Elände och misär


Just nu är det mesta bara total misär. Sub 2.50 känns långt borta för tillfället. Ikväll skulle jag ha sprungit ett litet lokalt lopp på 7km men kastade nyss in handduken. DNS. Förhoppningsvis ett klokt beslut men icke desto mindre smärtsamt. Inte för att det var nåt prioriterat lopp men jag hade sett fram emot att få springa lite fortare än vanligt med en nummerlapp på bröstet i kvarteren där jag hade gympa på högstadiet, mer hemmaplan än så kan det inte bli. Även om motgångar är nånting man får räkna med (som jag skrev om i förra inlägget) så har jag fortfarande inte riktigt lärt mig att hantera dom så bra som jag skulle vilja. Jag blir lika deprimerad varje gång och jag är inte bra nånstans på att förhålla mig till det faktum att jag inte kan träna så som jag vill, jag blir mest bara ynklig och bedrövad och saknar tålamodet att vänta ut det. Jag vill ju bara springa. Nu. Direkt. På en gång. Okej, egentligen är det inte jätteilla, det är varken knivhuggande smärta i knät eller ordinerat löpförbud men med tanke på vilken bra träningsmånad juli var så hade jag räknat med att kunna höja kvalitén ytterligare ett snäpp nu, inte ta ett steg tillbaka.

Framförallt är det tre saker:

1. Pulsen har vart orimligt hög de senaste dagarna och det har känts oproportioneligt jobbigt att springa vanlig distans. I söndags fick jag problem med en tand som började pulsera men det försvann på natten. I måndags hade jag tänkt köra ett tröskelpass men kände direkt att det inte skulle gå. Tänkte direkt att den höga pulsen måste bero på tanden och var inte orolig över det. Men allt eftersom att tanden har blivit bättre så är pulsen fortfarande för hög. Vilopulsen är tillbaka till någorlunda normala värden men direkt jag springer så sticker den iväg. När jag sprang mitt senaste långpass på 2,5h låg pulsen stadigt kring 125-130 första två timmarna och snittet landade då på 130. Igår hade jag 140 redan efter den första kilometern. Förra veckan när jag sprang 12km tröskel låg jag stabilt kring 148-150 hela tiden i 3.50-fart. Igår testade jag en fartökning men efter 2km i 3.50-fart var pulsen uppe på 168 och det var lite som en nära-döden-upplevelse, ville kräkas i diket efteråt.

Det verkar i alla fall gå år rätt håll i och med att vilopulsen är någorlunda normal. För några dagar sen var den på 60 slag och nu imorse kring 45. Sprang några km tidigare idag för att se om det skulle vara möjligt att springa loppet ikväll och även fast pulsen var lägre än tidigare så var det inte i närheten av 120 som borde vara det normala i lugn distansfart.

Jag känner mig frisk som en nötkärna och även fast tanden fortfarande ömmar lite så kan jag inte låta bli att bli lite orolig och tänka överträning, utmattningssyndrom eller typ hjärtmuskelinflammation. Men jag sover bra, är inte stressad och äter normalt.  

2. Förutom den höga pulsen så har en av mina ömmande hälsenor börjat ömma ännu lite mera den senaste veckan, så pass att jag även här svävat iväg i tankarna och börjat tänka 6mån rehab och i värsta fall operation. Har en punkt lite på sidan av hälsenan som ömmar vid beröring, det är som att det ilar i hela kroppen. Nu hindrar det mig som tur var inte i löpningen, jag kan springa obehindrat utan varken smärta eller käningar men bara det att den ömmar och är stel är jävligt obra. Är det nånstans jag inte vill ha ont så är det i just hälsenan.

Har kört duktigt med excentriska tåhävningar den senaste tiden, flera gånger om dagen på båda benen, både med rakt och böjt ben och även i Smith maskin på gymmet med extra vikter. Det känns som att det har hjälpt lite men helst av allt skulle jag bara vilja att den där ömheten försvann helt och hållet.

3. Den där skiten i knävecket är mycket bättre, vetifan vad det var/är men det har avtagit och nu känner jag nästan bara av det strax före och efter löpning. Då är det i och för sig jäkligt stelt och jag känner mig mer som en 90-årig gammal gubbe än en 35-åring i sitt livs form men även här tänker jag att så länge det inte hindrar mig i löpningen så går det att härda ut.

Om det är nån som har tips eller erfarenheter om både pulsen och den ömmande hälsenan så tar jag tacksamt emot råd.

En annan sak som jag inte riktigt vet om det är bra eller dåligt just nu är min vikt. Jag har inte vägt mig sen mitten på maj, då visade vågen som vanligt 74kg. Igår morse vägde jag mig för första gången sen dess och då visade den 69.5. Samma sak imorse. 69.6. WTF? Jag har aldrig tidigare lyckats komma under 70kg, inte ens när jag vart strikt under skadeperioder och skurit bort chips, öl, godis och pasta. Jag har förvisso tränat sjukt mycket nu i sommar men jag har ändå fortsatt äta mina 2 påsar chips per vecka och en låda Staropramen har inte räckt särskilt länge. Dessutom har jag nu i sommar upptäckt hur gott det är med smör på mackorna. Jag slutade med det för 20 år när jag var lite för pluffsig och just nu känns det mest som om jag missat 20 år av livet. En del av mig jublar inombords. Under 70kg utan några uppoffringar, helvette vad snabb jag kommer vara lagom till höstens lopp. Samtidigt blir en annan del av mig lite orolig, varför har jag gått ner så pass mycket utan att egentligen ha försökt? Beror det bara på att jag sprungit mer än vanligt?

Jag känner mig jävligt ”lean”, nästan lite för mager. Igår var jag inne i stan och köpte lite nya kläder. Tog ett par Morris skjortor i small och gick till provhytten men kände direkt att dom var för stora. Tyvärr fanns inte XS. Istället fick det bli ett par Ralph Lauren i slimfit, dom satt åtminstone hyfsat bra. Samma sak hände när jag provade brallor. Hittade ett par schyssta NN07 chinos, brukar ha 29 i jeansstorlek så jag tog ett par 28:or och testade. Precis när jag fått på mig dom kom butiksbiträdet förbi och frågade hur dom satt. -”Okej, men jag kan gärna testa en storlek mindre”, sa jag. -”Eh, dom finns inte i mindre än 28”, svarade han då. Jag vet inte, kanske är det bara jag som är fåfäng och tycker att allt som inte sitter slimmat tight känns sjukt mycket 90-tal. Än så länge ser man i alla fall inte revbenen och så länge bröstkorgen inte sjunker in och blir konkav så borde det inte vara någon risk för undernäring i alla fall.

 

/Hörs

Dagens låt: två av musikhistoriens stora giganter, Peter Gabriel och Sting, är just nu ute på gemensam turné. Under ett gig i Kanada förra veckan hände det som alla gått och väntat på i 34 år, nämligen att få höra Peter Gabriel sjunga Genesis material igen, bandet han var med och bildade i slutet på 60-talet. Även om det bara var en snutt av ”Dancing with the moonlit knight” så är det svårt att beskriva hur stort det är för nån som inte är insatt. Det enda som möjligen skulle toppa en Genesis återförening med Peter Gabriel, Phil Collins, Mike Rutherford, Steve Hackett och Tony Banks är om Lennon och George Harrison plöstligt reste sig från sina gravar och återförenades med Paul och Ringo.

Novembernumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Kom i form nu! Bästa tipsen för dig som vill bli snabb, stark och skadefri i vinter
  • Vi har testat 10 smarta träningsklockor
  • Run streak med RW: Spring lite varje dag och förändra ditt liv
  • Benhård träning: Övningarna som ger dig kraft i benen
  • Heta julklappstips
  • Forskning: Farväl inflammation
  • Smart mat: Stärk immunförsvaret

 

Prenumerera

Antal kommentarer: 2

Anders Larvia

Både och fdCoach 🙂 Kroppen känns mycket bättre efter att jag slutat med dubbla pass, pulsen är normal och igår körde jag en 4-3-2-1km stege med bra klipp i steget så det kanske kan bli nåt ändå.

Ska dra ner på volymen och se till att ha fräscha ben inför varje fartpass. Håller tummarna för att det räcker. Hälsenan är under kontroll, inte helt hundra men den funkar.


Anders Larvia

@Per: du har helt rätt, jag har ökat träningsvolymen men inte ätit speciellt mycket mer, snarare tvärtom. Tänkte faktiskt på det häromdagen, borde givetvis ha kommit på det mycket tidigare.



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Tillbaka till verkligheten


Alla som nån gång tränat inför en mara vet att vägen fram till mållinjen sällan är rak och problemfri, allt för ofta blir det inte riktigt så som man planerat. Med- och motgångar hör liksom till, det är en del av tjusningen med att träna inför just en mara. Min erfarenhet är också att det nödvändigtvis inte är den som har tränat mest eller hårdast fram till loppet som kommer prestera bäst utan snarare den som tränat ”smartast”. Mängd, fart, vila och intervaller i all ära men kontinuitet är nog det absolut viktigaste men det förutsätter ju också att man får vara hel.

Hittills så har min träningsplan fungerat precis så som jag hoppats, kanske till och med lite över förväntan. Inte så att varje pass har vart rosa fluffiga moln men faktiskt inte så långt därifrån. Även fast kroppen stundtals har protesterat som jag skrev om tidigare så har träningen flutit på över förväntan, jag har aldrig behövt bekymra mig över att ställa in nåt pass eller känt att jag håller på att gå sönder. Vill jag springa så har jag sprungit, har jag velat köra bana så har jag kört bana och jag har vilat utan dåligt samvete när jag har känt för det. 10km morgonjogg och 20km distans med fartökning på kvällen har vart mer regel än undantag nu i sommar. Dom senaste veckornas varma väder har ju inte gjort det sämre. Nu när kroppen äntligen vant sig vid 30 grader och stekande sol så måste jag erkänna att det faktiskt är rätt skönt, framförallt när man mest bara matar på mil efter mil. 

I fredags körde jag årets längsta långpass, 36km på stekhet asfalt. Kände redan på en gång att nånting ”drog” i ena knävecket men ignorerade det och tänkte sen inte så mycket mer på det. Dagen efter skulle jag bara köra en kort och lugn runda men kom typ två meter innan kroppen sa ifrån. Samma känsla som tidigare i knävecket men nu högg till så att varje steg gjorde ont. Avbröt direkt. På kvällen hade vi klassreunion med högstadieklassen så av naturliga skäl tänkte jag inte så mycket mer på den där konstga smärtan. Och i söndags var jag så jäkla sliten att löpning inte fanns på kartan. Med facit i hand var det kanske inte en så dum idé ändå att korka upp sista vinaren kl 03 för det innebar att jag fick två hela dagar med löpvila.

Det är svårt att beskriva smärtan och var den sitter. Jag har lokaliserat den till strax ovanför knävecket men jag känner bara av det när jag spänner baksida lår. Det gör inte ont när jag trycker där och smärtan är heller ingen direkt smärta, mer som en tung brännande känsla, ibland nästan som växtvärk. Börjar tro att det inte är muskulärt utan kanske nåt ben eller skelett? Hur som helst så kan jag springa men jag känner av det till en början innan det sen släpper helt och bara försvinner. Igår när jag insåg att smekmånaden är över och att jag är tillbaka i min vanliga verklighet med att ständigt ha ont och oroa sig för att gå sönder inför varje pass så blev jag bara matt. Och när jag heller inte kunde beskriva eller lokalisera smärtan så bestämde jag mig för att försöka trigga fram den. 20km distans på förmiddagen i stegrande fart och sen 13km lite senare på eftermiddagen med 6km fartökning i tröskelfart. Men samma resultat, stelt till en början innan det bara försvinner och löpningen känns som vanligt. Idag kändes det lite bättre men det kanske är läge att besöka naprapaten igen.

Nästa vecka tänkte jag springa ett litet lokalt lopp här uppe i den norrländska skärgården. Det är sjukt vad tiden går fort, har svårt å ta in att det snart är augusti. Det betyder ju att det snart är dags att börja jobba igen. Vad hände med sommaren egentligen? Det enda positiva med augusti blir att byta fokus till lite mera fart och då passar det ju bra att slänga in ett 7,4km lopp. Skärgårdsloppet i Holmsund utanför Umeå. Det är inte ens tidtagning men jag tänker att det blir ett perfekt snabbdistans pass. Två veckor senare tänkte jag köra en repris från ifjol och sticka till fjällen för att springa Jämtlandstriangeln igen, det kan bli riktigt bra det också.

Tyvärr kunde Anna Rahm inte vara med på vår klassträff, jag som hade hoppats på att få med mig en massa värdefulla tips men jag får väl köra på den plan jag la upp tidigare och tro på att jag vet vad jag gör. Hoppas kunna passera >600km nu i juli och sen blir det fart och lite olika lopp som delmål på vägen mot Berlin. Jag skulle vilja göra milen på 36min och halvmaran på 1.20 innan det är dags att sätta sig på flyget till Berlin. Men framförallt ska jag se till att försöka vara hel, det är viktigast av allt just nu. Annars kan jag glömma 2.48 nu i år.

/Hörs

Dagens låt: jag har snurrat Biffy Clyros nya skiva konstant sen den kom för ett par veckor sen men den har fortfarande inte riktigt fastnat, tenderar att allt för ofta backa och istället lyssna på deras äldre material. Och det är världsklass. Foo Fighters möter U2 möter Rush möter Soundgarden. Dom kommer till Sverige i Oktober.

Living on the edge


Häromdagen såg jag en intressant dokumentär. En brittisk dokumentärfilmare skulle se om det på två år var möjligt att gå från överviktig festprisse till att springa London Marathon på sub 2.20 och därmed också kvala in till OS. Jag ska inte spoila för mycket men vid filmens början klarade han knappt av att jogga 5min, mindre än ett år senare sprang han halvmaran på 73min. Fascinerande och nästan ett hån mot oss motionärer som tränar hårt år efter år utan att ens vara i närheten av dom tiderna. Vad gör jag för fel? Jag är i betydligt bättre skick än vad han var i när han började men jag kommer nog aldrig att springa halvmaran på 73min trots att jag tränar lika mycket. Irriterande men samtidigt inspirerande.

Nu har det gått drygt fyra veckor av sommaren och kroppen börjar äntligen att vänja sig vid mycket löpning. Den är fortfarande ganska seg och svarar dåligt på fart men det känns som jag är på rätt väg, känslan blir lite bättre för varje vecka som går. Men jag har ont. Inte ont-ont utan bara ont. Känningar. Massa småskavanker här och där. Resultatet av en tung träningsperiod och få vilodagar. Kan vakna mitt i natten av krampande vader. Hälsenorna ömmar hela tiden, har svårt att gå normalt på mornarna när jag vaknar och att resa sig upp från toaletten är inte alltid helt lätt. ITB senan bränner dessutom till stup i kvarten men jag är medveten om riskerna. Vill man bli bättre så måste man våga pressa sig och det är precis vad jag gör just nu, utforskar okänd mark för att se vad kroppen tål. Det känns som om jag balanserar på en lina med hundra meters fallhöjd. Då gäller det att ha lite fingertoppskänsla, kanske inte avsluta varje pass med en fartökning eller att kunna byta ut ett tänkt intervallpass mot vanlig distans utan prestige. Det kan vara skillnaden mellan 3 månaders rehab och sub 2.50 i Berlin till hösten. Om jag hade lyssnat på kroppen varje gång den protesterat så hade det inte blivit många mil nu i sommar. Man får inte vara rädd bara för att man har ont för då kommer man aldrig att bli bättre, kom ihåg det. Även fast viljan många gånger är större än förmågan så måste man våga tro på det man gör vilket ibland kan innefatta att tänja på sina gränser för det är inte förrän man testat som man riktigt kan veta.  

Trots mycket löpning nu i sommar så njuter jag faktiskt för det mesta. Inte just av själva löpningen, den är ofta stel och jobbig, vetskapen att man ska tugga på 2mil trots att kroppen protesterar är inte alltid så upplyftande varje gång, särskilt inte när första steget känns tungt. Men jag njuter av att jag satt mig själv i situationen att jag kan träna så här pass mycket utan att gå sönder. Jag njuter av att kunna springa två pass om dagen och fortfarande vara hel, finns det kräm kvar i benen till dagen efter för ett pass på bana så är det ännu bättre. Jag tänker rätt ofta på förra sommaren och får kraft och energi av det. På ett sätt uppskattar jag den perioden för den gjorde mig starkare och bättre men nog är det fan så mycket roligare att kunna springa nercabbat med splitshorts än att stå inne på en crosstrainer å svettas som en gris. Alla dagar i veckan.

Jag är också igång med långpassen på allvar och har gradvis ökat längden på dom. Börjar sakteligen närma mig punkten då 35km känns ganska behagligt och då brukar det vara läge att lägga in lite kvalité i långpassen. Veckomängden har varierat en aning men snittar ca 15mil/v hittills vilket känns bra. Till och med värmen börjar kännas behaglig, det är inte alls lika jobbigt längre att springa trots att termometern säger +20 grader. Trösklar och banpass har vart frekventa inslag den senaste månaden även fast tiderna är långt ifrån vad de borde vara men det kommer. Mentalt är det jobbigt att vara flera skunder långsammare på en tusing jämfört med när man är i form men fokus är mängd just nu och så fort jag släpper upp det en aning så tror jag att det kommer lösa sig. Ser fram emot augusti då fokus blir att försöka få upp farten. Har även kollat på lite olika lopp som skulle kunna vara intressanta men inte riktigt hittat nåt som lockar mer än nåt annat. Det jag är på jakt efter är en snabb halvmara i augusti (alternativt en snabb mil) men det verkar inte krylla av dom just i slutet på sommaren. Tips någon? Umemilen och Stockholm Halvmarathon är väl de lopp jag hittills planerat in som nån sorts avstämning inför Berlin men det vore kul med ytterligare nåt lopp.

Och appropå Berlin, om allting går som jag tänkt fram tills dess så kommer jag stå på startlinjen den 25 september och vara i mitt livs form. Fixar jag inte 2.48 där och då så kommer jag nog aldrig att göra det. Kanske är det läge att kasta in handduken i så fall, fokusera på rekreationslöpning och upplevelselopp istället för att jaga tider. Jag älskar att springa och löpningen är en livsstil men jag vetifan om jag orkar träna så mycket som jag gör just nu igen. Framförallt skulle det vara skönt att slippa ha ont hela tiden.

/Hörs

Dagens låt: Jag har ett excel ark liggandes på datorn som jag fyller i allt eftersom med alla nya skivsläpp så jag inte missar nåt. Trots att jag gjort mig av med nästan hela skivsamlingen så är jag ändå som ett litet barn på julafton när det vankas en stor albumrelease. Sommarens stora höjdpunkt är Karmakanic men eftersom förmodligen 0 personer som läser det här känner till dom så bjussar jag på sommarens andra höjdpunkt istället. Ända sen Steven Tyler sa att ”country is the new rock n roll” så har jag vart spänd på den här plattan. Det låter lite Aerosmith här och lite Tim McGraw där. 

Jordgubbsloppet


Idag har jag sprungit Jordgubbsloppet – en kuperad halvmara i Jättendal – i stekande sol och högsommarvärme. Det blev ett bra träningspass som också var målet med loppet. När jag bestämde mig för att springa för ett par veckor sen och kollade in banprofilen så insåg jag ganska snabbt att det inte direkt var en bana att persa på och det var också lite därför som det lockade; att inte behöva tänka på sluttid och PB utan bara köra på känsla. Det gick ändå rätt okej, kom in på en andraplats i halvmaraklassen och sluttiden blev 1.25. Känner mig rätt så nöjd nu efteråt. Med tanke på att benen har känts som två cementblock de senaste veckorna så var det ett bra kvitto.

Imorse ställde jag klockan på 07.00. Bara att ställa klockan på ringning kändes ovant efter att ha kommit in in den sköna semesterlunken de senaste veckorna. Kollade termometern som sa 16 grader redan då. Käkade lite frulle, packade ner tävlingskläderna och blev sedan upplockad av Mange Wik som kört från Ö-vik tidigare på morgonen. Det blev en trevlig trip ner till Jättendal, alltid roligare när man är två och kan surra lite löpning. Det gick lite fortare att komma fram än beräknat så vi var nog bland dom första på plats. Första intrycket var att det här skulle kunna vara själva definitionen av ett brödrostlopp (i positiv bemärkelse).



Efter att ha kollat runt lite och hämtat nummerlapparna var det dags att värma upp. Kände direkt att värmen var obehagligt jobbig, nästan som på Kungsholmen Runt tidigare i våras, men det blåste en del och det var nog räddningen idag. Efter ett par km uppjogg var det dags att göra sig redo för start.

Vi var ett trettiotal löpare som skulle springa halvmaran så det var inte direkt nån trängsel. Hade inte nån koll alls på kapaciteten hos löparna runt omkring, ställde istället in mig på att det skulle bli mycket sololöpning. Hade ingen egentlig plan mer än att försöka springa hyfsat kontrollerat. Med halvminuten kvar till start började startern räkna ner och gjorde sig beredd att skjuta startskottet med sin hagelbössa.

Direkt vid start stack två killar iväg rätt fort och fick en ganska stor lucka, jag hamnade några hundra meter bakom tillsammans med en annan kille. Frågade honom vad han siktade på och när han svarade 4-fart kändes det rätt bra för det var väl ungefär det som jag också hade i bakhuvudet. Första kilometern var lätt utför men ganska omgående kom sen ett motlut som följdes av ganska böljande och kuperad löpning. Redan vid 4-5km kändes ansträngningen onormalt hög och värmen extremt jobbig och då höll vi bara strax över 4-fart. Tänkte att det här kommer bli jobbigt men bet mig fast i ryggen framför, och försökte hålla farten, utan den hade jag nog gett upp så tack till dig för draghjälpen.

Fram till 12-13km låg vi sen och växeldrog och hjälptes åt att hålla farten. Första halvan gick på traffikerad landsväg med bara en massa skog runtomkring så det var skönt att inte behöva sololöpa den biten. Hade dock gärna sett fler vätskestationer i högsommarvärmen. Det var lite sisådär med km skyltar, har ingen koll på vad vi passerade milen på men tror att den gick på strax under 40min. Första killen som stack iväg fick en ganska stor lucka och försvann ganska omgående men vi började ta in mer och mer på den andra löparen och nånstans vid 13km var vi ikapp. Partiet mellan 5-15km var hyfsat lättlöpt så när vi kom ikapp honom kände jag mig hyfsat fräsch och gick förbi ganska enkelt i en uppförsbacke, behövde inte höja farten nämnvärt. 

Testade att höja farten något för att se om dom två andra skulle haka på men det gjorde dom inte så jag fick en liten lucka som blev större och större allt eftersom. Nu sprang vi i nåt sommarstugeliknande område nära vattnet där det faktiskt stod en del folk och hejade. Passerade 15km på 59min och tänkte att det kanske går å hålla 4-fart ändå trots värmen och kuperingen. Men sista 6km var uppför i princip hela vägen in i mål och riktigt sega. Vid 17km slängde jag en blick bakåt och såg att jag hade rätt stor lucka så då drog jag ner på farten och tänkte bara att jag skulle bevaka min andraplats. Sista halvmilen sprangs på en ganska traffikerad landsväg, var rätt sugen på att byta till högersidan många gånger för att tjäna några meter i kurvorna men med tanke på hur mycket trafik man mötte så var det nog en bra idé att inte göra det. Det hade ju vart en stor miss å bli överkörd av en husbil bara för att tjäna 10m.

Inför sista kilometern sprang man ihop man ihop med 12,8km klassen som kom från ett annat håll och det var riktigt skönt att få lite löpare runt omkring sig för sista biten var bara en enda lång och seg uppförsbacke. Plockade en del folk i uppförsbacken, svängde in till målrakan och hörde spekarern ropa mitt namn som nummer 2. Knäppte av klockan på 1.25.06.



Väntade in Mange som kom in ett par minuter efter mig. Snackade med lite löpare runt omkring, stötte på min kollega Bosse i målområdet och sen högg vi in på jordgubbar som smakade fantastiskt bra.

Jag är glad att jag bestämde mig för att springa det här loppet. Ibland är det inte alltid sluttiden som är det viktigaste, det lärde jag mig idag. Trots en kraftigt kuperad bana, stekande sol och allmänt dålig form gjorde jag ett helt okej lopp utifrån förutsättningarna. Det här var nånting helt annat jämfört med Göteborgsvarvet och Stockholm Marathon. Jag går verkligen igång på dom stora publikloppen i stora städer men efter idag förstår jag även charmen med dom mindre så kallade brödrostloppen. På ett sätt känns det som att det här är löpningens hjärta, eldsjälar som ställer upp och ordnar lopp mitt ute i ingenstans bara för att vi löpare ska kunna få springa. Då spelar det ingen roll att det var plastmuggar istället för pappmuggar vid vätskestationerna eller att omklädningsrummet var precis så sunkigt som man kunde föreställa sig på förhand. Det är löpning på riktigt. 

Nu ska jag njuta av ett väl genomfört lopp och fortsätta kvällen nere på stans krogar. Det är högsommar även här i Sundsvall så det får nog bli varannan vatten annars kommer det bli jobbigt att springa långpass imorn. 

/Hörs

Dagens låt: är egentligen ingen fantast av covers men det här är kanske undantaget. Lou Reed skrev låten och Velvet Underground gjorde originalet men jag föredrar Sheryl Crows version alla dagar i veckan.

Tungt


Just nu känns kroppen otroligt tung. Huvudet är tungt, benen är tunga och det är inte alls särskilt njutbart att springa överhuvudtaget. Kanske är det resultatet av att chocka kroppen med 18 mil förra veckan? Känslan är kass men motivationen är det i alla fall inget fel på. Skallen vill men benen är sega. Men det är dumt att klaga när kroppen är hel. Har inga skadekänningar alls (peppar peppar) så jag tuggar på, nåt annat finns inte. Jag känner att jag är skyldig mig själv att åtminstone göra ett försök, försöka träna så hårt det bara går. Och då ska man känna sig sliten. Med tanke på hur mycket jag springer skulle man kunna argumentera för att resultaten borde vara bättre. Jag instämmer till fullo. Det är väl helt enkelt så att det inte finns mycket till löpartalang i den här kroppen utan snarare en talang att vilja träna mycket.

Formen är som sagt råkass. Nåt annat hade jag i och för sig inte räknat med efter förra veckan. Häromdagen gjorde jag ett tappert försök att springa fort på bana. 2 x (3km – 2km – 1km), ett av mina favoritpass som skulle utföras på Campus Arena i Umeå. Det var en ny bekantskap, en ny och fräsch friidrottsarena brevid Universitetet som inte fanns på min tid som Umebo. Tog bilen dit, bytte om till splits och linne och efter lite uppvärmning så var det dags. Hade banorna för mig själv till en början. Tryckte igång klockan och började springa. Redan efter ett par varv hade jag sån mjölksyra att jag bara ville stanna och då gick det inte ens särskilt fort. Körde klart den första serien på ren vilja – betydligt långsammare än vanligt – och sen gav jag upp. Det var länge sen jag avbröt ett pass men det kändes meningslöst att fortsätta pressa kroppen när den uppenbarligen inte ville det. Satte mig i gräset med tom blick och spanade istället in några snabba sprinters som dykt upp och satt igång med tvåhundringar. Fick tillbaka lite av gnistan när dom svischade förbi mig i kurvorna och tänkte att sådär vill jag också kunna springa nån gång. Sen åkte jag och köpte glass istället.


En tanke som slagit mig de senaste dagarna när kroppen känts så seg är om jag kanske tränar för mycket? Jag var förberedd på att det skulle kännas segt men inte så här segt. Kroppen känns ungefär som den gjorde efter Ultravasan ifjol dvs det är inga problem att springa men det finns noll kräm i benen. Samtidigt vill jag ju träna mycket nu när tiden finns. Vissa dagar när jag inte kört dubbelpass kan jag få dåligt samvete, borde jag inte köra både på för- och eftermiddagen? Jag har ju all tid i världen till återhämtning emellan. Det gäller att vara vaksam. Det blev inte direkt bättre av att läsa repotaget om Johan Larsson i senaste numret av RW, där vill man ju verkligen inte hamna. Å andra sidan tror jag att jag är för bekväm av mig för öveträna mig själv men samtidigt börjar jag lite oroväckande känna igen känslan av att bedöma träningen utifrån hur många timmar jag tränat istället för att se varje enskilt pass som en liten bit framåt på vägen mot sluttmålet som jag gjorde inför Barcelona. Det kan vara farligt för det är lätt att bara stirra sig blind på mil och timmar och glömma bort varför man tränar. Det positiva är i alla fall att jag börjar känna mig tunn. Riktigt tunn. Jag har inte vägt mig på länge men känslan är att jag droppat nåt kilo bara sen Stockholm Marathon. Så om bara den här segheten kan släppa nån gång så ska det nog kunna gå att springa fort framöver.

En annan tanke som slagit mig är om man måste äta nyttigt bara för att man tränar mycket? Finns det ett likhetstecken däremellan? Det verkar nästan så när man kollar igenom många träningsbloggar, vartannat inlägg är recept på smoothies och nyttiga pannkakor. Samma på instagram. Bilder på proteinshakes, sallader, rawfood, nyttiga chokladbollar osv. Äter folk verkligen sånt? Jag lägger ingen värdering i det men när jag har tränat hårt vill jag ha chips och pizza. Lösgodis funkar också. Gärna ferraribilar och vingummin. Och det säger jag inte för att på nåt sätt verka ”cool” eller sticka ut utan helt enkelt för att det är så jag lever. Jag har testat grejen med att vara ”nyttig” och räkna kalorier för några år sen. Det var inte njutbart nånstas. Varje onödig kalorie gav dåligt samvete och det gjorde mig till en sämre människa med dåligt humör. Och det värsta var nog att jag varken blev snabbare eller starkare av det. Sen dess äter jag mycket pasta, vitt bröd och halvfabrikat. Falukorv, mamma scans köttbullar och hamburgare. Och jag går inte upp i vikt av det när jag tränar. Så man kan bevisligen äta ”skit” och ändå behålla vikten. Med det sagt så har jag även lagt ner alla tankar på att gå ner mer i vikt som jag var inne på tidigare. Det är inte värt det. Springer man 18 mil i veckan så blir man per automatik tunn. Istället ska jag dela med mig av mitt favorit mellanmål som jag ätit nästan varje dag nu under sommaren mellan passen. Testa vettja!

”Anders snickersglass”
Ingredienser:

2 l vaniljglass
1 chockladkaka typ marabou
1 påse jordnötter
Kolasås
Ev. jordnötssmör 

1. Hacka chokladkakan grovt.
2. Sleva upp valfri mängd glass i en skål.
3. Strö över ett par nävar jordnötter och den hackade chokladen.
4. Toppa med mycket kolasås och ev. jordnötssmör. 

Nästa lördag blir det jordgubbsloppet i Jättendal. En kuperad halvmara ute i spenaten. Det kan bli trevligt. Har inga större förhoppningar om nån tid, dels med tanke på formen men också sett till banprofilen. Är nöjd med allt under 1.30. Jag tar det som ett träningspass. Det blir också premiären som IFK Umeå löpare. Förhoppningsvis är det här det enda mina medtävlare kommer se av mig då men jag tvivlar, risken är uppenbar att det istället är jag som kommer få se en massa svettiga ryggar. Den som lever får se.

För övrigt så anser jag att löparstrumpor är det mest onödiga som finns och därför borde förstöras.

/Hörs

Dagens låt: El Classico! Det bästa Dylan skrivit? Ja kanske. Här med Roger McGuinn från The Byrds, Tom Petty, Neil Young, Eric Clapton och George Harrison. Till hösten ska jag indoktrinera mina nya elever med det här och grundligt förklara alla dessa herrars storhet och betydelse för musikhistorien men tyvärr tror jag att det är försent.

Bra start på sommaren


Föregående vecka blev en riktigt bra träningsvecka. Egentligen hade jag ju bara tänkt å rekreationsspringa ett tag till, vara smart och låta kroppen åtminstone få ett par tre veckors återhämtning efter Stockholm Marathon men av bara farten blev den mängdrekord. 180km löpning. Mestadels distans men ändå. Jag har alltid trott att jag vart i behov av åtminstone en löpfri dag per vecka tidigare, nu har jag bevisat för mig själv att så inte är fallet. Kroppen klarar mer än man tror. Ska fortsätta att fokusera på mängd ett tag till och allt eftersom smyga in nåt till kvalitétspass. Det är farten som sliter, inte mängden så det gäller att skynda långsamt. Det bästa är att kroppen känns hyggligt fräsch, skulle vilja springa idag också men är smart och tar en välförtjänt vilodag idag. Så här har mina 180km sett ut:  

MÅN fm: Morgonjogg 10km
MÅN em: Distans 20km
TIS fm: Transportjogg 12km gym
TIS em: Styrka
TIS em: Distans 19km 
ONS: 2 x (3km – 2km – 1km), totalt 20km inkl. upp/nedjogg
TORS fm:  Morgonjogg 10km
TORS fm: Transportlöpning 13km gym
TORS em: Styrka
FRE: Långpass 30km
LÖR fm: Styrka
LÖR em: Distans 16km
SÖN fm: Morgonjogg 10km
SÖN em: Proggresiv distans 20km

Häromdagen fick jag ett mess på FB av en tjej som följt mig här på RW som ville ha tips på hur hon skulle träna för att springa sub3 på Berlin Marathon i höst. Det kändes lite smickrande att bli rådfrågad, jag är ju bara en glad motionär och sub3 är ju ett ganska tufft mål som tjej, då är man ju typ topp 20(?) på Stockholm Marathon. Men jag förklarade i alla fall hur jag tränar och hur jag kommer lägga upp träningen inför Berlin och gav konkreta tips på nyckelpass som jag tycker är centrala för att bli en bra marathonlöpare. Egentligen samma plan som jag körde inför Barcelona i vintras och som jag kommer hålla mig till nu inför Berlin. 

Jag brukar vilja ha 3-4 månaders förberedelse inför en mara. Första perioden är fokus bara på mängd och farten är underordnad, kör max ett intervallpass per vecka under denna del (för att inte helt tappa fartkänslan) och lägger istället in spontana fartökningar i distanspassen (typ fartlek) eller springer distansen progressivt. När kroppen sen vant sig vid mängden flyttar jag fokus till tröskelträning, fortfarande med en ganska hög mängd, men nu med 2-3 pass tröskel per vecka. Jag gillar tex 20km tävlingsfart, 4x5km tröskel, 10km snabbdistans, 3x20min, 5-4-3-2-1km, 10x1000m osv. Försöker även springa långpassen med fartinslag, tex 15km lugnt – 10km tävlingsfart – 5 km lugnt eller avsluta sista 6-7km i tävlingsfart. I sista fasen drar jag ner på mängden, kortar ner långpassen och kör mer fart och kortare intervaller typ 4-6x1000m, 4x2km, olika stegar och fyrhundringar för få lite klipp i steget. Och bara att dra ner mängden från tex 14mil till 8mil gör underverk för känslan. Så ser alltså planen ut i sommar. Det svåra blir nog att inte gå för hårt åt på fartpassen så här i början, det är lätt att vilja springa fort varje dag när det är sommar och bra väder.

Häromdagen lyssnade jag på Jojje Borséns podd ”Unika människor” med coach LG som gäst, riktigt bra, ladda ner den om ni inte redan lyssnat. Och appropå på det så råkade jag av en händese se på Aftonbladet TV när Colting och Borsén gästade Claes Åkeson och pratade om sitt nystartade parti Folkhälsopartiet. Blev naturligtvis nyfiken och surfade in på deras hemsida. Vissa delar kändes intressanta, andra mindre genomtänkta. Jag välkomnar debatten för den behövs men har svårt att se hur många av förslagen ska kunna genomföras och framförallt finansieras. WHO definierar hälsa som ett tillstånd av välbefinnande och för mig är det välbefinnande att efter en 18mils vecka få trycka i mig både glass, godis och chips, så jag tillhör inte kategorin som välkomnar ett sockerförbud.

En annan nyhet är att jag gått och blivit medlem i en löparklubb. Det var på tiden. I samband med Luleå stadsmara i våras gick det upp för mig att man kanske borde vara med i en klubb just för att få springa tävlingsklass på vissa lopp. Och eftersom vi saknar riktiga löparklubbar i Sundsvall så föll valet på IFK Umeå, min gamla hemstad. Så framöver kommer jag springa i Umeås blåa färger.

För övrigt så anser jag att löparstrumpor är det mest meningslösa som finns och därför borde förstöras.

/Hörs

Dagens låt: Är inne i en Ryan Adams period och har plöjt igenom hela hans diskografi senaste veckan. Valfritt album funkar vilken dag i veckan men just idag blir det hans självbetitlade album från 2014.