#1000km

”Throwing troubles out the wind and I’m praying that they never catch up again. I’m gonna say my worrying days are done, and this looks like a good day to run” (Darryl Worley)

Har kommit ur min träningsrytm den senaste veckan. Handen på hjärtat så har det blivit lite väl mycket lallande nu på slutet. Ingen direkt volym och heller ingen fart. Bekvämt är nog ordet jag söker. Förmodligen en kombination av hela Team Asics grejjen och att vänta in LG’s program. Både januari och februari låg jag på >10mil i veckan men nu i mars har det blivit lite för mycket mellanmjölk.

Idag kändes som en bra dag att nystarta. Inget lallande. Bara ge mig ut och springa och låta benen rulla på i hård men kontrollerad fart. Det blev ett bra pass till slut. Kände mig som ett urverk när jag klockade km tiderna jämnt och fint rakt igenom.

Ett av mina favoritpass; 20km i marafart, både bra mängd och fart. Kändes kontrollerat hela tiden, lite jobbigt på slutet när vinden ökade, men oj som jag längtat efter att springa just detta pass hela vintern. Nysopade vägar, frisk luft, 4 plusgrader och vindstilla för det mesta. Dessutom doften av jord och blöt asfalt. Nu är fan våren här. Hallelujah!

Det blev också premiär för dom här fräschingarna, Asics DS Racer!

Det var kärlek vid första ögonkastet i lördags när jag fick dom i min hand och så småningom på mina fötter. Kände direkt att vi skulle passa som handen i handsken ihop! Annat var det med fjolårets version, där fick vi en dålig start redan från början och det krävdes åtskilliga mil innan vi klickade.

Är inte helt insatt i vilka förändringar som gjorts, men den nya versionen känns både lite styvare och stummare men ändå flexibel samt att mellansulan nog är aningen tunnare. Dock så kvarstår hålen under sulan, tog mig en kvart att peta bort allt grus som fastnat.

I helgen blir det nog långpanna och ett lugnt distanspass innan jag kör igång på LG’s program på måndag som ser ut såhär

Kruxet nästa vecka blir att få till 6 pass. Jag hatar morgonjoggar och med mycket jobb och en sedan länge inplanerad Sting & Paul Simon konsert i Globen nästa fredag så har jag nog inget annat val än att ställa klockan tidigt och ge mig ut i gryningen nån dag. Misstänker dessutom att det kan bli både en eller flera öl i samband med konserten…

/Hörs

Darryl Worley – A good day to run

 

 

---

”Gotta win, gotta run till you drop. Keep the pace, hold the race, your mind is getting clearer, you’re over halfway there”

Det kom ett träningsprogram signerat coach LG häromdagen. När jag öppnade mejlet gick det upp för mig att nu är det allvar, nu är hela det här projektet igång på riktigt! Min första tanke var ”fy fan vad häftigt att det här programmet är skrivet bara till och för mig”. Sen blev jag lite rädd när jag studerade det mer ingående. Nä, skämt åsido, det kändes faktiskt rätt bra. Men det börjar inte förrän nästa vecka, fram tills dess fortsätter jag att freebasa och kör på känsla. Idag sa känslan att jag borde vila. Kände av vaden litegrann igår, inget allvarligt, men nu när jag ändå får bestämma själv så kändes vila rätt bra. Istället blev det en dejt med den här lilla saken

   

Det måste vara löpningens motsvarighet till sträckbänken. När jag rullar vaden på den där skumrullen kan jag tänka mig hur folk på medeltiden som utsattes för tortyr måste ha känt. Ren och skär smärta som gör att man bara vill skrika allt vad man kan. Men till skillnad mot att utsättas för en sträckbänk så känns det faktiskt rätt bra efteråt, nästan skönt.

Har vart relativt förskonad från löparrelaterade skador, men samma år som jag fyllde 30 så hände nånting. Det var precis som om kroppen började strejka när tvåan byttes ut mot en trea. Nu har jag vant mig vid att knappt kunna ta mig upp ur sängen på morgonen. Men det som är mest skrämmande är vetskapen om att kroppen lever på lånad tid, att jag börjar närma mig en punkt då det inte längre kommer gå att förbättra sina tider. Det blev skrämmande uppenbart i höstas under en friluftsdag då en elev promt ville utmana mig på 100m. Kände redan efter en millisekund att jag skulle åka på stortorsk och fejkade en sträckning för att slippa förödmjukelsen att få däng. Å andra sidan hade han inte haft en chans på marathon eller milen för den delen. In your face!

Som sagt, ingen löpning idag, efter tortyren med skumrullen blev det ett besök på gymmet för lite bänkpress och bicepscurl. Misstänker att det kommer bli dåligt med den varan framöver när coach LGs program drar igång. Det är nog bara att ställa in sig på att sommaren 2015 blir ytterligare en sommar i vassen. Tror att löpare generellt är rädda för att styrketräna, och då menar jag inte pilleriövningar för bål. Så länge man inte siktar på att springa milen på sub30 eller maran på 2.20 så har jag svårt att se hur marklyft, chins och bänkpress skulle vara skadligt. Säger som Mårten Klingberg; hur svårt är det att springa milen snabbt om man väger 50kg? PB på milen borde stå i relation till vad man bänkar.

 

Fick också ett fint paket idag med posten precis som mina kompisar i team:et. Blev lite avundsjuk igår när jag såg att dom fått fina Asics tröjor men inte jag. Sen kom jag ihåg att jag bor i Sundsvall och att all post har en tendens att fastna i hålan Ånge. Då blev jag lite lugnare. Finns en rolig grupp på FB som heter ”vi som hatar postterminalen i Ånge”. Alla norrlänningar som nån gång väntat på paket känner nog igen frustrationen som fritt flödar i den gruppen.

/Hörs

The Loneliness of the long distance runner

---

”It doesn’t hurt me. Do you want to know how it feels”

Backintervaller stod på dagens schema. ”Hill” kanske är att ta i vad gäller ovanstående backe, men tillräckligt brant för nån (läs jag) som helst undviker allt vad backar heter. Idag kändes det dock oförskämt bra, fick till bra tryck i steget, tänkte mer på tekniken än farten, kände mig stark rakt igenom. 8x90s, inga konstigheter. 

Coach LG sa nånting klokt i lördags. -”Spring inte backintervaller dregglandes med huvudet på sned”. Det har liksom vart min grundinställning tidigare till alla former av intervaller. Att springa intervaller ska göra ont, kroppen ska plågas, benen ska skrika och hjärtat slå så hårt att det nästan vill hoppa ur bröstkorgen. Kanske därför som jag för det mesta alltid har lätt ågren flera dagar innan. Idag fokuserade jag som sagt mer på steget och att få till ett bra frånskjut. Kände mig odödlig direkt efteråt. Nu, ett par timmar senare, går jag som en pelikan.

För övrigt så strular Garmin Connect lite, har inte använt det på flera år sen jag hade en 405:a i min ägo, men mer detaljerade pass kommer så fort det löst sig.

Alltid lika skönt att runda av en jobbig arbetsdag med lite löpning. Livet som lärare är sällan särskilt glamouröst. Rättning, planering, möten och ständiga diskussioner med elever om att mobiltelefoner inte är jättebra för deras inlärning. Idag var en sån dag. Brukar ofta försöka jämföra skolarbete med löpning, tycker det är en bra liknelse. Det tycker inte eleverna, dom fattar inte vad jag snackar om. Man får ingenting gratis, ingen som gör jobbet åt en. Vill man bli bättre måste man helt enkelt borra ner huvudet och ta i även fast det är både jobbigt och stundtals ganska tråkigt. Jag kommer fortsätta med den liknelsen. Förhoppningsvis trillar poletten ner hos nån. Nån gång.

Avslutade dagen med att gå på basket. Norrlandsderby mellan Sundsvall och LF. Basket är en riktigt sport. Dom som inte kan nåt om basket vill gärna raljera om sporten som korgboll, att det bara blir en massa fouls och att man inte får röra varandra. Tycker lite synd om dessa människor. Men det är svårt att förklara nåt för nån som inte förstår. 

/Hörs

Running up that hill – magisk version med ingen mindre än David Gilmour på gitarr. 

---