Att lyssna på kroppen
Jag har blivit bättre på att lyssna på kroppen. Jag tror löpningen hjälp mig lyssna och förstå min kropp.
Är löpare bättre?
Men är löpare generellt bättre lyssnare än andra? I en ny studie har man jämfört distanslöpare med sprinters och icke-löpares med avseende på förmåga att lyssna på kroppen. Forskarna mätte något som kallas interoception, eller processen att upptäcka och tolka kroppsliga förnimmelser.
Icke-idrottarna var klart sämst. De var dåliga lyssnare, förmodligen för att de inte använder kroppen lika mycket som idrottare. Bäst var sprinters. Distanslöparna låg mitt emellan.

Ju bättre, desto sämre
Ett intressant iakttagelse var att bättre distanslöpare var sämre på att lyssna på sin kropp än sämre distanslöpare.
Med tanke på att kroppen – via hjärnan – skapar en upplevelse som kalibrerar gränsen för vad du är beredd att uthärda för att uppnå ett mål, är eliten förmodligen också bäst på att tänja på den gränsen. Det bästa sättet att passera en gräns är att låtsas som att den inte finns. Det krävs ofta smärta för att ta gränsen på allvar. Priset är ökad risk för skador och överträning. Eftersom elitidrottare vill vinna till nästan vilket pris som helst, värderar de kanske prestation på kort sikt mer än risk för skador och överträning på lång sikt.
Värderingar är inte statiska. Värderingar förändras. Det som är viktigt i ett skede av livet, är mindre viktigt i ett annat skede av livet. Jag har blivit bättre på att lyssna på kroppen. Den har varit med länge nu och jag är rädd om den kropp jag har kvar. Jag vill att den ska hänga med hela vägen.




