Den årslånga kvalprocessen för att få en startplats i det 412 kilometer långa Trans Japan Alps Race är skoningslös. Men arrangörerna menar att den krävs – för att säkerställa att alla deltagare når mållinjen. Vid liv. 

Text: Scott Yorko Foto: Miwaza Jemimah

– Mitt liv blir kortare. Det här är för mycket. Jag lovade min fru att det här skulle bli sista gången jag försöker … det är ett känsligt ämne, säger Naomasa Kimura över en stekt fläskkotlett med ris, dränkt i en söt och smakrik sås. 

Den 41-åriga lagerchefen arbetar för en traktortillverkare i Osaka, men sitter nu inklämd vid ett restaurangbord med fem andra män, som alla äter samma mat. Vi befinner oss i den lummigt belägna staden Komagane, i dalen som delar Japans södra och centrala bergsmassiv. Det är en sval, fuktig kväll i juni. På en fönsterbräda står glada trädgårdstomtar och tittar på oss.

Männen vid bordet är tunna med vältränade benmuskler, många bär t-shirts från olika 100-mileslopp. Alla har sprungit ett sub 3.20-maraton det senaste året (de flesta gjorde sub 3.00). Det är bara en av flera prestationer som krävs för att ens bli inbjuden till morgondagens två dagar långa kvalevent för Trans Japan Alps Race (TJAR), som går i augusti.

70 löpare slåss om 30 platser

Den långa listan över nödvändiga fysiska prestationer som krävs för att kvalificera sig till en av de 30 startplatserna är så omfattande och krävande att det nästan är mer imponerande – och farligt – att genomföra kvalificeringsprocessen än loppet i sig.

Cirka 70 löpare ansökte om att få en plats genom att skicka in bevis på att de hade klarat av det som krävs. Bland annat måste de ha campat minst tio nätter på över 2 000 meters höjd och ha sprungit ett ultralopp där reptiden är 25 timmar ­eller mer – och det på en tid som är mindre än 60 procent av loppets reptid.

Till det stundande två dagar långa kvaleventet finns det 60 platser, och 59 löpare lyckades uppfylla kriterierna för det – vilket de fick reda på med en månads varsel. De som kvalificerar sig för TJAR i augusti får sedan springa drygt 41 mil, från Japanska havet på västkusten till Stilla havet på östkusten.

Löparna i TJAR tar sig över tre prefekturer och tre bergmassiv, med sammanlagt 27 000 höjdmeter uppför och nedför. Det motsvarar att springa uppför och nedför den 3 776 meter höga vulkanen Fuji sju gånger i rad, inom loppet av åtta dagar – helt utan support. Detta i augusti, mitt under den japanska högsäsongen för tyfoner. 

Att bara ta sig i mål anses vara en bragd. Därför delas inga prispengar eller pokaler ut, inte ens till vinnarna. Att bli en i den exklusiva skara som har genomfört loppet anses vara belöning nog.

4 dagar, 23 timmar och 52 minuter

– Den här träningen har kostat på rent fysiskt, säger Kimura.

De andra löparna runt bordet skakar fnissande på sina huvuden. En av dem, Yusuke Hayashida från Tokyo, tar fram Kimuras Stravaprofil på mobilen och skickar runt den. Alla tittar storögt och ger ifrån sig överdrivna ”Ooooo!” av förundran. Sedan mars har han sprungit ett 100-kilometerspass varje helg. Ibland har han klämt in 50 kilometer på vardagsmorgnarna före jobbet – och ett maraton på lunchen.  

Bara under den första halvan av 2022 har han fått ihop över 70 000 höjdmeter uppför – vilket han själv menar är lite och beror på att han har gjort mycket av sin maratonträning på platt mark.

Någon föreslår att Kimura kanske har en chans att peta ned ”Kungen” Shogo Mochizuki från tronen. Han är känd för att ha genomfört loppet fem gånger, varav fyra gånger i rad som segrare, och har sedan 2016 banrekordet på 4 dagar, 23 timmar och 52 minuter. (För att utmana sig själv valde Mochizuki att under 2018 års lopp frivilligt bära med sig all sin mat, utan att stanna för att fylla på förråden längs vägen – och slutade ändå sjua.) 

– Neeeej … han är kungen, han kan inte besegras. Han är en legendar för oss, säger Kimura som verkar uppriktigt chockad och förlägen över att frågan ens ställs. 

Uppställning 02.30

Morgonen därpå regnar det. Klockan är 02.30 och uttagningen börjar med en kontroll av utrustningen. Funktionärer i orangea västar går igenom innehållet i löparnas ryggsäckar, som ligger utlagt på presenningar framför dem. 

Den 27 punkter långa listan (se rutan) på obligatorisk utrustning omfattar bland annat två pannlampor med extra batterier, en kompass, ett försäkringskort, ett bivacktält (inte en säck), ett första hjälpen-kit, ett gasolkök inklusive en kastrull på minst 300 milliliter, gummiändar till vandringsstavarna, en nödsändare och två toalettkit.

För att få en plats i detta kvalificeringsevent har deltagarna också behövt visa upp bevis på att de har genomfört en kurs i avancerad livräddning, ett läkarintyg och ett medgivande från närmast anhöriga – bland annat. 

När de har fått sina utrustningar och blanketter godkända får alla lämna in sina mobiltelefoner, som tejpas och placeras i en plastlåda. Löparna får sedan papperskartor över området ­som de ska använda tillsammans med en kompass för att orientera sig längs den 78,9 kilometer långa bana de ska springa under loppet av två dagar. 

Stämningen är lugn och nedtonad. De flesta av löparna har förberett sig för detta under flera års tid, och att missa den här möjligheten att kvalificera sig vore förstås katastrofal. En av dem är Paul Deckret, en 42 år gammal amerikan som har bott i Japan sedan 2003, då han flyttade hit för att undervisa i engelska. 

– Förberedelserna för att kvalificera mig till det här loppet är det enda jag kan tänka på, berättar Deckret. 

Fram tills alldeles nyligen har han arbetat för turistbyrån på skidorten Hakuba, samtidigt som han genomgick en utbildning till bergsguide och startade en familj med sin japanska fru och deras nyfödda bebis. Nu är han klar och jobbar med att guida turister, både i sitt eget företag och som frilans för andra researrangörer.  

– Jag får i princip betalt för att träna, säger han. 

Sedan 2017 har han studerat tjocka böcker med tävlingsrapporter, inklusive utrustningslistor, träningsupplägg och detaljerade redogörelser för läxor som andra löpare har lärt sig den hårda vägen längs banans olika avsnitt. Men i år ska han inte springa. Ett diskbråck efter att ha skottat nästan två meter snö från taket på familjens 140 år gamla hus sätter stopp. Paul Deckret är här som supporter och fan – och han är synbart uppspelt över att bara vara i sina hjältars närhet.

Paul har bestigit Japans 100 högsta toppar och vunnit ultralopp, inklusive Bunsuirei 80K – en prestation som hjälpte honom att uppnå kraven för kvalificeringseventet. Han är en ytterst vältränad idrottsman, men inte den snabbaste löpare. Och det är också därför TJAR lockar honom. 

– Jag älskar att planera skiten ur saker och ting, säger han. 

Det betyder att optimera tajmingen för sömn, göra detaljerade fartstrategier för varje sträcka och räkna på hur många kalorier han måste bära med sig under loppet. 

Det betyder att optimera tajmingen för sömn, göra detaljerade fartstrategier för varje sträcka och räkna på hur många kalorier han måste bära med sig under loppet. 

– Det kan jag göra bättre än många sponsrade idrottare av världsklass … men ärligt talat är jag skraj för hela den här kvalificeringsprocessen. Det är som att arrangörerna jävlas med oss.

Äran är belöning nog

För Deckret och många andra deltagare ligger den största lockelsen i att bli en del av den här exklusiva klubben med legendariska bergslöpare. Den japanska kulturen kan vara artig och välkomnande, men består också av många tätt sammankopplade grupper med höga trösklar för den som vill vara med. 

Att bli en del av ett sammanhang kan ta åratal i Japan, där vikten av att respektera gränser är central i kulturen – och det gäller särskilt för gaijin (icke-japaner). Om en av dina japanska vänner ska hänga med sina skolkamrater eller tenniskompisar är det inte säkert att du blir inbjuden om du inte redan är en del av deras etablerade grupp – även om alla gillar dig.

När Deckrets diskbråck har läkt kan han bli den första gaijin som försöker kvalificera sig för loppet – och verkligen har en chans att fullfölja. Han har blivit vän med folk i arrangörsgruppen och med flera av löparna som har genomfört loppet, hängt med på gemensamma träningspass och till och med gjort en nyårsvandring inklusive övernattning. Men då han inte har sprungit loppet själv blir han bara inbjuden till deras träffar ibland. 

Spring inte mot rött ljus

Strax innan solen går upp i Komagane står tävlingsledaren Hiroshi Iijima, som har fullföljt loppet fyra gånger, under ett vitt tält för att skydda sig från regnet. Han läser upp regler i en mikrofon, om saker som var löparna kan fylla på vatten och hur man ska läsa kartan över bansträckningen.

– Ni får springa på vilken väg ni vill, men följ alla trafikregler är ni snälla, säger han.

Under 2018 års lopp var en löpare väldigt nära att inte klara reptiden på 192 timmar – men när han sprang genom staden Shizouka på sin väg mot målet var han ändå tvungen att stanna och vänta in grönt ljus vid varje övergångsställe. Annars hade han blivit diskvalificerad. ”Det var väldigt stressigt” sa han efteråt. Han hann i mål med två minuters marginal.  

Efter mötet kastar sig löparna över kartorna som studenter inför ett examensprov. Första dagen ska de springa 46,7 kilometer på en bana som tar dem ut från staden och upp till en skogsled som sedan tar dem genom tät, fuktig skog innan de springer nedför igen till en stenig campingplats. Förutom att avverka 3 500 höjdmeter uppför och 2 400 höjdmeter nedför ska de hitta och registrera sig på fem olika checkpoints längs vägen – och genomföra en simulerad livräddning på en av dem – innan de kommer till campingplatsen där de ska övernatta.

Där ska de visa exakt var de officiella checkpointsen ligger på sina kartor för tävlingsledningen, inom fyra millimeters felmarginal på kartan (eller 100 meter i verkligheten). Därefter ska de på mindre än fyra minuter montera och kliva in i sina tält ­– och stänga dragkedjan. Tältets stabilitet testas sedan med en specialdesignad apparat. Flera välrenommerade japanska löpare har briljerat i samtliga moment, bara för att misslyckas på just detta test och därmed inte kvalificera sig till loppet. 

Den andra dagen av kvaleventet bjuder på 32 kilometer tuff bergs- och väglöpning, med 1 650 höjdmeter uppför och 2 800 höjdmeter nedför. Direkt efter målgång ska de utmattade löparna besvara ett skriftligt prov – som bara erbjuds på japanska – med frågor om väder och hur man agerar i olika nödsituationer.

”Kungen” lutar sig över kartan på bordet, följer bansträckningen med ett finger. På handleden har han en vit Casioklocka, båda knäna är tejpade med turkos kinesiotejp. I närheten står en liten man för sig själv, klädd från topp till tå i The North Face-kläder. Den sponsrade löparen heter Takashi Doi och är 40 år, men ser ut som en tonåring. Han var tvåa på det 166 kilometer långa Ultra-Trail Mt. Fuji i april och var nära att krossa ”Kungens” banrekord på TJAR 2021, men loppet stoppades dag två på grund av ihållande stormvindar på 25 meter per sekund. De arbetar båda som brandmän, specialiserade på att rädda liv i bergen. 

Starten går

Efter ett gruppfoto på startlinjen kisar löparna mot den stigande solen innan startskottet ljuder 05.15. De springer i väg genom Komagane med löparryggsäckarna fulla av noggrant utvald och tajt nedpackad utrustning. Vägen ut ur staden kantas av gröna risfält som glöder i det varma morgonljuset. 

Klockan 06.20 samlas en liten grupp med supportrar på bron som löper över Tenryū-floden. Den utgör starten för den långa klättringen uppför det 1 685 meter höga berget Tokura. 

Med kartan i ena handen leder Doi tätgruppen på åtta löpare in i backen. Åskådarna klappar och viftar med händerna för att uppmuntra löparna. Nästan alla löpare vinkar tillbaka, ibland med båda händerna, ofta med ett brett leende. 

– Jag är väldigt trött, säger en löpare på engelska och ler brett när han passerar. Flera flexar med sina biceps inför kamerorna, innan de försvinner vidare uppför backen. 

När den asfalterade vägen slingrar in i det första bergsområdet blir det tydligt vilken utmaning det är för löparna att springa på en för dem okänd bana. Samtidigt som de bestämmer sina positioner baserat på landmärken och terrängen försöker de orientera med hjälp av sina papperskartor.

Doi missar en skymd stig med ”Kungen” och Yuichi Konno – tvåa både 2008, 2010 och 2016 – i släptåg. De springer nästan 400 meter uppför innan de inser sitt misstag och vänder tillbaka, hittar antydan till en stig in i skogen och tar fram sina vandringsstavar för att fortsätta klättringen. 

Nästa löpare får hjälp av en 68-årig supporter med guldtänder som heter Tsuda och följer loppet på sin silvriga moped. Tsudas ständiga leende glittrar i solljuset där han står och pekar ut stigen för några av löparna som svettas i den 27-gradiga värmen, tills Deckret påpekar att det bryter mot regeln om att ingen får ta emot hjälp. 

”Har man gjort detta en gång så är man fast”

På andra sidan av berget sitter 43-åriga möbelsnickaren Kosuke Kaito vid ett litet bord, placerat i botten på dalen. Kaito är funktionär vid den första av de fem checkpoints som löparna måste markera på sina kartor. Han är från den gamla bergsstaden Takayama och vann själv loppet 2018 när ”Kungen” sprang med all sin mat i ryggsäcken. I år ställer Kaito upp som funktionär. 

– Har man gjort detta en gång så är man fast. Det är som ett drogberoende, man vill bara ha mer och mer. Och ju svårare det blir, desto större kick får man, säger han.

Klockan 08:55 åker Tsuda upp på trottoaren med sin moped och stiger av den, precis i tid för att heja på löparna genom att ropa ”Hurra!” och klappa händerna. ”Kungen”, som har tagit ledningen, tackar och bugar uppskattande och springer sedan över ännu en bro för att börja klättringen uppför det drygt 3 000 meter höga berget Senjo, under lärkträdens skuggiga lövtak. 

”Kungen” anländer

Mörka moln börjar röra sig mot Choegoya, som är den campingplats där löparna ska övernatta. Klockan är strax 15.00, och löparna förväntas snart anlända. De tio medlemmarna i tävlingskommittén diskuterar hur många drag man ska göra med mätaren som används för att testa tälten. Man kommer överens om att det är ett fast ryck med tre kilos motstånd som gäller, i alla fyra riktningar. 

Åskan blixtrar över himlen när ”Kungen” kommer fram till lägret, långt före de andra löparna. Flera av hans fans följer varje steg han tar, med mobiler och kameror i högsta hugg. 

– Jag blev förtjust i honom under loppet 2014. Han ger allt och är en äkta och god person. Inte pretentiös och alltid ödmjuk, säger 76-årige Kozo Okushima, som bär en hatt med ”Kungen” Mochizukis autograf från just det året.

– Är det dags för Mochizuki att överlämna facklan? frågar jag. 

– Aldrig. Alla ser upp till honom. Det är viktigt för Mochizuki att vara här, och många kommer för att se just honom, säger han och skakar på huvudet med övertygelse. 

”Kungen” checkar in och spatserar över den platta grusytan. Han lyssnar när en funktionär i tävlingskommittén läser tältmonteringsinstruktionerna och sedan startar stoppuret. Mochizuki börjar montera sitt 170-grams nylontält, som stöds av två vandringsstavar som hålls uppe av spända tältlinor. Hans rörelser är snabba och beslutsamma.

Utan att göra fel spänner han tältduken, placerar ut tälthörnen och fäster dem med hjälp av de största stenarna han hittar i närheten. Utan att stressa kontrollerar han tältets stabilitet och kryper sedan in med sin ryggsäck. Blixtlåset dras igen när stoppuret visar 3.07. Sedan kommer han ut igen, skrattar och masserar sin ena sida medan funktionärerna kontrollerar tältets stabilitet. 

– Det är så många människor som tittar på – det var ett tag sedan jag kände så mycket press, säger han. 

”Kungens” tältkonstruktion håller för testet. Han bugar sig och tackar tävlingskommittén precis när regnet börjar falla, som om himlen respektfullt har väntat på att ”Kungen” skulle bli klar. 

– Jag satsar inte längre på att vinna. Nu när jag är 44 år och allt gör ont är det bättre att ungdomarna tar täten i klungan. Men jag tänker inte sluta ännu, jag behöver fortsätta utmana mig själv – även om det känns annorlunda nu efter att ha hållit på med detta i över tio år, säger han inför japanska statstelevisionen NHK:s kameror. 

Trettiofyra minuter efter ”Kungens” ankomst, när en funktionär berättar för tv-teamet från NHK att han är glad över det dåliga vädret ”eftersom det gör tävlingen mer utmanande”, anländer Takashi Doi. The North Face-löparen markerar sina checkpoints på kartan och förbereder sig för tälttestet i det allt mer intensiva duggregnet. Precis innan Doi sätter igång att resa tältet påpekar någon i publiken att bröstremmen på hans ryggsäck inte är helt fastsatt – ett annat krav – vilket han snabbt åtgärdar. 

Doi kämpar inledningsvis med att hitta tillräckligt mjuk mark att slå ned tältpinnarna i och får ta hjälp av en sten, men han lyckas ändå dra igen blixtlåset på 2.57 – allt medan ”Kungen” tittar på. 

En halvtimme senare kommer Konno in i lägret. Trots att han är bland de tre bästa signalerar hela hans uppenbarelse nederlag. Han monterar sitt tält utan problem, och fäster tältlinorna runt stora stenar – utan tältpinnar.

Konno klockas på 3.30, men när funktionärerna testar stabiliteten är det något som inte stämmer. Vandringsstavarna som används för att staga upp tältduken är olika långa, och när funktionären drar i konstruktionen glider den kortare staven omkull och tältet kollapsar. 

– Jag kommer att försöka igen om två år, säger Konno och hänger med huvudet när han inser att chansen att kvalificera sig till TJAR är borta.

Efter ett tag ramlar fler löpare in, däribland Kimura. Några ler, men flera är bekymrade över sina prestationer i första hjälpen-testet. Löparna var tvungna att tejpa sina egna fotleder men på grund av regnet fick de problem med att få den våta tejpen att fästa. Detta potentiella misslyckande ägnade många flera timmar över att grubbla på. Dessutom kommer det att dröja flera dagar innan tävlingskommittén bekräftar om löparna misslyckades eller klarade testet. 

Kimuras tältpanik

Duggandet har nu förvandlats till regelrätt regn vilket har gjort marken mjukare, och några få löpare misslyckas i tälttestet. Kimura börjar att montera sitt tält, vilket han har övat på 30 eller 40 gånger. Men när han drar i en lina för att spänna tältduken går den tunna rem som linan sitter fast i plötsligt sönder och tältet faller platt till marken. 

Kiretaaa! Det gick sönder!

– Kiretaaa! Det gick sönder! ropar han med skräck i rösten. 

Kimura knyter i panik ihop den trasiga remmen med en minimal knut, och trär snöret igenom öglan innan han försiktigt drar åt den igen. Det verkar hålla. Han har fortfarande tillräckligt med tid att dra i det några gånger, innan han kryper in i tältet på tiden 3.37.

När Kimura kommer ut igen ser det ut som att han kommer att börja gråta. Han tittar på när funktionären drar i hans improviserade reparation – men knuten och snöret håller och hans tält står kvar. Folkmassan runt honom andas ut. 

– Det var det värsta jag har varit med om. Jag trodde att det var slutet, säger han efteråt. 

Regnet och vinden ökar när dagens reptid på 13 timmar närmar sig. Några löpare anländer bara minuter för sent, och skriker i besvikelse upp mot den gråa skyn. 

Packade på en yta stor som två tennisplaner ser de mer än 60 färgglada tälten ut som blöta plastpåsar. I dem ska nu löparna försöka komma till ro. 

– Tältgolvet fylls med vatten och regnet droppar i ansiktet hela natten. Det är varken varmt eller avkopplande och man sover inte ordentligt. Man bara svimmar och förlorar medvetandet, säger Yusuke Hayashida med ett skratt medan han lagar nudlar sittandes i sitt våta tält.

”Kungen” försöker flytta sitt tält till en torrare plats, men till och med han måste sova i en pöl.

Det handlar om att de inte ska dö

Vid starten 02.00 nästa morgon virvlar vinden i trädtopparna ovanför de av pannlampor upplysta löparna. Tävlingsledaren Hiroshi Iijima ställer upp alla i den ordning de kom i mål dagen innan. Mochizuki står längst fram, följd av Takashi Doi som sov i sina regnkläder. 

– Ni hade lite regn och vind i går kväll, och att få den typen av väder i fem till åtta dagar under loppet sliter på er. Så försök att träna så mycket som möjligt i sådana förhållanden, säger han. 

Iijima varnar också löparna för dagens krävande flodövergång och säger åt dem att inte ta några farliga genvägar. Inga langningsstationer, farthållare eller andra typer av stöttning är tillåtet. 

Alla justerar sina pannlampor och springer sedan in i mörkret. Framför sig har löparna en 4,7 kilometer lång klättring upp till 1 050 meters höjd, innan de ska ta sig ned till en väg där 19,3 kilometer utförslöpning på asfalt väntar.

– Man klarar inte loppet genom att bara vara snabb. Deltagarna måste klara sig helt utan hjälp, så om de skadar sig måste de ha utrustning med sig för att hantera problemet. Vissa försöker spara vikt genom att ta med mindre mat, kläder eller första hjälpen-kit. Men de måste också känna till vilka risker de tar i den här miljön, säger Iijima när löparna har lämnat startområdet på campingplatsen.

Jag frågar varför antagningsprocessen är så strikt och kraven så omfattande. 
– För det första handlar det om att jag inte vill att de ska dö

Jag frågar varför antagningsprocessen är så strikt och kraven så omfattande. 

– För det första handlar det om att jag inte vill att de ska dö, säger han, med stadig röst och en stoisk min. 

Det har hänt att människor har dött på grund av hypotermi eller fall från klippor när de har utsatt sig själva för extrema förhållanden under träningen inför tävlingen.  

– En löpare dog nästan under loppet också, och då fick jag en utskällning från räddningsteamet. Så det är viktigt att alla är väl förberedda.

För att säkerställa det arrangerar Iijima till och med ett träningsläger för löpare som vill försöka kvalificera sig till kvalificeringstävlingen.

Umaningen är uppenbarligen attraktiv för vissa. Men varför skulle någon som har klarat av att genomföra tävlingen – eller till och med har vunnit den – komma tillbaka? Handlar besattheten främst om att få vara en del av den här exklusiva klubben? 

– Definitivt. Det finns deltagare som inte har några andra vänner utanför det här, skrattar han.

När vi tar bussen ner från övernattningslägret passerar vi flera av löparna som har spridits ut längs banan. En yngre nykomling överraskar medlemmarna i tävlingskommittén – han leder och ligger långt före ”Kungen”. ”Tsuyoi” säger en av dem, vilket betyder ”stark”.

– Att någon av de där killarna säger det om en måste vara så coolt, säger Deckert.

Dags för teoriprov

Vi kommer fram till mållinjen klockan 08.00. Takashi Doi sitter med korslagda ben på den varma asfalten och gör det tre sidor långa, skriftliga provet. Vinden blåser ett tält över parkeringsplatsen, men Doi störs inte av det utan kliar sig koncentrerat i huvudet. Han beräknar nedkylningseffekten baserat på vindhastigheten, besvarar en svår ja- eller nej-fråga om hjärt-lungräddning och anger hur stor andel i procent av den mänskliga kroppen som består av blod.

I intervjuerna efter kvaltävlingen undviker Doi, liksom hans konkurrenter, att svara på frågor som handlar om rivalitet, ära, rekord, målsättningar och segerchanser – det vill säga allt som kan uppfattas som att man inte är ödmjukt självförnekande.

Som den rutinerade 100-mileslöpare Doi är fann han inte det två dagar långa kvalloppet så fysiskt utmanande.

– Men det är klart att man känner pressen att inte göra misstag i testerna, som tältuppsättningen och kartläsningen, säger han. 

Kimura kvalificerade sig till exempel senaste gången med god marginal – men slogs ut i lottdragningen och fick vänta ytterligare två år. 

Även om en löpare klarar alla krav – som Doi, Kimura och ”Kungen” gör dag två – är det ingen garanti för att få en plats i tävlingen. Om fler än 30 sökande lyckas i kvalificeringstävlingen så hamnar alla i stället i ett invecklat lotteri. Kimura kvalificerade sig till exempel senaste gången med god marginal – men slogs ut i lottdragningen och fick vänta ytterligare två år. 

– Då kunde jag inte tro mina ögon. Men jag blev faktiskt ännu mer motiverad och fortsatte träna för att bli ännu bättre, säger han.

Takashi Doi avsätter ”Kungen”

Mindre än två månader senare, i början av augusti, avsätter Takashi Doi ”Kungen” från tronen och sätter ett nytt banrekord med sex timmar. Trots tungt regnande springer han TJAR på 4 dagar, 17 timmar och 33 minuter.

– Jag insåg att sömnbristen skulle påverka mig, så den största utmaningen var att få högsta möjliga sömnkvalitet på kortast möjliga tid, säger han.

Men hans största kamp handlade om att få till näringsintaget.

– Mina kaloririka sportmatsprodukter gjorde att mitt blodsocker steg, och ”insulinchocken” som kom av det bidrog till att jag kände mig seg. Men det var mitt enda misstag.

Denna trötthet drabbade Doi hårdast på klättringen till toppen av berget Senjo, där terrängen och lutningen är relativt likartad – dessutom i ett ganska enahanda landskap.

”Kungen” kommer i mål över 24 timmar efter Doi, och tar därmed fjärde plats med den imponerande tiden 5 dagar, 18 timmar och 37 minuter. 

– Jag tänkte ge upp ungefär tre gånger. Tidigare hade jag som mål att vinna och slå banrekordet, men den här gången försökte jag hitta på ursäkter som ”jag har inte samma uthållighet som när jag var yngre” eller ”min kropp rör sig inte som den brukade”. Men då missar man hela poängen med det här. Att springa genom Japan är en tillräckligt stor utmaning bara det – så jag är mest glad att jag tog mig i mål.

I år gjorde ”Kungen” det till en vana att titta på bergen och stjärnorna, uppskatta soluppgångar och solnedgångar, prata med vänner och vandrare längs vägen och tillåta sig själv att verkligen njuta av loppet. 

– Varje sådan handling har kraften att återställa sinnet och kroppen när man är på gränsen till att bryta ihop, säger han. 

Vid målet på stranden, under en stormig grå himmel med vågor som slår in mot den mörka sanden, reflekterar han framför publiken. Nästan alla filmar. 

– Jag trodde att jag skulle kunna avsluta det här kapitlet i dag, och tänkte absolut inte att jag skulle vilja springa Trans Japan igen. Men när jag nu passerat mållinjen känner jag nästan att jag vill försöka igen. Om jag gör det, så var snälla och heja på mig.

Den mentala utmaningen är kanske värst

Tio av de 30 deltagarna hoppade antingen av före start, eller kom inte i mål inom den åtta dagar långa tidsgränsen. Men Naomasa Kimura var inte bland de tio. Trots det säger han att ”det var den bästa upplevelsen i hans liv” när han en månad senare sitter vid sitt skrivbord på kontoret och talar tyst i sitt headset över Zoom. 

– Men det var verkligen tufft. 

Efter att ha brutit en vandringsstav tidigt i de norra delarna av bergen på Hayatsuki-leden, som är en av Japans vandringsleder med störst höjdskillnad, såg han ändå till att hänga med huvudgruppen. Men när han nådde de södra delarna av bergsmassivet fann han sig själv springa ensam. Kroppen kändes bra, men någonstans under dag fyra, mellan bergen Yokokawa och Mibu, började han bli mentalt nedbruten. 

Rent mentalt kunde jag inte hantera den där väldigt speciella typ av trötthet som drabbar en på TJAR. För att övervinna den lurade jag min hjärna att tro att det bara var den som kände av muskelvärken – inte jag.

– Rent mentalt kunde jag inte hantera den där väldigt speciella typ av trötthet som drabbar en på TJAR. För att övervinna den lurade jag min hjärna att tro att det bara var den som kände av muskelvärken – inte jag.

Allt eftersom fler och fler människor och åskådare dök upp på vägen mot målet blev också deras hejarop och uppmuntran ett stöd för honom. Och på den sista sträckan, från dammen vid Hatanagi till stranden vid Ohama, kunde Kimura få ut det sista han hade. 

– Efter målgången kändes det som att jag aldrig skulle kunna springa igen, säger han. 

Kimura chockade fältet med en andraplats på tiden 5 dagar, 14 timmar och 7 minuter – fyra och en halv timme före ”Kungen”. Inför kvaltävlingen svor Kimura att det skulle bli hans sista försök på Trans Japan Alps Race. 

– TJAR har varit allt för mig de senaste tre åren, så nu är min motivation verkligen låg. Jag vet bara inte vad jag ska göra i stället.

Några som har hjälpt honom hantera den frågan är hans nya vänner. Efter loppet har han campat, grillat och gått ut och druckit med de andra TJAR-löparna. 

– Vi är som bröder, säger han. 

Och nu – när han äntligen är en del av den här exklusiva klubben – kan han kanske aldrig lämna den.

OBLIGATORISK UTRUSTNING 
□ 2 lampor Två pannlampor eller en pannlampa och en ficklampa. Fullt laddade batterier plus reservdelar.
□ Mobiltelefon Vattentät, med ett extra batteri. Kan användas för att navigera under loppet.
□ GPS-spårare I vattentät väska med extra batteri.
□ Kartor för hela rutten Tryckta, i plastpåse.
□ Kompass
□ Block och penna För loppets plan och checkpoint-tider.
□ Bergsbestigningsrapport Vattentät rapport om var du planerar att vara.
□ Bergsförsäkringskort
□ Hälsoförsäkringskort
□ Körkort
□ 3 nummerlappar För löparen, ryggsäcken och tältet.
□ Regnkläder Separat överdel och underdel med tejpade sömmar.
□ Varma kläder Som täcker handleder och fotleder, utöver regnkläder.
□ Mössa och handskar
□ Tält Får inte vara en bivacksäck.
□ Sovsäck Eller nödräddningsfilt
□ Klocka Att skrämma svartbjörnar med.
□ 1 liter vatten Vid starten, i flera behållare.
□ Nödproviant
□ Klätterhjälm Används under sträckorna där det finns fallrisk.
□ Röda blinkande lampor För mörka vägavsnitt utan trottoarer.
□ Första hjälpen-kit
□ Gasolkök, kastrull och tändare.
□ Gummikåpor Till ändarna, om vandringsstavar används.
□ Nödsändare 
□ Ansiktsmask
□ Två portabla toalett-kit