Drar din kropp tre liter milen?


Ja, det här är ett jättekänsligt ämne, men jag kan inte låta bli att gå in och peta lite, ifrågasätta och irritera. Jag måste få veta hur andra tänker om det här. Vi börjar från början.

Jag stod och bytte om i omklädningsrummet på mitt gym och hörde hur de andra pratade om mat. Den vanliga diskussionen om tillskott eller inte tillskott – jag har hört den många gånger förut. En av tjejerna säger att hon inte äter tillskott ”Men mina mellanmål är ju typ ägg och kycklingfilé”. Jag tänkte inte så mycket på det precis då, men något gjorde att jag inte kunde släppa det hon sa.

Med vilken rätt bygger vi upp kroppar, för vårt eget höga nöjes skull, som måste utfodras med så mycket mer mat (framför allt protein) än kroppens grundbehov? Med vilken rätt belastar vi hela systemet – miljön, djuruppfödning och så vidare – bara för att bygga mer och mer muskler?

I augusti kommer vi att slås ner av nyheten att nu var jordens resurser slut för i år. Resten av året tullar vi på framtidens resurser. Hur kan man då med gott samvete luta sig tillbaka efter sitt träningspass och ta sig en kycklingfilé och två ägg till mellis? Nej, förmodligen gör det knappast från eller till om en person äter lite kyckling mer eller mindre, men se till den större bilden. Jorden klarar inte av oss som det är – och att då blunda för det och leva som om ens egen kropp är viktigare än det framstår som mer och mer obegripligt ju mer jag tänker på det.

”Jaså, här sitter hon och kastar sten i glashus” tänker du kanske nu. Ja, jag tränar mycket. Ja, jag äter kött, men har dragit ner betänkligt på det av miljö- djurhållnings- och hälsoskäl. Och jag har faktiskt dragit ner på mängden mat i stort också. Jag klarar mig utmärkt på lite mindre. Frågan är ju hur mycket mer man egentligen måste äta när man tränar. Individuellt naturligtvis, men många känner nog inte efter, utan äter bara mer för att de vet att de tränar.

Och nu blir det extra känsligt: Testar du att dra ner och känner att du inte fungerar utan ditt proteinbehov som ligger högt över basbehovet, ja då kanske du av miljöskäl inte kan fortsätta träna så hårt. Precis som att du kanske får göra dig av med din Hummer som drar tre liter milen. Det funkar helt enkelt inte i längden. Vi kan inte nöjesköra runt i kroppar som drar tre liter milen.

Nr 8 ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Träna ännu smartare
  • 7 löparklockor i stort test
  • Bästa passen! Höstens grymmaste träningspass
  • Mikronutrienter? Viktigare än du tror
  • Spring för din knopp! Därför är löpning bra för din hälsa
Bli plusmedlem nu

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Nya utmaningar


En fantastiskt rolig mara helg är över och den motsvarade verkligen alla förväntningar! Känner mig otroligt priviligerad att få vara en del av Team Asics Go Run It. Nu var det inte bara loppet som stod i fokus, det var minst lika kul att få träffa teamkompisarna igen och såklart alla fantastiska människor runt omkring hela gruppen; LG, Jonas, Jenny, Camilla, Herman och Luca. Förutom att träffas innan loppet för fotografering och allmän pepp så träffades vi även igår på Asics butiken hela gänget för att diskutera loppet, blicka framåt mot nya utmaningar och ännu mer fotografering. Och givetvis fira att den första utmaningen blev så pass lyckad som den blev. Ibland måste löpning faktiskt få vara kladdkaka, ballonger och serpentiner och inte bara snor och svett.

För egen del blev årets ASICS Stockholm Marathon en dyrköpt historia. Jag sprang som sagt hela loppet med knäont till och från och kände direkt jag gick i mål att nåt var fel. Såhär med facit i hand borde jag såklart ha brutit redan på Strandvägen men där och då fanns det inte på kartan och som det känns nu rankar jag nog lördagens lopp som det lopp jag är allra mest nöjd med med tanke på mina dåliga erfarenheter från Stockholm tidigare. Men smärtan jag hade igår var ingen vanlig ”efter-marathon-träningsvärk”, under gårdagens fotografering i samband med vår träff haltade jag omkring mest hela tiden med en huggande smärta i knät. Tryckte i mig en halv karta voltaren vilket inte hjälpte ett dugg och tänkte att nu är sommaren förstörd. Såg mig själv ståendes inne på gymmet hela sommaren med crosstrainer och cykel. Kunde knappt gå på hela dagen och att resa sig från sittande läge var en omöjlighet. 

Lyckades få tid hos naprapaten direkt på morgonen idag som tur var. När jag klev in på Teamed imorse var jag inställd på att domen skulle bli en lång rehab period, för smärtan som jag känt sedan målgången har känts helt fel och galen som att nåt är riktigt fel. Efter en undersökning av knät sa han bara ”du kommer kunna springa igen inom loppet av ett par dagar”. What? Som det kändes där och då var det en omöjlighet. Problemet enligt honom var att jag sprungit hela maran med högerknät vinklat inåt vilket skapat en belastning på insidan av knävecket och en muskel som heter popliteus och det är den som orsaker den knvhuggande smärtan och gör att jag inte kan sträcka ut benet utan att det känns som tusen knivhugg. Grundorsaken till det, konstaterade han, är att jag är för svag i röven och dessutom har ett begynnande löparknä. Smärtan från popliteus kan botas genom att man sätter tryck på muskeln och när han gjorde det med sina tummar såg jag stjärnor för ett tag och hade en nära döden upplevelse. Men kort därefter försvann smärtan mer och mer och efteråt kändes det mycket bättre, inte helt bra, men bättre. Nu kan jag gå obehindrat och känner bara av smärtan när jag går i trappor. Fick instruktioner att sätta tryck på muskeln de kommande dagarna för att råda bot på smärtan samt köra lite rehab övningar, dels för löparknä men också för att stärka upp sätesmuskeln. När vi var klara med behandlingen och jag skulle ta på mig byxorna råkade det ramla ur en halv karta voltaren ur ena byxfickan. Riktigt såg hur det svartnade i hans ögon och jag fick ett långt föredrag om hur jävla dumt det är att käka diklofenak, med all rätt förmodligen. Har man behandlat Stefan Holm och andra friidrottscelebriteter vet han nog vad han pratar om. 

Just nu känner jag mig lite lugnare men fortfarande inte helt säker på att det kommer gå så bra som naprapaten beskrev det. Jag tar en dag i taget. Löpning är en hemsk drog när man är skadad. Istället laddar jag mentalt för nästa utmaning för Team Asics Go Run It….ULTRAVASAN 90km! Snacka om utmaning! Jag är egentligen inte så nervös som jag borde vara, målet blir att ta sig runt, tiden oviktig. Har funderat ett tag på att prova på Ultra eftersom jag tror att det skulle passa mig rätt bra – en seg jäkel som är mer uthållig än snabb – det blev lite tidigare än planerat. Så om jag bara blir frisk och kan börja springa så kommer sommaren ägnas åt att förbereda sig för 9mils löpning i terräng. Självklart i nya fräscha Asics Trail kläder

Nu när den första utamningen är avklarad frångår jag mitt tidigare koncept med bra låtar på temat löpning och kör istället dagens låt, det bästa just nu. Och just för stunden är det här det bästa man kan lyssna på här och nu.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Ny vecka – nytt PR!


Varje vecka borde börja med ett nytt personligt rekord. Det är liksom en positiv start. Idag blev det PR i Turkish Getup med en 22-kiloshantel. Jag har tagit 20 kilo tidigare, men då har det vinglat betänkligt på vänster sida. Idag var det otroligt stabilt på båda sidorna. Jag tackar coach Jakob för bra programmering som gjort min överkropp både stark och stabil, och tackar mig själv för att jag har kört passen och sett till att bli stabil och stark.

Heja mig! Nu kör vi vidare den här veckan! Satsa på att pusha dig själv lite extra på något av veckans pass, försök att få till ett PR eller åtminstone ett pass där du känner att du är oövervinnerlig.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Workout Åre dag 2


Dag två i Åre bjöd på sol, brottning, yoga och möra lår. En så kallad bra dag, helt enkelt. Direkt från sängen gick vi ner till Magnus Ringbergs yoga, lite skrynkliga och trötta. Jag hade aldrig yogat för honom förut, men det visade sig bli en av de absolut bästa yogatimmar jag har upplevt. Inte den skönaste – långt ifrån. Det stramade, gjorde ont och stretade emot. Men genom intrikata rörelsemönster guidade han oss till öppnade höfter och utsträckta lår, rumpor och bröstkorgar. Helt underbart! Alla som har chans att yoga för Magnus Ringberg – do it!

Efter en lång och skön frukost gick jag in i stora salen för en AMP-klass. Jag gick själv utbildning i AMP (Athletic Movement Performance) tidigare i våras, och det är ett jätteroligt gruppträningskoncept av Linus Johansson och Erik Börjesson. När man får chansen att träna för några av sina förebilder måste man ju ta den! Vi gick på alla sidor på fötterna och gjorde goblet squats och sprintade, som om vi inte skulle göra något annat den dagen.

Problemet var bara att man skulle göra det.

Bara en liten stund senare mötte jag, mycket stelbent, min Ruffie-kompis Marie. Låren ville ta lunch, jag ville köra Ruffie. Och jag bestämde. Ut och plantera Marie i låtsasgräset bara med en väl avvägd nacksving. Nej, så funkar det ju inte. Dels gör man inte så på Ruffie och dels gör man inte så med Marie. Inte bara för att man vill vara snäll, utan för att hon är som en blandning mellan en sengångare, buffel och igel. Henne välter man inte bara så där. Vi hade fruktansvärt roligt och blev otroligt trötta. Och snygga!

Det är jag och Marie längst ner till höger. Jag har snott bilderna från Veronica Björnum som var instruktör tillsammans med Musse Hasselvall.

Efter Ruffie var det lunch och gofika innan det var dags för Yinyoga med Johanna Andersson. Kroppen bara ”Aj och tack”.

Sen var det sedvanligt bastubad och middag. Det går inte att inte älska Workout Åre. Redan innan transferbussen till flyget har lämnat hotellet längtar man tillbaka. Det är så fantastiska människor man får umgås med, träna med och basta med. Thomas och Marianne Berglöf och Therese Nordfeldt – nästa år när det är 10-årsjubileum – gör inte om något. Vi vill ha det precis som det är. För att det är årets bästa helg!


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

ASICS Stockholm Marathon – Race Report


”The best pace is a suicide pace and today is a good day to die”

Yes, äntligen fick jag till det i Stockholm! Som jag har väntat, fjärde gången gilt. 2012 stapplade jag in på 3.25 helt slut, 2013 väggade jag på Djurgården och kröp i mål på 3.16 och förra året bröt jag strax före Gröna Lund. Det var med dåliga erfarenheter som jag ställde mig på startlinjen tidigare idag. Loppet gick inte riktigt som jag planerat med vad spelar det för roll, jag höll ihop det och grejjade sub3 för första gången i Stockholm och är riktigt nöjd med dagens insats.

Hade räknat med att få rejält med sömn natten till idag efter en vecka med mycket jobb och knappt nån sömn alls. Skulle bo på Scandic Anglais på stureplan och insåg direkt jag la mig i sängen att det bara var å glömma. Från Stureplan dunkade untz-untz musiken hela natten genom hotellets väggar. Lyckades i alla fall somna och vaknade ungefär lika utvilad som tidigare under veckan. Klockan 10 samlades hela Team Asics Go Run It gänget på stadion för fotografering. Medan vi sprang på stadion och blev fotade stod någr av de afrikanska löparna brevid och spanade in oss. Undrar vad de tänkte. Redan här kände jag att allt inte stod rätt till, gjorde det inte lite ont i vaden? Slog bort dom tankarna och fokuserade istället på att se så bra ut som möjligt när jag svishade förbi 2.10 killarna.

När vi var klara begav vi oss mot Östermalms IP. Vädret kändes bra, riktigt skönt faktiskt. Reget kändes ganska avlägset. Mötte upp brorsan och lämnade in telefonen och började sen vela om klädval. Linne eller t-shirt? Vantar? Kanske t.o.m underställströja? Till slut lessnade jag och bestämde mig för linne och armvärmare, det verkade bli uppehåll till start och det var det viktiga, att få vara torr innan start.

Begav mig mot startgrupp B och fick lite lyckönskningar från folk runt omkring. Stötte ihop med Peter Svenson från fjolårets Asics grupp och träffade sen på Magnus och Robert från jogg.se. Joggade några varv inne på Lidingövägen innan jag positionerade mig ganska långt fram. Planen var att ta första femman på sub20 för att sen dra ner på farten. Klockade de första två kilometrarna på 3.56 och 3.58 och det kändes bra. Men helt plötsligt ute på Strandvägen började jag känna samma olustiga känsla ner mot vaden som tidigare under fotograferingen och nu gjorde det ont. Hann tänka ”vafan är det här” innan det högg till på utsidan av knät och jag fick hoppa fram på ett ben ett par meter. -”Jaha, det var det”. Var helt övertygad om att jag skulle behöva bryta innan jag ens kommit till Kungsträdgården. Testade att dra ner på farten rejält och som ett mirakel från ovan så hjälpte det. Den värsta smärtan släppte även om det fortfarande kändes som om benet skulle vika sig vilken sekund som helst men jag tänkte att jag kör på så länge jag kan springa någorlunda.

Kom in ett ganska bra flow efter ett tag, prövade att höja farten något vilket gick bra och ute på söder mälarstrand så hade smärtan släppt. Ungefär här började duggregnet bli lite mer intensivt men utan att störa, tvärtom så var det ganska skönt. Tog det rejält lugnt upp för Västebron och släppte på nerför. Utförslöpningen är min grejj, min sittande löpstil är inte vacker nånstans med ganska ekonomisk och passande för just utförslöpning, precis som Kjell-Erik Ståhl. Första varvet kändes kontrollerat och bra, i samband med att jag var tvungen att dra ner farten la jag alla tankar på sluttider åt sidan och jag tror att det var ett smart drag. På Vallhalavägen hade jag ordnat med lagning och fick i mig en nötcreme och hamnade sen i en ganska bra klunga lagom till andra varvet, när vi svängde ut på Gärdet och Djurgården kändes det skönt att ligga mitt i den klungan och bara flyta med. Lagom till halvmarapasseringen (som passerades på 1.26) blev jag lite kaxig och tryckte på en aning och lämnade klungan. Kände mig extremt stark ute på Djurgården och farten låg kring 4.02-4.05 utan att det kändes jobbigt. Plockade en del folk ända fram till Skeppsbron, där fick jag ytterligare en nötcreme men nu hade regnet blivit ganska påtagligt och jobbigt och till och från började jag känna av smärtan i knät/vaden. 

På Söder Mälarstrand andra varvet kom min enda riktiga dipp, klungan som jag så kaxigt lämnade ute på Djurgården var nu ikapp och Västerbron andra varvet var hemsk. Men nerför bron lyckades jag få tillbaka krafterna och ökade farten på Norr Mälarstrand. Här var det riktigt kallt, blåsigt och regnigt, började ångra valet av linne, fick lite flashbacks till 2012 samtidigt som jag började tappa känseln i fingrarna. Vasagatan var jobbig och jag bävade för Torsgatan men lyckades återsamla mig och gjorde en fartökning, trodde jag tills jag klockan pep för autolap, 4.15. Var helt övertygad om att jag lyckats hitta tillbaka till 4-fart, det var mentalt riktigt jobbigt. Jag började räkna med en sluttid kring 2.57-58 men när jag passerade 40km kände jag krafterna komma tillbaka på nytt och trots att jag frös som en gnu lyckades jag hålla farten och känslan att svänga in på stadion var enorm. Passerade mållinjen på 2.55 och kände direkt hur jävla ont jag hade. Högerbenet vek sig och jag kunde knappt stödja mig på det, ville bara lägga mig ner.

Stapplade bort till Östermalms IP, hämtade klädpåsen och satte mig i ett av tälten på en bänk och bara huttrade, blev sittade i säkert 20min innan jag förmådde mig att börja leta efter torra kläder. Händerna bara skakade, kunde inte knyta upp skorna och fick be om hjälp att ta bort chipet. Till slut fick jag på mig någorlunda torra kläder, svepte 2 folköl och tryckte i mig 7 varmkorvar inom loppet av ett par minuter innan en lång vandring mot hotellet började.

Är extremt nöjd med genomförandet av dagens lopp, exakt vilka bestående men jag fått är för tidigt och säga, men nu ett par voltaren och starköl senare så känns det lite bättre även om jag knappt kan gå.

/Hörs 

Antal kommentarer: 5

Anders Larvia

Tack Veronica!

@Mattias: vädret var egentligen inget stort problem för mig, det var först på Norr Mälarstrand som vinden och regnet kylde ner en trött kropp men då var man ju nästa hemma så jag tror inte det gjorde jättemånga sekundrar för sluttiden.

Jag tycker Sthlm är ganska jobbig jämfört med tex Paris och Rotterdam, men i paritet med New York. Hade jag sprungit en helt flack bana igår med samma väderförhållanden och sluppit det böljande Djurgården, motlutet från stan upp till stadion och västerbron x2 så tror jag att jag skulle ha vart 3-4min snabbare. Inte för att jag tappade jättemånga minutrar på dom partierna förutom västerbron utan mest för att man får ett helt annat flyt när man kan ligga jämnt i ansträngning


Anders Larvia

Nästa utmaning blir Ultravasan i augusti, tre av oss kommer köra hela sträckan på 90km och dom två andra 45km. Det är en utmaning som heter duga 🙂


Frida Michold

Jäkla bra kämpat Anders, och en fantastisk tid! Hoppas att knät repar sig snabbt, det såg inte så skönt ut idag..


Anders Larvia

Tack Frida! Jag tror att du kommer fixa sub3 direkt när du väl gör din maradebut, kom ihåg var du hörde det först! 🙂


Anders Larvia

Jag måste nog ha en liten släng av autism eller nåt för jag kommer ihåg varenda meter och sekund av mina lopp och precis hur jag kände mig vid ett specifikt tillfälle, fråga mig inte hur och varför 🙂



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Workout Åre dag 1


Nu är det igång! Det känns så himla bra! Workout Åre är verkligen en höjdpunkt varje år. Dels är det ett väldigt mysigt träningsevent, det är som en stor familj med människor som älskar att träna och hänga med varandra en hel helg. Och dels är det en helg när jag gör helt andra saker än jag brukar göra. Jag brukar (tyvärr) inte gå på yoga, Soma Move eller Ruffie men den här helgen gör jag det. Jag brukar inte heller gå upp på Åreskutan, men det har ju sin förklaring i geografi också.

Vi landade i rummet tidigare idag och tog igen oss lite. Jag sov middag, något jag också brukar vara dålig på.

Sedan var det dags för helgens första pass – Soma Move med Linus Johansson och Cecilia Gustafsson.

Det här gillar kroppen. På det där sättet att den protesterar och knakar lite först ”Det här är inte vad vi brukar göra”, men sedan kommer värmen igång och svetten rinner, höfterna öppnas och lederna leker med.

I morgon blir det yoga och Ruffie. Vi hörs då! Nu blir det bubbel på rummet och sedan middag.

Puss och kram!


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in