Läs också: För bara två veckor sedan gjorde Kalle Berglund succé i Birmingham – han förbättrade det 21 år gamla svenska inomhusrekordet på 1500 m med hela 2.2 sekunder till 3:37.69!
Våren 2016 gjorde RW en lång intervju med Kalle där han berättade om löpningen, uppväxten, karriären och målen. Det var en riktig vinnarskalle vi fick möta – frågan är vad som komma skall efter det här?
Det är lite symtomatiskt att vi ses i Vida Arenas lunchrestaurang, med utsikt mot hockeyrinken. För det var ett liv som hockeyspelare Kalle Berglund satsade på först. Tre år gammal stod han på skridskorna för första gången, ackompanjerad av pappa Anders och farfar Bengt. Han tyckte inte att det var så kul till en början, Kalle var tvungen att mutas med choklad för att han skulle åka skridskor i tio minuter.
Men med tiden uppskattade han att snöra på sig grillorna, och började i Olofströms Ishockeyklubb som femåring. När han var tio satte han igång med friidrott och löpning, mest för att det var bra fysträning till hockeyn och för att många kompisar höll på med det. Kalle spelade även fotboll, men att kombinera alla idrotterna blev svårt så han lade fotbollsskorna på hyllan när han var tretton år. Det blev fullt fokus på ishockeyn; han körde ofta dubbla ispass samt två, tre matcher i veckan. Kalle var högerback, hade ett fint spelsinne och ett bra skott och blev så småningom uttagen till Blekinge läns TV-pucklag och fick åka på några ungdomslandslagsläger.
Samtidigt gjorde han fina resultat i löpning, trots att han sprang förhållandevis lite. Så Kalle postade en ansökan till friidrottsgymnasiet – och kom in i Växjö.
– Då stod jag i valet eller kvalet mellan att satsa på friidrotten eller hockeyn, säger Kalle. Valet föll på friidrotten. En anledning var att han knep ett brons på 400 meter vid inomhus-SM i P16-klassen. Andra anledningar var en silvermedalj på 800 meter och en bronsmedalj på 400 meter på USM samma år.
– Sedan persade jag med elva sekunder på 800 meter det året. Jag tyckte också att hockey var lite halvtråkigt på slutet, det var roligare med friidrott. Jag kände även att jag hade större chans att bli bäst i världen i löpning än i hockey. Visst, jag tror att jag hade kunnat bli en skicklig hockeyspelare och kanske spelat i SHL, men därefter hade det nog varit stopp för mig.
Utöver det säger Kalle att han är individualist, i löpning kan han påverka allting själv. Han menar att det han gör på träning får han också betalt för på tävling.
– Om jag fuskar med träningen så märker jag det på resultatet. I hockeyn var det några som inte kämpade riktigt på träningarna. Det blev jag lite trött på, för jag ville vinna till varje pris. Och när inte alla andra ville vinna lika mycket som jag blev jag sur och irriterad. Många spelade mest för att det var kul, jag spelade för att vinna.
Tar du med dig något från hockeyn till löpningen?
– Överlag är det bra träning. Det är ganska mycket uthållighetsträning i hockeyn, det går undan och det är ett högt tempo. Hockey och löpning är ganska lika varandra. Det är inte som fotboll, som känns lite mer åt det mesiga hållet. I hockey kör man hela vägen in i kaklet.
Hockeykommentatorn Niklas Wikegård sa en gång att ”lata hockeyspelare blir fotbollsspelare”.
– Ja, jag är beredd att hålla med om det, säger Kalle och ler.
Från det att Kalle på allvar började satsa på löpningen som 16-åring, har han haft en imponerande utveckling på 800 meter. Förra året putsade
han personbästat till 1.46,85 i ryska Tjeboksary under lag-EM.
– Nu är målet att ta nästa steg ner mot 1.45.
Han har högt ställda målsättningar. Den långsiktiga målsättningen är att slåss om medaljerna på OS i Tokyo om fyra år.
– De närmaste två, tre åren behöver jag komma upp i världseliten, sedan behöver jag skaffa mig rutin genom att springa mästerskapsfinaler.
I år är huvudmålet EM i Amsterdam på 800 meter. Kvalgränsen är 1.47,60, en fullt rimlig målsättning eftersom hans personbästa nästan är en sekund bättre. Han tar även sikte mot OS i Rio på samma distans. Det Internationella friidrottsförbundets kvalgräns ligger på 1.46,00. Däremot är den Svenska olympiska kommitténs (SOK) kvalgräns betydligt tuffare: 1.45,20. Men om man tillhör kategorin unga och lovande löpare, som Kalle gör, finns det ytterligare en möjlighet att ta sig till de olympiska spelen.
– Då behöver man inte springa exakt på kvaltiden, utan det kan räcka med ett par tiondelar ifrån för att kvala in till OS.
Han vet vad han behöver göra för att klara av att kvalificera sig till EM och OS i sommar.
– Kan jag få bra träningsveckor fram till sommaren utan att bli skadad så ska det kunna gå vägen. Sen har jag hittat en väldigt bra balans mellan träning och vila just nu. Jag tränar precis lagom för att hinna få en bra återhämtning, vilket gör att kvaliteten på träningen blir bra.
Kvalgränsen till EM på 1 500 meter är 3.40,50.
Förra året satte Kalle svenskt juniorrekord (P19) på den sträckan med tiden 3.41,92, ett rekord som västerbottningen Morgan Tollofsen hade haft sedan 1989.
– Det var en extrem lycka att ta rekordet! Jag firade med en vilodag dagen efter och gick på Liseberg med en kompis. Men att kvala in till EM även på den distansen får vänta. Kalle ser inte sig själv som 1 500-meterslöpare förrän om några år.
– Jag tror att jag kan hävda mig ännu bättre på den sträckan. Men först vill jag bli snabbare på 800 meter, för det är alltid en fördel att vara snabb. Det är mästerskapen jag vill lyckas på, och det är inte ofta vinnartiden på 1 500 meter på mästerskap ligger runt 3.28, snarare springer de på 3.34–3.35. Då är det snabba avslutningar, där det gäller att kunna springa de sista 800 meterna kring 1.50 – och det avslutande varvet under 50 sekunder.
Vad skiljer taktiskt mellan att springa 800 och 1 500 meter?
– Det är ganska likt, men du har lite mer tid att agera på händelser under ett 1 500-meterslopp. På 800 meter måste du vara med från start och ta en position inom de första 100 meterna. När det är 300 meter kvar måste du definitivt vara med, är du för långt bak då är det i princip kört.
Vilken av sträckorna gillar du mest?
– Det är 800 meter. Men egentligen gillar jag 400 meter mest. Alla snackar om att 400 är så jobbigt, men vi som springer 800 tycker inte det är någon stor grej att springa 400 meter. Det är mer ”åh, nu är det lugnt, ett varv bara”. “Om allt klaffar borde det bli OS för mig i augusti.” Kalle tränar fokuserat mot sommarens stora mål.
Kalle började på friidrottsgymnasiet i Växjö 2012. Året efter vann han JSM-guld på 800 meter och gjorde landslagsdebut i ungdoms-Finnkampen, som han också vann. I februari 2014 fick han även göra debut i seniorlandslaget, under Nordenkampen i Finland där han knep en andraplats bakom Johan Rogestedt.
Följande år bestämde han sig för att kvala in till Junior-VM i amerikanska Eugene på 800 meter. Personbästa sedan året före låg då på 1.53, och kvaltiden till JVM var på 1.50. Redan i sin andra tävling för säsongen sprang Kalle på 1.49, och JVM-biljetten var därmed säkrad. Väl på plats i USA var målsättningen att gå till semifinal.
Det blev mycket bättre än så – Kalle tog sig till final där han persade med tiden 1.47,31 och slutade på en sjunde plats. Vann gjorde kenyanen Alfred Kipketer, som öppnade de första 200 meterna på 23,60. Bronsmedaljen togs sensationellt av stockholmaren Andreas Almgren.
– Jag och Andreas visste att kenyanerna skulle köra hårt från start, och det gick brutalt fort. Det var ett lopp där man bara hängde med och inte behövde tänka någonting alls – jag hade samma position hela loppet. Det var förstås riktigt kul att Andreas kom trea. Att det gick så jäkla fort för samtliga var ju en chock. När vi tittade på resultattavlan efter målgång såg vi att alla utom en hade persat.
Kalles kometkarriär har emellertid inte varit helt problemfri. Under hösten 2014 drabbades han av löparknä. Men han vann trots det P19-klassen på Terräng- SM i slutet på oktober. Sedan fick Kalle dra i handbromsen och vila från löpningen i en månad. Under vintern 2015 hade han flyt i träningen och var på träningsläger i Sydafrika i en månad. På påsken var det dags för ännu ett läger, på spanska Teneriffa. Men på plats i Spanien började det andra knät att bråka, och Kalle drabbades av ytterligare ett löparknä.
– När man är på läger vill man springa eftersom det är varmt och skönt. Jag tränade i en vecka men insåg att det var bättre att vila för att få bukt med löparknät, och sprang sen inte på två veckor. Därför hade han inte så höga förväntningar när han i mitten – Men vi lyckades försvara vår dubbel. Det var jag och Wille Levay, som också är junior, som i princip avgjorde 800 och 1 500 meter. Det var väldigt kul. Jag kände att formen var på väg trots att jag före stafett-SM nästan bara körde kvalitetspassen, resten av träningen bestod av crosstrainer och vattenlöpning.
Därefter åkte Kalle till Nederländerna och Belgien för att tävla. I sitt andra 800-meterslopp i Benelux-området korsade han mållinjen på 1.47 och fixade en biljett till Lag-EM i Ryssland. Och det var alltså i Putin-land som hans nuvarande personbästa sattes med tiden 1.46,85.
– Det gick över förväntan, jag hade varit sjuk samma vecka och tänkte att det får gå som det går. Jag löpte ekonomiskt och sparade kraft till slutspurten och det blev mitt bästa lopp hittills. Ändå var det inget optimalt lopp eftersom det gick ganska långsamt på det första varvet, 53 sekunder. Efter Lag-EM la han allt fokus på Junior-EM i Eskilstuna i mitten på juli. Formen var god före loppet, Kalle siktade på medalj. Men han sprang in på en fjärde plats.
– Det var ganska jobbigt mentalt. Egentligen var det min första motgång i idrottslivet. Jag hade missat mycket i träningen under hösten och våren, det var lite därför det gick sämre. Dessutom gjorde jag en grov miss taktiskt då jag påbörjade spurten för tidigt, det kostade mig definitivt en medalj, menar Kalle.
Även om hans personbästa kom under Lag-EM så är det ett annat lopp som Kalle värdesätter högst under fjolårets säsong: Copenhagen Athletics Games i början på augusti. Där mötte han dansken Andreas Bube, slovaken Josef Repcik och kenyanen Jonathan Kitilit – samtliga med personbästa under 1.45 på 800 meter. Kalle slog hela bunten då han knep andra platsen (efter Jamal Hairane från Qatar) med tiden 1.47,52!
– Det var bra för självförtroendet att slå Bube och Repcik. Bube är ju en erkänt duktig spurtare och har även tagit medalj på EM. Och att kunna slå honom i ett lopp där det gick halvlångsamt på det första varvet, gav också en kick för självförtroendet. När Kalle lirade hockey ville han vinna till varje pris. Den filosofin anammar han fortfarande. På frågan om han brinner för löpningen svarar Kalle:
– Framförallt brinner jag för att vinna, det är därför jag tränar. Att uppnå de mål jag sätter upp är bland det bästa som finns.
Efter att ha tagit gymnasieexamen vid det tekniska programmet förra året, så springer Kalle i princip på heltid numera. Han läser en kurs på Komvux och jobbar lite åt familjeföretaget, men det är löpningen som styr hans vardag. Han tränar på förmiddagen och han tränar på eftermiddagen. Därtill gäller det att få övriga bitar att falla på plats, som det här med återhämtning och att sova tillräckligt under natten. Kalle hoppar i säng mellan tio och elva på kvällarna, och går upp sju för att äta frukost. Sen är det dags att träna klockan nio.
– Elitidrott är en livsstil. Jag brukar skämta med mina kompisar och säga att ”sova är mitt jobb” – jag måste vila för träningen skull. De tycker att det är lite kul.
Hur trivs du med livet som du lever just nu?
– Jag lever mitt drömliv. Jag ofta på träningsläger, senast var jag i USA i sex veckor. Jag gillar att resa och att upptäcka världen. Att få det på köpet med löpningen är fantastiskt.
