Big Apple coming up
Så, nu har jag lökat klart. Haft mitt längsta träningsuppehåll sedan jag låg på sjukan för 15 månader sedan. Har väl inte varit helt stilla men inte gjort något som kan beskyllas för strukturell träning i alla fall. Normalt hade detta varit tortyr för någon med vuxendamp men just denna gång har jag faktiskt njutit av min tillfälliga frihet.
Har med framgång intalat mig själv att inget jag gör är av godo utan alla desperata försök att stressa kroppen till god löpform bara förvärrar saken. Två stycken Ironman inom loppet av två månader plus resan och tidsskillnaden är nog tuffare för kropp och själ än vad man tror. Inser självklart att tre veckor knappast är tillräckligt om man frågar experterna för vad som är lämpligt men nu är situationen sådan så det är bara att försöka göra det bästa av den.
På söndag morgon står jag där på en bro, 42 kilometer från Central Park tillsammans med över 40.000 oroliga själar.
Har fortfarande inget specifikt tidsmål. Låter det vara osagt tillsvidare. Ska testa benen ikväll och på torsdag först. Väldigt relaxed oavsett hur det går då jag inte behöver bevisa något för mig själv eller någon annan.
Mitt gamla PB från London 2012 lyder 2:53:23h. Var i kanonform då men insjuknande veckan innan och sprang med penicillin i kroppen vilket lade lite sordin på slutresultatet. Naivt tror jag att jag hade åtminstone 2:48-2:49h i mig men det får jag aldrig veta.
Sedan dess har min löpning gått framåt, inga jättekliv men det plus lite mental mognad & erfarenhet borde ju påverka om något positivt?!
Nåja, lätt att sitta här och babbla om hur fantastisk man är. En annan sak är ju att springa de där 42,2 kilometrarna med en snittfart som är under 4:00 min/km. Innan Hawaii hade jag utan tvekan den formen, frågan är vad som finns kvar idag.
Finns inte många som testat exakt det jag ska med liknande profil. Antingen så har de varit profesionella monster som fnyser åt mina bleka insatser eller så har de varit komfortlöpare som springer för upplevelsen.
Får helt enkelt lita på det lilla jag vet och ge det en ärlig chans. Det enda jag vet med säkerhet att jag kommer gå 110% för ett så bra resultat som möjligt, något annat vore mesigt. Man ska förvalta de chanser man har, alltid lär man sig något.
Precis som med allt annat i livet så tenderar man ju ångra saker man INTE gjort snarare än saker man gjort. Kanske inte ett talesätt som sitter på väggen på Kumla men i övrigt fungerar det?!
För att detaljerat beskriva uppladdningen sista veckan så kommer den här:
Måndag: VILA (sur jävla träningsvärk i baken från söndagens tennis)
Tisdag: Löpning, 3×2 km @ Marathon Pace (3:50-4:00)
Onsdag: VILA (Resdag)
Torsdag: Löpning 3x1km @ 3:20-3:25 min/km.
Fredag: VILA alt jogg med sambon i 20-25 minuter.
Lördag: Kortare jogg 15-20 minuter inkl några rusher i överljudsfart.
Söndag: New York Marathon, BOOM!
Hör av mig på torsdag, då kommer jag sannolikt ha en ambitiös game plan.
Manhattan Mike








