Nya utmaningar


En fantastiskt rolig mara helg är över och den motsvarade verkligen alla förväntningar! Känner mig otroligt priviligerad att få vara en del av Team Asics Go Run It. Nu var det inte bara loppet som stod i fokus, det var minst lika kul att få träffa teamkompisarna igen och såklart alla fantastiska människor runt omkring hela gruppen; LG, Jonas, Jenny, Camilla, Herman och Luca. Förutom att träffas innan loppet för fotografering och allmän pepp så träffades vi även igår på Asics butiken hela gänget för att diskutera loppet, blicka framåt mot nya utmaningar och ännu mer fotografering. Och givetvis fira att den första utmaningen blev så pass lyckad som den blev. Ibland måste löpning faktiskt få vara kladdkaka, ballonger och serpentiner och inte bara snor och svett.

För egen del blev årets ASICS Stockholm Marathon en dyrköpt historia. Jag sprang som sagt hela loppet med knäont till och från och kände direkt jag gick i mål att nåt var fel. Såhär med facit i hand borde jag såklart ha brutit redan på Strandvägen men där och då fanns det inte på kartan och som det känns nu rankar jag nog lördagens lopp som det lopp jag är allra mest nöjd med med tanke på mina dåliga erfarenheter från Stockholm tidigare. Men smärtan jag hade igår var ingen vanlig ”efter-marathon-träningsvärk”, under gårdagens fotografering i samband med vår träff haltade jag omkring mest hela tiden med en huggande smärta i knät. Tryckte i mig en halv karta voltaren vilket inte hjälpte ett dugg och tänkte att nu är sommaren förstörd. Såg mig själv ståendes inne på gymmet hela sommaren med crosstrainer och cykel. Kunde knappt gå på hela dagen och att resa sig från sittande läge var en omöjlighet. 

Lyckades få tid hos naprapaten direkt på morgonen idag som tur var. När jag klev in på Teamed imorse var jag inställd på att domen skulle bli en lång rehab period, för smärtan som jag känt sedan målgången har känts helt fel och galen som att nåt är riktigt fel. Efter en undersökning av knät sa han bara ”du kommer kunna springa igen inom loppet av ett par dagar”. What? Som det kändes där och då var det en omöjlighet. Problemet enligt honom var att jag sprungit hela maran med högerknät vinklat inåt vilket skapat en belastning på insidan av knävecket och en muskel som heter popliteus och det är den som orsaker den knvhuggande smärtan och gör att jag inte kan sträcka ut benet utan att det känns som tusen knivhugg. Grundorsaken till det, konstaterade han, är att jag är för svag i röven och dessutom har ett begynnande löparknä. Smärtan från popliteus kan botas genom att man sätter tryck på muskeln och när han gjorde det med sina tummar såg jag stjärnor för ett tag och hade en nära döden upplevelse. Men kort därefter försvann smärtan mer och mer och efteråt kändes det mycket bättre, inte helt bra, men bättre. Nu kan jag gå obehindrat och känner bara av smärtan när jag går i trappor. Fick instruktioner att sätta tryck på muskeln de kommande dagarna för att råda bot på smärtan samt köra lite rehab övningar, dels för löparknä men också för att stärka upp sätesmuskeln. När vi var klara med behandlingen och jag skulle ta på mig byxorna råkade det ramla ur en halv karta voltaren ur ena byxfickan. Riktigt såg hur det svartnade i hans ögon och jag fick ett långt föredrag om hur jävla dumt det är att käka diklofenak, med all rätt förmodligen. Har man behandlat Stefan Holm och andra friidrottscelebriteter vet han nog vad han pratar om. 

Just nu känner jag mig lite lugnare men fortfarande inte helt säker på att det kommer gå så bra som naprapaten beskrev det. Jag tar en dag i taget. Löpning är en hemsk drog när man är skadad. Istället laddar jag mentalt för nästa utmaning för Team Asics Go Run It….ULTRAVASAN 90km! Snacka om utmaning! Jag är egentligen inte så nervös som jag borde vara, målet blir att ta sig runt, tiden oviktig. Har funderat ett tag på att prova på Ultra eftersom jag tror att det skulle passa mig rätt bra – en seg jäkel som är mer uthållig än snabb – det blev lite tidigare än planerat. Så om jag bara blir frisk och kan börja springa så kommer sommaren ägnas åt att förbereda sig för 9mils löpning i terräng. Självklart i nya fräscha Asics Trail kläder

Nu när den första utamningen är avklarad frångår jag mitt tidigare koncept med bra låtar på temat löpning och kör istället dagens låt, det bästa just nu. Och just för stunden är det här det bästa man kan lyssna på här och nu.

Nr 8 ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Träna ännu smartare
  • 7 löparklockor i stort test
  • Bästa passen! Höstens grymmaste träningspass
  • Mikronutrienter? Viktigare än du tror
  • Spring för din knopp! Därför är löpning bra för din hälsa
Bli plusmedlem nu

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

ASICS Stockholm Marathon – Race Report


”The best pace is a suicide pace and today is a good day to die”

Yes, äntligen fick jag till det i Stockholm! Som jag har väntat, fjärde gången gilt. 2012 stapplade jag in på 3.25 helt slut, 2013 väggade jag på Djurgården och kröp i mål på 3.16 och förra året bröt jag strax före Gröna Lund. Det var med dåliga erfarenheter som jag ställde mig på startlinjen tidigare idag. Loppet gick inte riktigt som jag planerat med vad spelar det för roll, jag höll ihop det och grejjade sub3 för första gången i Stockholm och är riktigt nöjd med dagens insats.

Hade räknat med att få rejält med sömn natten till idag efter en vecka med mycket jobb och knappt nån sömn alls. Skulle bo på Scandic Anglais på stureplan och insåg direkt jag la mig i sängen att det bara var å glömma. Från Stureplan dunkade untz-untz musiken hela natten genom hotellets väggar. Lyckades i alla fall somna och vaknade ungefär lika utvilad som tidigare under veckan. Klockan 10 samlades hela Team Asics Go Run It gänget på stadion för fotografering. Medan vi sprang på stadion och blev fotade stod någr av de afrikanska löparna brevid och spanade in oss. Undrar vad de tänkte. Redan här kände jag att allt inte stod rätt till, gjorde det inte lite ont i vaden? Slog bort dom tankarna och fokuserade istället på att se så bra ut som möjligt när jag svishade förbi 2.10 killarna.

När vi var klara begav vi oss mot Östermalms IP. Vädret kändes bra, riktigt skönt faktiskt. Reget kändes ganska avlägset. Mötte upp brorsan och lämnade in telefonen och började sen vela om klädval. Linne eller t-shirt? Vantar? Kanske t.o.m underställströja? Till slut lessnade jag och bestämde mig för linne och armvärmare, det verkade bli uppehåll till start och det var det viktiga, att få vara torr innan start.

Begav mig mot startgrupp B och fick lite lyckönskningar från folk runt omkring. Stötte ihop med Peter Svenson från fjolårets Asics grupp och träffade sen på Magnus och Robert från jogg.se. Joggade några varv inne på Lidingövägen innan jag positionerade mig ganska långt fram. Planen var att ta första femman på sub20 för att sen dra ner på farten. Klockade de första två kilometrarna på 3.56 och 3.58 och det kändes bra. Men helt plötsligt ute på Strandvägen började jag känna samma olustiga känsla ner mot vaden som tidigare under fotograferingen och nu gjorde det ont. Hann tänka ”vafan är det här” innan det högg till på utsidan av knät och jag fick hoppa fram på ett ben ett par meter. -”Jaha, det var det”. Var helt övertygad om att jag skulle behöva bryta innan jag ens kommit till Kungsträdgården. Testade att dra ner på farten rejält och som ett mirakel från ovan så hjälpte det. Den värsta smärtan släppte även om det fortfarande kändes som om benet skulle vika sig vilken sekund som helst men jag tänkte att jag kör på så länge jag kan springa någorlunda.

Kom in ett ganska bra flow efter ett tag, prövade att höja farten något vilket gick bra och ute på söder mälarstrand så hade smärtan släppt. Ungefär här började duggregnet bli lite mer intensivt men utan att störa, tvärtom så var det ganska skönt. Tog det rejält lugnt upp för Västebron och släppte på nerför. Utförslöpningen är min grejj, min sittande löpstil är inte vacker nånstans med ganska ekonomisk och passande för just utförslöpning, precis som Kjell-Erik Ståhl. Första varvet kändes kontrollerat och bra, i samband med att jag var tvungen att dra ner farten la jag alla tankar på sluttider åt sidan och jag tror att det var ett smart drag. På Vallhalavägen hade jag ordnat med lagning och fick i mig en nötcreme och hamnade sen i en ganska bra klunga lagom till andra varvet, när vi svängde ut på Gärdet och Djurgården kändes det skönt att ligga mitt i den klungan och bara flyta med. Lagom till halvmarapasseringen (som passerades på 1.26) blev jag lite kaxig och tryckte på en aning och lämnade klungan. Kände mig extremt stark ute på Djurgården och farten låg kring 4.02-4.05 utan att det kändes jobbigt. Plockade en del folk ända fram till Skeppsbron, där fick jag ytterligare en nötcreme men nu hade regnet blivit ganska påtagligt och jobbigt och till och från började jag känna av smärtan i knät/vaden. 

På Söder Mälarstrand andra varvet kom min enda riktiga dipp, klungan som jag så kaxigt lämnade ute på Djurgården var nu ikapp och Västerbron andra varvet var hemsk. Men nerför bron lyckades jag få tillbaka krafterna och ökade farten på Norr Mälarstrand. Här var det riktigt kallt, blåsigt och regnigt, började ångra valet av linne, fick lite flashbacks till 2012 samtidigt som jag började tappa känseln i fingrarna. Vasagatan var jobbig och jag bävade för Torsgatan men lyckades återsamla mig och gjorde en fartökning, trodde jag tills jag klockan pep för autolap, 4.15. Var helt övertygad om att jag lyckats hitta tillbaka till 4-fart, det var mentalt riktigt jobbigt. Jag började räkna med en sluttid kring 2.57-58 men när jag passerade 40km kände jag krafterna komma tillbaka på nytt och trots att jag frös som en gnu lyckades jag hålla farten och känslan att svänga in på stadion var enorm. Passerade mållinjen på 2.55 och kände direkt hur jävla ont jag hade. Högerbenet vek sig och jag kunde knappt stödja mig på det, ville bara lägga mig ner.

Stapplade bort till Östermalms IP, hämtade klädpåsen och satte mig i ett av tälten på en bänk och bara huttrade, blev sittade i säkert 20min innan jag förmådde mig att börja leta efter torra kläder. Händerna bara skakade, kunde inte knyta upp skorna och fick be om hjälp att ta bort chipet. Till slut fick jag på mig någorlunda torra kläder, svepte 2 folköl och tryckte i mig 7 varmkorvar inom loppet av ett par minuter innan en lång vandring mot hotellet började.

Är extremt nöjd med genomförandet av dagens lopp, exakt vilka bestående men jag fått är för tidigt och säga, men nu ett par voltaren och starköl senare så känns det lite bättre även om jag knappt kan gå.

/Hörs 

Antal kommentarer: 5

Anders Larvia

Tack Veronica!

@Mattias: vädret var egentligen inget stort problem för mig, det var först på Norr Mälarstrand som vinden och regnet kylde ner en trött kropp men då var man ju nästa hemma så jag tror inte det gjorde jättemånga sekundrar för sluttiden.

Jag tycker Sthlm är ganska jobbig jämfört med tex Paris och Rotterdam, men i paritet med New York. Hade jag sprungit en helt flack bana igår med samma väderförhållanden och sluppit det böljande Djurgården, motlutet från stan upp till stadion och västerbron x2 så tror jag att jag skulle ha vart 3-4min snabbare. Inte för att jag tappade jättemånga minutrar på dom partierna förutom västerbron utan mest för att man får ett helt annat flyt när man kan ligga jämnt i ansträngning


Anders Larvia

Nästa utmaning blir Ultravasan i augusti, tre av oss kommer köra hela sträckan på 90km och dom två andra 45km. Det är en utmaning som heter duga 🙂


Frida Michold

Jäkla bra kämpat Anders, och en fantastisk tid! Hoppas att knät repar sig snabbt, det såg inte så skönt ut idag..


Anders Larvia

Tack Frida! Jag tror att du kommer fixa sub3 direkt när du väl gör din maradebut, kom ihåg var du hörde det först! 🙂


Anders Larvia

Jag måste nog ha en liten släng av autism eller nåt för jag kommer ihåg varenda meter och sekund av mina lopp och precis hur jag kände mig vid ett specifikt tillfälle, fråga mig inte hur och varför 🙂



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Workout Åre dag 1


Nu är det igång! Det känns så himla bra! Workout Åre är verkligen en höjdpunkt varje år. Dels är det ett väldigt mysigt träningsevent, det är som en stor familj med människor som älskar att träna och hänga med varandra en hel helg. Och dels är det en helg när jag gör helt andra saker än jag brukar göra. Jag brukar (tyvärr) inte gå på yoga, Soma Move eller Ruffie men den här helgen gör jag det. Jag brukar inte heller gå upp på Åreskutan, men det har ju sin förklaring i geografi också.

Vi landade i rummet tidigare idag och tog igen oss lite. Jag sov middag, något jag också brukar vara dålig på.

Sedan var det dags för helgens första pass – Soma Move med Linus Johansson och Cecilia Gustafsson.

Det här gillar kroppen. På det där sättet att den protesterar och knakar lite först ”Det här är inte vad vi brukar göra”, men sedan kommer värmen igång och svetten rinner, höfterna öppnas och lederna leker med.

I morgon blir det yoga och Ruffie. Vi hörs då! Nu blir det bubbel på rummet och sedan middag.

Puss och kram!


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Ibland får man göra bara det man är bra på


Nu har jag tragglat länge med saker som jag är dålig på. Idag tog jag en paus. Jag borde ha kört pullups, men det var inte vad mitt självförtroende behövde. Nej, idag bestämde jag helt själv vad jag skulle göra. Och jag bestämde att jag skulle köra rodd och marklyft. Jag hittade på en stege som såg ut så här:

200 m rodd

10 marklyft på 55 kg

200 m rodd

9 marklyft på 60 kg

200 m rodd

8 marklyft på 65 kg

och så vidare tills jag var på 1 lyft på 100 kg. Det var så roligt, jag njöt i fulla drag! 100 kg kändes inte ens tungt!

Och nej, jag brukar inte ha stödbälte när jag lyfter, men jag har känt mig lite sladdrig i ländryggen på sistone så jag tänkte better safe than sorry. Ni behöver inte vara oroliga – det kändes jättebra. Och framför allt fick mitt självförtroende en liten puff framåt. Jag är ju skitstark. Så nu är det bara att lyfta mer och ännu tyngre!

I morgon är det dags för årets upplaga av Workout Åre – årets träningsevent i Sverige enligt mig. Så vansinnigt roligt ska det bli!


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Sista förberedelserna


Tånaglarna är klippta. De sista grejjerna inköpta; plåster för att tejpa bröstvårtorna, vasselin för att smörja känsliga ställen och regnponcho för att inte bli allt för blöt innan start. Tog en sväng förbi bolaget också för att ha nånting att längta till i mål. Erdinger och varmkorv i all ära, men inget slår en ljummen starköl som ligger och väntar efter målgång tillsammans med överdragskläderna. 

Väskan är packad. Det blev typ hela garderoben. Nu är jag förberedd på allt från drivis till värmebölja. Mest troligt ser det dock ut att bli regn. 20mm varnas det för. Det är bara att gilla läget. Jag har förlikat mig med tanken på att det kommer bli jävligt blött. Finns inte så mycket att göra åt det. Planen är fortfarande linne + armvärmare men kanske att det åker på en t-shirt istället, vi får se. Korta tights och kompressionsstrumpor blir det nertill. Asics DS Racer på fötterna. Keps på huvudet.

Nu återstår bara en arbetsdag, sen är det dags. Kan inte komma ihåg att jag vart såhär taggad inför en mara sen New York 2013. Det enda som skulle kunna förstöra festen är att vi får en repris på vädret från 2012. Men så länge det ”bara” ska regna och inte blåsa storm eller bli 3 grader så är jag ganska lugn. Hellre regn än +30 grader. Det är märkligt hur man kan se fram emot att maxa 42.2km när man vet hur fruktansvärt ont det kommer göra på slutet då man bara vill ge upp och ta en taxi in i mål bara för att slippa smärtan. Har laddat upp med Vitargo sen igår och tänkte testa nötcreme under loppet för att inte bonka sista biten som i Rotterdam. Vågar mig fortfarande inte på gels. Det absolut jobbigaste med sista veckan innan en mara är inte träningsabstinensen som uppstår när man trappar ner utan det faktum att man äter så mycket i förhållande till hur lite man tränar. Det är lätt att känna sig lite pluffsig när man ökar storleken på portionerna men inte rör på sig.

Frukost

Lunch

Middag

Lägg till Vitargo och godis på det så är det säkert nåt extra kilo redan. Och då återstår morgondagen med samma förfarande. Det är åtminstone ett ganska angenämnt problem att tycka att det är jobbigt att äta, det kunde vart värre. Nu är det dags att logga ut, packa det sista, försöka få några timmars sömn, riva av morgondagens lektioner och sen bege sig ner mot hufvudstaden. Hörs i Stockholm om några timmar! Förhoppningsvis kan jag skriva att det blev ett PB i nästa inlägg men vågar inte vara lika optimistisk som tidigare.

PS! Höll på glömma dagens låt, fortsätter peppa med bra musik och idag i form av Gaslight Anthem. Om jag någonsin skulle få för mig att springa ett lopp med musik i öronen så skulle jag göra det till tonerna av The Gaslight Anthem, bara det tror jag nästan skulle garantera ett PB. Håll till godo!


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in