Challenge Dubai – 1:a plats M35-39
Nyss hemkommen med ett malligt flin på läpparna. I huvudet går tankarna fortfarande “va fan hände där?”. Försökt summera intrycken och uplevelsen från tävlingen men det har varit svårt. Det var en väldigt märklig upplevelse helt enkelt.
Dagarna före loppet var det svalt (23-26 grader) och måttliga vindar. Helt perfekt kände jag och nervositeten och spänningen hölls tillbaka. Tydligen sade prognosen kraftiga vindar natten till fredagen och de visade sig vara korrekt. 10-12 m/sek och kyligt när man tidigt på morgonen kom till området. Gick runt i tjock munkjacka samt mössa och frös. Intalade mig själv att jag gillar ju det här. Historiskt kör jag relativt bättre än andra när det är skitväder. “Blir låga ställningar på cykeln och vräka i sig energi” tänkte jag och slutförde mina förberedelser. Lite oroad över valet diskhjul & 90 mm fram.
Herrproffsen startade kl 6:50 följt av damproffsen 6:55. Jag startade ihop med de övriga seedade amatörerna kl 7:20. Kul se proffsen köra innan så man kunde se hur de tacklade den tuffa sjön och hur banan gick då det inte var glasklart från organisatörerna.
Inför simningen hade man gjort om simbanan till två varv. Banan såg nu ut som en lång triangel med start, vändpunkt och målgång i spetsen. Tuffa delen var den längsta som gick rakt mot strömmen & vågorna. Normalt simmar jag ok i tuff sjö men det här var löjligt. Nästan omöjligt se bojarna, andningen vart komplicerad och man kastades runt som i en tvättmaskin. Några munspyor, skrattattacker och slagmål blev det men lyckades behålla lugnet. Inget idé forcera detta kände jag eftersom alla andra i min grupp också hade problem. 32 minuter senare var jag klar och på väg till cykeln.
Medvind ut och motvind hem på cykelbanan. Lika bra ta det lugnt initialt resonerade jag då jag inte hade en blekaste om min cykelform. Senaste passen hade gått väldigt bra men en jävla skillnad köra 3×10 min på trainern och ligga stadigt i 2:30h under en sandstorm. Hittade mina cykelben men vågade inte ta för mig under den första timmen. Det gick rätt fort ändå och såg istället till få i mig energi. Minst två gel i timmen och en flaska sportdryck. Det var ganska tunt med andra cyklister ute och det kändes ensamt ute på de överdimensionerade vägarna. Hade sällskap av två stora tyskar (vad annars) mellan 45-65 km. Tyvärr ville inte de öka trycket när vi vände upp mot vinden och jag fick solocykla sista tre milen ensam. Passerade några krokiga damproffs och andra simstarka agegroupers. Märklig syn kvar på hornhinnan av sand som sveper över vägbanan och piskar smalbenen och ansiktet. 2:26h inkl transition tog de korrekt upmätta 90 kilometrarna. 262 watt enligt min SRM. Skulle gissa på 230-245 ut & 270-290 hem?!
Snabb växling på något grillade ben men hade gott om energi kvar då jag hade skött min nutrition exemplariskt. Löparbanan gick längs vattnet och var två varv á 5.5 km. Löjligt kraftiga vindar och fullt med kitesurfare på stranden. Man hade sned motvind ut och sned medvind hem. Visste jag var i väldigt bra löpform så forcerade inget utan det borde gå fort ändå. Kikade på klockan med jämna mellanrum och den visade mellan 14.5-15 km/h ut i motvinden utan att jag pressade på. Efter vändpunkt var det som få nya ben. Springa i medvind är magiskt, speciellt när man är 190 cm. Lyckades närma mig två killar som sprang väldigt hårt, det blev mitt mål att slå dem. Tyvärr missvisades jag vid vändningen och tappade dem samt 20 sekunder. Det var ett hårt slag mentalt. Inte haft en enda svacka hittills och nu var jag 50-75 meter bakom dem jag spenderat en mil för att komma ikapp. Blev dessutom passerad av prinsens personliga coach i det ögonblicket. Spenderade kommande sex kilometrar muttrandes över klantiga funktionärer. Konstigt nog ökade inte luckan trots att de tre samarbetade i motvinden. “En av dem ska jag knäcka” tänke jag och ökade i medvinden vid km 16. Kom ikapp tysken som tappat de övriga två. Passerade honom och markerade att det är ingen idé du lägger dig i rygg. Nu var det bara två kvar och avståndet krympte hela tiden. Passerade en väldigt krokig Pawel som nästan tackade mig för nådastöten. Farten var nu uppe i 15.5 km/h och det var bara 3 kilometer kvar. Tänkte inte ens på hur benen kändes då jag var fast besluten av att knäcka Mikel Lahorra som nu bara va 10 meter framför mig. När jag kom upp i hans rygg hörde jag det vackraste ljudet av alla. Ljudet av pipande lungor och ojämn andning. Karln är helt färdig men fanskapet kämpar på ändå med fin löpteknik. Nu eller aldrig och jag ökade till 3:45 min/km sista biten. Han hängde på initialt men vid 19.5 km var det slut för honom och jag behövde inte titta tillbaka igen. Märkte med 200 meter kvar att jag också var helt färdig men nu var det klart. 1:24:21 på 21.1 km med negativ split och en 20 seks tabbe. Kommer dröja innan man gör om det 🙂
66:a i mål, 4:e agegrouper med bara 3 minuters marginal. 1:a i min klass som även var den största M35-39. Extremt kul göra ett så fint resultat på en spontantävling och utan vara i god sim- eller cykelform.
Denna tävlingen kommer garanterat bli återkommande. Tack Apollo som lyckades lösa detta för mig och tack alla ni andra som följde mig hemma i Sverige. Betyder så mycket och jag finner inga ord.
Nu blir det vilovecka innan jag ska ladda om. 2015, vilket år det kommer att bli!
M
