Blog

“We are not a running club and we do not jog. First and foremost we are family and a community who run hard, run fast and run strong.” Så beskriver Run Dem Crew sig själva. 

Gruppen bildades vintern 2007 av Charlie Dark, DJ, poet och skribent, som ett alternativ till traditionella löparklubbar. Förutom att arrangera löpträffar varje vecka arbetar Run Dem Crew med ungdomar runtom i London genom att erbjuda mentorskap och ett säkert och positivt sätt att uppleva London till fots. 

Vi träffade grundaren Charlie Dark under ett event i Berlin, och passade på att ställa några frågor. 

Vad skiljer Run Dem Crew från andra löparklubbar?
– På Run Dem säger vi alltid att löpning är det minst viktiga vi gör som organisation och löpargrupp. Först och främst är vi familj, därefter ett community och löpningen är klistret som binder oss samman. Jag startade gruppen för att dela min kärlek till löpning med så många människor som möjligt, speciellt med andra från kreativa branscher där jag själv arbetar. En av sakerna som gör att vi står ut från övriga grupper är vårt arbete med mentorskap för unga människor genom RDC Youngers Program där vi tar ungdomarna från soffan till mållinjen genom ett aktivitetsprogram med löpning. Vi hjälper de också att vara kreativa längs vägen.      

Hur skulle du beskriva Londons löparkultur?
– När jag är ute och reser inser jag hur populärt löpning är runt om i världen och London har definitivt en stor och blomstrande löparkultur. Vad jag har sett i London, till viss del tack vare vårt jobb, är att fler unga börjar springa och att olika människor springer tillsammans över hela staden, något som jag tycker är viktigt för utveckingen av alla subkulturer. Människor vill vara en del av något, och den sociala delen kring löpningen kan vara väldigt lockande för någon som söker ett hem utanför hemmet.   

Vad betyder löpningen för dig?
– Löpningen kom in i mitt liv när jag var ung och kände mig bortkommen – helt enkelt när jag behövde den som mest. Mitt liv skulle inte vara komplett utan löpning och de personer jag har träffat runt om i världen genom den urbana löparkulturen som Run Dem Crew är en del av. Jag känner mig levande och håller min mentala kraft stark. Löpningen har lärt mig att uppskatta min stad och den har varit en bra metafor för livet. Jag älskar det! 

Vilka tips ger du till den som vill springa, men inte vet hur hen ska börja?
– Börja långsamt och bygg sakta upp styrkan och uthålligheten. Tro på din kropp och ha tålamod. En kilometer kommer snart att vara en mil. Investera i ett par bra löparskor. Gå till en löparbutik där de kan plocka fram skorna som passar ditt löpsteg bäst. Lyssna på din kropp och jobba mycket med rörlighet och kompletterande styrka för att undvika skador. 

Vilka trender inom löpning tror du att vi kommer att se framöver?
– Löpargrupperna är här för att stanna, men jag tror även att vi kommer få en ännu större förståelse för vilken effekt löpningen har på andra delar av våra liv och på samhället. Löparmode blir allt populärare och jag som jobbar i musikbranschen ser också hur musiken får allt större inflytande i löparkulturen. 

Vilka är dina tre bästa löparlåtar?
1. Roy Ayers – Running Away
2. U2 – Where the Streets Have No Name
3. Fela Kuti – Rofo Rofo Fight

Och var ska man springa när man är i London?
– Olympic park i östra London eller utmed the Embankment längs Themsen.  

Här kan du läsa mer om Run Dem Crew

Att stämma träff med Anders Gärderud för att samtala om löpning i allmänhet och hans karriär i synnerhet är värt varje minut. Det visste jag redan på förhand när jag joggade lätt i Lidingös skogar, precis intill Bosön, timmarna före vårt möte. Jag sprang där i det mytomspunna terrängspåret, och funderade på den mytomspunna löparen som jag strax skulle träffa, öga mot öga.

Jag har alltid fascinerats oerhört av Gärderud. Jag fascineras nämligen alltid av människor som är etthundra procent hängivna sitt kall. Just det var Anders Gärderud. Han tog beslutet. Han tog konsekvenserna. Han ritade upp en långsiktig plan och höll sig strikt till den. Han var tålmodig och inväntade resultatet. Och plötsligt, efter många år, var han bäst. OS-guldet på 3000 meter hinder i Montreal 1976 är svensk löparhistoria, och det mest intressanta med denna triumf är Gärderuds känsla inför och under loppet.
– Jag visste att jag var förberedd och att jag var genomtränad på rätt sätt. Jag hade en fysisk status som fick mig att undra om det överhuvudtaget var möjligt att besegra mig. Visserligen kunde man aldrig veta om någon dopad östtysk skulle dyka upp från ingenstans, men i stort sett kände jag mig oslagbar, säger Gärderud när vi sitter med varsin kopp kaffe på Bosön.

Jag försöker förstå den känsla som Gärderud beskriver, men den är svår att greppa. Det jag anar är att det krävs en oerhörd resa om man ska kunna stå på startlinjen i en OS-final och känna sig som en kung redan innan startskottet går. Jag förstår också att det är hans klassiska formel 2x7x52x10 som ligger bakom. Det vill säga två träningspass om dagen i 365 dagar per år under tio års tid. Den här formeln, menar Gärderud, ska tas i bruk när man redan har haft en gynnsam uppväxt med mycket fysisk aktivitet, när man har hittat sin idrott och när man redan är på en hög nivå.
– Det är då du måste vara beredd att ta konsekvenserna. Som elitidrottare kan man säga att man tränar ett pass om dagen, men det är ett pass som är 24 timmar långt. Det krävs fokus på precis allt i livet om man ska bli bra, säger han.

Tänkte du själv på exakt alla detaljer?
– Ja, det måste jag nog säga. Jag tycker inte om när folk förklarar att de hade otur som blev förkylda eller hade otur som blev skadade. Det är inte otur. Jag tycker istället att det är klantigt. Man ska inte skylla på otur, eftersom det går att skydda sig mot sådana saker om man är smart.

Måste man inte vara otroligt stark mentalt för att orka med den totala uppoffring som du gjorde?
– Jag vet inte, jag tyckte bara att det var fantastiskt roligt och kände mig jävligt lyckligt lottad att ha möjligheten att träna fullt ut. Jag sprang två mil på morgonen och två mil på eftermiddagen. Jag såg fram emot de hårda passen, längtade efter att spränga gränser. När jag väl hade bestämt mig för att bli bäst var jag beredd att ta konsekvenserna.

Vill du läsa hela den här artikeln?

Det här är början av en artikel från Runner’s World nummer 11 2014. Du kan läsa hela artikeln och tidningen digitalt genom följande: