Barcelona Marathon Race Report


Det är alltid lite vemodigt så här dagen efter en mara oavsett hur det gått och den här gången är inget undantag. Allt man tränat för, alla timmar av nötande och alla grisiga pass man genomlidit, flera månader av svett och mjölksyra, plötsligt är det över. Vad händer nu då?Det är inte utan att jag känner en viss tomhet just nu men också lättnad och glädje. Barcelona levererade. Jag levererade. Inte riktigt så bra som jag hade hoppats på men nu ett dygn senare när jag fått smälta dom första intrycken så måste jag ändå säga att jag är nöjd. Det blev ju trots allt PB. 2.52.01. Sub2.50 var aldrig nära. På en flackare bana hade jag kanske kunnat kapa en minut till. Men skitsamma, det är oväsentligt. Mest nöjd är jag med genomförandet av loppet, två hyffsat jämna halvor men framförallt att jag aldrig bonkade utan istället kände mig hela vägen in. Gick i mål med känslan att det fanns ytterligare att ta av, precis det jag skrev om i förra inlägget. Det var också första gången som jag upplevde första halvan som jobbigare än den andra vilket aldrig har hänt. Fick verkligen slita första biten innan jag hittade rytmen men till slut hade jag ändå en ganska behaglig resa in i mål (om nu 42,2km någonsin kan vara behagligt?). Vårmaror verkar vara min grej. Paris 2013, Paris 2014, Rotterdam 2015 och nu Barcelona 2016, alla har slutat med PB. Allt nötande i mörker, snö och minusgrader verkar passa mig rätt bra med facit i hand.

Kom ner till Barcelona i fredags. Dom sista passen på hemmaplan kändes riktigt bra och känslan var att kroppen var både hel och fräsch. Dagen innan avresa var jag förbi naprapaten för säkerhets skull för att stämma av låret. Det kändes bra och han trodde inte det skulle vara nåt problem att springa. Nålarna kunde vi spara till efteråt, sa han. Möttes av en behaglig temperatur i Barcelona, vårliknande väder och ganska ljumma vindar med hopp om riktigt bra förutsättningar. Lördagen spenderades först på mässan med att hämta ut nummerlappen och sen spana in expot. Det gick otroligt smidigt att hämta ut nummerlappen och få sin T-shirt, mässan i sig var lagom stor. Först hade Asics som sponsor sin yta med skor och kläder och efter det möttes man av ett hundratal andra utställare. Spenderade knappt två timmar där inne innan det var dags för pasta partyt som lämnade mer att önska. Torftig pasta med smaklös sås och en minimal portion gjorde stt det mer retade smaklökarna än mättade. Tog tuben tillbaka till hotellet och promenerade den sista biten längs La Rambla. På eftermiddagen var det dags för fotboll på Camp Nou. Messi och Neymar hade lekstuga mot Getafe och Camp Nou var en riktigt häftig arena. Perfekkt uppladdning. Trots ganska dåligt motstånd var det fullsatt och efter slutsignal tömdes hela arenan på typ 5min, se och lär Friends Arena.






Fick dåligt med sömn natten innan race day, låg och vred mig och kände mig rätt så nervös. Drack en påse Vitargo carboloader, la fram alla kläder och åt en påse chips. Hann precis somna till på riktigt innan klockan ringde 06.15. Käkade några nutella mackor, drack en massa vatten och försökte göra nummer två utan större framgång. Till slut var klockan så pass mycket att det bara var å gilla läget, tänkte att i värsta fall så får jag göra i brallan. Temperaturen ute kändes ganska så behaglig, hade överdragskläder som jag planerat att slänga innan start för att slippa lämna in nån väska. Det gick smidigt att ta sig till starten med tunnelbanan, var på plats ca 45 min innan. Hade spanat in var man skulle hoppa in i startgruppen dagen innan och hela startområdet var smidigt uppbyggt, gott om utrymme att värma upp på, tydligt skyltat och bra med toaletter. Ett stort plus för det. Kände mig lite avtrubbad innan start, hade svårt att tagga till. Värmde upp med 10min jogg och stretchade lite, benen kändes tunga men tänkte att det släpper.

En kvart innan start hoppade jag och brorsan in i första startgruppen som efterhand fylldes på med rätt mycket folk. Fick syn på Malin Skoog strax innan start men det var för mycket folk runt omkring för att kunna tränga sig förbi och heja. Tänkte att vi kanske springer på varandra ute på banan. Starten var pampig, ur högtalarna dånade Freddie Mercurys Barcelona på högsta volym och när startskottet ljöd exploderade en massa konfetti över oss löpare. Ingen större trängsel att tala om, efter 500m var det fritt fram och mer eller mindre öppen gata. Klockade första kilometern på ganska exakt 4min och nu var det bara att börja tugga på.

Första milen var betydligt mer kuperad än vad jag hade trott och jag hade svårt att hitta nån rytm. Kände mig lite som en kalv på grönbete, det här var första gången på nästan ett halvår som jag sprang på asfalt på riktigt och det märktes, hade svårt att hitta känslan. Tyckte att jag fick slita onödigt hårt, andningen kändes ojämn och ansträngningen lite väl hög. Hade dessutom svårt att hitta 4-farten, antingen gick det i 3.50 eller 4.10. Passerade milen på 40.22 och tänkte att om det ska kännas så här tungt resten av loppet så kommer jag att få krypa in. Blev omsprungen av rätt många första milen också men brydde mig faktiskt inte så mycket om det, tänkte mest till en början att ’jag plockar er efter 35 när ni ligger i diket och spyr’.

Lagom till andra milen så började det kännas lite bättre, hittade farten och banan blev betydligt snällare. Nu började det bli ganska varmt i solen så jag försökte hitta skuggsidorna, det blåste lite mer än jag trott för vissa avenyer i motvind kändes riktigt tunga, särskilt biten innan 15km passeringen som var både i motvind och i motlut. Sprang med gels för första gången någonsin och tog den första härnånstans. Strax före halvmarapasseringen kom en ny lång aveny med sugande motlut i motvind där man också mötte löparna framför som vänt, där tappade jag en hel del och fick på nytt känslan att kroppen inte riktigt var med. Precis när jag vänt och var på väg tillbaka fick jag syn på brorsan och blev lite fundersam. Antingen gick han jävligt starkt eller så tappade jag för jag brukar vara mer än 5min snabbare normalt. Det skulle visa sig att det var han som gick starkt (2.54 och sub3 för första gången). 

Passerade halvan på dryga 1.25, en minut långsammare än planerat och började genast tänka en massa negativa tankar. Tog en ny gel och nu handlade allt om att inte klappa ihop fullständigt. Men efterföljande femma gick riktigt bra, benen började kännas lättare och andningen mer jämn, helt plötsligt började det kännas ganska bra. Men strax efter 25 kom första riktiga dippen. Kände mig otroligt trött och började tänka på hur skönt det vore att gå. Magen började bli lite orolig och tanken på att hoppa in på en restaurang var inte långt borta heller, lika mycket för att vila som för att slippa springa med en bubblande mage. Försökte slå bort dom tankarna men det var svårt. Höll farten okej trots det men fick verkligen kämpa, varje steg kostade. Att tröttheten kom så här tidigt hade jag inte räknat med. Men lika fort som den kom, lika fort försvann den. Anda andningen eller nåt för helt plötsligt fick jag en massa energi och lyckades ökad farten. Passerade 30km på 2.01, fortfarande bara dryga minuten efter planen och det gav ännu mer energi. Började springa om en hel del folk som sprungit om mig tidigt i loppet och log lite för mig själv. Vad var det jag sa? Benen kändes nu ganska lätta, farten och ansträngningen kontrollerad. Strax före 33km blev jag omsprungen av en svensk dam och blev lite paff för hon sprang verkligen på bra. Försökte ta rygg på henne och hamnade 5-10m bakom och tack vare henne plockade jag ytterligare en del folk men hon höll ett för högt tempo för mig vilket kostade, vid 37km översköljdes jag av trötthet, såg henne springa ifrån mig och tänkte bara bonka inte nu. Tappade aldrig mer än ner till 4.10-15-fart och när jag passerade 40km på höga 2.42 så kände jag att nu har jag i alla fall grejat PB. Hade förvånandsvärt mycket krafter kvar att plocka fram men dom 2 sista km var otroligt jobbiga. Långt borta i horisonten kunde jag se svängen in till målet men all kraft gick åt till att hålla farten i det tunga motlutet. Upplevde den som betydligt mycket jobbigare än stigningen upp till Stadion i Stockholm. Lyckades ändå plocka ett gäng trötta löpare sista biten men krafterna för en riktig spurt fanns aldrig. Sista hundra metrarna kunde jag se målklockan ticka snabbare och snabbare och jag gjorde vad jag kunde för att komma in på 2.51 men missade med 2 sekunder.

Direkt vid målgång kände jag mig fräsch och inte sådär totalt slut som jag alltid brukar göra. High fivade med löpare till höger och vänster och småpratade lite med människor runt omkring och tackade för draghjälp. Väntade in brorsan, fick en poncho som inte behövdes i värmen, svepte en liter vatten, fick i mig lite nötter och frukt innan det var dags att bege sig hemåt med medaljen runt halsen. Att gå ner för trapporna till tunnelbanan var aldrig nåt problem. Hemma på hotellet väntade en skön dusch och ett sexpack Estrella på kylning. Älskar verkligen känslan efter en mara, jag får inte samma tillfredsställelse av en halvmara eller millopp även fast man persat, maran är speciellt på nåt sätt. Värken i kroppen, första klunken kall öl och att få gå igenom loppet i huvudet för sig själv.


Barcelona Marathon var ett riktigt välorganiserat och trevligt lopp. Fantastiskt bra service runt banan, många energistationer med vatten, sportdryck, bananer, frukt, gels mm. Ingen trängsel alls att tala om, det gick otroligt lätt att springa sitt eget lopp. Banan lite mer kuperad än jag trott, lättare än Stockholm men inte i närheten av lika flack som Berlin eller Rotterdam. Man sprang förbi många av Barcelonas sevärdheter tex Sagrada Familia, själv såg jag dock ingenting utan var helt fokuserad på loppet. Banan bestod av många långa avenyer, några med vändpunkter som av vissa säkert kan uppfattas som tråkiga och metalt jobbiga. Publikmässigt var loppet helt okej, mycket folk på vissa utvalda platser, lite mindre på andra. Precis som många andra internationella lopp står förnamnet tryckt stort på nummerlappen vilket gör att man får en hel del personliga hejarrop vilket såklart alltid ger lite extra energi. Nåt för Stockholm att ta efter? Ett trevligt och bra lopp som verkligen rekommenderas som tidig vårmara. 

Vad som händer nu återstår att se. Först ska jag njuta av mitt nya PB och unna mig lite vila innan jag sätter upp några nya mål. Kom precis hem till ett delvis snötäckt Sundsvall så kontrasterna är rätt stora, känner mig inte direkt sugen på att börja springa på isiga gator imorn. Uthålligheten och hårdheten finns i kroppen känns det som, det är farten jag saknar om sub 2.50 ska vara rimligt. Har redan börjat fundera på snabba lopp till hösten. Frankfurt kanske vore nåt. Den som lever får se…

/Hörs

Julinumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Extra tidning, Smart Mat, 31 somriga recept
  • Alla fixar milen
  • 10 grymma sportbehåar i stor test
  • Tänk dig snabb
  • Luta rätt, kuta lätt
  • Soma Move, Rörlig & stark nu
  • Träna som en sprinter

 

Prenumerera

Antal kommentarer: 3

Anders Forselius

Grattis till ett grymt lopp! Du får dessutom snart anledning att åka tillbaka till Barcelona. Giffarna Sundsvall ska ju möta Barca i Champions League inom en snar framtid…


Anders Larvia

Tack så mycket! Frankfurt låter lockandel, måste ju få revansch på Tyskland efter missödet i Berlin i höstas. Giffarna var ju i Barcelona samtidigt på träningsläger, men Champions League? Möjligen som extra koner på träningarna eller agera bollkalle då 🙂


Malin Bolte

Galet bra, grattis!



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Raceweek


Äntligen är det snart dags, raceweek! Det är verkligen nåt speciellt med dom sista dagarna innan ett lopp, både på gott och ont. Förväntningarna är höga, nervositeten påtaglig och frågetecknen många. Har jag gjort allt som jag kunnat? Trappat ner i tid? Hittat formen? Hur känns kroppen? Framförallt är det skönt att konstatera att det man tränat för sen flera månader tillbaka äntligen börjar närma sig. Examen. Alla timmar på löpbandet nu i vinter, allt snöpulsande i mörker och minusgrader med snoret rinnandes längs kinderna, alla svordomar, all svett och all mjölksyra ska äntligen betala av sig. Det jobbigaste är redan gjort; jag har haft bra kontinuitet hela vägen, kört mer intervaller än någonsin, längre trösklar, fler långpass och sprungit oftare och längre än inför nåt annat lopp, jag har haft flyt helt enkelt och därför känns det extra tungt att återigen konstatera att kroppen protesterar precis dagarna innan en mara. ”Fanfanfan” för att citera Thåström. Men till skillnad från Berlin i höstas är jag ändå hoppfull om att kunna prestera nu på söndag. Då visste jag att det inte skulle gå även fast jag intalade mig att det fanns en chans, så illa verkar ar inte vara nu.

Förra veckan var en riktig skitvecka på många sätt. Jag hade förkylningssymptom som varken släppte eller bröt ut på riktigt och dessutom saknade jag tryck i steget och sprang varje pass med tunga ben och en dålig känsla. Det kändes bara allmänt tungt att släppa upp på träningen. När den känslan äntligen släppte började jag istället känna av lite små retningar på utsidan av knät och hjärnan började direkt tänka löparknä. Inbillning eller noja? Jag sprang på utan större bekymmer och utan smärta men kunde ändå inte släppa den där känslan av att allting inte stod rätt till. Att springa var inga problem, det var i vila som jag tyckte att jag kände av det mest så imorse klev jag in på det här stället…

En välbekant dörr som jag gärna undviker men som jag samtidigt uppskattar finns där när kroppen protesterar. Domen efter dagens besök är att framsida lår är överansträngt, eller snarare utsidan av låret, precis där ITB går, alldeles intill knät. Orsaken till det är samma orsak som löparknät i somras; jag är för svag i sätet och faller inåt med knät vid varje steg vilket gjort att låret fått kompensera för det den här gången och nu alltså bestämt sig för att säga ifrån. Det kändes skönt att det inte var löparknät från ifjol som spökade, jag hade nog inte klarat av det en gång till så tätt inpå, däremot hänger ju allt ihop och grundproblemet är detsamma så efter Barcelona måste jag ta tag i det här problemet på allvar för nu börjar jag bli less på riktigt. Prognosen att kunna starta på söndag är ändå god konstaterade naprapaten, främst för att jag inte upplevt nån smärta under löpningen. Nålar hade gjort underverk sa han, men tiden för det var för knapp så istället gick han på rätt rejält med händerna och det gjorde inte mindre ont för det. Däremot fick jag beröm för höften som knappt kändes när han attackerade den med armbågen, i somras hade jag nog inte klarat mer än ett par sekunder. Efter behandlingen var jag ganska öm, det kändes ungefär som om nån sparkat mig hårt på låret men det kändes ändå bra på nåt konstigt sätt. Fick order om att aktivera sätet dom här dagarna, rulla låret på foamroller och använda det sunda förnuftet när det gäller löpningen. Det sunda förnuftet sa att jag hade planerat ett kort pass idag för att känna på tävlingsfarten så ett par timmar efter att jag klev ut genom den där dörren stod jag på löpbandet och rev av 5km i marafart och en avslutande tusing i överfart med en bra känsla utan känningar. Nu några timmar senare är känslan att nån sparkat mig ytterligare en gång på låret men den här gången med stålhetta. Men det var väntat, tror inte det beror på löpningen, naprapaten varnade för att behandlingen kommer kännas mest på kvällen och dagen efter.

Jag hade önskat att förutsättningarna vart annorlunda men det är bara att gilla läget. Precis som inför Berlin, när jag åkte på en bristning i vaden under det sista passet, så är jag ändå ganska lugn. Går det inte så går det inte. Jag försöker vara positiv och målsättningen är fortfarande PB. I mitt huvud ser jag hur jag korsar mållinjen på söndag, stänger av klockan som säger nytt PB och att känslan efteråt är att det fanns ytterligare en växel. Förutsättningarna ser i alla fall riktigt bra ut; sol, svag vind, 2 m/s och kring 10 grader. Bättre än så kan det knappast bli. Det blir linne och korta tights. Har fått sånt jävulskt skav av splitshortsen de senaste passen på löpbandet så jag vågar inte chansa.  

Är ledig den här veckan, har sportlov vilket är en helt perfekt marauppladdning. Kan sova ut rejält på mornarna och slipper vistas bland snoriga elever och riskera att bli sjuk. Det är rätt skönt, dagarna går rätt fort även när man är ledig och inte gör särskilt mycket. Idag vaknade jag vid tiotiden; frulle, lite musiklyssning, naprapaten, lunch, en sväng på stan, lite mer musiklyssning, löpning och lite prehabövningar på gymmet, läsa nya numret av RW, käka middag, ännu mer musiklyssning, nu lite bloggande och efter det några avsnitt av Suits. Livet på en pinne! Det neagtiva skulle väl vara att det finns all tid i världen att känna efter lite för mycket hur kroppen egentligen känns, när hjärnan väl fått vittring på nån känning är det svårt att slå bort det. På fredag går i alla fall flyget till Barcelona, laddar upp med Messi och Suarez på Camp Nou på lördag, kan hända att det slinker ner några tapas och ett par Estrella också innan det är dags att leverera på söndag. Jag har i alla fall gjort vad jag kunnat för att stå förberedd på startlinjen, sen är det bara å hoppas att kroppen håller ihop och att jag har den rätta dagen. Taktiken är att springa smart och ha krafter kvar till dom sista 5-6 kilometrarna. 1.24.24 halvvägs och sen hålla tummarna för att det inte rinner iväg alldeles för mycket på slutet. 

Om jag håller mig hel fram till loppet så blir nästa inlägg en race report.

/Hörs

Dagens låt: You’re the best känns lite uttjatad att ladda upp med vid det här laget, som tur är finns det fler passande guldkorn från samma film och soundtrack som passar minst lika bra som uppladdning. ”Its the moment of truth, you’re giving it all, standing alone willing to fall, if you can do it get up and prove it, get up and show them who you are”


Min största oro


Idag tog jag ett moget och vuxet beslut. Löpvila fast jag egentligen hade tänkt att springa i nån form. Och det bästa av allt är att det inte var särskilt svårt, ingen vånda eller ångest över ett uteblivit träningspass. Nånting har kanske lärt mig trots allt. I fredags eftermiddag sprang jag mitt sista långpass inför Barcelona och sen dess har kroppen känts omotiverat sliten. Det gick varken fort eller var särskilt långt men gluteus maximus har protesterat lite och höfterna likaså. Inte så att jag har ont utan mer att benen känts sega och lite slitna. Inte blev det bättre av att jag knappt hunnit komma innanför dörren efter långpasset i fredags innan telefonen ringde med en inbjudan att dricka whiskey och vin. Efter 34km löpning och på tom mage var det med facit i hand en mindre bra idé men det var i alla fall både gott och trevligt. Så idag när jag promenerade hem från jobbet i fantastiskt soligt väder och kände att benen fortfarande var slitna så fick det bli löpvila. Så här tätt inpå hade det nog bara gjort mer skada än nytta att springa med slitna ben. Istället blev det gymmet och lite pyssel i form rörlighet, prehab, stretching och foamroller, sånt som jag normalt avskyr men vad gör man inte för att ge sig själv dom bästa förutsättningarna.

Bortsett från två dagar i februari som gick bort pga ryggont har träningen gått oförskämt bra sen december. Jag har klarat mig undan både skador och sjukdomar trots att jag både sprungit mer, oftare och hårdare jämfört med tidigare och det utan att göra några större uppoffringar. När jag ser tillbaka på träningen de senaste månaderna funderar jag på varför jag inte har sprungit lika mycket tidigare. Jag har inte slutat leva bara för att jag ökat träningsdosen så tiden har i alla fall inte vart den begränsande faktorn. Nu återstår det svåra; dom två sista kritiska veckorna då det dels gäller att hålla sig frisk men också att tillåta sig själv att vila och inte slita på benen i onödan. De sista veckorna inför ett prioriterat lopp brukar i regel kännetecknas av att jag hela tiden känner efter hur kroppen mår och den här gången är inget undantag. Jag har tagit tempen morgon, middag, kväll bara för att vara säker på att jag inte håller på att få feber, jag har sovit med tjocksockar och halsduk för att hålla mig varm, käkat Kan-Jang i förebyggande syfte och tuggat strepsils som smågodis bara för att jag är nojjig. Jag är vanligtvis ganska hypokondrisk av mig och det blir inte bättre av ett stundande marathonlopp. Då ökar istället hypokondrin exponentiellt med tiden ju närmre raceday jag kommer.

Det vore så jävla typiskt att dra på sig en förkylning med så kort tid kvar när jag klarat mig hela vintern och kunnat träna på bra. Som tur är är jag sällan sjuk. Jag var förkyld i somras och en gång förra julen och fick då ställa in ett par dagars träning men senast jag var riktigt sjuk och sängliggandes var den 14 november 2004. Ett tag sen alltså. Så sannolikheten att bli sjuk verkar ganska liten men riktigt säker kan man aldrig vara så här i influensatider. Och tur är inget jag tror på. Jag tror att man skapar sin egen tur. Så förutom att göra allt ovanstående så tvättar jag händerna sjuttioelva gånger per dag istället för femtioelva gånger. Jag skakar inte hand med främmande människor, undviker offentliga toaletter, lunchbufféer och att ta på döda ting i onödan typ dörrhandtag och bankomater utan handskar. Dessutom skäller jag, utan dålig samvete, ut mina elever som sitter i klassrummet och snorar och hostar. Mer än så kan man inte göra. Egentligen drar jag mig för att gå på gymmet också och i den bästa av världar hade jag gjort som Johan Olsson – tagit ledigt från jobbet och isolerat mig från all mänsklig kontakt de sista veckorna i en stuga nånstans ute i ingenstans. Sen inser jag att det håller på gå till överdrift. Jag är en glad motionär som ska springa ett lopp. Det är varken på liv eller död eller VM eller OS. Det är Barcelona Marathon och jorden kommer inte gå under om jag misslyckas. Men proffs eller inte, jag ska åtminstone göra vad jag kan för att stå på startlinjen frisk och kry med fräscha ben. Jag tror på att jag kan springare fortare än jag någonsin gjort i Barcelona och det vore dumt att inte ta till vara på den chansen genom att slarva med handhygienen.

/Hörs

Dagens låt: kollade på Mello i lördags för första gången på flera år för Eclipse skull. Tyvärr blev jag mest bara arg. Inte på Eclipse utan på svenska folket. Klart som fan Eclipse skulle ha gått vidare. I slutet på 2000-talet hade jag tröttnat på den melodiska rock scenen som upprepade sig allt för mycket och lyssnade istället mest på prog-, alternativ- och folkrock. Sen dök bla HEAT och Work of Art upp och banade vägen för Erik Mårtensson som på egen hand räddade en uträknad genre. Det här är det bästa han skrivit i bästa Journey anda. Den fanns inte ens på tuben så jag var tvungen att ladda upp den. Håll till godo!

En intensiv helg


Nu börjar det kännas att det är nära. Ända sen december har jag haft föregående helg som nån sorts vändpunkt, helgen då jag tänkt börja nedtrappningen på allvar och nu har den alltså precis passerat. Magkänslan säger att jag är tillräckligt föreberedd, jag har kört mycket mängd, långa trösklar, långpass varje vecka och nu på slutet en hel del överfart. Ändå känns det som om nånting fattas. Kan dock inte riktigt sätta fingret på vad exakt. Eller så är det bara nervositeten som börjar smyga sig på. Nu börjar det gå upp för mig att det inte är särskilt lång tid kvar innan det är dags att leverera. Sluta snacka och prestera. På ett sätt är jag livrädd och rädslan att misslyckas spökar alltid nånstans långt bak i huvudet. Sen tänker jag att jag kan inte göra så mycket mer än mitt bästa och blir lite lugnare. Den huvudsakliga uppgiften nu fram till raceday blir att börja ladda mentalt för de plågsamma 42,2 kilometrarna och ställa in skallen på att det kommer göra ont. Jävligt ont. Men samtidigt är det ju det som är charmen. Pressa sig mer än man gjort tidigare och passera gränser som man tidigare bara drömt om. Det gäller att försöka omfamna smärtan istället för att vara rädd för den.

Idag sprang jag det sista lite längre fartpasset. 4x5km i marafart. Det var sjukt jobbigt. Kroppen var inte riktigt med på noterna men jag genomförde det i alla fall. Förhoppningsvis är det bara resultatet av en intensiv helg i hufvudstaden med extremt lite sömn snarare än att kroppen är sliten. Jag sprang ganska lite förra veckan och benen har känts hyggligt fräscha så jag kan inte se att det skulle bero på slitage. I onsdags smög vi igång med Runacademy här i Sundsvall och ett prova-på-pass, vi var inte så många men dom som var med tror jag tyckte det var roligt. Perfekt vinterväder och lagom jobbigt. Vi kör igång på riktigt i mitten på mars så alla Sundsvallsbor, än finns det tid att anmäla sig.

Det blev nästan ingen löpning alls nu i helgen. I fredags åkte jag ner till Stockholm direkt efter jobbet för att se Toto. Missade dock början pga trafikkaos på E4:an vid norra infarten men hann se det mesta i alla fall. Sen vidare till Rockweekend AOR vid Globen för att se en massa andra band. Kom inte i säng förrän kl4 och det blev inte många timmars sömn innan det var dags för Runacademys ledarutbildning. En fullspäckad dag med teori och praktik innan det var dags för ännu mera livemusik på eftermiddagen/kvällen och en hel del öl och skräpmat. Fick ännu mindre sömn natten till söndag och fick anstränga mig för att hålla mig vaken under söndagens pass, men som tur var körde vi en hel del praktiska grejer utomhus vilket underlättade. Kände mig ganska sliten i kroppen när det väl var klart, har aldrig kört så mycket löpskolning i hela mitt liv vilket var ovant för lår, vader och fötter. Det blev en intensiv men rolig helg. Massa bra musik samt kul att träffa en massa andra löpare/ledare från hela vårt avlånga land.


Den här veckan tänker jag få till ett sista långpass samt nåt pass i överfart men ändå försöka hålla nere på mängden. Dom två sista veckorna kopierar jag nog rakt av från coach LGs program iför Rotterdam för ett år sen. Det funkade bra då så det borde funka även nu. Nåt pass på asfalt verkar det inte bli, imorse vräkte det ner snö så sannolikheten att allt hinner försvinna de kommande veckorna känns som minimala. Fick i alla fall smaka lite på asfalten nu i Stockholm även om det var rätt mycket is och snö där också. Men man får vara glad för det lilla. 

/Hörs

Dagens låt: hann se åtta band nu i helgen och förutom att jag lyckades ta en selfie med min stora husgud Steve Overland så var det här helgens höjdpunkt. Peter Friestedt’s LA Project med Frank Ådahl på gästsång. Vilken jävla pipa och kontroll över rösten han har. Jag tror att det var lite för slickt för många av alla rockers som var där men jag älskade varje minut, en perfekt avvägd mix av soul, jazz, aor och västkust rock.

Nedtrappning


Förra veckan kändes det som om våren var på väg. Plusgrader, takdropp och slask. På ett par dagar försvann det mesta av snön så pass mycket att man på många ställen inne i stan fick en försmak av den underbara asfalten och jag började direkt drömma om snabba intervaller utomhus istället för på löpbandet. Sen slog vintern till igen med full styrka. Att man aldrig lär sig. Bor man i Norrland så vet man att det bara är inbillning, vädrets makter som gillar att retas. Vi ska vara glada om snön är borta till Valborg. Minsta lilla tecken på vår och hjärnan börjar genast tänka kortbrallor och tartan. När jag tittar ut genom fönstret nu ser jag istället meterhöga snödrivor och folk påpälsade i tjocka dunjackor, så långt ifrån splitshorts och tartan man kan komma. Det känns lite overkligt att jag ska vara i mitt livs form om drygt tre veckor när jag fortfarande kämpar mot vinterväglag och minusgrader med dubbade skor. De stående frågorna inför varje pass är alltid ”undrar om plogbilen har plogat gångvägarna så man slipper svära över alla modd” och ”klarar jag mig på bara underställ eller behöver jag ett extra lager på överkroppen och dubbla vantar?”. Med dom tankarna hängades över sig dagligen känns ett PB ganska avlägset.

Men så plötsligt händer det. Jag vet inte hur många gånger i vinter som jag verkligen försökt trycka på ute bara för att bli nedslagen av autlap som säger 4.22 när det ansträngningsmässigt känns som 3.22. Det om nånting är en fet smäll rätt i ansiktet. Men igår hände nåt, kroppen kändes lätt trots piskande motvind, dubbade skor och snömodd. Igår sa autlap 4.26, 4.24, 4.20, 4.19, 4.16 och så rullade det på i 15km utan större ansträngning innan jag bestämde mig för att testa trycka på ytterligare lite och fick till en sista femma på 19.33. Så fort har jag nog aldrig lyckats springa nån vinter överhuvudtaget i rådande vinterförhållanden. Kände mig otroligt nöjd efteråt och tänkte att om det går att springa så snabbt nu, hur snabbt ska det då inte kunna gå när asfalten väl visar sig. Det kommer vara som å trycka på en turboknapp. Så efter gårdagens pass känner jag mig lite lugnare. Jag har inte glömt bort hur man håller farten utomhus.

Har börjat trappa ner på mängden en aning nu. Förra veckan unnade jag mig två löpfria dagar och sprang bara ett endaste distanspass vilket måste vara historiskt för en distansjunkie som jag. Istället fokuserade jag på fart och fick till mer än 40km i överfart vilket nog heller aldrig hänt, åtminstone inte sen Dackefejden. Den här veckan blir dock riktigt lugn med betoning på riktigt. Idag är det vilodag, imorn smygstartar vi med Runacademy här i Sundsvall och till helgen ska jag till Stockholm så det kommer bli svårt att få till nån vettig träning överhuvudtaget men det kanske kan vara bra på ett sätt. Det finns andra värden här i livet mer än att springa, det är ju inte så att man är beroende av att det….eller? 

Tror inte att jag hade kunnat lägga upp träningen så mycket mer annorlunda än vad jag gjort fram till dags datum. Jag hade en plan när jag satte igång i december och den har jag följt så på det stora hela är jag mer än nöjd med både mängd, fart, passens längd och antal vilodagar. Nu har jag i alla fall gett mig själv chansen att persa i Barcelona och så förberedd som jag känner mig just nu har jag nog aldrig vart. Och med så kort tid kvar finns det heller inte så mycket att fundera på mer än att börja trappa ner allt eftersom. Det är bara å gilla läget, det kommer inte å bli några pass på asfalt innan det är dags men så är det att bo i Norrland. That’s life! Jag får helt enkelt förlita mig på att fartpassen på band ändå gett nånting även om löpband och riktigt löpning utomhus är som att jämföra äpplen och päron. Det är ju inte direkt så att jag suttit hemma i soffan och tryckt i mig gräddbakelser hela vintern. I siffror har jag sen december sprungit 1348km, 11 långpass >30km och snittat 20km/pass strax under 4.40-fart. Största bekymret framöver blir att se till å inte dra på sig nån förkylning samt börja testa att tillföra energi under några av de hårdare passen som återstår. I Barcelona har jag lovat mig själv att inte bonka så hårt och brutalt som jag gjorde i Rotterdam förra året då jag var tvungen att bitvis gå på slutet och därför inte kunde njuta av det nya perset som det ändå blev. I Barcelona får huvudet gärna hänga på sned och munnen rinna av dreggel sista biten, men en sak är säker, jag tänker springa hela vägen utan att bonka.  

/Hörs

Dagens låt: den här typen av musik är egentligen inte min påse men den fångade mitt intresse tack vare videon som bör tilltala alla löpare. Namnet Christoffer Hiding lät bekant, inte så mycket för hans deltagande i Idol utan snarare för att han också hänger på jogg.se precis som jag. Om jag skulle få för mig att springa med musik i öronen nu i vår så skulle jag mycket väl kunna tänka mig att springa till tonerna av denna låt. Jag vet inte vad jag diggar mest; videon, hans graciösa löpsteg eller musiken.

Jakten på lycka


Det börjar närma sig sa Bill. Snart är det dags sa Bull. På söndag är det exakt fyra veckor kvar till Barcelona Marathon. Tiden har verkligen gått sjukt fort sen jag bestämde mig för Barcelona Marathon och började träna målinriktat mot sub2.50. Det där avlägsna ”sen” börjar helt plötsligt inte länrge vara så avlägset, om en månad är det skarpt läge, examen. Då gäller det att leverera och inte bara snacka. Då är det upp till bevis. Som jag skrev tidigare; rädslan för att misslyckas är minst lika stark som drivkraften att lyckas. Jag intalar mig själv att det är nånting positivt.

Hittills har jag inte tänkt i närheten så mycket på själva loppet och vad som komma skall som jag brukar utan jag har uteslutande försökt att fokusera på det jobb som ska göras här och nu och det tror jag har vart en avgörande faktor till varför träningen gått så bra som den gjort de senaste månaderna. Jag vet hur fruktansvärt besviken jag har vart på mig själv dom gånger jag inte klarat mina mål, vissa gånger har jag känt mig så jävla dålig och värdelös att jag starkt ifrågasatt varför jag utsätter mig för det här och det har fått mig att fundera. Egentligen är det inte målet i sig som är det viktiga har jag kommit fram till efter många om och men, det är egentligen bara pricken över i:et efter månader av hängiven träning. Den här gången har jag bestämt mig för att så länge jag kan se mig själv i spegeln efteråt och känna mig stolt över min insats så kommer jag vara nöjd oavsett om det blir 2.48, 2.53 eller 3.01 i Barcelona. Däremot kommer jag inte vara nöjd om jag känner att jag inte gav allt, oavsett sluttid. Alla vet egentligen innerst inne att man inte blir lyckligare av att tänka på hur bra allting ska bli sen bara man får det där nya drömjobbet, träffar sin blivande fru eller köper den där nya porschen. Det är bara en utopi. Istället är det här här och nu som gäller. Lycka är dom små guldkornen i vardagen, att ha ett meningsfullt arbete, trevliga människor runt omkring sig och roliga saker att fylla fritiden med. Samma sak med löpningen. Lycka är tröskel på måndagar, distans på onsdagar och långpanna på söndagar, att kunna springa överhuvudtaget. Jag har insett att jag inte kommer bli lyckligare bara för att jag klarar mitt mål. Det enda som kommer hända då är att jag sätter upp ett nytt mål, glömmer bort att njuta och tror att det nya målet är det som ska göra mig ännu lyckligare. Lyckan ligger snarare i strävan mot målet, vägen dit, att lägga ner ett hårt arbete på nånting som man vill åstadkomma. Det är meningsfullt och genererar lycka. Inte målet i sig. Det är faktiskt ganska godtyckligt.

Min löpning har ofta präglats av allt för mycket fokus på allt som ska ske i framtiden – sedan. Jar har alltid tränat inför ett nästa lopp. Ifjol strax innan maran i Holland tänkte jag lika mycket på Stockholm och UltraVasan som på Rotterdam. Hela tiden nya mål, nya lopp och inte allt för sällan alldeles för mycket fokus på en enda sak, nämligen en tid som ska uppnås. Ofta så pass mycket att jag glömt bort det som är roligt och meningsfullt. Bara jag tränar mer och hårdare så kommer jag bli bättre och därmed lyckligare har vart mitt mantra. Helt fel. Lycka är inget konstant tillstånd. Människor som påstår att dom ständigt är lyckliga ljuger. Samma sak med löpning. Löpare som påstår att varje pass är roligt, meningsfullt eller njutbart ljuger förmodligen också för sig själva. Många gånger är löpningen ganska tråkigt, ensamt och gör mest ont. Den här gången har jag försökt lägga allt mitt fokus på varje enskilt pass snarare än att hela tiden tänka slutmål. Därmed inte sagt att varje pass alltid har vart roligt, snarare tvärtom, men istället för att bara tänka sub 2.50 hela tiden har jag ofta stannat upp och tänkt att lycka är att få vara frisk, skadefri och kunna träna precis såsom jag vill, springa långt ena dagen och hårt dagen efter utan att gå sönder. Jag har försökt fokusera på nuet, inte framtiden. För det är träningen här och nu som spelar roll. Och det ena medför ju som bekant det andra, så jag är ändå hoppfull och ganska övertygad om att det kommer bli nytt PB. Och målet i sig är fortfarande en stark drivkraft, kanske den största, och fortfarande viktigt men däremot långt ifrån den enda som är viktigt. Det är nånting att ta med sig.

Igår fick jag mina nya tävlingsskor. Say hello to my little friends. Ibland kanske man faktiskt kan köpa sig lycka för pengar. Åtminstone inbillade jag mig det igår när dom kom. Det här paret ska jag vårda ömt. Bara använda till tävlingar. Eller så köper jag nya igen och blir lite lycklig för stunden en gång till.

Idag har jag haft vilodag. Jag måste verkligen bli bättre på det. Från och med nu fram till raceday ska jag åtminstone försöka ta två hela vilodagar per vecka och inte göra samma misstag som många gånger tidigare, att bara köra på som vanligt fram till sista dagarna. Igår fick jag i alla fall till ett bra pass. En stege på 5-4-3-2-1km. Första femman i marafart och sen en gradvis ökning av farten. Det är sånna pass som jag känner gör mig starkare, uthålligare och bygger pannben. Då kan man unna sig en vilodag efteråt även fast benen ville springa även idag. 

/Hörs

Dagens låt: den musik som ligger mig allra varmast om hjärtat är en genre jag sällan delar med mig av här. AOR. För den oinvigde står det för Adult Oriented Rock och representeras bäst av 80-tals band såsom Journey, Foreigner, Toto, Survivor mfl. För ett par år sen hade jag en grym AOR skivsamling med åtskilliga rariter. I Sverige slog termen aldrig riktigt igenom utan istället användas benämningar som pudelrock, hair metal, melodiös hårdrock osv. Men rätt ska vara rätt. Om ett par veckor arrangeras Rockweekend AOR i Stockholm. Självklart ska jag dit. Bland annat spelar Alien som jag för några år sen aldrig trodde att jag skulle få se live. Sen återförenades dom och jag stod givetvis längst fram på deras spelning på Sweden Rock som synes i denna video.