Cogito ergo sum

Igår anordnades det andra Runners Café här i Sundsvall. Premiären innan jul var i form av ett frukostseminarium då vi bla avhandlade strecthing och olika typer av intervaller. Jag gillar verkligen konceptet att INTE springa samtidigt utan bara träffas för att prata löpning på nördig detaljnivå. Jag är ju lite av en ensamvarg när det kommer till löpning, när jag springer vill jag springa och helst själv så för mig passar det här formatet utmärkt. Igår var vi betydligt fler vilket var kul. Förhoppningsvis får ännu fler i stan upp ögonen för detta och vill vara med oavsett om man är nybörjare eller elit. All cred åt Micke som ställer upp och ordnar detta för oss andra löpare som inte riktigt har engagemanget även om vi skulle vilja.

Temat igår var ”det svarta hålet” eller mellanmjölksträning – nånting jag personligen har en stark relation till eftersom jag ofta tenderar att springa lite för fort på dom lugna passen och därmed också lite för sakta på dom hårda passen. Det är en av mina stora svagheter. Det blev härligt nördiga diskussioner om allt från OBLA trösklar och VO2max intervaller till hur man bäst ska optimera sin träning beroende på mål. BG Nilensjö var med på länk och gav sin syn på de olika ämnena. Även coach LG skulle ha vart med men eftersom han uppenbarligen behöver en ny Macbook Pro för att få Skype att fungera så får han vara med med nästa gång istället. Då ska han lära oss allt om träning men även hur man tar snygga Instagrambilder har han lovat. Det ser vi fram emot.

Annars flyter träningen på rätt bra. Jag håller mitt distansmål hittills att snitta 2mil per dag och det utan att känna mig allt för sliten trots att det ibland blir lite för mycket mellanmjölk. I fredags lyxade jag till det med att unna mig en vilodag från löpningen. Inte för att jag egentligen ville eller behövde det utan för att det helt enkelt inte fanns tid för att springa pga jobb och resa. Shit happens. Inte undra på att jag kände mig seg i lördags när jag och brorsan sprang långpass på isiga gator i hufvudstaden, benen var råsega. Kontentan av det borde således vara att vilodagar inte är bra. Att det blev en hel del öl och vin i fredagskväll kan i och för sig också ha spelat in den del. 

Just nu skulle jag faktiskt vilja springa ett lopp. Att det redan börjar rycka i tävlingstarmen den här tiden på året hör verkligen inte till vanligheterna men av nån anledning så känner jag mig i riktigt bra form. Om jag jämför med hur det kändes för ganska exakt ett år sen då jag tränade inför Barcelona Marathon så var det vanliga att kroppen konstant var trött, gjorde ont och att jag fick slita under varje fartpass. Samma sak i somras inför Berlin. Kroppen var råseg. Känslan just nu är precis tvärtom. Jag springer mina 2mil om dagen men är ändå fräsch när det är dags för intervaller och det trots att det ofta går lite för fort på distansen, inte ens ishalkan stoppar mig. Jag kanske inte ler exakt hela tiden när jag springer mina 4x5km tröskel men det är långt ifrån lika jobbigt som det var för förra året. Det tolkar jag som ett bra tecken på att kroppen kan absorbera all träning och är i hyfsad form. Vi får väl se hur länge den känslan håller i sig men just nu sitter jag och kikar efter en lämplig halvmara i god tid innan Boston.

Till dags dato summerar jag 355,5km i januari. Det blir om jag räknar rätt knappt 21km per dag hittills. Jag har sen länge slutat att försvara att jag springer förhållandevis mycket. Det är mitt liv och mitt val. Jag mår som bäst när jag får springa varje dag och om det uppfattas som maniskt eller ohälsosamt av andra så får det stå för dom. Frågan är väl egentligen vad som är det största problemet i samhället idag; att folk sitter stilla, blir feta och rör på sig för lite eller att folk tränar för mycket och drabbas av ortorexi eller överträning? Jag är varken överviktig eller anorektisk, jag sitter inte och petar med gaffeln i maten och är rädd för socker eller fett. Jag är lat och tar helst hissen om det finns en sådan istället för trapporna, jag spottar heller inte i glaset och tycker att en schysst fylla är minst lika mycket livskvalité som att få springa varje dag. Dessutom är jag en nikotinmissbrukare av rang så jag har svårt att se att jag skulle vara för hälsosam, snarare tvärtom. Möjligen manisk, det låter jag vara osagt. Livskvalité är att kunna trycka två semlor en tisdagskväll utan dåligt samvete för att man vet att man gjort sig förtjänt av det. Och varför nöja sig med en, två är ju dubbelt så gott. Att springa 2mil varje dag funkar alldeles utmärkt även om man som jag är en talanglös motionär. Framförallt så tror jag inte på att det är farligt att träna mycket, kroppen klarar mer än man tror. Men för tydlighetens skull så vill jag poängtera att jag som vanligt raljerar en aning och inte förminskar vare sig överträning eller ortorexi. Jag vet alldeles för väl hur lätt det är att aldrig vara nöjd oavsett hur bra man presterar eller hur mycket man tränar.

Med det sagt så ska jag lyssna på det här klippet innan jag somnar för typ tusende gången den här veckan. Steven Wilson är ett jävla geni. Ursäkta ordvalet men alltså hade han vart född 20 år tidigare så hade han vart lika geniförklarad som David Bowie, John Lennon, Peter Gabriel och alla dom andra. Istället är han förvisad att verka i en tid då musik bara verkar bestå av monotona basslingor och samplingar. Tyvärr får vi vänta ända tills hösten på det nya albumet men tills dess kommer jag snurra det här ytterligare ett par tusen gånger.

/Hörs

Idag började jag jobba efter drygt två veckors ledighet. Som vanligt var det fruktansvärt skönt….att få gå hem på eftermiddagen som det alltid är första dagen efter ett lov. Det gäller att hitta dom små glädjeämnena i livet och det här var definitivt ett sådant. Nä, skämt åsido så var det ganska trevligt att vara tillbaka på jobbet och i nån form av rutin igen. Förra veckan blev en riktigt bra träningsvecka med knappa 15mil in på kontot, återstår att se om det håller även nu när man ska försöka sköta jobbet också.

Det första jag gör när jag kommer till jobbet är att gå raka vägen till personalrummet för att hämta en kopp kaffe. Även om det smakar skit så är jag för lat för att orka brygga kaffe på mornarna hemma, jag är glad om jag hinner slänga i mig en macka på väg ut ur duschen efter att ha snoozat lite för länge. När jag stod vid kaffemaskinen imorse och svor över att kaffet var slut kunde jag inte undgå å lägga märke till att det stod en oöppnad burk pepparkakor från innan jul på ett av borden. Vid 10-fikat noterade jag att samma burk var nästintill slut och lagom till lunch kunde jag konstatera att det inte fanns en pepparkaka kvar vilket fick mig att fundera på 1) Är inte folk less på pepparkakor? 2) Är det verkligen så svårt att stå emot frestelsen? och 3) Är jag ensam i världen om att bli illa till mods av tanken på allas händer som vart där och grävt?

På vårt jobb står det nästan alltid framme nån form av fika och det går åt som smör i solsken. Själv fikar jag aldrig nåt. Inte för att jag inte är sugen, vill ha eller tänker på vikten, nej jag undviker allt vad fika heter på jobbet därför att jag inte vill inte bli sjuk. Snacka om smitthärd såhär i influensatider. Alla som är där och gräver med sina händer i samma kakburk, det är som att be om å få vinterkräksjukan. Alldeles intill vårt fikarum ligger ett gäng personaltoaletter och det är inte helt ovanligt att man kan höra någon spola i toaletten och sen bara gå ut därifrån utan att sätta på vattenkranen. När man då kommer in i personalrummet och ser alla sitta med grädde runt munnen och frågar om man vill ha en bit så är det inte jättesvårt att säga ”tack men nej tack”. Och även om sannolikheten för att bli sjuk är tämligen liten, nästintill minimal, varför chansa? För vadå, några gram sockers skull? Jag har varken tid eller råd att vara sjuk, därför undviker jag allt vad gemensamt fika heter. Det blir svårt att springa 15mil i veckan om man samtidigt ligger hemma med feber eller med en hink brevid sängen. 

I fredags var jag ute och drack öl med några kompisar på O’Learys. Där står det alltid framme skålar med popcorn vid borden när man kommer. Dom rör jag såklart aldrig för samma sak gäller ju med dom. Men just i fredags var jag bra sugen. Jag hade precis sprungit 10x1000m, styrketränat en timme direkt efteråt och fick skynda mig för att hinna ner på stan. Kroppen skrek efter kolhydrater mer än i flytande form. Precis när jag skulle ge efter och gå all-in på popcornsskålen så säger en person vid bordet att han legat hemma med kräksjuka hela jullovet samtidigt som han tar en näve popcorn till. Då beställde jag in en till öl istället.

Jag är sällan sjuk. Senaste gången, bortsett från några småförkylningar, var 14 november 2004. Då trodde jag att jag bokstavligen skulle dö. Hade nån gett mig en pistol kan jag inte svära på vad jag skulle ha gjort. Efter det bestämde jag mig för att aldrig mer bli sjuk igen. Sen insåg jag ganska snabbt att det mer eller mindre är omöjligt om man inte ska undvika all form av mänsklig kontakt men jag ville absolut aldrig mer bli så sjuk igen som jag var då. Lösningen blev att börja tvätta händerna femtioelva gånger per dag. Ibland tänker jag att jag lider av nån form av tvångsbeteende som säkert kan botas med KBT. Jag har lugnat ner mig en aning sen dess och är inte lika hysterisk numera, det har blivit bättre med åren men jag har fortfarande fobi för döda ting typ dörrhandtag, bankomater och kortläsare i butiker.

Hur blir man sjuk? Jo, av virus eller bakterier som i regel kommer in i kroppen genom ögon, öron, näsa eller mun från händerna. Många tänker säkert likadant som mig, dom är noga med att tvätta händerna men sen pillar dom med mobilen som dom precis toasurfat med, tar en bulle och sen kommer influensan som ett brev på posten. Jag inser ju att mitt beteende inte är helt normalt, men det har å andra sidan hållt mig frisk dom senaste 12 åren och att vara frisk har blivit viktigare och viktigare ju mer jag ökat träningsmängden. För oss motionärer är kontinuitet A och O och är man ständigt sjuk under den så viktiga grundträningsperioden så kan man med all säkerhet vinka hej-då till allt vad PB heter i vår. Jag tappar på sin höjd en eller två träningsdagar per år pga förkylning för att jag håller mig till följande regler:

• Jag tvättar händerna ofta på jobbet; alltid efter lektion, innan jag sätter mig vid datorn eller äter.
• På offentliga toaletter använder jag alltid pappershanddukar för att öppna dörren efteråt.
• Jag använder alltid handskar på hösten/vintern när jag går på stan och knappar in min kod i butiker.
• Jag undviker potentiella smitthärdar som tex gemensamt fika.
• Det första jag gör när jag kommer hem är att tvätta händerna så man inte drar med sig potentiella virus.
• Jag använder sällan telefonen hemma som man pillat med dagtid. Samtal, sms och appar funkar utmärkt att sköta med Macbooken eller iPaden.
• Om jag skakar hand med folk så är regel nummer ett att tvätta händerna så fort tillfälle ges.
• Jag skrubbar rent varenda millimeter av handflatorna efter att jag vart på gymmet.

Ingen raketforskning men tack vare det är jag nästan aldrig sjuk. För är man frisk så kan man träna precis som man vill. Medan halva Sundsvall låg hemma i influensa förra veckan kunde jag börja det nya året på följande sätt:

Söndag 1/1: Långpass 34km 
Måndag 2/1: Distans 20km
Tisdag 3/1 : 2 x (3km – 2km – 1km) totalt 18km + styrka/prehab
Onsdag 4/1: Distans 22km
Torsdag 5/1: Distans 20km
Fredag 6/1: 10x1000m @3.30 totalt 20km + styrka (discofredag)
Lördag 7/1: Distans 15km
Söndag 8/1: Långpass 34km + styrka/prehab på kvällen
Måndag 9/1: Distans 20km 

Och med den träningen så kan jag även kompensera dom uteblivna pepparkakorna på jobbet med att hetsäta en hel Aladdin choklad ask utan dåligt samvete, garanterat fri från virus och bakterier.

/Hörs

För varje år som går och ju äldre jag blir tycker jag att det blir svårare och svårare att stå ut med vintern. Det är nånting med vintern ger mig kalla kårar, både bokstavligt- och bildligt talat. För mig är det inget annat än ett långt elände bestående av sjukdomar, mörker och kyla. Jag hatar vintern på så många olika sätt, den gör mig deprimerad och om jag kunde skulle jag krypa ner under täcket och vakna i april. Kanske är jag ingen riktig snorsportare eftersom jag varken förstår mig på cykling eller simning, än mindre skidor. Nån friluftsmänniska är jag definitivt inte. Jag gillar märkeskläder, 25 årig Macallan, New York och harmoniska mollskalor, inte pimpling, skotrar eller fjäll. Jag är löpare och det räcker för mig. Men framförallt så hatar jag att frysa, det är det värsta som finns och det gör jag konstant under vinterhalvåret. Dessutom är jag fåfäng och hatar att inte kunna gå i mina cognacsbruna skinnboots nu på vintern.

Jag kan absolut uppskatta en vacker vinterdag, när det knastrar sådär härligt under skorna medan man springer längs nyplogade vägar med en meterhög snövall på båda sidorna samtidigt som träden gnistrar av snökristaller i den bleka januarisolens svaga strålar, det kan vara magiskt, men helt ärligt, hur många sånna dagar har vi på vintern egentligen? Typ en på trettio kanske. Då är det betydligt vanligare med iskalla nordanvindar som piskar en i ansiktet så att käken domnar bort samtidigt som ögonen svider av smärta från det vågräta snöblandade regnet medan man försöker hålla sig upprätt och inte halka. Å andra sidan kan det vara rätt magiskt också, fast på ett helt annat sätt.

Även fast mitt huvud inte gillar vintern så verkar kroppen göra det. Den trivs med att springa på vintern och tycker faktiskt att snön är betydligt skönare än både asfalt och tartan. Jag har sällan problem med mina knän och vader på vintern vilket är mer en regel än undantag på sommaren. Dessutom tenderar farten ofta att bli lite långsammare nu vilket också gör löpningen skonsammare. Faktum är att jag till viss del har betydligt lättare för att motivera mig själv att springa nu på vintern än på sommaren av den enkla anledning att det är ju nu grunden ska läggas. Och som alla vet, ett hus behöver en stabil grund, annars kommer taket att rasa. Så vill man ha en någorlunda behaglig upplevelse lagom till vårens alla lopp så gör man nog bäst i att sköta sin grundträning i vinter. Dessutom är det stärkande för moralen att springa nu på vintern med vetskapen att många drar sig för det. Att träna utomhus den här årstiden är sällan skönt eller roligt, men senast jag kollade så fanns det inget likhetstecken mellan träning och skönt. Det handlar bara om att bestämma sig. Resa sig ur soffan, släppa chokladasken, på med träningskläderna och öppna dörren. Svårare än så är det inte. Det är sällan jag ställer in ett träningspass pga vädret och om jag nån dag känner mig mentalt svag och ändå gör det så finns ju alltid löpbandet. Idag var det myggfritt här i Norrland, termometern sa -20 grader. Buffen runt halsen frös till is ganska omgående och händerna domnade bort lika fort men 20km blev det till slut i alla fall. Duschen efteråt var så mycket skönare jämfört med samma pass i somras.

Mantrat just nu är att flest mil i januari vinner. All distans sker utomhus och alla fartpass på band. Den största nackdelen med vintern är att det är svårt att få till fart utomhus. Klart det går, men det känns klumpigt med tre lager kläder, dubbade skor och rädslan för att ramla i varje kurva är överhängande så därför föredrar jag bandet där jag kan känna mig lätt i splits och linne. Även om farten och steget på bandet inte motsvarar samma pass utomhus så kan jag ändå springa mina 4x5km tröskel, nå önskad puls och dessutom slippa slitaget på vader och hälsenor och vara hyfsat fräsch dagen efter. Ytterligare en anledning till varför vinterlöpningen känns lättare.

Målet är att försöka snitta 2mil per dag månaden ut och dessutom få till minst två fartpass per vecka. Vi får se om det håller, än så länge ligger jag på plussidan men då har det å andra sidan bara gått fem dagar av det nya året. Nästa vecka börjar jag jobba igen och jag misstänker att det kommer bli svårare då. Nu under julledigheten har jag sprungit min distans på en ö utanför Umeå som heter Obbola. Den som nån gån har besökt ön vet att det springbara vägnätet från norr till söder inte är mer än kanske 15km så det har blivit ganska mycket runt runt i byn men också en hel del vidrigt isiga och dåliga skogsstigar. Känns som jag redan har förbrukat potten av svordomar under 2017. Men även om det inte är den mest springvänliga ön vintertid så är det ändå rätt så vackert och det är ju alltid nåt.

/Hörs