Den osminkade, oönskade sanningen
Jag anser mig vara en person som inte är så kroppsnojig. Jag vet att jag skulle kunna snäppa upp min kost lite, skippa mitt fredagsgodis och tajta till mig ytterligare, men det är det inte värt för mig. Jag älskar min kropp – den är stark, den är snygg. Ok, jag tar tillbaka allt jag sa det här gäller nämligen bara framsidan. Jag kan ställa mig framför spegeln och kolla en stund och tänka ”Hell yeah!” Jag har ett fint ansikte, klara glada ögon, fina raka tänder, markerade kindben, vackra axlar, stark mage. Baksidan har jag försökt glömma bort att den finns överhuvudtaget. Jag tänker nästan aldrig på den och jag skulle aldrig få för mig att visa den för någon. Den är som månens baksida, som jag alltid vänder bort från solen.
Behandlingen hos Linus som jag skrev om igår är slut nu. Jag har kört en och en halv timme idag också och då med fokus på själva ryggen och ryggraden. Både igår och idag har han tagit bilder på mig framifrån, från sidorna och bakifrån. Helt osminkat, rakt upp och ner. Jag har själv tagit bilder på min rygg, men när jag har gjort det själv har jag alltid sminkat bort det värsta, sträckt armarna över huvudet, vridit mig så att det ser bra ut, så att skoliosen bara är en pikant detalj som gör bilden intressant och spännande. Linus bilder på min rygg visar den osminkade sanningen, som det ser ut i verkligheten. Jag ville inte se det. ”Kom och titta!” ropade Linus, och jag kunde inte tänka mig något värre. Att tvinga mig själv att se hur jag ser ut på riktigt skrämde mig hundra gånger mer än att han skulle begrava fingrarna mellan IT-bandet och min hamsting. Att konfronteras med varenda jävla grej som skoliosen har gjort med min rygg, varenda valk den har tryckt fram, varende knöl den har skapat. ”Jag måste ju ha stått extra säckigt när han tog bilden” tänkte jag, men jag visste ju att det inte var så. Jag sträckte på mig.
Så, varsågoda! Här har ni den. Min rygg. Som den ser ut. På riktigt.
Så, nu då? Hur ska jag hantera den här nya oönskade informationen? Det kommer att ta ett tag att smälta den. Trots allt skulle jag ju vilja ha en annan rygg, en rak och snygg som inte gör att jag ser krokig och lite tjock ut. En som gör att jag är symmetrisk. Tänk så snyggt det skulle vara, och tänk så lång jag skulle vara. Men det kan jag inte få. Det jag kan göra är att försöka acceptera den. Hur mycket jag än struntar i fredagsgodiset kommer de där vecken aldrig försvinna. Jag kommer aldrig att bli rakare. Det var nyttigt att se den jag tror inte att det är bra att ignorera en del av kroppen på det sätt jag har gjort. Den är där deal with it. Jag ska vara tacksam att den inte gör ont så ofta och att den väldigt sällan begränsar mig. Det i sig är ju helt otroligt. Och jag har ju en bra framsida att glädjas över, så är det ju långt ifrån alla som känner.
Och när det känns trist kan jag alltid läsa Linus inlägg på Instagram om min rygg och återigen få tårar i ögonen. Tack Linus, för att du kan se skönhet i ta mig fan allting. Och tack för dina magiska händer.

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in