Blogg

Barcelona Marathon Race Report


Det är alltid lite vemodigt så här dagen efter en mara oavsett hur det gått och den här gången är inget undantag. Allt man tränat för, alla timmar av nötande och alla grisiga pass man genomlidit, flera månader av svett och mjölksyra, plötsligt är det över. Vad händer nu då?Det är inte utan att jag känner en viss tomhet just nu men också lättnad och glädje. Barcelona levererade. Jag levererade. Inte riktigt så bra som jag hade hoppats på men nu ett dygn senare när jag fått smälta dom första intrycken så måste jag ändå säga att jag är nöjd. Det blev ju trots allt PB. 2.52.01. Sub2.50 var aldrig nära. På en flackare bana hade jag kanske kunnat kapa en minut till. Men skitsamma, det är oväsentligt. Mest nöjd är jag med genomförandet av loppet, två hyffsat jämna halvor men framförallt att jag aldrig bonkade utan istället kände mig hela vägen in. Gick i mål med känslan att det fanns ytterligare att ta av, precis det jag skrev om i förra inlägget. Det var också första gången som jag upplevde första halvan som jobbigare än den andra vilket aldrig har hänt. Fick verkligen slita första biten innan jag hittade rytmen men till slut hade jag ändå en ganska behaglig resa in i mål (om nu 42,2km någonsin kan vara behagligt?). Vårmaror verkar vara min grej. Paris 2013, Paris 2014, Rotterdam 2015 och nu Barcelona 2016, alla har slutat med PB. Allt nötande i mörker, snö och minusgrader verkar passa mig rätt bra med facit i hand.

Kom ner till Barcelona i fredags. Dom sista passen på hemmaplan kändes riktigt bra och känslan var att kroppen var både hel och fräsch. Dagen innan avresa var jag förbi naprapaten för säkerhets skull för att stämma av låret. Det kändes bra och han trodde inte det skulle vara nåt problem att springa. Nålarna kunde vi spara till efteråt, sa han. Möttes av en behaglig temperatur i Barcelona, vårliknande väder och ganska ljumma vindar med hopp om riktigt bra förutsättningar. Lördagen spenderades först på mässan med att hämta ut nummerlappen och sen spana in expot. Det gick otroligt smidigt att hämta ut nummerlappen och få sin T-shirt, mässan i sig var lagom stor. Först hade Asics som sponsor sin yta med skor och kläder och efter det möttes man av ett hundratal andra utställare. Spenderade knappt två timmar där inne innan det var dags för pasta partyt som lämnade mer att önska. Torftig pasta med smaklös sås och en minimal portion gjorde stt det mer retade smaklökarna än mättade. Tog tuben tillbaka till hotellet och promenerade den sista biten längs La Rambla. På eftermiddagen var det dags för fotboll på Camp Nou. Messi och Neymar hade lekstuga mot Getafe och Camp Nou var en riktigt häftig arena. Perfekkt uppladdning. Trots ganska dåligt motstånd var det fullsatt och efter slutsignal tömdes hela arenan på typ 5min, se och lär Friends Arena.






Fick dåligt med sömn natten innan race day, låg och vred mig och kände mig rätt så nervös. Drack en påse Vitargo carboloader, la fram alla kläder och åt en påse chips. Hann precis somna till på riktigt innan klockan ringde 06.15. Käkade några nutella mackor, drack en massa vatten och försökte göra nummer två utan större framgång. Till slut var klockan så pass mycket att det bara var å gilla läget, tänkte att i värsta fall så får jag göra i brallan. Temperaturen ute kändes ganska så behaglig, hade överdragskläder som jag planerat att slänga innan start för att slippa lämna in nån väska. Det gick smidigt att ta sig till starten med tunnelbanan, var på plats ca 45 min innan. Hade spanat in var man skulle hoppa in i startgruppen dagen innan och hela startområdet var smidigt uppbyggt, gott om utrymme att värma upp på, tydligt skyltat och bra med toaletter. Ett stort plus för det. Kände mig lite avtrubbad innan start, hade svårt att tagga till. Värmde upp med 10min jogg och stretchade lite, benen kändes tunga men tänkte att det släpper.

En kvart innan start hoppade jag och brorsan in i första startgruppen som efterhand fylldes på med rätt mycket folk. Fick syn på Malin Skoog strax innan start men det var för mycket folk runt omkring för att kunna tränga sig förbi och heja. Tänkte att vi kanske springer på varandra ute på banan. Starten var pampig, ur högtalarna dånade Freddie Mercurys Barcelona på högsta volym och när startskottet ljöd exploderade en massa konfetti över oss löpare. Ingen större trängsel att tala om, efter 500m var det fritt fram och mer eller mindre öppen gata. Klockade första kilometern på ganska exakt 4min och nu var det bara att börja tugga på.

Första milen var betydligt mer kuperad än vad jag hade trott och jag hade svårt att hitta nån rytm. Kände mig lite som en kalv på grönbete, det här var första gången på nästan ett halvår som jag sprang på asfalt på riktigt och det märktes, hade svårt att hitta känslan. Tyckte att jag fick slita onödigt hårt, andningen kändes ojämn och ansträngningen lite väl hög. Hade dessutom svårt att hitta 4-farten, antingen gick det i 3.50 eller 4.10. Passerade milen på 40.22 och tänkte att om det ska kännas så här tungt resten av loppet så kommer jag att få krypa in. Blev omsprungen av rätt många första milen också men brydde mig faktiskt inte så mycket om det, tänkte mest till en början att ’jag plockar er efter 35 när ni ligger i diket och spyr’.

Lagom till andra milen så började det kännas lite bättre, hittade farten och banan blev betydligt snällare. Nu började det bli ganska varmt i solen så jag försökte hitta skuggsidorna, det blåste lite mer än jag trott för vissa avenyer i motvind kändes riktigt tunga, särskilt biten innan 15km passeringen som var både i motvind och i motlut. Sprang med gels för första gången någonsin och tog den första härnånstans. Strax före halvmarapasseringen kom en ny lång aveny med sugande motlut i motvind där man också mötte löparna framför som vänt, där tappade jag en hel del och fick på nytt känslan att kroppen inte riktigt var med. Precis när jag vänt och var på väg tillbaka fick jag syn på brorsan och blev lite fundersam. Antingen gick han jävligt starkt eller så tappade jag för jag brukar vara mer än 5min snabbare normalt. Det skulle visa sig att det var han som gick starkt (2.54 och sub3 för första gången). 

Passerade halvan på dryga 1.25, en minut långsammare än planerat och började genast tänka en massa negativa tankar. Tog en ny gel och nu handlade allt om att inte klappa ihop fullständigt. Men efterföljande femma gick riktigt bra, benen började kännas lättare och andningen mer jämn, helt plötsligt började det kännas ganska bra. Men strax efter 25 kom första riktiga dippen. Kände mig otroligt trött och började tänka på hur skönt det vore att gå. Magen började bli lite orolig och tanken på att hoppa in på en restaurang var inte långt borta heller, lika mycket för att vila som för att slippa springa med en bubblande mage. Försökte slå bort dom tankarna men det var svårt. Höll farten okej trots det men fick verkligen kämpa, varje steg kostade. Att tröttheten kom så här tidigt hade jag inte räknat med. Men lika fort som den kom, lika fort försvann den. Anda andningen eller nåt för helt plötsligt fick jag en massa energi och lyckades ökad farten. Passerade 30km på 2.01, fortfarande bara dryga minuten efter planen och det gav ännu mer energi. Började springa om en hel del folk som sprungit om mig tidigt i loppet och log lite för mig själv. Vad var det jag sa? Benen kändes nu ganska lätta, farten och ansträngningen kontrollerad. Strax före 33km blev jag omsprungen av en svensk dam och blev lite paff för hon sprang verkligen på bra. Försökte ta rygg på henne och hamnade 5-10m bakom och tack vare henne plockade jag ytterligare en del folk men hon höll ett för högt tempo för mig vilket kostade, vid 37km översköljdes jag av trötthet, såg henne springa ifrån mig och tänkte bara bonka inte nu. Tappade aldrig mer än ner till 4.10-15-fart och när jag passerade 40km på höga 2.42 så kände jag att nu har jag i alla fall grejat PB. Hade förvånandsvärt mycket krafter kvar att plocka fram men dom 2 sista km var otroligt jobbiga. Långt borta i horisonten kunde jag se svängen in till målet men all kraft gick åt till att hålla farten i det tunga motlutet. Upplevde den som betydligt mycket jobbigare än stigningen upp till Stadion i Stockholm. Lyckades ändå plocka ett gäng trötta löpare sista biten men krafterna för en riktig spurt fanns aldrig. Sista hundra metrarna kunde jag se målklockan ticka snabbare och snabbare och jag gjorde vad jag kunde för att komma in på 2.51 men missade med 2 sekunder.

Direkt vid målgång kände jag mig fräsch och inte sådär totalt slut som jag alltid brukar göra. High fivade med löpare till höger och vänster och småpratade lite med människor runt omkring och tackade för draghjälp. Väntade in brorsan, fick en poncho som inte behövdes i värmen, svepte en liter vatten, fick i mig lite nötter och frukt innan det var dags att bege sig hemåt med medaljen runt halsen. Att gå ner för trapporna till tunnelbanan var aldrig nåt problem. Hemma på hotellet väntade en skön dusch och ett sexpack Estrella på kylning. Älskar verkligen känslan efter en mara, jag får inte samma tillfredsställelse av en halvmara eller millopp även fast man persat, maran är speciellt på nåt sätt. Värken i kroppen, första klunken kall öl och att få gå igenom loppet i huvudet för sig själv.


Barcelona Marathon var ett riktigt välorganiserat och trevligt lopp. Fantastiskt bra service runt banan, många energistationer med vatten, sportdryck, bananer, frukt, gels mm. Ingen trängsel alls att tala om, det gick otroligt lätt att springa sitt eget lopp. Banan lite mer kuperad än jag trott, lättare än Stockholm men inte i närheten av lika flack som Berlin eller Rotterdam. Man sprang förbi många av Barcelonas sevärdheter tex Sagrada Familia, själv såg jag dock ingenting utan var helt fokuserad på loppet. Banan bestod av många långa avenyer, några med vändpunkter som av vissa säkert kan uppfattas som tråkiga och metalt jobbiga. Publikmässigt var loppet helt okej, mycket folk på vissa utvalda platser, lite mindre på andra. Precis som många andra internationella lopp står förnamnet tryckt stort på nummerlappen vilket gör att man får en hel del personliga hejarrop vilket såklart alltid ger lite extra energi. Nåt för Stockholm att ta efter? Ett trevligt och bra lopp som verkligen rekommenderas som tidig vårmara. 

Vad som händer nu återstår att se. Först ska jag njuta av mitt nya PB och unna mig lite vila innan jag sätter upp några nya mål. Kom precis hem till ett delvis snötäckt Sundsvall så kontrasterna är rätt stora, känner mig inte direkt sugen på att börja springa på isiga gator imorn. Uthålligheten och hårdheten finns i kroppen känns det som, det är farten jag saknar om sub 2.50 ska vara rimligt. Har redan börjat fundera på snabba lopp till hösten. Frankfurt kanske vore nåt. Den som lever får se…

/Hörs


Nr 3 ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Test! Vårens bästa löparskor. 23 nya modeller – hitta rätt sko för dig
  • Löpträningen som gav Guld  i skridsko-VM. Möt Nils Van Der Poel
  • Världens bästa träningspass
  • Kriget mot skavsåren – och hur vi kan vinna det
  • Därför skyddar löpning mot depression
  • 3 sätt att bli snabbare
Bli prenumerant
Antal kommentarer: 3

Anders Forselius

Grattis till ett grymt lopp! Du får dessutom snart anledning att åka tillbaka till Barcelona. Giffarna Sundsvall ska ju möta Barca i Champions League inom en snar framtid…


Anders Larvia

Tack så mycket! Frankfurt låter lockandel, måste ju få revansch på Tyskland efter missödet i Berlin i höstas. Giffarna var ju i Barcelona samtidigt på träningsläger, men Champions League? Möjligen som extra koner på träningarna eller agera bollkalle då 🙂


Malin Bolte

Galet bra, grattis!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Raceweek


Äntligen är det snart dags, raceweek! Det är verkligen nåt speciellt med dom sista dagarna innan ett lopp, både på gott och ont. Förväntningarna är höga, nervositeten påtaglig och frågetecknen många. Har jag gjort allt som jag kunnat? Trappat ner i tid? Hittat formen? Hur känns kroppen? Framförallt är det skönt att konstatera att det man tränat för sen flera månader tillbaka äntligen börjar närma sig. Examen. Alla timmar på löpbandet nu i vinter, allt snöpulsande i mörker och minusgrader med snoret rinnandes längs kinderna, alla svordomar, all svett och all mjölksyra ska äntligen betala av sig. Det jobbigaste är redan gjort; jag har haft bra kontinuitet hela vägen, kört mer intervaller än någonsin, längre trösklar, fler långpass och sprungit oftare och längre än inför nåt annat lopp, jag har haft flyt helt enkelt och därför känns det extra tungt att återigen konstatera att kroppen protesterar precis dagarna innan en mara. ”Fanfanfan” för att citera Thåström. Men till skillnad från Berlin i höstas är jag ändå hoppfull om att kunna prestera nu på söndag. Då visste jag att det inte skulle gå även fast jag intalade mig att det fanns en chans, så illa verkar ar inte vara nu.

Förra veckan var en riktig skitvecka på många sätt. Jag hade förkylningssymptom som varken släppte eller bröt ut på riktigt och dessutom saknade jag tryck i steget och sprang varje pass med tunga ben och en dålig känsla. Det kändes bara allmänt tungt att släppa upp på träningen. När den känslan äntligen släppte började jag istället känna av lite små retningar på utsidan av knät och hjärnan började direkt tänka löparknä. Inbillning eller noja? Jag sprang på utan större bekymmer och utan smärta men kunde ändå inte släppa den där känslan av att allting inte stod rätt till. Att springa var inga problem, det var i vila som jag tyckte att jag kände av det mest så imorse klev jag in på det här stället…

En välbekant dörr som jag gärna undviker men som jag samtidigt uppskattar finns där när kroppen protesterar. Domen efter dagens besök är att framsida lår är överansträngt, eller snarare utsidan av låret, precis där ITB går, alldeles intill knät. Orsaken till det är samma orsak som löparknät i somras; jag är för svag i sätet och faller inåt med knät vid varje steg vilket gjort att låret fått kompensera för det den här gången och nu alltså bestämt sig för att säga ifrån. Det kändes skönt att det inte var löparknät från ifjol som spökade, jag hade nog inte klarat av det en gång till så tätt inpå, däremot hänger ju allt ihop och grundproblemet är detsamma så efter Barcelona måste jag ta tag i det här problemet på allvar för nu börjar jag bli less på riktigt. Prognosen att kunna starta på söndag är ändå god konstaterade naprapaten, främst för att jag inte upplevt nån smärta under löpningen. Nålar hade gjort underverk sa han, men tiden för det var för knapp så istället gick han på rätt rejält med händerna och det gjorde inte mindre ont för det. Däremot fick jag beröm för höften som knappt kändes när han attackerade den med armbågen, i somras hade jag nog inte klarat mer än ett par sekunder. Efter behandlingen var jag ganska öm, det kändes ungefär som om nån sparkat mig hårt på låret men det kändes ändå bra på nåt konstigt sätt. Fick order om att aktivera sätet dom här dagarna, rulla låret på foamroller och använda det sunda förnuftet när det gäller löpningen. Det sunda förnuftet sa att jag hade planerat ett kort pass idag för att känna på tävlingsfarten så ett par timmar efter att jag klev ut genom den där dörren stod jag på löpbandet och rev av 5km i marafart och en avslutande tusing i överfart med en bra känsla utan känningar. Nu några timmar senare är känslan att nån sparkat mig ytterligare en gång på låret men den här gången med stålhetta. Men det var väntat, tror inte det beror på löpningen, naprapaten varnade för att behandlingen kommer kännas mest på kvällen och dagen efter.

Jag hade önskat att förutsättningarna vart annorlunda men det är bara att gilla läget. Precis som inför Berlin, när jag åkte på en bristning i vaden under det sista passet, så är jag ändå ganska lugn. Går det inte så går det inte. Jag försöker vara positiv och målsättningen är fortfarande PB. I mitt huvud ser jag hur jag korsar mållinjen på söndag, stänger av klockan som säger nytt PB och att känslan efteråt är att det fanns ytterligare en växel. Förutsättningarna ser i alla fall riktigt bra ut; sol, svag vind, 2 m/s och kring 10 grader. Bättre än så kan det knappast bli. Det blir linne och korta tights. Har fått sånt jävulskt skav av splitshortsen de senaste passen på löpbandet så jag vågar inte chansa.  

Är ledig den här veckan, har sportlov vilket är en helt perfekt marauppladdning. Kan sova ut rejält på mornarna och slipper vistas bland snoriga elever och riskera att bli sjuk. Det är rätt skönt, dagarna går rätt fort även när man är ledig och inte gör särskilt mycket. Idag vaknade jag vid tiotiden; frulle, lite musiklyssning, naprapaten, lunch, en sväng på stan, lite mer musiklyssning, löpning och lite prehabövningar på gymmet, läsa nya numret av RW, käka middag, ännu mer musiklyssning, nu lite bloggande och efter det några avsnitt av Suits. Livet på en pinne! Det neagtiva skulle väl vara att det finns all tid i världen att känna efter lite för mycket hur kroppen egentligen känns, när hjärnan väl fått vittring på nån känning är det svårt att slå bort det. På fredag går i alla fall flyget till Barcelona, laddar upp med Messi och Suarez på Camp Nou på lördag, kan hända att det slinker ner några tapas och ett par Estrella också innan det är dags att leverera på söndag. Jag har i alla fall gjort vad jag kunnat för att stå förberedd på startlinjen, sen är det bara å hoppas att kroppen håller ihop och att jag har den rätta dagen. Taktiken är att springa smart och ha krafter kvar till dom sista 5-6 kilometrarna. 1.24.24 halvvägs och sen hålla tummarna för att det inte rinner iväg alldeles för mycket på slutet. 

Om jag håller mig hel fram till loppet så blir nästa inlägg en race report.

/Hörs

Dagens låt: You’re the best känns lite uttjatad att ladda upp med vid det här laget, som tur är finns det fler passande guldkorn från samma film och soundtrack som passar minst lika bra som uppladdning. ”Its the moment of truth, you’re giving it all, standing alone willing to fall, if you can do it get up and prove it, get up and show them who you are”



Antal kommentarer: 2

Frida Michold

Lycka till Anders!!


Anders Larvia

Tack hörni! Har inte känt av låret nånting under de senaste passen så det är nog bara tuta å köra 🙂



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Inte lika mycket röven


Pullups, chins och fan och hans moster. För mig är det fortfarande röven varje gång coach Jakob har skrivit chins eller pullups i mitt träningsprogram. Jag vankar av och an innan jag ids ta tag i räcket eller ringarna. Men så tänker jag på hur det var för ett år sedan. Då kunde jag knappt göra chins eller pullups. Nu handlar det ju om jag har faktiskt hänger där och reppar (coolt gymlingo för att göra flera repetitioner än en), inte sällan viktade pullups och chins, eller åtminstone gör någon variant på övningarna där man ska vrida händerna eller göra något annat bara för att göra det ännu värre. Det är trots allt alltså inte lika mycket röven.

Så idag, när ringchinsen inte kändes asgrymma, bestämde jag mig för att strunta i det, vara stolt för att jag kunde göra några alls, och gå vidare. Dessutom firade jag fredag lite extra genom att persa i ryck – wohoo! (Bara med ett kilo, förvisso, men jag reppade (gymlingo) på vikten och körde tre repetitioner.) Det har varit ett PR som jag borde ha kunnat slå för länge sedan, men som har satt sig i huvudet. Nu är jag förbi det, så nu kommer det att gå snabbt framåt. Jo, visst då!?

Kram på er och trevlig helg!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Hyllning till det krokiga


Jag har under senaste åren fascinerats mer och mer av hur min kropp faktiskt hanterar min skolios. Den är grav och jag borde kanske ha mer problem av den är jag har. Det gjorde också att jag började fundera på hur jag skulle kunna göra en tatuering som på något sätt hyllar det krokiga i min kropp och i livet i stort, kanske. (Ja, det handlar också om att jag gärna ville göra en till tatuering.)

Resultatet blev en kråka och spår den har gjort. Min ryggrad är lite som kråkspår, sneda och till synes oplanerade.

Du kanske själv har någon skavank som du kan lyfta fram istället för att gömma? Det blir roligare då.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Min största oro


Idag tog jag ett moget och vuxet beslut. Löpvila fast jag egentligen hade tänkt att springa i nån form. Och det bästa av allt är att det inte var särskilt svårt, ingen vånda eller ångest över ett uteblivit träningspass. Nånting har kanske lärt mig trots allt. I fredags eftermiddag sprang jag mitt sista långpass inför Barcelona och sen dess har kroppen känts omotiverat sliten. Det gick varken fort eller var särskilt långt men gluteus maximus har protesterat lite och höfterna likaså. Inte så att jag har ont utan mer att benen känts sega och lite slitna. Inte blev det bättre av att jag knappt hunnit komma innanför dörren efter långpasset i fredags innan telefonen ringde med en inbjudan att dricka whiskey och vin. Efter 34km löpning och på tom mage var det med facit i hand en mindre bra idé men det var i alla fall både gott och trevligt. Så idag när jag promenerade hem från jobbet i fantastiskt soligt väder och kände att benen fortfarande var slitna så fick det bli löpvila. Så här tätt inpå hade det nog bara gjort mer skada än nytta att springa med slitna ben. Istället blev det gymmet och lite pyssel i form rörlighet, prehab, stretching och foamroller, sånt som jag normalt avskyr men vad gör man inte för att ge sig själv dom bästa förutsättningarna.

Bortsett från två dagar i februari som gick bort pga ryggont har träningen gått oförskämt bra sen december. Jag har klarat mig undan både skador och sjukdomar trots att jag både sprungit mer, oftare och hårdare jämfört med tidigare och det utan att göra några större uppoffringar. När jag ser tillbaka på träningen de senaste månaderna funderar jag på varför jag inte har sprungit lika mycket tidigare. Jag har inte slutat leva bara för att jag ökat träningsdosen så tiden har i alla fall inte vart den begränsande faktorn. Nu återstår det svåra; dom två sista kritiska veckorna då det dels gäller att hålla sig frisk men också att tillåta sig själv att vila och inte slita på benen i onödan. De sista veckorna inför ett prioriterat lopp brukar i regel kännetecknas av att jag hela tiden känner efter hur kroppen mår och den här gången är inget undantag. Jag har tagit tempen morgon, middag, kväll bara för att vara säker på att jag inte håller på att få feber, jag har sovit med tjocksockar och halsduk för att hålla mig varm, käkat Kan-Jang i förebyggande syfte och tuggat strepsils som smågodis bara för att jag är nojjig. Jag är vanligtvis ganska hypokondrisk av mig och det blir inte bättre av ett stundande marathonlopp. Då ökar istället hypokondrin exponentiellt med tiden ju närmre raceday jag kommer.

Det vore så jävla typiskt att dra på sig en förkylning med så kort tid kvar när jag klarat mig hela vintern och kunnat träna på bra. Som tur är är jag sällan sjuk. Jag var förkyld i somras och en gång förra julen och fick då ställa in ett par dagars träning men senast jag var riktigt sjuk och sängliggandes var den 14 november 2004. Ett tag sen alltså. Så sannolikheten att bli sjuk verkar ganska liten men riktigt säker kan man aldrig vara så här i influensatider. Och tur är inget jag tror på. Jag tror att man skapar sin egen tur. Så förutom att göra allt ovanstående så tvättar jag händerna sjuttioelva gånger per dag istället för femtioelva gånger. Jag skakar inte hand med främmande människor, undviker offentliga toaletter, lunchbufféer och att ta på döda ting i onödan typ dörrhandtag och bankomater utan handskar. Dessutom skäller jag, utan dålig samvete, ut mina elever som sitter i klassrummet och snorar och hostar. Mer än så kan man inte göra. Egentligen drar jag mig för att gå på gymmet också och i den bästa av världar hade jag gjort som Johan Olsson – tagit ledigt från jobbet och isolerat mig från all mänsklig kontakt de sista veckorna i en stuga nånstans ute i ingenstans. Sen inser jag att det håller på gå till överdrift. Jag är en glad motionär som ska springa ett lopp. Det är varken på liv eller död eller VM eller OS. Det är Barcelona Marathon och jorden kommer inte gå under om jag misslyckas. Men proffs eller inte, jag ska åtminstone göra vad jag kan för att stå på startlinjen frisk och kry med fräscha ben. Jag tror på att jag kan springare fortare än jag någonsin gjort i Barcelona och det vore dumt att inte ta till vara på den chansen genom att slarva med handhygienen.

/Hörs

Dagens låt: kollade på Mello i lördags för första gången på flera år för Eclipse skull. Tyvärr blev jag mest bara arg. Inte på Eclipse utan på svenska folket. Klart som fan Eclipse skulle ha gått vidare. I slutet på 2000-talet hade jag tröttnat på den melodiska rock scenen som upprepade sig allt för mycket och lyssnade istället mest på prog-, alternativ- och folkrock. Sen dök bla HEAT och Work of Art upp och banade vägen för Erik Mårtensson som på egen hand räddade en uträknad genre. Det här är det bästa han skrivit i bästa Journey anda. Den fanns inte ens på tuben så jag var tvungen att ladda upp den. Håll till godo!


Antal kommentarer: 1

Anders Larvia

Tack för tipset, ska testa det, har vart snuvig hela veckan. Den här gången kör jag gels under loppet så förhoppningsvis slipper jag bonka!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Visuella Intryck Playitas


Några bilder från resan….. Tack Fredrik Wannerstedt för fina pics!

Den legendariska vägen som leder upp till fyren skymtar i bakgrunden.

Daniel & Fredrik

Fredrik Wannerstedt

Daniel Adams Ray & Marcus Hultgren

Marcus Hultgren

Pre 11mil berg & helvete

Ändlyktorna på Åsa Lundström & Marcus Hultgren

Åsa på väg till La Olivia

Björn & Nelker

Klassiskt fikaställe i La Olivia

Längs sanddynerna i Corralejo

Förnedrad Trek

Dränkt katt

Upp mot Betancuria

Nelker & Beckard



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*