MEST LÄSTA
Så påverkar vikten din löpförmåga  
Blogg

Så påverkar vikten din löpförmåga  


Kroppsvikten påverkar såväl sjukdoms- och skaderisk som prestationsförmågan för oss löpare. Men en alltför låg kroppsvikt kan också innebära utmaningar, både när det gäller hälsan och i löpspåret. Så här kan du resonera kring din kroppsvikt för att främja hälsa och prestation, samtidigt som du minskar risken för skador och sjukdom.

Många springer för hälsans skull. Och det finns goda skäl till det. I en stor amerikansk studie, The National Runners’ Health Study, där över 100 000 löpare följts under lång tid, såg man att regelbunden löpning innebär lägre risk för bland annat högt blodtryck, typ 2-diabetes, övervikt och fetma. I dag lever omkring 60 procent av Europas vuxna med övervikt eller obesitas, enligt WHO. Mot denna bakgrund kan det tyckas önskvärt att fler människor skulle löpträna regelbundet – men samtidigt är det inte alltid så enkelt.  

För den som har några extra kilon skulle löpning kunna ge stora hälsovinster, men de bidrar också till att det blir svårare att komma i gång med löpning. En förhöjd kroppsvikt påverkar biomekaniken och ökar belastningen på viktbärande leder som knän, höfter och rygg. Löpningen blir helt enkelt tyngre, ibland smärtsam, och risken för överbelastningsskador ökar. I praktiken kan det göra att just de som skulle ha mest nytta av löpning också är de som har svårast att genomföra den.

I andra änden av spektrumet finns en helt annan utmaning. Inom prestationsinriktad löpning är kroppsvikt en central faktor, där en lägre fettprocent är associerad med bättre kondition (VO₂max) och resultat. På elitnivå är kroppsvikt därför något som ofta aktivt optimeras inför tävlingar. Men balansen är hårfin. En strävan efter viktnedgång kan slå över i låg energitillgänglighet, med ökad risk för skador, sjukdom och nedsatt prestation. Det är inte heller så enkelt som att ”lägst vikt vinner”.

Set point-teorin – en förklaringsmodell

En vanlig förklaringsmodell till vad som styr kroppsvikten är den så kallade set point-teorin (se figur). Den innebär att kroppen hela tiden försöker upprätthålla en ”förinställd” kroppsvikt. Man kan likna det vid en termostat. Om temperaturen sjunker slår värmen på, och om den stiger stängs den av. 

På samma sätt regleras kroppsvikten genom ett feedbacksystem i hjärnan, där hypotalamus fungerar som en kontrollcentral. Hypotalamus får hela tiden signaler via ett komplext samspel av olika hunger- och mättnadshormoner i kroppen. 

Set point-modellen illustrerar kroppens naturliga strävan att upprätthålla en förbestämd kroppsvikt. När kroppsvikten sjunker under denna nivå reagerar kroppen genom att öka hungern och minska energiförbrukningen – en biologisk broms som syftar till att skydda mot svält. Omvänt signalerar kroppen mättnad när vi ska sluta äta. Regleringen styrs av ett komplext samspel av flera olika hunger- och mättnadshormoner. 

När kroppsvikten minskar reagerar kroppen ofta genom att försöka återställa balansen. Hungern ökar, mättnadssignalerna blir svagare och energiförbrukningen kan sjunka. Vid sjukdomen obesitas är detta system rubbat, med störd hunger-, mättnads- och aptitreglering samt en förhöjd ”set point”. Det är en viktig förklaring till att obesitas i dag betraktas som en kronisk sjukdom snarare än att vara en fråga om bristande karaktär. Obesitas är också något vi nu kan behandla med läkemedel.

Kroppen kompenserar för kalorier som bränns

Många löpare känner säkert igen känslan – efter ett långt eller hårt pass slår hungern till, ibland direkt, ibland flera dagar efteråt. Studier visar att subjektiva hungerkänslor minskar tillfälligt under träning som utförs vid eller över 60 procent av maximal syreupptagningsförmåga (VO₂max), bland annat genom att dämpa det hungerstimulerande hormonet ghrelin. 

Över tid brukar kroppen kompensera för de kalorier som förbränns i träningen med ökad hunger, vilket i sin tur leder till ett större energiintag – helt i linje med set point-teorin. Träning påverkar alltså hur kroppen reglerar både hunger och energiintag. Men effekten är komplex och kan variera avsevärt mellan individer beroende på träningsform, mängd och intensitet. Detta innebär också att träning inte alltid leder till viktnedgång. I vissa fall kan vikten till och med öka, till exempel genom ökad muskelmassa eller påverkan av stresshormoner som stiger vid hård och långvarig träning.   

Samtidigt har träning många viktiga hälsofrämjande effekter som inte alltid syns på vågen. Förbättrad kondition, bättre insulinkänslighet, ökad muskelmassa, förebyggande effekter på hjärt-kärlsjukdomar samt förbättrad psykisk hälsa är några exempel. För den som är överviktig bör fysisk träning därför inte enbart ses som ett verktyg för viktnedgång, utan som en central del av en hälsosam livsstil.

Medicinsk viktnedgång kan främja fysisk aktivitet

Behandling av obesitas med hjälp av medicin eller andra metoder kan givetvis vara positivt även för att främja fysisk aktivitet – inklusive löpning.  Hos överviktiga personer med artros är viktnedgång förenad med minskad smärta, och hos patienter med hjärtsvikt men bevarad systolisk funktion ses ofta förbättrad symtombild. Dessutom rapporterar många patienter med obesitas förbättrad självskattad hälsa inom flera områden. Sammantaget kan detta sannolikt sänka tröskeln för att delta i fysisk aktivitet, inklusive löpning, som annars kan upplevas som alltför tungt eller smärtsamt.

Även om löpningen ökar energiförbrukningen, är det i praktiken framför allt hur mycket kalorier vi äter som spelar störst roll. Det är alltså kosten som spelar huvudrollen vid en viktnedgång. Det innebär att en kraftigt minskad energitillförsel i regel leder till viktnedgång även för fysiskt inaktiva. Men en sådan viktnedgång innebär inte nödvändigtvis bättre hälsa eller förbättrad fysisk kapacitet. Tvärtom kan den vara förenad med minskad muskelmassa, sämre prestationsförmåga och negativa effekter på måendet i stort. 

Bättre att vara rund och vältränad?

Är det då bättre att vara rund och vältränad än smal och otränad? Ur ett kardiovaskulärt perspektiv spelar kondition en avgörande roll för hälsan. God kondition ger lägre risk för hjärt-kärlsjukdom och förtida död även vid övervikt, jämfört med normalviktiga med låg fysisk aktivitet. Det kan alltså i många fall vara bättre att vara fysiskt aktiv och något ”rund” än att vara smal och otränad. Samtidigt är obesitas en kronisk sjukdom som påverkar hela kroppen. Om den beskrivs som ”hälsosam” riskerar man att förminska eller normalisera sjukdomen.

Moderna läkemedel för viktnedgång, som semaglutid (Wegovy/Ozempic) och tirzepatid (Mounjaro), har på kort tid förändrat behandlingen av övervikt och fetma. I USA ses nu för första gången på decennier en minskning av obesitasförekomsten, sannolikt kopplad till ökad användning av dessa läkemedel. Läkemedlen påverkar kroppens hunger- och mättnadssystem, vilket minskar aptiten och leder till en betydande viktnedgång på omkring 15–20 procent i studier på personer med obesitas. Samtidigt kan den aptitdämpande effekten även göra det svårare att få i sig tillräckligt med energi för att prestera. 

Moderna läkemedel för viktnedgång har på kort tid förändrat behandlingen av övervikt och fetma.

Medicinsk viktnedgång innebär ofta också en relativt stor förlust av muskelmassa (cirka 15–30 procent). Viktnedgång genom kalorirestriktion, oavsett om den sker med hjälp av läkemedel eller inte, leder till viss förlust av muskelmassa. Detta har framför allt uppmärksammats i diskussionen kring medicinsk viktnedgång, men sker i princip vid all form av viktnedgång. Det är därför extra viktigt att hitta en balans mellan energiintag och träning när man går på viktminskande medicinering, samt att man prioriterar styrketräning och ett tillräckligt proteinintag.  

Dessa läkemedel har också väckt diskussion inom idrotten. WADA utreder om de i framtiden bör klassas som doping, men i dagsläget är de inte förbjudna. Det är dock viktigt att understryka att dessa preparat är avsedda för behandling av sjukdom – inte för att försöka förbättra prestationsförmågan hos friska individer.

Därför påverkas prestationsförmågan

Att kroppens anatomi och komposition spelar roll för prestationsförmågan syns tydligt på elitnivå. På startlinjen i till exempel ett OS är löparna ofta slående lika varandra. Analyser av olympiska maratonlöpare visar att de flesta ligger inom ett relativt smalt spann både vad gäller längd och vikt, och normalt har ett BMI kring 18–20. Manliga elitmaratonlöpare är ofta omkring 165–175 centimeter långa och väger cirka 55–65 kilo. Motsvarande värden för kvinnliga elitlöpare ligger runt 160–165 centimeter och 45–55 kilo.

VO₂ max, kroppens maximala syreupptagningsförmåga, anges nästan alltid i relation till kroppsvikt – vanligtvis i milliliter syre per kilo kroppsvikt per minut (ml/kg/min). Det innebär att två personer med samma kondition kan få olika värden beroende på vad de väger. En lägre kroppsvikt ger enligt formeln ett högre VO₂max-värde. Det är med andra ord inte en slump att elitlöpare ser ut som de gör. Det är ett resultat av de kroppsliga egenskaper som är mest gynnsamma för att springa snabbt på tydligt definierade distanser. 

Elitlöpare har ofta gynnsamma gener och anatomi som kombineras med otaliga träningstimmar; något vi motionärer varken kan, vill, eller kanske ens bör försöka eftersträva. Och till skillnad från oss har elitlöparna dessutom ofta tillgång till medicinska resurser för att optimera hälsa och prestation. De kan därför inte bara periodisera sin träning utan ibland även sin kroppsvikt. Under uppbyggnadsperioder kan en något högre vikt hjälpa kroppen att tåla träning, medan en lägre tävlingsvikt ofta eftersträvas för att maximera prestationen. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att god hälsa och elitidrott inte alltid är samma sak. För att nå toppresultat tvingas man som elitidrottare ibland tumma på hälsan.

Risken för skador och sjukdom

Men kroppsvikten påverkar inte bara prestationen, utan även risken för både skador och sjukdom. Och det gäller löpare i båda ändarna av spektrumet. En högre kroppsvikt innebär en ökad belastning på viktbärande leder som knän, höfter och rygg, vilket kan öka risken för överbelastningsskador. För den som är överviktig och vill börja springa kan det därför vara klokt att försiktigt och successivt introducera löpning, samtidigt som man kompletterar med cykling, simning och rodd samt styrketräning för att motverka förlust av muskelmassa.

I strävan efter att förbättra prestationen genom viktnedgång minskar många löpare också sitt energiintag – ibland genom att utesluta kolhydrater. Det kan vara direkt negativt för både prestation och hälsa. När energiintaget inte matchar energiförbrukningen över tid uppstår låg energitillgänglighet, vilket innebär att för lite energi finns kvar i kroppen efter träning för att normala fysiologiska funktioner ska kunna upprätthållas. Detta kan leda till relativ energibrist (RED-S), ett tillstånd som påverkar flera av kroppens system och kan ge nedsatt prestation, ökad sjukdoms- och skaderisk samt hormonella störningar som minskad ämnesomsättning och minskad produktion av könshormonerna östrogen och testosteron. 

Begrepppet RED-S har ersatt det tidigare begreppet ”Female Athlete Triad” då man i dag dels vet att energibrist påverkar fler funktioner än tidigare känt, dels att tillståndet drabbar både kvinnor och män. Det är också viktigt att förstå att RED-S kan drabba såväl underviktiga som normal- och överviktiga. Av samma anledning behöver man eventuellt också vara uppmärksam på löpare som genomgår eller har genomgått just medicinsk överviktsbehandling, då aptitdämpande läkemedel kan öka risken för otillräckligt energiintag vid konditionsträning.

Ätstörningar är dessutom vanligare bland löpare och andra idrottare där låg kroppsvikt kan gynna prestationsförmågan. Problematiken sträcker sig över ett spektrum från restriktivt ätande och energibrist till kliniska tillstånd som anorexi och bulimi. Dessa ätstörningar är allvarliga och kräver uppmärksamhet från såväl aktiva och tränare som medicinska team, då professionell hjälp ofta kan behövas.

Ett komplext samband

Kroppsvikten har alltså stor betydelse för löpförmågan, men sambandet mellan hälsa och prestation är komplext. En lägre vikt kan förbättra löpekonomi och relativt VO₂max, men innebär inte automatiskt bättre prestation eller hälsa. Både övervikt och för låg vikt är förenade med risker – från ökad belastning och skador till låg energitillgänglighet och RED-S, vilket kan påverka flera av kroppens system negativt.

Träning i sig leder inte alltid till viktnedgång, och alltför stort fokus på vikt kan bli kontraproduktivt. För de flesta löpare är det viktigaste att man hittar en hållbar balans mellan träning och energiintag, där kroppen får tillräckligt med energi för att fungera, återhämta sig och utvecklas. Den optimala kroppsvikten är därför inte den lägsta möjliga – utan den som möjliggör kontinuerlig träning, god hälsa och långsiktig prestation.  

Tecken på att kroppen pressas för hårt

  • Återkommande, frekventa infektioner. 
  • Återkommande belastningsskador, särskilt
    stressfrakturer.
  • Ovanlig trötthet, känsla att ”kroppen inte svarar” och objektivt nedsatt prestationsförmåga.
  • Fixering vid mat, vikt och träning.

Så kommer du i gång med löpning vid övervikt

  • Börja med promenader – bygg successivt upp tid och frekvens. 
  • Varva gång och löpning – t.ex. 1–2 min löpning, 2–3 min gång. 
  • Öka belastningen gradvis – hellre långsamt än att bli skadad. 
  • Använd så kallade brick-pass: Kombinera t.ex. 30 min löpning med 60 min cykling. 
  • Byt ibland ut långpass mot cykel, simning eller annan skonsam konditionsträning. 

OM SKRIBENTEN Amanda Lahti, 35, är läkare vid Aleris Idrottsmedicinska klinik i Malmö, där hon hjälper idrottare på både motions- och elitnivå. Hon forskar också om elitidrott, hälsa och livsstil. Givetvis älskar Amanda löpning – hennes favoritdistanser är milen eller halvmaran. Här skriver hon om idrottsmedicinska frågor och håller oss uppdaterade om ny forskning kring träning och hälsa. 



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Fem träningsutmaningar i sommar!
Blogg

Fem träningsutmaningar i sommar!


Varför inte passa på att testa något nytt i träningen under semestern? Här är fem pass att testa. Kanske blir något av dem en del av din träningsrutin när sommaren är över?

1. Tempopass med 1 minut hårt och 1 minut ståvila 

Så gör du: Välj en runda som är cirka 3–5 kilometer. Värm upp 10–15 minuter med jogging. Genomför sedan några rörlighetsövningar för vader och baklår.

Spring sedan 1 minut hårt i en fart som är snabbare än din milfart. Efter 1 minut stannar du och drar ett streck där du är. Vila 1 minut på stället. Spring 1 minut igen, dra ett nytt streck. Fortsätt så här tills du hunnit runt hela rundan. 

Utmaningen: Anteckna totaltiden och antalet minutupprepningar du behövde för att ta dig runt. Testa samma pass ytterligare ett par, tre gånger under de närmaste veckorna. Försök då att sänka totaltiden samt antalet minutlopp du behöver för att ta dig hela varvet runt.

2. Korta intervaller med tröskelfokus

Så gör du: Spring 20 sekunder, vila 10 sekunder. Spring 20 sekunder och vila i 10 sekunder (= 1 minut). Upprepa detta i 20 minuter. På vilan går du eller joggar sakta. Du kommer att kunna springa med ett bra löpsteg eftersom de 10 sekunder du vilar hjälper dig med återhämtningen. Du kommer också kunna hålla ett ganska högt löptempo – även om pulsen ligger runt tröskelpuls på grund av viloperioderna. 

Utmaningen: Kolla gärna snittpuls eller hur långt du hinner på dessa 20 minuter och jämför när du gör om det senare – målet är att du ska hinna längre och/eller sänka din snittpuls.

3. Backutmaning

Så gör du: Välj en backe som tar cirka 45–60 sekunder att springa och som inte är alltför brant. Efter en ordentlig uppvärmning startar du klockan och springer upp och ned för backen, utan stopp i 20 minuter. Löp uppför backen, vänd direkt och jogga nedför. Vänd direkt och löp uppför igen – och så vidare. 

Utmaningen: Anteckna hur många backar du hann på den utsatta tiden. Här kan du ha olika taktik – endera löper du medelhårt uppför och löper ganska fort nedför. Eller så löper du hårt uppför och joggar lugnt nedför. Testa detta pass ytterligare några gånger och jämför hur många backar du hinner på 20 minuter.

4. Distansrekord

Så gör du: Hitta en fin runda som du genomför med lugn distanslöpning. Strunta i farten – fokusera på tiden du är ute. Ta med vätska och gel samt lite pengar för ett kort fikastopp. 

Utmaningen: Försök springa en längre distans än vad du har gjort tidigare. Låt det bli ett litet äventyr på samma gång! 

5. Styrkeutmaning 

Så gör du: Välj två styrkeövningar, till exempel mountainclimbers och vristhopp. Kör 21 repetitioner av båda övningarna på tid. Utan att vila kör du sedan 15 repetitioner av båda övningarna innan du avslutar med 9 repetitioner av båda övningarna. Totalt blir det 90 repetitioner (45 + 45).

Utmaningen: Kolla totaltiden för 90 repetitioner – och försök att slå den tiden nästa gång. Byt övningar efter en period.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Hur tränar man för en halvmara?
Blogg

Hur tränar man för en halvmara?


Halvmaraton är en av de mest populära distanserna bland svenska löpare. Distansen är tillräckligt lång för att utgöra en utmaning – men inte så lång att man måste planera hela tillvaron runt förberedelserna. Halvmaran är med andra ord alldeles … lagom! Och så här tränar du för den.

Halvmaraton har blivit en populär sträcka att springa. Jag tror det beror på att distansen ger löparen en utmaning som känns spännande men ändå är rimlig att klara av. Att springa 21,1 kilometer är förvisso långt – men inte så långt att du springer in i ”väggen” i varje försök. 

Under dina förberedelser bör du genomföra ett varierat träningsupplägg med både långpass, vanliga distanspass, tröskelpass och längre intervaller. Då skapar du en grund som ger dig möjlighet att springa både kortare och längre lopp under samma period. 

Halvmaratondistansen kräver inte heller några rusningar i starten för att skaffa en bra position, utan du kan starta jämnt och kontrollerat. Distansen är också tacksam att ta sig igenom mentalt genom att du enkelt kan dela in loppet i fyra stycken fem kilometer långa avsnitt.

Här nedan har du några av de viktigaste nyckelpassen som du kan lägga in i din träning beroende på vilken målsättning du har, din träningsbakgrund och hur mycket tid du har till ditt förfogande.

Fem nyckelpass för dig som ska springa ett halvmaraton:

1. Långpass

Detta är ett nyckelpass när det gäller halvmaratonträning eftersom tävlingstiden handlar om 90–140 minuter för de flesta. Långpasset skapar uthållighet och är positivt för kapillärbildningen (de små blodkärlen som hjälper till att syresätta muskulaturen). Du tränar även förmågan att använda fett som bränsle. Dessa pass ska gå cirka 30–45 sekunder långsammare per kilometer än din tävlingsfart på loppet och vara 14–23 kilometer långa.

2. Distanspass

Dessa är en viktig grundsten i din träning. Distanspasset skapar hållfasthet i muskler och ligament. Dessa pass ska springas cirka 20–30 sekunder långsammare per kilometer än din tävlingsfart och vara 6–12 kilometer långa.

3. Tröskelpass

Ett tröskelpass bör vara cirka 30 minuter långt och kan springas i olika kombinationer: t ex 3 x 10 min, 2 x 15 min eller 1 x 30 min. Dessa pass ger bra effekt på din syreupptagningsförmåga (VO2max) och tränar din förmåga att löpa med bra teknik nära tävlingsfart. Dessa pass löper du i en fart som är 5–10 sekunder långsammare per kilometer än din tävlingsfart.

4. Intervallpass

Dessa bör vara cirka 20–30 minuter långa i olika kombinationer: t ex 6–8 x 1 000 m, 5 x 6 min, 8 x 3 min. Vilan mellan intervallerna ska motsvara halva intervallens längd (t ex 3 min vila om intervallen är 6 min). Dessa pass ska gå i en fart som är 10–15 sek snabbare per kilometer än din tävlingsfart på halvmaran.

5. Backträning och kombinerade pass

Här gillar jag att blanda olika längd och tempo på fartavsnitten, i ett pass som blir ungefär 30 minuter totalt. Blanda löpning i backe med löpning på platt underlag, t ex:

• Tröskel 1 x 15 min + 5 x 1 min i backe. Något snabbare än distansfart.
• Backträning 6 x 75 sek något snabbare än distansfart + 3 x 1 km på platt underlag. 
• Stegintervall 8-6-4-2 min i stegrad fart med 2-2-1 min som gåvila.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Philips sjukdom lindras av löpningen
Blogg

Philips sjukdom lindras av löpningen


När Philip började känna att något var fel i kroppen trodde han först det värsta – att han hade fått cancer av något slag. Så när han fick diagnosen dermatomyosit, som är en ovanlig reumatologisk sjukdom, kände han bara lättnad. Och även om han är långsammare nu hjälper löpningen honom att må bättre. 

Philip Frank växte upp utanför Borlänge tillsammans med sin ensamstående mamma, som arbetade heltid. Skogen fanns ständigt nära och blev en naturlig samlingsplats där han och kompisarna tillbringade dagarna med att leka. Senare gjorde Philip lumpen i Östersund, vilket innebar ännu mer tid ute i naturen. Så även om det aldrig var aktuellt med någon organiserad idrott under uppväxten har rörelse och ett aktivt liv alltid varit en självklar del av hans vardag.

En dag när Philip var i tidiga 20-årsåldern kom en arbetskamrat haltande – han hade åkt Vasaloppet. Då förstod Philip att vanliga människor också kan göra det och blev intresserad. Året efter fullföljde han Vasaloppets Öppet Spår.

– Det är i princip helt omöjligt att göra. Det visar de ju på tv – och det är bara vältränade människor som gör det, säger Philip med ett skratt. 

– Men det kom plötsligt väldigt nära när min arbetskamrat hade åkt.

Han åkte ytterligare några Vasalopp, genomförde En svensk klassiker och sprang Stockholm maraton. Philip hade upptäckt att han klarade att fullfölja tuffa utmaningar som från början låtit helt omöjliga. Han gav sig även på längre lopp, ultralopp – och då kände han att han hade hittat hem. Philip kände sig starkare än någonsin.

Men våren 2021 orkade han inte springa som tidigare. Philip kände att något inte stod rätt till i hans kropp. Han bröt lopp efter lopp. När han väl sökte vård hade han en lång lista symptom. Han var under utredning i ett helt år och kämpade samtidigt med svår klåda, extrem trötthet och problem med slemhinnorna. Till slut fick han diagnosen dermatomyosit – en ovanlig reumatologisk sjukdom. 

FAKTA: Dermatomyosit är en sällsynt, kronisk autoimmun sjukdom som orsakar inflammation i muskler och hud. Den leder till tilltagande muskelsvaghet, framför allt i armar, lår och nacke, och typiska hudutslag, som blålila rodnader. Sjukdomen kan drabba både vuxna och barn. 

– Jag trodde ju att jag hade cancer så det kändes som en högvinst att ”bara” ha reumatism. Samtidigt som jag fick diagnosen fick jag också en hög dos medicin som gjorde att jag genast mådde mycket bättre. 

Philip fick träningsförbud i tre månader när han fick sin diagnos. Under den tiden blev han svagare. Sjukdomen har också påverkat hans ork, och han klarar inte riktigt av att göra samma saker som förut. Själva diagnosen har han inga problem att acceptera men han har fortfarande inte riktigt vant sig vid medicineringen.

– När jag ska springa lopp måste jag ha en plan för hur jag ska springa, vad jag ska äta och hur jag ska medicinera. Det blir en faktor till att ha koll på under lopp.

Ibland har han lyckats pricka in medicineringen på ett optimalt sätt och då blir loppen riktigt bra. Men sjukdomen är så ovanlig att det är svårt att få några tydliga svar från vården hur han ska planera in medicinen. Han får ha sig själv som försökskanin och testa hur den ska tas för att få till en balans med de fysiska utmaningarna.

När man har dermatomyosit är träning en viktig faktor för att må bra. Philip berättar att det ofta känns som att muskelminnet är borta, som att musklerna har glömt vad de är till för. Bara att resa på sig kräver en enorm viljestyrka och känns onaturligt. Ännu värre är det då att börja springa.

Idag, fem år efter att han blev så konstig i kroppen, börjar Philip känna att orken och styrkan är på väg tillbaka. Han berättar att han vissa dagar till och med kör dubbla träningspass. 

Så även om sjukdomen gör honom lite långsammare och tröttare ser han inte på sig själv som sjuk.

– Men det har varit en lång och tuff väg tillbaka. Jag har testat att medicinera på olika sätt – eller inte alls – och jag har testat olika kostvanor. Jag har verkligen fått leka försökskanin med mig själv.

Även om sjukdomen inte direkt har fört med sig några positiva effekter har den fått Philip att fundera över vad som verkligen betyder något i livet.

– Den ger ett tydligt budskap – att ha roligt, vara vänlig, hjälpa andra, sprida glädje och försöka vara positiv.

Där kommer också löpningen in. För Philip innebär den glädje, vänskap och gemenskap. Han springer helst i skogen på vindlande stigar. Och gärna tillsammans med vänner.

– Man kommer nära varandra, rollerna försvinner och allt blir väldigt avskalat. Samtalen kommer snabbt in på personliga och djupa ämnen utan att det känns konstigt. 

FAKTA: Philip Frank
Ålder: 56 år
Bor: Borlänge
Familj: Tre bonusbarn och fyra bonusbarnbarn.
Yrke: Systemanalytiker på Trafikverket.
Springer helst: ”Riktigt långt i skogen.”
Mest stolt över: ”Att jag är ärlig mot mig själv och är mig själv.”
Drömmer om: ”Att resa runt i världen på äventyr, gärna med vännerna i Dala Ultra Runners.”



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Spring snabbare – med Andreas Almgren
Blogg

Spring snabbare – med Andreas Almgren


I sin nya bok Spring snabbare berättar Andreas Almgren om sin utvecklingskurva och de erfarenheter han har gjort. Här bjuder han på ett smakprov ur boken, som handlar om vikten av att fånga upp kroppens signaler innan det är för sent och skadan är ett faktum.  

Den här texten är ett utdrag ur boken Spring snabbare av Andreas Almgren (Mondial). 

”Det är oftast först i efterhand som du ser en koppling mellan stress och skador. Där och då, när allting händer på en gång och det blir alldeles för mycket, märker du liksom inte det. Jag vet att en del av mina skador har varit kopplade till hög extern stress. Som innan OS 2024. 

Under en annan period pluggade jag 120 procent, samtidigt som jag skulle ta ifatt en del andra grejer och hålla igång träningen. Fem dagar efter ett svenskt inomhusrekord på 3 000 meter kom en skadad menisk som ett brev på posten. 

Det märks inte i stunden, det kan handla om en stadigt stegrad belastning, det blir sakta sämre och sämre – och så plötsligt är det för mycket och kroppen säger ifrån. Men när du med lite perspektiv ser tillbaka på hur du levde när skadan uppstod blir det oftast ganska tydligt varför det skedde.

Därför gäller det att vara uppmärksam och hela tiden lyssna inåt. Jag har definitivt blivit mycket bättre på att fånga upp kroppens signaler, och numera kan jag oftast i tid identifiera när det håller på att bli för mycket. Jag har ju mycket träningsdata, och kan kolla sömnnivåer för att få stressignalerna svart på vitt: att det faktiskt är någonting som händer i kroppen. 

Men mest handlar det om att lära känna sig själv, i grunden är det inte jättekomplicerat. Du måste inte ha massor av externa data för att fånga upp signalerna, så länge du själv kan uppfatta om det är på väg åt fel håll. Du vet själv om du har en väldigt stressig vardag. Om du känner att det du brukar göra på träningen är mycket tyngre än vad det brukar vara är det ofta en signal på att din stressnivå är för hög, och att det är dags att ta ett steg tillbaka.

Det betyder alltså inte att du från en dag till annan ska sluta träna helt – men du kanske måste vara beredd på att du inte kan genomföra all den där träningen du hade tänkt dig. För många är det bara positivt för stressnivån att gå ut och jogga en lugn runda, men du kanske bör stå över maxintervallerna du hade planerat. 

Jag tror det är en vanlig fallgrop för en motionär att fortsätta träna stenhårt i stället för att ta ett kliv tillbaka och tänka långsiktigt om du känner dig sliten och stressad. Men om du vet att det är något tillfälligt, att det är väldigt mycket nu, är det bara att bestämma sig för att ta det lite lugnare ett tag. Under tiden får du se över vardagen och fundera på vad som går att göra åt saken. 

Det är i grunden en prioriteringsfråga. Du har dina tjugofyra timmar på dygnet och dem ska du fylla på det sätt som du tycker är bäst. Att löpa är ju bra för hälsan, men det är kanske inte bra för dig om det gör att du tvingas prioritera bort familjen. Då får du själv och din träning komma längre ner på prioriteringslistan. Eller se om du kan förändra något annat i din vardag som gör att du kan få in din träning på ett sätt som också ger tid för återhämtning. Lyssna på kroppen, och anpassa dig efter vad den säger.

Att lyssna på signaler handlar inte bara om stress och att vara i mental harmoni. Framför allt handlar det om att fånga upp när något rent kroppsligt är fel och på väg att utvecklas till en skada. Ju snabbare du kan stoppa i ett sådant läge, desto mindre frånvaro från löpningen kommer du att få. Men just det är väldigt svårt. Tro mig, jag har brottats med detta många gånger. 

Som elitlöpare har jag nästan alltid lite ont någonstans. En baksida stramar lite, ett knä är lite irriterat, en vad gnäller, foten känns inte som den ska. Om jag skulle stoppa upp och sluta träna varje gång skulle jag inte få mycket träning gjord. 

Jag brukar säga att det handlar om att identifiera vad som är signaler och vad som är brus. Med signal menar jag den typ av smärta som du ska reagera på och som faktiskt kan leda till en skada, medan brus är något som känns här och nu men som inte kommer vara farligt att träna sig igenom.

Jag har blivit mycket bättre på det där, även om det inte är helt lätt att förklara vad jag faktiskt reagerar på. Men jag har några utgångspunkter. 

Om det slår till plötsligt – jag har inte känt av det tidigare men helt plötsligt gör det ganska ont – då stannar jag direkt.

Om det är något nytt som uppstår under passet och om smärtan sakta men säkert stegras brukar jag också stanna tidigt. 

Om det är något som har uppstått under ett pass, och som är kvar i två, tre pass efter, då brukar jag oftast reagera.

Många gånger räcker ett par lugna dagar och lite behandling för att jag ska kunna gå på som normalt igen. Oftast känner jag av något under ett pass och sedan är det borta under nästa. Det är brus, och så länge det är väldigt låg smärta och den hoppar runt från kroppsdel till kroppsdel, är det lugnt. 

Att ta beslutet att stanna är aldrig kul, men oftast gynnar det dig i slutändan. När jag var yngre klarade jag inte av att acceptera att en skada var på väg att uppstå utan jag stoppade huvudet i sanden och tränade på som vanligt. 

Som 16-åring hade jag en väldigt bra sommar. Jag sprang ungdoms-VM på 800 meter, tog mig till semifinal, och kom femma på 400 meter på senior-SM. På fotbollsplanen roterades jag upp till det juniorallsvenska laget. 

Allt rullade på, tills jag började få ont i vänsterfoten. Det var nästan uppe vid vristen på insidan, båtbenet. Det skulle visa sig bli min första stressreaktion, men jag höll det för mig själv länge. Jag upptäckte att det kändes bättre om jag lade mer tryck på utsidan av foten – och som det geni jag var började jag snedbelasta. 

När jag väl sa till och vi kollade upp det så var det just en stressreaktion i båtbenet, och till det hade jag kompletterat med en stressfraktur i det fjärde mellanfotsbenet genom min snedbelastning. Det var bara att börja rehaben. 

Nu för tiden försöker jag att fånga upp allt så snabbt som möjligt. Kan jag reducera allt ner till några dagar så undviks alla katastrofer. Därför försöker jag stanna upp och dra i alla nödbromsar om jag börjar misstänka något, speciellt om jag har minsta misstanke om skelettskador.”

Om Spring snabbare
I den nya boken Spring snabbare av Andreas Almgren (Mondial förlag) delar den svenska löparstjärnan frikostigt med sig av sina tankar om allt från hur man kommer i gång med löpning till hur man tränar, äter och återhämtar sig för att bli snabbare. Allt kryddat med många och ingående exempel på hur Andreas själv har gjort för att bli en av världens bästa långdistanslöpare. 


Antal kommentarer: 1


Jesper Ernst

Jeg er en bit nyfigen på om “Spring Snabbere” kommer som indbunden version på Engelsk eller Dansk – og i så fald hvilken dato 🙂 ?



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*