Cogito ergo sum
Jag är inte dummare än att jag förstår att vilodagar är ett nödvändigt ont när man tränar mycket, man kommer liksom inte undan det. Att träning bryter ner kroppen och att vila är det som bygger upp den igen var ju bland det första man fick lära sig på gympan i skolan och det låter ju fortfarande rätt logiskt hur man än vrider och vänder på det. Ändå så är det en ständig kamp i mitt huvud om jag ska vila eller inte, dagligen så brottas jag med tankar som ”jag har inte råd att vila just nu om jag ska få ihop mina 14mil den här veckan” eller ”om du vilar idag så är du bara lat och bekväm, skärp dig”. Med tanke på att jag tränar tio gånger i veckan så tillhör ju jag kategorin som ur ett hälsoperspektiv absolut inte borde få dåligt samvete över att stanna hemma i soffan och käka semlor en dag i veckan men det får jag. Och hur mycket jag än försöker att tänka rationellt så är jag totalt oförmögen och inkompetent att fatta logiska beslut när det kommer till min egen träning. Den rationella delen av hjärnan är inte alltid så rationell, när det kommer till löpning så styrs jag alldeles för mycket av impulser och känslor vilket är rätt anmärkningsvärt för privat är jag varken särskilt impulsiv eller emotionell, snarare analytisk och reflekterande.
Nuförtiden krävs det ofta nån form av känning eller att kroppen åtminstone protesterar för att jag verkligen ska fatta att jag behöver vila. Som idag till exempel. I söndags började jag känna av ITB senan och hann få lite panik innan jag lugnade ner mig och sprang ett långpass på 32km. Efteråt kliade det lite oroväckande vid höften så på kvällen foamrollade jag senan för ett helt år framåt. Igår kändes det faktiskt bra, stack ut och sprang mina 20km utan problem. Det blev ett kvitto på att det jag kände i söndags var lite av ett falskt alarm, kanske snarare en signal att jag borde vila. Sagt och gjort, idag blev det (motvilligt) löpvila, inte för att jag egentligen ville men nånstans så fattar jag ju att det kommer bli svårt att persa i Boston om jag går sönder nu.
Löpvila ska dock inte likställas med en träningsfri dag. Nån jävla måtta får det ju ändå vara. Skämt åsido, jag måste börja bli bättre på att planera in mina vilodagar, allt för ofta blir det spontant utan tanke eller struktur. Hittills har det funkat att springa 4x3km överfart dagen efter ett långpass men det är ju samtidigt varken hållbart eller optimalt. Framförallt tror jag att det är bra att vila mentalt från löpningen ibland även om kroppen inte protesterar. Jag springer ofta samma 2mils runda på varje distanspass och kan komma på mig själv med att allt för ofta tycka det är både tröttsamt, tråkigt och tjatigt, det är bara nåt som måste göras. Men byt runda då, kanske nån skulle säga. Har ni vart i Sundsvall säger jag då? Det är ju fan berg överallt, uppför vilket håll man än ska åt. Så därför håller jag mig till den enda runda som är någorlunda flack.
Hur mycket vila man behöver är nog individuellt, ju bättre träningsbakgrund och ju mer erfarenhet, desto mer tror jag på att man kan skarva när det kommer till antal vilodagar. Sömn och kost sägs ju också vara viktiga delar för återhämtningen men det verkar inte gälla mig för jag sover på sin höjd 6h per natt och har ständigt dåligt samvete över hur lite frukt och grönt jag äter men ändå håller jag mig hel och frisk. Ett alternativ till vilodagar skulle ju kunna vara att dra ner på ansträngningsgraden och istället vila aktivt i form av lugn jogg eller promenader. Det är dock inte inte min grej. Powerwalk med stavar, där drar jag min gräns. Då kör jag hellre bänkpress och bicepscurl på mina vilodagar. Till och med crosstrainer framstår ju som roligt i förhållande till powerwalks.
Idag blev det varken helvila, bänkpress eller crosstrainer. Jag gick till gymmet och trängdes med alla som avgett sina nyårslöften för att prehaba. Bensparkar, knäböj, utfall, stretching, foamroller bla bla bla. Tråkigt som fan men jag gjorde det även om det enda jag kunde tänkta på under tiden var hur skönt det vore att springa 20km distans istället. Övervägde att ställa mig på en crosstrainer eller t.o.m en cykel bara för att få upp pulsen lite men dom var såklart upptagna allihop. Men förhoppningsvis är jag riktigt fräsch imorm tack vare vilan idag, då ska jag springa en halvmara i marafart på löpband och stämma av formen och känslan.
Det passade faktiskt rätt bra med en vilodag idag. Inte bara för återhämtningens skull utan framförallt för att jag gjorde världens upptäckt igår. Även om jag inte längre kan kalla mig för dedikerad skivsamlare då jag snart sålt av alla skivor jag köpt de senaste 20 åren så är musiken ett minst lika stort intresse som löpningen. Ni vet den där wow känslan man upplevde första gången man hörde sin favoritskiva när man var liten, den där känslan som man sällan upplever nuförtiden, den kom till mig igår. Ni kan tacka mig senare men lägg namnet Norma Jean Martine på minnet. Om Nina Simone, Adele och Lana del Ray fick en liten bastard tillsammans så skulle det förmodligen vara Norma Jean. Så just ikväll har jag inte lika dåligt samvete som vanligt över den uteblivna löpningen, den tiden lägger jag på Norma Jean istället…
Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in