Den osminkade, oönskade sanningen

Jag är inte dummare än att jag förstår att vilodagar är ett nödvändigt ont när man tränar mycket, man kommer liksom inte undan det. Att träning bryter ner kroppen och att vila är det som bygger upp den igen var ju bland det första man fick lära sig på gympan i skolan och det låter ju fortfarande rätt logiskt hur man än vrider och vänder på det. Ändå så är det en ständig kamp i mitt huvud om jag ska vila eller inte, dagligen så brottas jag med tankar som ”jag har inte råd att vila just nu om jag ska få ihop mina 14mil den här veckan” eller ”om du vilar idag så är du bara lat och bekväm, skärp dig”. Med tanke på att jag tränar tio gånger i veckan så tillhör ju jag kategorin som ur ett hälsoperspektiv absolut inte borde få dåligt samvete över att stanna hemma i soffan och käka semlor en dag i veckan men det får jag. Och hur mycket jag än försöker att tänka rationellt så är jag totalt oförmögen och inkompetent att fatta logiska beslut när det kommer till min egen träning. Den rationella delen av hjärnan är inte alltid så rationell, när det kommer till löpning så styrs jag alldeles för mycket av impulser och känslor vilket är rätt anmärkningsvärt för privat är jag varken särskilt impulsiv eller emotionell, snarare analytisk och reflekterande. 

Nuförtiden krävs det ofta nån form av känning eller att kroppen åtminstone protesterar för att jag verkligen ska fatta att jag behöver vila. Som idag till exempel. I söndags började jag känna av ITB senan och hann få lite panik innan jag lugnade ner mig och sprang ett långpass på 32km. Efteråt kliade det lite oroväckande vid höften så på kvällen foamrollade jag senan för ett helt år framåt. Igår kändes det faktiskt bra, stack ut och sprang mina 20km utan problem. Det blev ett kvitto på att det jag kände i söndags var lite av ett falskt alarm, kanske snarare en signal att jag borde vila. Sagt och gjort, idag blev det (motvilligt) löpvila, inte för att jag egentligen ville men nånstans så fattar jag ju att det kommer bli svårt att persa i Boston om jag går sönder nu.

Löpvila ska dock inte likställas med en träningsfri dag. Nån jävla måtta får det ju ändå vara. Skämt åsido, jag måste börja bli bättre på att planera in mina vilodagar, allt för ofta blir det spontant utan tanke eller struktur. Hittills har det funkat att springa 4x3km överfart dagen efter ett långpass men det är ju samtidigt varken hållbart eller optimalt. Framförallt tror jag att det är bra att vila mentalt från löpningen ibland även om kroppen inte protesterar. Jag springer ofta samma 2mils runda på varje distanspass och kan komma på mig själv med att allt för ofta tycka det är både tröttsamt, tråkigt och tjatigt, det är bara nåt som måste göras. Men byt runda då, kanske nån skulle säga. Har ni vart i Sundsvall säger jag då? Det är ju fan berg överallt, uppför vilket håll man än ska åt. Så därför håller jag mig till den enda runda som är någorlunda flack.

Hur mycket vila man behöver är nog individuellt, ju bättre träningsbakgrund och ju mer erfarenhet, desto mer tror jag på att man kan skarva när det kommer till antal vilodagar. Sömn och kost sägs ju också vara viktiga delar för återhämtningen men det verkar inte gälla mig för jag sover på sin höjd 6h per natt och har ständigt dåligt samvete över hur lite frukt och grönt jag äter men ändå håller jag mig hel och frisk. Ett alternativ till vilodagar skulle ju kunna vara att dra ner på ansträngningsgraden och istället vila aktivt i form av lugn jogg eller promenader. Det är dock inte inte min grej. Powerwalk med stavar, där drar jag min gräns. Då kör jag hellre bänkpress och bicepscurl på mina vilodagar. Till och med crosstrainer framstår ju som roligt i förhållande till powerwalks.

Idag blev det varken helvila, bänkpress eller crosstrainer. Jag gick till gymmet och trängdes med alla som avgett sina nyårslöften för att prehaba. Bensparkar, knäböj, utfall, stretching, foamroller bla bla bla. Tråkigt som fan men jag gjorde det även om det enda jag kunde tänkta på under tiden var hur skönt det vore att springa 20km distans istället. Övervägde att ställa mig på en crosstrainer eller t.o.m en cykel bara för att få upp pulsen lite men dom var såklart upptagna allihop. Men förhoppningsvis är jag riktigt fräsch imorm tack vare vilan idag, då ska jag springa en halvmara i marafart på löpband och stämma av formen och känslan.

Det passade faktiskt rätt bra med en vilodag idag. Inte bara för återhämtningens skull utan framförallt för att jag gjorde världens upptäckt igår. Även om jag inte längre kan kalla mig för dedikerad skivsamlare då jag snart sålt av alla skivor jag köpt de senaste 20 åren så är musiken ett minst lika stort intresse som löpningen. Ni vet den där wow känslan man upplevde första gången man hörde sin favoritskiva när man var liten, den där känslan som man sällan upplever nuförtiden, den kom till mig igår. Ni kan tacka mig senare men lägg namnet Norma Jean Martine på minnet. Om Nina Simone, Adele och Lana del Ray fick en liten bastard tillsammans så skulle det förmodligen vara Norma Jean. Så just ikväll har jag inte lika dåligt samvete som vanligt över den uteblivna löpningen, den tiden lägger jag på Norma Jean istället…

Igår anordnades det andra Runners Café här i Sundsvall. Premiären innan jul var i form av ett frukostseminarium då vi bla avhandlade strecthing och olika typer av intervaller. Jag gillar verkligen konceptet att INTE springa samtidigt utan bara träffas för att prata löpning på nördig detaljnivå. Jag är ju lite av en ensamvarg när det kommer till löpning, när jag springer vill jag springa och helst själv så för mig passar det här formatet utmärkt. Igår var vi betydligt fler vilket var kul. Förhoppningsvis får ännu fler i stan upp ögonen för detta och vill vara med oavsett om man är nybörjare eller elit. All cred åt Micke som ställer upp och ordnar detta för oss andra löpare som inte riktigt har engagemanget även om vi skulle vilja.

Temat igår var ”det svarta hålet” eller mellanmjölksträning – nånting jag personligen har en stark relation till eftersom jag ofta tenderar att springa lite för fort på dom lugna passen och därmed också lite för sakta på dom hårda passen. Det är en av mina stora svagheter. Det blev härligt nördiga diskussioner om allt från OBLA trösklar och VO2max intervaller till hur man bäst ska optimera sin träning beroende på mål. BG Nilensjö var med på länk och gav sin syn på de olika ämnena. Även coach LG skulle ha vart med men eftersom han uppenbarligen behöver en ny Macbook Pro för att få Skype att fungera så får han vara med med nästa gång istället. Då ska han lära oss allt om träning men även hur man tar snygga Instagrambilder har han lovat. Det ser vi fram emot.

Annars flyter träningen på rätt bra. Jag håller mitt distansmål hittills att snitta 2mil per dag och det utan att känna mig allt för sliten trots att det ibland blir lite för mycket mellanmjölk. I fredags lyxade jag till det med att unna mig en vilodag från löpningen. Inte för att jag egentligen ville eller behövde det utan för att det helt enkelt inte fanns tid för att springa pga jobb och resa. Shit happens. Inte undra på att jag kände mig seg i lördags när jag och brorsan sprang långpass på isiga gator i hufvudstaden, benen var råsega. Kontentan av det borde således vara att vilodagar inte är bra. Att det blev en hel del öl och vin i fredagskväll kan i och för sig också ha spelat in den del. 

Just nu skulle jag faktiskt vilja springa ett lopp. Att det redan börjar rycka i tävlingstarmen den här tiden på året hör verkligen inte till vanligheterna men av nån anledning så känner jag mig i riktigt bra form. Om jag jämför med hur det kändes för ganska exakt ett år sen då jag tränade inför Barcelona Marathon så var det vanliga att kroppen konstant var trött, gjorde ont och att jag fick slita under varje fartpass. Samma sak i somras inför Berlin. Kroppen var råseg. Känslan just nu är precis tvärtom. Jag springer mina 2mil om dagen men är ändå fräsch när det är dags för intervaller och det trots att det ofta går lite för fort på distansen, inte ens ishalkan stoppar mig. Jag kanske inte ler exakt hela tiden när jag springer mina 4x5km tröskel men det är långt ifrån lika jobbigt som det var för förra året. Det tolkar jag som ett bra tecken på att kroppen kan absorbera all träning och är i hyfsad form. Vi får väl se hur länge den känslan håller i sig men just nu sitter jag och kikar efter en lämplig halvmara i god tid innan Boston.

Till dags dato summerar jag 355,5km i januari. Det blir om jag räknar rätt knappt 21km per dag hittills. Jag har sen länge slutat att försvara att jag springer förhållandevis mycket. Det är mitt liv och mitt val. Jag mår som bäst när jag får springa varje dag och om det uppfattas som maniskt eller ohälsosamt av andra så får det stå för dom. Frågan är väl egentligen vad som är det största problemet i samhället idag; att folk sitter stilla, blir feta och rör på sig för lite eller att folk tränar för mycket och drabbas av ortorexi eller överträning? Jag är varken överviktig eller anorektisk, jag sitter inte och petar med gaffeln i maten och är rädd för socker eller fett. Jag är lat och tar helst hissen om det finns en sådan istället för trapporna, jag spottar heller inte i glaset och tycker att en schysst fylla är minst lika mycket livskvalité som att få springa varje dag. Dessutom är jag en nikotinmissbrukare av rang så jag har svårt att se att jag skulle vara för hälsosam, snarare tvärtom. Möjligen manisk, det låter jag vara osagt. Livskvalité är att kunna trycka två semlor en tisdagskväll utan dåligt samvete för att man vet att man gjort sig förtjänt av det. Och varför nöja sig med en, två är ju dubbelt så gott. Att springa 2mil varje dag funkar alldeles utmärkt även om man som jag är en talanglös motionär. Framförallt så tror jag inte på att det är farligt att träna mycket, kroppen klarar mer än man tror. Men för tydlighetens skull så vill jag poängtera att jag som vanligt raljerar en aning och inte förminskar vare sig överträning eller ortorexi. Jag vet alldeles för väl hur lätt det är att aldrig vara nöjd oavsett hur bra man presterar eller hur mycket man tränar.

Med det sagt så ska jag lyssna på det här klippet innan jag somnar för typ tusende gången den här veckan. Steven Wilson är ett jävla geni. Ursäkta ordvalet men alltså hade han vart född 20 år tidigare så hade han vart lika geniförklarad som David Bowie, John Lennon, Peter Gabriel och alla dom andra. Istället är han förvisad att verka i en tid då musik bara verkar bestå av monotona basslingor och samplingar. Tyvärr får vi vänta ända tills hösten på det nya albumet men tills dess kommer jag snurra det här ytterligare ett par tusen gånger.

/Hörs