och anpassa dig efter vad den säger.

Att lyssna på signaler handlar inte bara om stress och att vara i mental harmoni. Framför allt handlar det om att fånga upp när något rent kroppsligt är fel och på väg att utvecklas till en skada. Ju snabbare du kan stoppa i ett sådant läge, desto mindre frånvaro från löpningen kommer du att få. Men just det är väldigt svårt. Tro mig, jag har brottats med detta många gånger. 

Som elitlöpare har jag nästan alltid lite ont någonstans. En baksida stramar lite, ett knä är lite irriterat, en vad gnäller, foten känns inte som den ska. Om jag skulle stoppa upp och sluta träna varje gång skulle jag inte få mycket träning gjord. 

Jag brukar säga att det handlar om att identifiera vad som är signaler och vad som är brus. Med signal menar jag den typ av smärta som du ska reagera på och som faktiskt kan leda till en skada, medan brus är något som känns här och nu men som inte kommer vara farligt att träna sig igenom.

Jag har blivit mycket bättre på det där, även om det inte är helt lätt att förklara vad jag faktiskt reagerar på. Men jag har några utgångspunkter. 

Om det slår till plötsligt – jag har inte känt av det tidigare men helt plötsligt gör det ganska ont – då stannar jag direkt.

Om det är något nytt som uppstår under passet och om smärtan sakta men säkert stegras brukar jag också stanna tidigt. 

Om det är något som har uppstått under ett pass, och som är kvar i två, tre pass efter, då brukar jag oftast reagera.

Många gånger räcker ett par lugna dagar och lite behandling för att jag ska kunna gå på som normalt igen. Oftast känner jag av något under ett pass och sedan är det borta under nästa. Det är brus, och så länge det är väldigt låg smärta och den hoppar runt från kroppsdel till kroppsdel, är det lugnt. 

Att ta beslutet att stanna är aldrig kul, men oftast gynnar det dig i slutändan. När jag var yngre klarade jag inte av att acceptera att en skada var på väg att uppstå utan jag stoppade huvudet i sanden och tränade på som vanligt. 

Som 16-åring hade jag en väldigt bra sommar. Jag sprang ungdoms-VM på 800 meter, tog mig till semifinal, och kom femma på 400 meter på senior-SM. På fotbollsplanen roterades jag upp till det juniorallsvenska laget. 

Allt rullade på, tills jag började få ont i vänsterfoten. Det var nästan uppe vid vristen på insidan, båtbenet. Det skulle visa sig bli min första stressreaktion, men jag höll det för mig själv länge. Jag upptäckte att det kändes bättre om jag lade mer tryck på utsidan av foten – och som det geni jag var började jag snedbelasta. 

När jag väl sa till och vi kollade upp det så var det just en stressreaktion i båtbenet, och till det hade jag kompletterat med en stressfraktur i det fjärde mellanfotsbenet genom min snedbelastning. Det var bara att börja rehaben. 

Nu för tiden försöker jag att fånga upp allt så snabbt som möjligt. Kan jag reducera allt ner till några dagar så undviks alla katastrofer. Därför försöker jag stanna upp och dra i alla nödbromsar om jag börjar misstänka något, speciellt om jag har minsta misstanke om skelettskador.”

Om Spring snabbare
I den nya boken Spring snabbare av Andreas Almgren (Mondial förlag) delar den svenska löparstjärnan frikostigt med sig av sina tankar om allt från hur man kommer i gång med löpning till hur man tränar, äter och återhämtar sig för att bli snabbare. Allt kryddat med många och ingående exempel på hur Andreas själv har gjort för att bli en av världens bästa långdistanslöpare. 

---