Början på slutet?


Stockholm Marathon anno 2018 är ett minne blott. Har faktiskt redan förträngt det. Sprang jag ens? Det paradoxala är att årets mara förmodligen kommer vara ett av de lopp som jag kommer minnas allra bäst på ålderns höst när jag sitter i gungstolen på hemmet och tänker tillbaka på alla mina maror. Inte pga personsämstat utan snarare på grund av vädret. Om 50 år kommer ingen att minnas några tider, bara den stekande hettan, och jag kommer kunna säga att jag var där och sprang ett av dom varmaste Stockholm Marathon. Det är alltid nåt. Ärligt talat så tog det inte särskilt lång tid att komma över besvikelsen. Jag visste ju på förhand att det inte skulle sluta bra och då är det svårt att vara allt för besviken trots att jag misslyckades med att undvika personsämsta. Jag väljer att se det som att jag blev en erfarenhet rikare. Och är det nåt man behöver för marathon så är det ju just erfarenhet. 

Sen målgången har jag tagit det rätt piano och mestadels lufsat på. Har svårt å motivera mig till att köra hårt just nu, därför har det mest blivit mellanmjölk dom senaste veckorna. Men lugna veckor är inte detsamma som att inte springa alls, det är liksom inte ett alternativ. Jag gnetar på med 10mil i veckan bara för att kunna fortsätta äta chips som vanligt. Resten av juni får bli ganska lugn, det enda som motiverar mig just nu är att nå 3000km innan vi närmar oss juli men sen drar jag igång med maraträningen inför Chicago på allvar. Har dock börjat få hälsporre känningar den senaste veckan så det är också en anledning till att inte skynda för snabbt. Hälsporre, what the fuck? Visste inte ens vad det var tills för några dagar sen, har liksom aldrig haft sånna problem tidigare, fattade inte ens vad det var innan jag googlade.  Än så länge verkar det vara under kontroll men det gäller å vara uppmärksam. Rullar foten på en golfboll dagarna i ända och har slängt mina gamla utslitna Converse skor som jag envisats med att gå i nu i vår. 

Ni som följt mig ett tag vet att jag till och från har funderat på att lägga ner bloggandet av olika anledningar och nu har den tanken återigen börjat växa sig stark. Mycket för att jag tycker att jag inte håller lika bra kvalité på inläggen som tidigare trots halvhjärtade försök men tiden för det har inte funnits nu i vinter. För er som halkat in här nu på slutet så kan jag rekommendera att läsa mina äldre inlägg för dom var jävligt mycket bättre. Men den största anledningen till mitt tvivel är väl för att jag har börjat inse att bloggar som fenomen har spelat ut sin roll och då känns det svårt att motivera sitt existensberättigande, framförallt när jag heller inte riktigt vet för vem eller varför jag skriver. Och det smärtar för jag älskar det skrivna ordet så mycket mer än photoshoppade träningsbilder på Instagram med tre lager av filter. Tyvärr verkar ju träningskontona på Instagram ha ersatt träningsbloggarna fullt ut nu vilket blivit påtagligt de senaste åren och oavsett vad jag tycker om det så måste jag förlika mig med att folk hellre vill se flashiga bilder på instagram snarare än att läsa löparbloggar.

Faktum är att jag börjar bli mer och mer allergisk mot instagram. Eller inte instagram i sig utan snarare alla dessa enformiga och opersonliga träningskonton som spammar sönder hela flödet och som bara visar upp en perfekt sida och ofta en opersonlig sådan. Inte sällan är det mer eller mindre proffsiga bilder i snygga träningskläder, smygreklam för olika märken, fräcka poser, på en strand eller på en perfekt krattad skogsväg eller i en solnedgång och ofta med tvåhundra hashtaggar för att få likes. Den gemensamma nämnaren är också att löpning verkar vara hallontårta tjugofyra timmar om dygnet. Vad är det för verklighet? Jag tycker att det är så jävla tråkigt men det är jag. Min filosofi har alltid vart att löpning och träning går hand i hand med resten av livet dvs att det ofta är en berg-och-dalbana och för det mesta en grå och tråkig sörja, men det ser man sällan på instagram. 

Jag instagrammar träningsbilder trots att jag gillar det skrivna ordet mer men här på bloggen har jag alltid försökt att vara motsatsen och visa upp min riktiga sida. Jag har försökt att spegla min stundtals osunda inställning till både löpning, träning, kropp och mat men också den mentala kamp som dom flesta av oss kämpar med dagligen när det gäller träning. Jag har också försökt att problematisera min bitvis tvångsmässiga inställning till löpning, hur det inkräktar på resten av livet, hur man balanserar det och vad som driver en ganska talanglös motionär att ändå träna mer än dom flesta. Jag är på intet sätt unik i detta och det är väl därför som jag tror och hoppas att ni är några som ändå har uppskattat det och kanske till och med kunnat känna igen er i mycket. Att visa upp en ”perfekt” bild har aldrig vart en strävan, helt enkelt därför att jag är långt ifrån perfekt. Jag har en massa fel och brister precis som alla andra. Och det är min stora invändning mot Instagram och sociala medier, för det är en bild man sällan ser där.

Nu låter det kanske som om det här kommer bli mitt sista inlägg men ni får stå ut med mitt dravvel ett tag till. Jag har ju ett stort lopp framför mig till hösten i Chicago och självklart tänkte jag dela med mig av tankarna och träningen inför det. Det är väl snarare så att det här istället kanske är början på slutet. Delvis pga ovannämnda anledningar men också för att jag börjar bli lite mätt på mitt sätt att träna och tävla. Dom senaste 5 åren har jag mer eller mindre tränat på samma sätt och strukturen har alltid vart densamma. Två utlandsmaror varje år, ett på våren och ett på hösten. Det är det som har styrt hela min tillvaro. Jag tror att jag skulle må bra av att ändra fokus, kanske träna på ett annat sätt, testa nya distanser och andra träningsformer, både för att förnya mig men framförallt för att hitta lusten och gnistan igen. Jag kommer ihåg när jag kunde vara nervös i en hel vecka inför ett marathonlopp, det är jag sällan nuförtiden. Och jag kan verkligen sakna det. Det går lite för mycket på rutin nu. Därför har jag funderat på att ta en paus från marathon nästa år och kanske även en paus från bloggen. Men nu tänker jag högt. Jag vet att jag satte upp ett långsiktigt mål i höstas att klara 2.45 på maran innan jag fyller 40 och självklart vill jag fixa det. Och jag är heller inte typen som ger upp på mina mål men en förändring behöver å andra sidan inte betyda att jag ger upp? Inget av det jag skriver nu är hugget i sten, det är snarare så att det här är mitt sätt att erkänna för mig själv att en förändring kanske är nödvändig.

Nästa vecka går jag på sommarlov och 8 veckors semester så då kommer jag ha gott om tid att reflektera. Däremellan ska jag försöka hinna kolla så mycket fotbolls VM jag bara kan och självklart springa en hel del. Sommarlov, smaka på den! Det är lika overkligt varje år. Sommarlov kräver såklart somrig musik. Little Big Town till exempel. 

/Over’N out!

Nytt nummer ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Sommar, sol och löpning
  • Kom i toppform, semesterns smartaste träning
  • Spring tystare, minska skaderisken och öka effektiviteten
  • Fokusera, lägg tid på det som verkligen har effekt
  • Test: 17 nya trailskor
  • 6 snygga solbrillor
  • The Biggest badass
Bli plusmedlem nu
Antal kommentarer: 5

Stefan Danielsson

Jag tycker du formulerar dig bra och är kul att läsa, vi sitter lite i samma båt liksom. Mitt tips är att prova att fokusera mera på medeldistans 800-5000 meter, ni kanske har inomhushall i Sundsvall så slipper du mycket snöslask:)


Monica Carlsson

Förstår vad du menar, tror jag. Det är slitigt och ibland lite otacksamt att blogga. Om det inte bara ska vara trams eller om det är en av ens inkomstkällor, om man vill ha nån typ av feedback från de som läser och knappt ens får kommentarer. Då känns det till slut lite… ”otacksamt”, svårt ord att våga använda, fastän det inte är någon som har bett en skriva, man gör det för sitt eget nöjes skull… för att göra noteringar av tankar under en viss fas i livet kanske, som en dagbok. Men om man ”blottar” tankar och känslor så vill man ju ha några åsikter eller reaktioner tillbaka? Inte bara vara ”underhållning”?
Tycker om att läsa dina inlägg, men förstår att inspirationen tryter. Jag pallade 4 år med egen blogg, dagliga inlägg.
Sen kändes det som… jag bjöd på min vardag, men fick inget tillbaka, folk ”visste” vad jag gjort, hur jag mått, tyckte de, så ingen frågade eller en del ville inte lyssna när man pratade, avbröt med ”jag vet redan”… som om nån vet hur hela mitt liv verkligen är, baserat på vad jag VÄLJER att berätta om? Haha…

Njutspring!


Jan-Olof Alfredsson

Jag tycker mycket om att läsa din blogg, Anders. Jag sa det till dig när jag såg dig innan start vid Stockholm Marathon. Det ger en mycket bättre bild av vad det är att springa jämfört med alla vackra löparbilder i solnedgång på instagram. Jag kommer speciellt ihåg din ”bekännelseblogg” för något år sedan – mycket bra! För att låna från Churchill – låt det inte vara slutet, inte heller början till slutet, men slutet på början!


Heli Molund

Tack för en bra blogg! En av de få löparbloggarna jag fortfarande följer just tack vare bilden av träning och tävlande som du förmedlar och som jag känner igen mig i. Hoppas att du fortsätter att blogga, vore trist annars:)!


Anders Larvia

Tack så mycket hörrni! Har visst glömt bort å svara på era kommentarer ser jag nu, lätt hänt när man har fullt upp med att springa 🙂



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Så äter du bäst före och efter träningspasset

Så äter du bäst före och efter träningspasset


Kroppens tre bränslen
När du tränar använder kroppen tre olika bränslen parallellt:

Det bränsle du har mest av är fett, det skulle räcka för ett antal maratonlopp – men det är också det bränsle som är svårast att komma åt. Processen att få fettet att lämna fettcellerna för att ta sig in i musklerna tar tid och begränsas av en rad olika faktorer.

Bränsle nummer två är kolhydrater. Det är bra med en viss kolhydratförbränning, men baserar du ditt energibehov på kolhydrater så är risken stor att du presterar sämre. Det bildas nämligen mjölksyra när kolhydraterna omsätts i musklerna, och vi vet alla hur det känns när musklerna bränner och är stumma av mjölksyra.

Det optimala för uthålligheten är således att ha en mycket god fettförbränning – och på toppen av det en viss användning av kolhydrater. Då använder du båda energisystemen optimalt och blir i princip ostoppbar! Hur du når detta i praktiken kan du läsa om strax.

Det tredje bränslet är protein, men det är inte ett klockrent bränsle eftersom det behövs för andra funktioner i kroppen – till exempel muskeltillväxt och bildande av blodkroppar. Det är i regel bara när kolhydraterna är slut som en stor del av din energiförbrukning täcks av protein, och det i sig är ett av många skäl till att äta kolhydrater.

Ladda med rätt mat innan träningen
Man kan säga att fettet i maten går direkt till fettcellerna, där det lagras för framtida behov – till exempel träning. Därför har du en stadig och långsam tillgång till fett under hela passet, och du kan själv påverka hur mycket energi som hämtas ur dina fettdepåer.

En stor kolhydratrik måltid före passet påverkar fettförbränningen negativt; i princip är det bra att vänta cirka två timmar efter maten med att träna pass där fokus ligger på uthållighet och fettförbränning.

Ska du äta något närmare träningen än så bör måltiden i stort sett enbart bestå av protein och fett, ät till exempel en näve nötter, en kycklingklubba eller några deciliter keso. Då hämmas inte fettförbränningen och din ork blir maximal. Generellt gäller det också att välja kolhydrater med lågt gi-värde eftersom dessa har mycket mindre tendens att hämma fettförbränningen.

Drick vatten
Vatten är den magiska drycken nummer ett, vatten ökar i princip fettförbränningen eftersom det gör att ditt blod flyter bra och kan transportera syre och näringsämnen till dina muskler – samtidigt som koldioxid lämnar musklerna och förs till lungorna där det andas ut.

Att dricka sportdryck under träningen hämmar fettförbränningen, eftersom du då bränner kolhydraterna i drycken istället för fettet. Sportdrycker ska endast intas om man tränar extremt länge och energinivåerna börjar tryta på allvar. Vid till exempel ett maratonlopp gäller det ju främst att orka in i mål och att man hämmar fettförbränningen något spelar mindre roll.

Kaffe och te innehåller koffein som både minskar trötthetskänslorna i hjärnan och ökar frisättningen av fett. Det gör att dessa drycker kan öka fettförbränningen något, och därmed även uthålligheten.

Viktminskning och fettförbränning med rätt kost
För den som vill gå ner i vikt är det extra viktigt att minska lite på kolhydraterna – och absolut inga två timmar före träning. Dock är det viktigt att ge kroppen en chans till återhämtning, så direkt efter passet är det bra att äta kolhydrater med lågt GI. Kolhydraterna du äter efter passet kommer därför inte att hämma din fettförbränning lika mycket som de skulle gjort om du åt dem direkt före passet. Utnyttja därför träningen och ät dagens största mål direkt efteråt. Du får inte bara bättre återhämtning, du håller också kroppsfettet nere.

Antal kommentarer: 2

Q

obs dock dessa fördelar av att inte äta innan morgonträningen!
https://traningslara.se/traning-innan-frukost-och-fettforbranning/
https://www.runnersworld.se/blogs/hjarnfysik/morgonlopning-fore-frukost.htm


sonja1

Detta går tvärt emot det jag lärt mig om idrottsnutrition och vad man ska äta innan och efter hård träning! Vill du prestera bra så är det i första hand kolhydrater kroppen behöver. Fettförbränning kräver mycket mer syre för att kroppen ska kunna använda fett som bränsle. Dessutom bör man efter passet äta en kombination av snabba (inte långsamma!) kolhydrater och protein eftersom kroppen lättare tar upp de snabba kolhydraterna så att ny inlagring sker i musklerna och levern. Någon mer löpare som reagerat på denna artikel?



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Total kollaps och personsämsta


Det här inlägget var till en början tänkt att bli mitt stora försvarstal. På nåt sätt kände jag redan efter målgången att jag behövde komma på riktigt bra och många ursäkter, för så dåligt som jag sprang i lördags har jag aldrig gjort. Det var nästan så att jag skämdes över min insats när jag skamset vandrade från Stadion bort till Östermalms IP med en medalj jag inte förtjänade runt halsen. Jag är van att maror inte går som planerat, det är nästan mer regel än undantag, men då brukar jag åtminstone kunna hålla ihop det hyfsat och inte totalt kollapsa som jag gjorde nu i helgen. Som tex förra året i Boston då jag tidigt insåg att det var för varmt men ändå ramlade in på 2.59. Eller i London för en månad sen. Ridå ner redan efter första femman men tog mig ändå i mål på 3.04. T.o.m i mitt senaste Stockholm Marathon då jag bonkade så hårt och brutalt att jag tvingades gå vid varenda vätskekontroll på slutet kom jag in på 3.04. Men inte i år. I år blev det personsämsta (om man inte räknar den gången jag gick runt Berlin och dessutom spenderade 20min sittandes i en ambulans) och det värsta är att jag faktiskt kämpade för att undvika det på slutet men misslyckades. Så går det när man bestämmer sig för att gå hundra meter från stadion istället för att springa. 

Men nää, nu när det hunnit gå ett par dagar så tycker jag fan inte att jag behöver försvara mig. Jag vet vad jag kan, vad jag har kapacitet för och vad jag har presterat tidigare. Det här är bara en obetydligt parentes, jag behöver inte försvara min bedrövliga insats för nån annan än mig själv. Men allt jag kunde tänka på mot slutet när jag gick mer än jag sprang var bortförklaringar. Det kändes nästan skämmigt när folk skrek ”kom igen nu Umeå, du klarar det” eller ”du klarar att springa sista biten”. Egentligen ville jag bara skrika nåt i stil med ”men spring själv då!” eller ”jag gjorde för i helvette 2.49 i höstas, så här dålig är jag inte”. Jag fattar ju mycket väl att det bara är av välvilja som folk skriker sig hesa och att många blir peppade av alla tillrop men jag skämdes mest.

Vi tar det väl från början ändå. Var på plats vid Östermalm IP i god tid och led nåt fruktansvärt i solen timmarna innan start. Träffade på många bekanta och obekanta ansikten, hejade på folk och tänkte mer på hur trevligt det var snarare än att gå in mig själv som jag alltid brukar göra annars. Hade förberett mig på ungefär samma sätt som jag alltid gör inför en mara dagarna innan men var mentalt inställd på att bara överleva och hade inga förväntingar alls mer än att komma i mål och njuta av folkfesten. Det kanske var det första felet. Egentligen borde jag ha gått in med samma aggressiva inställning som jag normalt alltid gör trots vetskapen om att det kommer bli tufft eller svårt. Boston, New York, London, Stockholm….även fast dom loppen gick åt h-e så öppnade jag i alla fall optimistiskt i tron om att det skulle gå. Kanske hade det gått bättre med samma inställning nu.

Positionerade mig i alla fall hyfsat långt fram i startgrupp B. Startlinjen var framflyttad en bra bit jämfört med den gamla banan och min spontana känsla när vi stack iväg var att det var mycket trängre nu än tidigare år. Hade en lös tanke på att åtminstone öppna kring 4.15-fart och första femman kändes ändå helt okej men ganska tidigt insåg jag att det skulle bli en lång dag ute på Stockholms gator. Första gången som jag drog ner på farten var redan vid Lindhagesgatan nånstans vid 7km. Där var värmen och framförallt solen helt outhärdlig. Strax före Rålis sprang min IFK Umeå kompis Stefan om mig och frågade hur det kändes. Kommer inte ens ihåg vad jag svarade. Hade i alla fall inga ambitioner att haka på honom när han seglade iväg. Hela vägen upp till Stadion var bedrövligt jobbig pga värmen och hade det inte vart för skuggan på Narvavägen så hade jag nog börjat fundera på att bryta redan här. Vid Karlaplan kom Gabriel ifatt och frågade hur det gick. Jag vet att jag hade svårt för att prata då även om jag försökte upprätthålla skenet av att jag medvetet dragit ner på farten. Han såg i alla fall fräsch ut och seglade efter en kort pratstund även han ifrån mig. Djurgården kändes okej, mest för att solen gått i moln och för att det blåste på en del där, och för en gångs skull kändes Djurgården inte alls så tråkig som den alltid gör på Stockholm Marathon.

Passerade halvan på typ 1.32 och började redan här inse att det skulle bli kämpigt att undvika personsämsta för jag kände mig helt färdig. Normalt ska ju halvmarapasseringen kännas som uppvärmning men nu kändes det mer som ett ultralopp. Tuffade i alla fall på bort till Slussen i knapp styrfart och lagom till stigningen upp på Hornsgatan bestämde jag mig plötsligt för att börja gå. ”Vafan gör du?” tänkte jag högt för mig själv men det var så fruktansvärt skönt och befriande att slippa springa. Väl upp på toppen tvingade jag mig själv att börja springa igen men den nya sträckningen på Söder var så brutalt tråkig och oinspirerande. Efter vändningen vid Tegelviksgatan väntade en ny stigning och även där började jag gå. Blev omsprungen på löpande band, bla av Magnus från Övik som peppade men jag kunde inte förmå mig själv att springa. Hade ingen motivation. När jag väl kom igång så gick det ändå ganska lätt, farten låg kring 4.30 men när jag gick så långa sträckor så blev ju snittfarten betydligt långsammare. Jag och Mange turades sen om att springa om varandra på löpande band längs Hornsgatan. När jag gick sprang han förbi och när jag väl sprang, sprang jag förbi honom. Noterade också att folk som kom från Slussenhållet hoppade över på vår sida i hopp om att få skugga och tänkte vafan håller dom på med, skärp er! Såg sen att många sprungit fel där men jag tycker absolut inte arrangören kan lastas för det.

Strax innan Lundagatan stannade jag igen. Egentligen inte för att jag var jättetrött utan dels för att min högra axel började göra ont men också för att jag fick nåt jävla lock för öronen för varje steg jag tog som var sjukt irriterande. Plopp, plopp sa det i vänstra örat varje gång jag landade och enda sättet att slippa den obehagliga känslan var att gå. Började räkna på hur lång tid det skulle ta att gå härifrån och insåg att det skulle ta alldeles för lång tid så det var bara till att börja springa igen och försöka ignorera att jag inte hörde nåt på ena örat. Vid Västerbron kom sen Robert ikapp och vi hann småprata lite om hur jobbigt det var förutom att jag inte hörde ett ord av vad han sa. När jag äntligen kom över på Norr Mälarstrand och hade börjat vänja mig vid att inte höra nånting så slog hållet (eller mjälthugg som vi säger i Norrland) till som en käftsmäll. Kunde inte ta ett steg utan smärta. Gick långa sträckor och först vid Strandvägen kunde jag börja utföra nåt som liknade löpning igen. Vid 40km passeringen räknade jag ut att jag hade typ en kvart på mig för att undvika personsämsta men då funkar det inte att börja gå på både Valhallavägen och på Drottning Sofias väg ett par hundra meter innan mål. 3.25.31. Personsämsta med typ 10 sekunder.

Kunde inte ens njuta av varmkorven och ölen i mål, ville bara hem så fort som möjligt men också undvika att träffa på alla löparkompisar för att slippa dra massa dåliga ursäkter. Är i alla fall grymt imponerad av alla som lyckades bemästra värmen för det gjorde inte jag. Kände mig inte särskilt sliten muskulärt eller flåsmässigt under loppet, bara otroligt trött, seg och loj pga värmen. Kan egentligen inte sätta fingret på varför det gick så dåligt, bara konstatera att det aldrig gått så här dåligt någonsin. Det första jag gjorde när jag kom hem från Stockholm igår var att ge mig ut och springa bort fiaskot och det kändes hur bra som helst.

Stockholm Marathon 2018 var i alla fall ett lika trevligt arrangemang som tidigare. Jag gillade den nya banan betydligt mer än den gamla och den kändes också snäppet snabbare. Framförallt var det skönt att slippa dom tråkiga delarna på Djurgården. Dom nya stigningarna på Söder var tuffa men å andra sidan var avslutningen mycket snällare jämfört med den gamla stigningen uppför Torsgatan och Odengatan. Att passera Strandvägen tre gånger var nog ett smart drag ur publiksynpunkt. Fantastiskt kul med så mycket publik också och all heder åt alla som gick man ur huse med sina högtryckstvättar och vattenslangar för att svalka oss löpare! 

Nu är det tillbaka till ritbordet. Jag hade räknat med att vara ganska mätt på löpning efter det här och hade planerat in en lite lugnare period men nu är det full fokus mot Chicago Marathon och revansch! 

/Hörs

Antal kommentarer: 3

Johan Hedlund

Surt… men det är bara att bryta ihop och komma tillbaka starkare!
Vi vet att du är snabb 😉
Och en dag kommer den perfekta dagen när allt fungerar – då kan du njuta till fullo.
Själv känner jag att allt ”flöde” om Maraton överallt gör så att jag nog får ta mig i kragen och planera för ett för egen del… 😛


Monica Carlsson

Äsch, duuuu! Jag som knappt ens kallar mig för löpare, bara joggare och knappt det, inte skulle komma på tanken att springa en tävling, har ju egentligen inte riktigt rätt att kommentera… men ändå!
Inse hur många timmar du tränat, kämpat, gnetat.
Inse hur osannolikt det är att pricka in ett max på prestation vid ett enskilt tillfälle, just när dessutom vädret gör förutsättningarna extra svåra.
Kom ihåg att du är en löpare betyyyydligt över medel för vanliga som inte är proffs, och all kapacitet som du har. Men inte just vid ett visst tillfälle, alltid. Än sen? Jo. Surt, jag förstår. Äsch, bryt ihop och kom igen, som Per Elofsson sa! Fortsätt njuta av din löpning, även om en enskild tävling inte prickar exakt rätt! Och här var ju skallen inte med, ens från start, intressant vilken skillnad det gör! Nyttigt att inse, även den hårda vägen.


Anders Larvia

Klart du har rätt å kommentera Monica, alla som betraktar sig som löpare är ju löpare 🙂 Motgångar är nyttiga, det är ju av dom man lär sig även om det är jobbigt just för stunden. Med lite perspektiv så kommer Stockholm Marathon anno 2018 vara ett av dom lopp som jag garanterat kommer att komma ihåg allra bäst 🙂



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Nojja och (o)pepp


Senast jag sprang Stockholm Marathon var 2016. Då var jag helt övertygad om att jag skulle göra ett bra lopp. Efter det sista hårda passet veckan innan skrev jag nånting i stil med att ”kommer bli riktigt jävla farlig nästa vecka” i träningsdagboken. Med facit i hand blev jag inte det. Tyvärr var jag inte ens i närheten av att vara farlig, jag var snarare så långt ifrån farlig man kan komma. Bonkade så hårt och brutalt ute på Djurgården att jag förmodligen inte hade kunnat svara på vad ett plus ett var. Men jag tog mig i alla fall i mål. Känslan inför comebacken på lördag är ungefär samma som sist dvs jag tror att jag hade kunnat vara farlig med rätt förutsättningar men eftersom det ska bli 30 grader varmt så vet jag att jag kommer vara lika ofarlig som sist och ha svårt att ens hålla styrfart. Det här blir den tredje vårmaran på rad som jag prickar in värmebölja. Boston förra året, London för en månad sen och nu Stockholm. 

Jag försöker i alla fall att hålla modet uppe och förbereda mig på ungefär samma sätt som jag vanligtvis gör inför en mara men det är svårt att tagga till på riktigt när jag redan nu vet att loppet är kört rent tidsmässigt. Fan, det räckte med att jogga runt London i stekande hetta, nu vill jag springa dom där 4 milen och göra en hygglig tid också. Så jävla skönt är det ju inte att springa 42 195m. Intalar mig själv att jag i alla fall ska försöka gå för sub3 men känner jag mig själv rätt så kommer jag att dra ner på farten redan innan den första milpasseringen, precis som i London och Boston. Sol och värme är inte min påse helt enkelt. Istället kommer jag å vara nöjd med att bara överleva. Varmkorv och folköl kommer vara mitt mantra under hela loppet.

Vad är det egentligen för fel på vädret? Så här varmt ska det inte vara i Sverige i maj. Det ska ju vara 12 grader, snålblåst och kyliga pålandsvindar som man gnäller över i fikarummet samtidigt som man förbannar den svenska sommaren som alltid är försenad och aldrig kommer. Det ska definitivt inte vara  medelhavsvärme. Igår sprang jag en timme på lunchen i 32 grader och höll bokstavligen på att koka bort, det var så brutalt jobbigt att jag saknar ord för att beskriva hur jobbigt det var. Det var till och med bedrövligt jobbigt att sitta på en uteservering och dricka öl efteråt på grund av solen och värmen att jag bara ville gå hem. Då är det illa. Nu ikväll var dock temperaturen mer normal och den kyliga motvinden var tillbaka. Sprang mitt sista pass för nån timme sen och slängde in 2x2km i marafart bara för att få in fartkänslan. 3.53, 3.57, 3.55 och 3.59. Kändes så oförskämt lätt att jag är ganska säker på att jag hade kunnat göra en bra tid i normalt väder. Jag tar 2012 års väder alla dagar i veckan före lördagens prognos.

Det största orosmolnet just nu är att jag går omkring och har löparknä känningar hela tiden. Inte när jag springer men mest hela tiden utöver det. Det kliar oroväckande mycket längs hela ITB senan och ibland ilar det till på utsidan av knät. Jag vet precis vad det är för jag har haft skiten för många gånger tidigare. Jag vet också precis vad problemet är. Mitt högra lår, för det är tight som en tiger och det är knappt så att jag kan stretcha ut det. Egentligen borde jag gå och få nålbehandling eller nåt men det får bli efter loppet i så fall. Mina grannar undrar nog vad jag gör när jag rullar på foamrollern för man skulle kunna tro att det pågår grov misshandel då. Men eftersom jag inte känner av det nåt under löpning så känns det ändå som det är under kontroll. Vidskeplig som jag är så vet jag dock att det borde vara dags för ett löparknä den här sommaren. 2009, 2012, 2015 och 2018. Där har ni mönstret. Ni som var med mig då vet att jag höll på att bli tokig och att det var den hemskaste sommaren sen…2012. Löparknä tär på psyket.

Jag kommer i alla fall att stå på startlinjen på lördag och se fram emot att få springa min 18:e(?) mara. Har tappat räkningen. Kul ska det i alla fall bli, även om det förmodligen inte kommer vara särskilt roligt under själva loppet. Men en grej med att springa just Stockholm är ju folkfesten både innan, under och efter. Träffa alla löparkompisar, prata tidsmål, snacka upp förväntningarna, njuta av Stockholms vackra vyer, käka kanelbullar och dricka ljumna trefemmor i mål, få höra hur det gått för alla och sen få halta hem på stolpiga ben. Det är Stockholm Marathon för mig. Och duschen. Duschen efter en mara är fan priceless trots att det svider på alla möjliga ställen. Och att sen få gå på det tyngre artilleriet i kylskåpet i lugn och ro, det gör det värt varenda meter.

/Hörs

PS! Marauppladdning kräver ju såklart rätt musik som alla vet. Även om jag är rätt opeppad just nu så hjälper rätt musik en bit på vägen. Gärna nåt glatt. Typ The 1975.

 

Antal kommentarer: 1

Hannes Svensson

Lycka till på lördag! Själv ska jag vara farthållare för sub 3.45. Nervösare än att springa mitt eget lopp, med andra som litar på att jag ska göra mitt jobb. :\



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Trötthet, järn och Transvulcania


Det har redan gått två veckor sedan Transvulcania och jag sitter nu på ett flyg på väg mot nästa tävling i Spanien.

Sedan förra inlägget har jag hunnit börja springa igen, varit på en veckas träningsläger med Salomon på Madeira samt ett eget tre veckors träningsläger i Flagstaff för att därefter ta mig an Transvulcania för tredje året i rad 

I år hade jag inte alls lika stora förväntningar och form inför loppet som förra året då jag kände mig väldigt bra förberedd. I år var jag bara så otroligt nöjd med att få stå frisk och hel på startlinjen och ha en kropp som kan springa i 74 km.

Jag har haft en tuff vinter där jag har varit en del sjuk, men också väldigt trött och energilös på träningen men även i livet i övrigt. Det kunde vara den vackraste soligaste dagen med perfekt snö och jag kunde logiskt sett se att jag borde njuta och vara exalterad över att få vara ute i bergen många timmar, men många dagar var det ända jag kände trötthet. Jag kände inte igen mig själv i att alltid vara orkeslös och ledsen och bara småsaker kändes vissa dagar tunga att ta itu med.

Till slut listade jag ut att jag hade väldigt låga järnvärden och efter ca tre veckor med järn tabletter kändes det äntligen som jag inte körde en bil på fäljarna längre. Det var roligt att träna igen, jag fick ut något av ett hårdare pass och jag kunde öka farten om jag ville. Det allra bästa var ändå att psykiskt må bra igen, helt plötsligt såg jag en utväg och hade möjligheten att träna mig i form. Jag kände återigen glädje av att få röra kroppen och förväntan inför sommarens tävlingar istället för ångest över att jag aldrig kommer att orka igenom sommaren.

Jag vet att järnbrist är ganska vanligt bland idrottande kvinnor, men nu har jag upplevt det själv och jag är förvånad över hur väldigt psykiskt deprimerad jag blev och att det inte bara satt sig fysiskt i kroppen. Därför var det väldigt lätt att bortförklara den dåliga känslan i kroppen med att jag är bara lat, jag har inte orkat träna tillräckligt hårt därför år jag så långsam och i dålig form.

Järn behövs för att binda syret till hemoglobinet i blodet samt medverkar i cellernas energiproduktion samt kroppens immunförsvar. Järn behövs även för att tillverka må bra hormonet dopamin. Järnbrist blir därmed mer komplext än att bara flåsa lite mer under träningen, men som tur är, är det också lätt åtgärdat när man vet vad felet är. Mitt tips till idrottande kvinnor är att kolla era järndepåer någon gång då och då, speciellt om du känner oförklarlig trötthet, onormalt hög puls fastän låg fart på träningen och deprimerad.

Så med den här bakgrunden var jag väldigt glad och lättad över vinsten på Transvulcania, samt att jag känner att kroppen återigen klarar av att ta sig an häftiga utmaningar.

Nu har jag haft två väldigt fina veckor i Norge med högsommar värme nästan varje dag. Jag har sprungit, grävt och sått i trädgården och badat i fjorden. Jag känner mig ganska väl återhämtad och redo för nästa tävling, Zegama i Baskien.

I morgon ska jag springa en riktig klassiker inom skyrunning. Zegama, Azkorri, ett bergsmaraton i Baskien på 2750 höjdmeter. Jag har hört så mycket om den magiska stämningen under Zegama och det känns väldigt spännande att själv få uppleva detta i år.

 

 

Antal kommentarer: 1

Johan Renström

Grattis till segern! Du har ingen hjärnbrist i alla fall:)



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Stockholm nästa!


Sorry att jag inte skrivit på ett tag. Har haft häcken full. Inte med springa utan med nationella prov, rättning, betyg och diverse andra roliga aktiviteter. Maj är den bedrövligaste månaden på hela året för alla oss som jobbar i skolans underbara värld. Och inte har tillvaron blivit lättare av att alla nationella prov läckt som ett såll på nätet i förväg och spridits på sociala medier. Jag är ingen förespråkare av våld men den/dom som ligger bakom detta förtjänar att både kölhalas och lynchas till allmän beskådning. Min tillvaro blev ungefär 200% jobbigare föregående vecka på grund av klåparna som spred proven. Det var så illa att jag fick pina mig upp klockan halv sex på morgonen vissa dagar för att överhuvudtaget hinna med att springa. Och då hatar jag att springa på mornarna, det är typ det värsta som finns. 

Motivationen har inte riktigt vart på topp dom senaste veckorna, mest på grund av värmen. Idag är det så jävla varmt att det knappt går att beskriva. 26 grader på termometern as we speak. Sprang ett långpass tidigare idag och fick soppatorsk i hettan redan efter en mil. Såhär varmt ska det inte vara i maj i Sundsvall. Dom flesta tycker säkert det är underbart med den här högsommarvärmen men inte jag. Jag gnäller högt och ljudligt i fikarummet och drömmer mig tillbaka till vintern, för snön till trots så gick det ju ändå att springa på då utan att svettas bort. Blickarna jag får när jag beklagar mig är inte att leka med. ”Är du helt dum i huvudet” eller ”vad är det för fel på dig”, tänker nog dom flesta. Amatörer tänker jag!

Efter PB:t i Umeå så anmälde jag mig till Stockholm Marathon i tron om att jag lyckats pricka in en formtopp men den toppformen försvann med värmens intåg. Just nu känner jag mig bara allmänt seg med stolpar till ben och dessutom tjock som en gris eftersom jag har gått upp 3-4kg sen London. Och inte blir det bättre av att värmen verkar vara här för att stanna. Har fått till några veckor med 11-12mil efter London men har känt mig riktigt sliten och nån fart har jag definitivt inte orkat med. Fattar inte hur jag klarade av att springa varje dag i vintras, just nu känns det som jag behöver minst två vilodagar per vecka för att överhuvudtaget orka springa nåt alls. Det enda jag mäktar med är marafart och det är väl bättre än ingenting. Har försökt slänga in 15km här och 10km där strax under 4-fart på distanspassen och det har ändå känts hyfsat okej.

Förra helgen var jag i Stockholm och passade på att springa delar av den nya bansträckningen tillsammans med brorsan. Det var ju bedrövligt varmt där också då så jag hade fullt sjå med att fokusera på att sätta den ena foten framför den andra men jag fick väl en hyfsad uppfattning om dom nya delarna ändå. Inledningen var skön med rätt mycket nedför, känns som att många kommer springa den första milen alldeles för fort och få betala för det senare i loppet inklusive jag själv. Spontant kändes stigningen upp till Hornsgatan bedrövligt jobbig, särskilt i och med att den kommer vid 25km då det börjar bli jobbigt och inte blev det bättre av den nya kajsträckan som kändes urtråkig för att sedan avslutas med ytterligare en seg stigning upp till Folkungagatan. Hela Söder kommer att kräva pannben i kubik. Det positiva var väl att avslutningen kändes betydligt lättare jämfört med den sega avslutningen på den gamla sträckningen. Efter Västerbron är det ju mer eller mindre platt ända fram till dom avslutande kilometrarna och avslutande Narvavägen kändes inte alls så jobbig som jag hade föreställt mig. Tyvärr fick brorsan magpaj i höjd med Karlaplan efter att ha tagit en gel lite tidigare så vi hann inte med den sista kilometern men det var fruktansvärt skönt att få hoppa på tuben i värmeböljan istället för att springa hem. 

Målsättningen i Stockholm är högst oklart. Jag kommer att avvakta vädret och låta det bestämma. Just nu tar jag gärna 2012 års väder bara för att slippa värmen. Drömscenariot är mulet, duggregn, krispig luft, svag vind och 8-9 grader. Framförallt vill jag slippa solen och vinden. Då kommer jag att gå för 2.50. Mest troligt är väl dock >20 grader och sol som det ser ut just nu och i så fall kommer målet vara att bara överleva och ta sig i mål. Är dock ganska peppad på att springa Stockholm igen efter att ha stått över ifjol. Framförallt ser jag fram emot att komma i mål och få käka obegränsade mängder varmkorv, kanelbullar och dricka ljumna trefemmor. Det är fan världsklass på det, där spöar Stockholm alla lopp i världen. Mindre världsklass är det dock på startgrupperna. Där får Stockholm Marathon bakläxa. Att seeda sig på en miltid ända fram till startgrupp B borde inte få vara möjligt för det innebär att det kommer vara allt ifrån 2.45 till 3.15 löpare i samma startgrupp och göra starten extremt ryckig. Gör som Berlin. Eliten först, sen dom som gjort 2.40 – 2.50, 2.50 – 3.00 osv. Det skulle alla tjäna på.

Nästa vecka matar jag på med distans i hopp om att hitta en bra känsla. Stockholm är inget högprioriterat lopp så jag kommer inte att släppa upp på träningen riktigt än som jag hade gjort om det var ett viktigt lopp. Prio ett är att hitta en bra löpkänsla och känna att jag har lite tryck i steget. I värsta fall blir Stockholm Marathon 2018 bara ett lopp i mängden att lägga på CV:t och det är väl inte det sämsta. Oavsett hur det går så kommer Stockholm Marathon alltid att vara speciellt och ligga mig varmt om hjärtat eftersom det förändrade mig på så många olika sätt. Innan 2012 kunde jag aldrig föreställa mig att mitt liv några år senare skulle gå ut på att springa maror runt om i världen, inte med tanke på vilken hemsk upplevelse Sthlm 2012 faktiskt var och hur ont jag hade efteråt. Jag tänker ofta tillbaka på det loppet för att hitta inspiration och i år är inget undantag. 

/Hörs


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in