18.000 löpare är en minst sagt imponerande anmälningssiffror i ett nästan 9 mils långt lopp. Comrades Marathon är loppet som går mellan städerna Durban och Pietermaritzburg i delstaten KwaZulu-Natal. Vartannat år går loppet ned från Pietermaritzburg på 600 meters höjd till Durban vid Indiska Oceanen och vartannat år går loppet uppför. 2017 års lopp var ett så kallat “Up-hill run” med start i Durban, och distansen var ca 87 km.
Comrades Marathon arrangerades för första gången 1921 till minne av de sydafrikanska soldater som stupade i Första Världskriget. Efter att den internationella idrottsbojkotten av Sydafrika hävdes 1990 fick loppet en kraftig deltagarökning och deltagare från mer 60 länder fanns representerade i årets lopp. Loppet stöds av flera av Sydafrikas större företag och är ett av få ultradistanslopp i världen med betydande prispengar. Segraren kan räkna med mellan 500 000 kr och 1 miljon kr i prispengar och bonusar från loppets sponsorer vilket attraherar ett riktigt starkt startfält. Dessutom delas det ut prestigefyllda medaljer där en topp 10 placering ger en medalj i riktigt guld. Loppet direktsänds även i Sydafrikansk TV, där över 6 miljoner sydafrikaner tittar på loppet, och är det största årligen återkommande idrottsarrangemanget i landet.
2016 tog svenska Kajsa Berg en suverän 3:e placering och tidigare har Sveriges ultrakung Jonas Buud tagit hem en andra plats. Varken Jonas eller Kajsa fanns på plats i år, utan istället blev det LK Roslagens Fritjof Fagerlund som klev fram och till sist tog sig upp på sista ”guldmedaljsplaceringen”, det vill säga en tionde plats i världens största ultralopp.
Runner’s World fick en pratstund med Fritjof dagen efter loppet.
Du kommer precis från prisceremonin som är dagen efter loppet, hur kändes det att få den åtråvärda guldmedaljen?
– Det är så stor grej med guldmedaljen och topp 10 här, så det var riktigt kul att nå ända fram och får vara med på ceremonin. Det var mitt stora mål att ta en guldplacering. Jag var på 14:e plats i fjol då loppet gick ”down”, så även om det var bra var jag utanför guldet. Det var riktigt stort redan igår under loppet med den support man får längs banan.
Kan du jämföra skillnaden mellan ett år när det går utför jämfört med uppför som i år?
– Jag är nog bäst utför, så jag utnyttjade nerförlöpningen även i det här uppförsloppet. Det är ju inte bara uppför, utan det är rullande backar med många utförslöpor också. Skillnaden är i början av loppet då man har en period där det i princip bara går uppför. – Jag sprang med en grupp andra löpare, och jag släppte dom när det gick lite brantare uppför för att spara mig lite. Det är lätt att bränna ut sig för tidigt.
Jag såg i resultatlistan att du låg på 107:e plats efter 18 km, sen hade du avancerat till 49:e plats när ni sprungit ett maraton. Sen vid 79 km var du uppe på guldmedaljplaceringen med din 10:e plats. Visste du hur du låg till?
– Ja, jag fick rapporter från publik och andra hur jag låg till. Så dom ropade att jag låg på 40:e plats eller nått sånt, och då var det 3 mil kvar och sen sprang jag om ganska många löpare som tröttnat. Till sist var jag uppe på 10:e plats, men jag visste inte helt säkert on jag kunde lita på det. På slutet blev det fler och fler som ropade att jag låg 10:a, så då förstod jag att det nog stämde. Jag tycker jag disponerade krafterna rätt, för jag hade hela tiden bra kraft men hade kände på slutet att jag tagit ut allt. Jag jagade Steve Way (Ultralöpare som bland annat vann förstas upplagan av Stockholm Ultra) och var bara 50 meter bakom honom men då ropade speakern att vi låg på 9:e och 10 plats, så då kände jag mig rätt nöjd och kraften att springa ikapp honom fanns inte längre.
Du var på 14:e plats i fjol och 10:e nu, återspeglar det att du är bättre i år?
– Att jag blev bättre i år tro jag beror på två saker. Dels att jag vågade lite mer i år i loppet, i fjol hade jag lite mer respekt för banan. Jag disponerade loppet något bättre i år, genom att jag vågade öppna loppet i något högre fart. Där la jag bort lite tid i fjol tror jag. Sen är jag nog lite bättre tränad i år. Även om jag började med löpning sent och hela tiden trott att det nog kanske inte går att utvecklas så mycket till har jag tagit ett steg till i år.
Hur har du utvecklat din träning?
– Jag har klarat att öka volymen. Förra året klarade jag att komma upp som mest i 14-15 mil i veckan, och i år har jag fått till 15-18 mil i veckan med kontinuitet.
Den här ökningen i träningsmängd, hur har du hittat tiden till det?
– Jag har delvis varit föräldraledig. Det har betytt att jag sprungit ganska mycket med barnvagn. Under min lilla killes sovperiod på dagen har jag fått till runt 90 minuters löpning och på det blir det 21-22 km. Sen på helgen har jag dubblat den distansen på ett pass utan vagn. Så trots att jag nästan aldrig kör dubbelpass blir det bra volym med strax över 2 mil om dagen och sen ett riktigt långpass på helgen.
Imponerad att du klarar köra så pass mycket med vagn, ger det bra styrka inför ultra?
– Ja, det verkar så, även om det är svårt att special-träna med vagnen på stig och trail utan det blir mer väg. Jag har kört en del backpass där jag ställt vagnen mitt i backen och så har jag kört uppför och nerför i samma backe och på så sätt fått in bra backpass.
För dom som inte känner till dig, kan du berätta lite kort om hur din löparkarriär startade?
– Jag började när jag bodde och gjorde min ”post doc” i Colorado (Fritjof är numera universitets lektor vid Uppsala Universitet där han både forskar och undervisar) som det började 2007-2008. Innan dess hade mest kört på gymmet och lite blandad fysisk aktivitet. I Colorado var det enklaste att få till träningen via löpning, och jag ville samtidigt se all naturen där när jag bodde på randen av Grand Canyon. Så löpningen blev ett sätt att se omgivningarna och ta del av naturen. Sen började jag springa med en grupp som heter Boulder Trailrunners. Dom brukade ibland vara ute på helgen och köra en hel dag och då hann man se mycket av nationalparkerna.
– Sen blev det ännu mer när en del av gruppen skulle springa rim to rim to rim i Grand Canyon. Det innebär att man börjar på ena sidan och springer till botten och sen upp till andra kanten och sedan tillbaks igen på samma dag. Det blir runt 80 km och drygt 3000 höjdmeter. Så inför det behövde jag träna upp mig för jag ville så otroligt gärna vara med där för att se Grand Canyon. Det är annars jätte svårt att få camping och hiking tillstånd, så det var ett sätt att komma runt det och ändå få se det imponerande landskapet på nära håll. – Det var en fantastik löptur, och efter det blev jag riktigt biten och därefter har jag fortsatt.
Men nu tävlar du på riktigt elitnivå, är steget inte stort från de upplevelselöpningarna till att springa riktigt fort?
– Jo, det är klart att det är skillnad, men jag tycker fortfarande det är fantastiskt att bara vara ute och uppleva. Det missar man lite när man jagar tider och placeringar, den där njutningen som naturen kan ge.
Vad har du för kommande mål i år?
– Comrades var mitt första stora mål, och nästa blir Ultravasans 90 km distans. Sen vet jag inte riktigt hur resten av säsongen kommer se ut. Varje år känns det som jag inte riktigt vet om jag kommer kunna upprätthålla eller förbättra min träning. Så målen får vara lite närliggande, men jag kommer nog alltid ha med mig löpningen.
Förberedelserna för att klara rim to rim to rim i Grand Canyon blev Fritjof start på tuffare löpträning.
(Bild tagen av Fritjof)
Den åtråvärda och exklusiva guldmedaljen i Comrades Marathon.
RW tackar för intervjun och ser fram mot Fritjofs start i Ultravasan.
