Blogg

Det här med ödmjukhet


Det här, mina damer och herrar, är Jenny Jacobsen. Hon är en av världens bästa crossfit-atleter. Och då menar jag inte så där att ”Hon är typ väääärldens bästa”, utan på riktigt en av världens bästa. Nu på morgonen ligger hon 58 i världen och 4 i Europa på leaderboard efter Open-tävlingarna. (Alla har inte lagt in sina resutat, men ändå. Ni hajar. En av de bästa, på riktigt.) Och hon är inte den enda av coacherna på Nordic som sticker ut i resultatlistorna. Númi Snaer Katrinason är i nuläget 3a i Europa och 45a i världen och Björk Ódinsdottir har inte lagt in sina resutat från sista tävlingen än, men hon är också där uppe. Grymt folk, alltså. Och ändå lyckas de vara några av de mest ödmjuka människor jag har träffat.

Efter att ha tränat på Nordic ett drygt år har jag sett ett mönster bland folk, man kommer in första gången och är extremt ödmjuk för att man inte kan någonting. Förhoppningsvis fortsätter man på samma sätt rätt igenom, hur bra man än blir, så gör de flesta. Men det finns de som sticker iväg och tappar ödmjukheten på vägen. Plötsligt slutar de hälsa och tittar liksom över en när man möter dem. Det handlar inte om de som är grymma, utan det här är de som TROR att de är grymma. Tror att de plötsligt är lite bättre, lite för bra för att bry sig om oss andra. Tyvärr är det framför allt tjejer.

Förmodligen bottnar det i en oerhörd osäkerhet, men för mig är det obegripligt hur det kan bli så. Var tappar man bort sig så till dem milda grad att man väljer att lyfta näsan så högt i vädret? För det handlar om ett val. Det är inte många, så egentligen behöver jag ju inte bry mig, men jag kan inte låta bli att fascineras.

Så. Tillbaka till Jenny. För hon är ödmjuk. Faktum är att hon är så bra att det liknar ju ingenting. Man känner sig aldrig dålig på ett pass med Jenny som coach. Hon är för bra på att peppa för att man ska kunna det. Redan för länge sedan när jag hade ungefär fyra ljusår kvar till att klara en pullup fick hon mig att känna det som att min första bara väntade på mig runt hörnet. Dessutom är hon skitrolig. Det finns vissa som är värda att gå upp klockan 05.00 på måndagmorgnar för att få träffa och Jenny är definitivt en av dem. Det är liksom inte ny vecka förrän man har sett henne sitta upptryckt mot elementet med en stor kaffekopp i händerna och påpeka hur tidigt det är.

Och nu är det en hel vecka till nästa Jenny-pass. Jag får hålla till godo med de andra världsatleterna så länge.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Ibland är det bäst efteråt


Hur roligt passet än är går det inte att komma ifrån att det vissa dagar är roligast efteråt. Idag såg passet inte så farligt ut på tavlan, och det är då det gäller att dra öronen åt sig. Vi skulle göra 2×8 meter utfallssteg, 2×8 meter shuttlerun, 2×8 meter burpee-längdhopp och 2×8 m shuttlerun. Man skulle jobba två och två och göra 8 varv var. Vi fick testa ett varv på uppvärmningen – det var JOBBIGT! Och 8 varv!! Yikes!

När vi väl var igång var det inte så farligt. I alla fall inte under tiden man själv körde. Det var värre i vilan när den andra körde när syreskulden kom ikapp.

8 varv avklarades och med det hela passet. Då kom höjdpunkten. Att få stå med en kopp kaffe och titta på gruppen efter. Och häxskratta. ”Hehehe moahahaha! Du har 7 varv kvar!”

Endorfinerna har inte lagt sig än. Och nu väntar två vilodagar. Underbart! Och välförtjänt.

Jag passar också på att förklara svackan avslutad. Då här lite endorfinhög på fredagseftermiddgen.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Playitas – Fuerteventura


Tjina!

Har nu för första gången besökt Kanarieöarna eller närmare bestämt Playitasresort på Fuerteventura. Innan jag åkte dit gjorde jag ingen research då jag litade på mina vänners positiva erfarenheter av ön.
Tidigare år har jag cyklat i Sydfrankrike eller Spanien, men eftersom hela triathlonsfären verkar hänga där så blev jag nyfiken och kände mig utanför som inte hade varit där själv. Vi fick hjälp av Apollo som gav oss ett superupplägg för en billig penning. Normalt är det inte lätt att samordna 22 personers framfart men det gick fantastiskt smidigt. Vi fick med alla cyklar och väskor både på ner- & hemresan, inte säker på att det hade varit möjligt om vi åkt med t ex Norwegian. Väl på plats är ett charterupplägg väldigt lämpligt när man är så många. Buffémat är ingen personlig favorit men oslagbart när tjugotalet viljor ska bestämma sig för dagens tre måltider.

Ön Fuerteventura är inte den vackraste platsen på jorden även om utsikten från många av öns berg är häpnadsväckande. Är man där med idén sticka ut och rulla några bekväma mil om dagen, springa lätt och beskåda en vacker grönskande natur så ska man nog ta ett annat ställe. Det är tuffa förhållanden där, verkligen. Det blåser somliga dagar fruktansvärt mycket. Även om man pressar på i motvinden är det ibland svårt hålla 20 km/h. När det var som värst körde vi ett lagtempoupplägg vi fem som är starkast och då höll vi 15-18 km/h trots att vi roterade varannan minut. Min wattmätare visade +300 watt. Detta är ändå cyklister som ledigt klarar sub 5h på en IM cykling. Desto snabbare kunde det gå i medvinden. En dag cyklade vi 7,5 mil norrut mot öns näst största stad Corralejo, det tog 3:30h. En lätt småsur Björn Andersson mumlade något om att det måste vara något typ av bottenrekord. Hem tog sträckan 1:45h.

Skulle väl sammanfatta mina erfarenheter när det kommer till att cykla i liknande miljöer.

– Ha en kittad cykel med fräscha däck, undvik högprofilshjul, byt kransen bak till 11-27 och se till att allt sitter fast på ramen.

– Linjecykel är att föredra. Upplever man har bättre kontroll generellt samt sitter bättre när man klättrar. På platten förlorar man mot tempocyklarna, speciellt i medvinden men man är ju där för att träna, inte tävla.

– Man kan aldrig ha för mycket energi & vätska med sig ut. Det blev stundtals väldigt varmt, speciellt i stigningarna. Jag är väldigt varmblodig så behövde dessutom hälla vatten över hjälmen för att hålla skallen sval.

– Solskydd, damma på med minst 20 över hela kroppen och 50 på näsa, läppar & nacke. Sitta vid poolen efteråt som en rödblinkande kräfta med cykelränder ser bara nördigt ut.

Själva simningen var över förväntan, klart vatten trots blåsten och behaglig temperatur. Det låg några bojar ute vilket underlättar upplägget. 50 meters bassängen är magisk, hela inramningen är grym och simma utomhus är ett lyckopiller jämfört med alla deprimerade simhallar hemma i Sverige. Att det dessutom knappt var klor i vattnet var en bonus.

Största besvikelsen var nog löpningen. Vet inte vad jag hade förväntat mig men kände att det inte fanns speciellt många roliga alternativ. Nu spelade det ingen roll då man inte flyger 450 mil för att springa, men en 400 metersbana saknades på orten. Hörde dock att de planerar bygga en sådan inom 2-3 år. Min skada gjorde att jag aldrig kom upp till den legendariska fyren. De som var där sade att det var en mäktig och ansträngande upplevelse.

Summa sumarum, tränar man på Playitas kommer du bli duktigt starkt och hård. Man ska inte räkna antal mil och fokusera på snitthastigheter utan försöka få till timmarna istället. När man sedan ska träna och tävla i Sverige så kommer man sannolikt vara väl förberedd om vinden skulle tillta och man kan cykla mer avslappnat med vetskapen om att man behärskar detta. Jag upplevde även att det funkar att ta med familjen då orten hade tennisbanor, barnpool, sandstrand och mängder med andra sportiga aktiviteter. Problemet som jag kände det var svårt att kunna slappna av mellan passen och inte bli sugen på träna mer, hyfsat i-landsprobelm.

Ska tillbaka ner sista helgen i April för att köra Challenge Fuerteventura. Distansen är en halv Ironman. Vi körde cykelbanan sista dagen i riktigt hård vind så jag hoppas verkligen det kommer blåsa mindre på tävlingsdagen annars måste jag packa ner pannlampa & mörkerkikare. Körde nära mina tävlingswatt och då tog det ca 3h, det är nästan 20 minuter långsammare än vad jag trodde jag skulle tävla på. De fyra backarna som banan innehåller är långt ifrån snälla. Den första som tar sex-sju minuter att klättra uppför har 11% som snittlutning. Det var inte roligt att ha 11-23 på cykeln då. Fick stå under stora delar och snittade över 350 watt för att komma upp.

För er som ligger vakna om nätterna och undrar hur det går med min nervskada så kan jag glatt berätta att jag är hyfsat återställd. Kan springa 5-6 km utan besvär och kommer inom några veckor börja köra kavalité igen.
När diagnosen svaga inre magmuskler, stel ländrygg och dålig rörlighet fastställdes så var det lättare att börja träna mig stark igen. Gör nu samlagsliknande övningar som gjort underverk. Ser ni mig lättklädd, liggandes invid en löparbana, torrjuckandes så döm mig inte för hårt. Jag vill egentligen bara springa….

Nelker



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Greppeligrepp


Jag gillar verkligen kettlebellssvingar. Det är en skön övning som känns rätt för kroppen. Och dessutom har jag insett att jag nu kan svinga en 24-kilos över huvudet. Åtminstone ett par gånger. Det är kul!

Idag var det ryska svingar med i passet – alltså svingar som inte går hela vägen upp, utan du stannar när kulan är i ögonhöjd. Då kan man ta tyngre vikt än annars. 12 stycken skulle man göra. Innan dess skulle man ro 180 meter, och efter 6–8 ringrodd och det skulle ta mindre än 90 sekunder, för sedan skulle man ligga i hollowposition resten av tiden tills 90 sekunder hade gått. Så fick man vila 60 sekunder innan det var dags igen. 6 varv.

Och innan det här var det styrkedelen – och det var ryck.

Jag passade på att köra coach Jakobs muscleup-programmering också innan passet idag. Mycket ringar och dips.

”MEN STACKARS GREPPET DÅ!?” undrar nu vän av ordning.

Ja, greppet. I efterhand undrar jag också hur jag egentligen lyckades ta mig igenom passet. Eftersom det var ryska svingar tog jag tag i 24-kiloskulan och tänkte att det måste ju gå. Det gjorde det också, men jädrans så trött jag var i greppet på slutet. Sista varvet var jag nästan rädd att kulan skulle susa iväg från mina trötta händer, men det gjorde den inte.

Det var ett jätteroligt pass som ni gärna får testa om ni vill! Och se till att ro av bara helvete för annars hinner ni inte ner i hollow innan det har gått 90 sekunder. Och andas för guds skull inte innan du börjar på svingarna, det är bara att suga tag i kulan och börja svinga. Skoj skoj!

I morgon blir det burpee broad jumps, shuttle runs och annat flås. Damn, alltså. Det blir jobbigt.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Mota bort svackan med det du är bra på


När träningssvackan, visserligen är på upphällningen, men fortfarande gnager lite i bakhuvudet som en liten röst som viskar ”är du inte lite mer andfådd än alla de andra?” eller ”Du ser att de andra gör PULLUPS, va? Du gör RINGRODD!” så är det skönt att hitta något annat man är bra på. Jag är bra på att stretcha. Alltså jättebra! Jag är vig och ser till att fortsätta vara det genom att köra mycket rörlighet och sitta i, för andra, obekväma positioner. Rörlighet ligger liksom för mig. Och det känns ju bra att kunna imponera på sina medtränande på något sätt när svackan bråkar.

Kolla också så fult jag hade kombinerat strumporna och skorna. Det var verkligen jättefult!

Skönt gäng som vanligt på morgonen. Här har vi både 06.10-klassen och sömntutorna i 07.00-klassen.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

En liten sablans ljusning


Tänk om det var så! Tänk om gårdagen var kulmen på den här svackan! Tänk om allt som behövdes var att köra ryck med Björk. Tro mig, det vore inte första gången just det tagit mig ur en svacka. Coacherna har alla sina styrkor – det de gör bäst. Det här är ju mina åsikter, naturligtvis, men jag tycker oftast att Björk är bäst på att instruera just ryck, Jenny bäst på att peppa under riktigt grisiga pass, Nils på alla sorters knäböj, Númi på allt i räcket och Jakob på alla olympiska lyft. (Nu finns det ju fler coacher, men det här är de jag brukar träna för.)

Jag lekte lite med Jakobs muscleups-övningar i ringarna också, och det kändes riktigt bra. Ända tills jag avslutade mina dips med att smälla till mig själv i ansiktet med ett gummiband så att det såg ut som att jag hade fått ett piskrapp över läppen och kinden. Men det gjorde inte så mycket – det matchade ju bara min vänstra skinka som blev alldeles randig av lite för ivriga hopprepshopp.

För att hålla lite koll på skuldrorna i ringchinsen bad jag en tjej ta en bild bakifrån i toppläget. Det är inte förrän jag ser bilder på mig bakifrån som jag inser hur sned jag faktiskt är. Till och med sportbehån sitter ju helt snett. Jag har, som jag skrivit tidigare, inte så mycket problem med min skolios, men rent estetiskt hade jag kunnat önska mig en rak rygg. Men nu tänker jag titta på bilden och glädjas lite över att jag har skaffat mig lite lats. Det är nämligen bland annat de som ska dra upp mig i min muscleup.

Jag är inte helt tillbaka än, men det var otroligt skönt att avsluta veckan med ett bra pass där jag inte kände mig usel. Nu blir det sedvanlig vila i helgen och nya tag i nästa vecka.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*