Jag jobbade på frisörsalongen, precis som vanligt, den där dagen för tolv år sedan. Medan jag stod där med saxen i handen så kändes det som om hela rummet, ja hela världen, snurrade. Är det ingen annan som märker att det snurrar? tänkte jag. Jag lämnade min kund och gick till fikarummet. Där föll jag ihop på golvet.
Några dagar senare konstaterade en läkare att jag hade drabbats av en utmattningsdepression. Till en början blev jag sjukskriven, men efter sex veckor tyckte läkaren att jag skulle börja arbeta halvtid. Men så fort jag satte foten på tröskeln till salongen så snurrade världen i en rasande fart igen. För att överhuvudtaget kunna jobba så stoppade jag i mig starkt ångestdämpande medicin, som man egentligen bara ska äta tillfälligt.
Med tiden sjönk jag ner i en allt djupare depression, och min läkare skrev ut den ena antidepressiva medicinen efter den andra. Jag testade också KBT, psykoterapi, massage och till och med hypnos – men ingenting tycktes hjälpa. Det enda som fick mig att klara av dagarna var de starka, ångestdämpande pillren.
Jag vågade inte längre vara ensam och jag var rädd för allt. Jag var till och med rädd för att sätta mig på bussen till jobbet. Till slut tyckte både min man och jag att något måste hända, så här kunde vi inte fortsätta att leva – min ångest påverkade hela familjen. Vi bestämde oss för att försöka skaffa ett till barn. Jag hade två barn sedan tidigare, och jag hade känt sådan lycka och mening med livet när de föddes, det ville jag känna igen.
Jag blev snart gravid och i samband med det slutade jag med alla mediciner, eftersom jag inte ville att de skulle gå över till barnet. Men mina sjukdomssymtom blev då värre; jag led av ännu mer hjärtklappning, svettningar och diarré än tidigare. Ofta kändes det som om jag inte fick någon luft. Jag tänkte hela tiden att det säkert skulle gå över när bebisen var född. Men när vår lilla tjej kom så infann sig aldrig något glädjerus. Jag var oförmögen att känna något, jag var helt avtrubbad. Visserligen ammade jag vår nyfödda, men jag hade lika gärna kunnat amma en kattunge, jag förmådde inte ta henne till mig.
Efter en tid ville min psykiatriker lägga in mig. Men jag ville inte det, för då skulle jag få sluta med amningen. Det första året med vår minsta var som ett enda töcken, jag minns väldigt lite från den här tiden.
När hon var ett och ett halvt år så var det tänkt att jag skulle börja jobba igen. Men det gick bara inte, jag började hyperventilera av blotta tanken på att gå tillbaka till salongen. Jag funderade då på om det var mitt yrkesval som ställt till det för mig, så jag började läsa till undersköterska.
Men det dröjde inte länge förrän jag kollapsade helt. Jag hade haft svårt att sova under en längre tid, och förmodligen orkade min kropp inte längre när den inte ens fick vila på nätterna. Jag blev inlagd i flera veckor på psyket. Där provade läkaren ut en medicin som faktiskt fick mig att må lite bättre. Självmordstankarna, som jag hade haft i flera år, återkom allt mer sällan. Tidigare hade jag varit övertygad om att min man och mina tre barn skulle ha det mycket bättre utan mig. Nu kunde jag åter förstå att de behövde mig.
Men även om medicinen nu hjälpte mig från att sjunka ner i det värsta mörkret, så hade jag fortfarande mycket ångest och jag var konstant rädd för att drabbas av panikattacker. Av den anledningen vågade jag aldrig leva livet fullt ut. Jag vågade inte gå på teater, för vad skulle jag göra om jag fick ångest mitt bland alla människor? Jag vågade inte köra bil – för tänk om jag skulle köra av vägen när jag började hyperventilera? Min son fick skjutsa mig till och från arbetet. Mina kompisar slutade ringa, för jag sa alltid nej när de ville ses.
I fjol satt jag i väntrummet på vårdcentralen med en blodtrycksmätare fäst på armen. Jag hade haft den på mig i 24 timmar. Mitt blodtryck var förstås skyhögt – ångest har ju en tendens att höja blodtrycket. Därtill vägde jag 90 kilo, vilket inte heller var gynnsamt för min hälsa.
Medan jag satt och väntade på att få träffa läkaren såg jag ett nummer av Runners World på bordet framför mig. Jag har alltid gillat att röra på mig, jag har gått många, långa promenader i skogen genom åren, men jag var ingen löpare. Hade det inte varit för huvudrubriken på den här Runners World-tidningen, så hade jag nog inte brytt mig om den överhuvudtaget. Men min blick fastnade vid orden Spring dig lycklig! Jag lyfte upp tidningen och bläddrade fram till artikeln, som skulle komma att ändra mitt liv.
Vid det här laget hade jag testat många mediciner och terapiformer utan något vidare resultat. Jag var beredd att göra i stort sett vad som helst för att bli lycklig. Bredvid artikeln lyste en stor faktaruta med röd inramning. Där stod det hur viktigt det är med konditionsträning – framför allt löpning – för den mentala hälsan. Det stod att det är rena rama medicinen mot depression och ångest. Jag visste ju sedan tidigare att motion var bra, men inte att det skulle vara SÅ bra. Kan det verkligen stämma? tänkte jag.
När jag kom hem från vårdcentralen bestämde jag mig. Jag skulle börja löpträna och det skulle fungera. Jag satte mig ned och räknade ut hur jag skulle bära mig åt. Jag bestämde mig för att mitt lokala motionsspår på 2,5 kilometer skulle bli platsen där jag skulle ägna mig åt min nya träningsform. Jag skulle promenera den första delen av sträckan och på slutet av slingan skulle jag springa.
Första gången jag gav mig ut så orkade jag bara springa i en halv minut. Efter varje ny runda ökade jag löpsekvensen med en minut. I maj förra året orkade jag springa i fem minuter. Jag var överlycklig. Men det var tungt att springa med mina 90 kilon, så jag gick med i Viktväktarna.
Vid midsommar slog det mig plötsligt: Men gud, jag har ju inte tagit mer än en enda ångestdämpande tablett på flera veckor. Tidigare hade jag tagit flera i veckan. Kan det stämma det som stod i den där tidningen på vårdcentralen? Kan det vara så att löpningen faktiskt hjälper mig? tänkte jag då.
I augusti sprang jag 3-4 gånger i veckan, 3-4 kilometer i ett sträck. Jag behövde inte blanda löpningen med gång längre. Jag kände mig så löjligt glad, löpningen gjorde mig så gott – det kändes som om jag gick på moln. Löpträningen i kombination med Viktväktarnas program var också bra för min vikt, som rasade. Under hösten och vintern fortsatte jag att springa, trots snö och rusk, och jag utökade sträckan allteftersom konditionen förbättrades. Jag satte upp som mål att jag skulle springa hinderloppet Toughest, åtta kilometer hinderbana, i sommar. I och med det var det ju bara att lägga i en extra träningsväxel.
Under våren har jag sprungit två kortare rundor i veckan på 6-7 kilometer och två längre rundor på 13 kilometer i veckan, och när det här reportaget har gått i tryck har jag förhoppningsvis sprungit Göteborgsvarvet. Jag är så mallig och stolt över mig själv. Tänk att jag kan springa över en mil idag – för ett drygt år sedan orkade jag ju bara springa i sammanlagt en halv minut.
Tidigare åt jag betablockerare mot mitt höga blodtryck och provade all tänkbar psykofarmaka. Nu slipper jag den här medicinen – jag kommer inte ens ihåg när jag tog en ångestdämpande tablett sist. Så här bra har jag aldrig mått tidigare. Jag kommer aldrig att sluta löpträna, löpningen är min medicin.
Läs mer:
Artikeln Maria läste: Så gör löpningen dig lyckligare – på riktigt!
Så ofta och snabbt ska du springa för att förebygga ångest
Så påverkas din hjärna av träning
LÄS MER AV MARIAS HISTORIA I LIVSLOPPETBLOGGEN
