En oförglömlig helg i Berlin – Race Report


Helgen i Dalarna under Ultravasan var en av dom mest fantastiska löparupplevelser jag vart med om, mycket tack vare gemenskapen och uppbackningen kring hela Team Asics. Trodde inte att nånting skulle kunna slå det men frågan är om inte den här helgen i Berlin var snäppet vassare. Det var med lite sorg i hjärtat som vi sa adjö till varandra på Arlanda för en liten stund sen. Nu är det över. På riktigt. Inga fler gemensamma utmaningar, träningsupplägg från coach LG och inga fler resor. Precis när vi lärt känna varandra på riktigt, både som människor, löpare och grupp så skiljs vi åt, men förhoppningsvis inte för alltid. Jag kommer följa resten av gänget och deras framtida utmaningar med spänning och förhoppningsvis så kommer våra vägar att korsas både en och två gånger inom den närmsta framtiden. Stort tack till Jonas på RW och Camilla på Asics som återigen tar hand om oss som och får oss att känna oss som välbetalda proffs.

För oss utbölingar som inte bor i Stockholm började helgen i fredags då vi kom ner till Stockholm och checkade in Scandic Norra Bantorget. Jag, Frida och Josefine gick ut och käkade på kvällen och hade en trevlig kväll innan det var dags att försöka få några timmars sömn. Klockan 07.50 var det samling för hela gänget utanför hotellet där en taxi väntade för artt ta oss till Arlanda. Efter incheckning och lite väntan dök så äntligen coach LG himself upp i egen hög person, direkt från Ume.

Flygresan ner till Berlin gick bra utan komplikationer, ett par timmar efter att vi lämnat Stockholm checkade vi in på Hotel Palace som låg i området Kurfürstendamm alldeles brevid Zoot. Berlin bjöd på härligt höstväder, i solen var det riktigt skönt och och den där riktiga kylan som nått oss uppe i norr hade inte riktigt intagit norra Tyskland.

Efter lite lunch ute på stan vandrade vi bort till nummerlappsutdelningen som höll till på en gigantisk stor sportaffär och fick som brukligt i Tyskland våra Finisher-tröjor redan innan vi sprungit. Stort plus för tröjan, riktigt snygg som kommer användas flitigt.

Posering med nummerlapparna som stördes av en dragspelande man som inte riktigt fattade att han var i vägen tills reseledare Jonas rött ifrån på barsk tyska.

Efter nummerlappsutdelningen gick vi tillbaka till hotellet för lite ledig tid. Några av oss stack ut på en liten sightseeing jogg för att spana in stan lite närmare men också för att kolla in delar av bansträckningen. Vi sprang längs med Tiergarten upp till Brandenburger Tor, stannade till och kollade in minnesplatsen för Förintelsen innan vi joggade vidare med Brandbenburger Tor bakom oss, samma gata som målrakan på Berlin Marathon. Fick lite flashbacks till för två veckor sen, känslan jag hade just där då blev lite overvädligande. På hemvägen sprang vi genom Zoot och spanade in diverse djur. Den stora frågan som vi aldrig fick nåt svar på under helgen var om det var en Kamel eller Gnu som stirrade konstigt på oss i våra löparkläder när vi gjorde intrång på deras mark. Vad säger ni Josefine och Sanna? Jag röstar på att det var en hjort i alla fall. 

7km jogg i lugn fart kändes bra, känslan var att benen var pigga och fräscha. Det sjukaste under hela helgen inträffade när vi kom springandes med längs Tiergartan och Frida helt plöstligt får syn på sin mormor från Gävle som kommer gåendes mot oss. Weird.

Efter en skön dusch och lite vila begav vi oss ut för att äta. Camilla hade bokat en restaurang som krävde en promenad på 20min men det var det värt. Fantastiskt god entrecote, riktigt mör och fin och perfekt stekt. Coach LG var även han nöjd trots att han tog sin well-done som sig bör hemma i Norrland. En intensiv dag avslutades på hotellet i baren med en öl och skönt snack.


Race day började med frukost vid halv nio tiden som får 6 pretzels av 5 möjliga. Bästa frukostbuffén jag vart med om. Ett stort plus för kocken som stod och stekte omeletten på begäran precis som man ville ha den. Åt på tok för mycket och avslutade med en stor portion choklad- och äpplekaka. Kände efteråt att det här kommer jag få ångra under loppet.

Strax före 11-tiden åkte vi ut till startområdet. Det var rätt mycket folk som trängdes där men vi hade lyxen att få hålla till i Asics VIP tält innen på startområdet, kändes riktigt lyxigt; fullt med vatten, läsk, sportdryck, mackor, tilltugg och det viktigaste, ett tält för att hålla sig varm och lämna överdragskläderna. Stod och trängdes inne i tältet med massa tunna afrikaner som nog undrade vem jag.

Efter några kilometers uppjogg och stegringar så var det dags. Jag, Frida och Josefine startade i den första gruppen. Trängde mig fram ganska långt fram och fick en bra position. Känslan under hela veckan har vart att kroppen i allmänhet och vaden i synnerhet återhämtat sig riktigt bra. Hade inte satt upp nån måltid inför loppet utan ville testa att springa på bra med en bra känsla och förhoppningsvis komma in på under 39min. Josefine skulle testa att gå för sub37 så min plan var att på bästa gentlemannamässiga sätt ta rygg på henne så länge jag orkade.


När startskottet ljöd tänkte jag bara på att hålla mig lugn och inte dras med i nån tjurrusning. Första 4km bestod av en enda lång och flack raksträcka, dock med kraftig motvind som var betydligt jobbigare än jag trott. Klockan pep efter en kilometer och visade 3.38. Perfekt öppning men besvärades av den kraftiga vinden, hittade dock ganska snabbt e bra klunga som jag gömde mig i och fick lite skydd. Strax efter sprang jag förbi Frida och blev riktigt förvånad när jag gick om henne, hade inte riktigt trott att jag skulle hänga med i henne eller Josefines tempo.

Efter ytterligare en kilometer var Josefine ikapp klungan jag låg och gömde mig i och tänkte att det var perfekt, för då kunde jag sluta titta på klockan och följa henne. Efter ett tag ökade klungan farten lite och jag valde att inte hänga på, ville försöka springa med en bra känsla utan att stumna helt och med facit i han var det ett bra beslut, fortfarande höll jag jämn fart. Efter ganska exakt 4km kom en skarp högersväng och äntligen försvann motvinden, den kalla skuggan och istället möttes man av sol och vindstilla. Fick en liten kick av det, passerade lite senare 5km på 18.48 med en riktigt bra känsla.

Nu väntade dom kritiskt jobbiga 6-8km som alltid är fruktansvärda på millopp och jag ställde in mig på att jag skulle få slita ordentligt. Men det blev aldrig riktigt jobbigt, det kändes som nerförsbacke hela tiden, såg i ögonvrån att jag höll 3.40-fart utan att det kändes sådär jättejobbigt och dessutom sprang jag förbi en snabb kenyanska med startnummer 4 som måste ha fått soppatorsk, det gav en liten boost. Efter ett tag kom vi in i Zoot med några knixiga svängar ä, blev omsprungen av en del folk men valde att inte försöka hänga på. Strax efter fick jag syn på Josefines rygg några hundra meter framför mig, tänkte att om hon fixar sub37 så kommer jag komma in på en riktigt bra tid om jag bara lyckas hålla ihop sista biten.

Fick massa energi av dom positiva tankarna ich bestämde mig för att jaga ikapp henne och lägga mig i rygg igen. Med knappt 2km kvar var jag precis bakom, märkte att hon tappade lite för jag hade inte ökat farten nämnvärt. Gick förbi henne och hoppades att hon skulle kunna klamra sig fast bakom mig sista kilometern för jag kände mig riktigt fräsch och förstod att jag inte skulle tappa speciellt mycket. Hade ingen koll på sluttiden så istället för att forcera som brukligt sista biten låg jag kvar i samma fart med samma känsla, vinkade till coach LG som stod å skrek strax före mål och kollade på klockan först sista 50m. Passerade mållinjen på 37.04 och några sekunder senare kom Josefine in. 

Jag kände mig så jävla nöjd med mitt lopp där och då, har alltid intalat mig själv att milen inte är min grej men idag lyckades jag springa med en riktigt bra känsla och dessutom med en negativ split, andra halvan gick 30s snabbare. Det blev ett oväntat PB efter ett skadefyllt senaste halvår, det säger kanske mer om att mitt tidigare pers inte var särskilt bra snarare än att jag gjorde årets lopp idag men fan vad skönt att få avsluta med flaggan i topp.


Nån halvminut senare kom Frida in som inte hade sin dag idag men sprang på riktigt bra trots allt. Tillsammans väntade vi in först Sanna som också sprang in på nytt PB och till slut kämpen Marcus som fått problem med höften ganska tidigt men ändå krigade på ända in i kaklet.

Coach LG hade stenkoll på hela teamet där ute.


När vi alla gått i mål, samlat oss och fått i oss lite energi i VIP tältet och snackat igenom loppet tog vi oss till hotellet för en snabb dusch och utcheckning innan en taxi hämtade oss för transport till flygplatsen. Där firades dagens prestationer med Currywurst och Weissbiet innan vi äntrade Air Berlin för att ta oss hem till Sverige.

Jag är otroligt glad övet att ha fått vara en del i detta så det är med stort vemod som jag konstaterar att det är över. Det har vart så förbaskat kul och trots att vi inte setts sådär jättemycket IRL så känns det som om vi känner varandra utan och innan och sammanhållningen i gruppen har vart helt fantastisk. Vi är rätt olika men har kompletterat varandra på ett sätt som gjort att dynamiken i gruppen har blivit helt fantastisk.

Nu ska jag smälta alla intryck på tåget hem till Sundsvall men håll utkik på runnersworlds hemsida imorn…säger inte mer än så just nu.

/Hörs

Nr 7 ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Maxa din löpning. Höstens bästa träningsupplägg
  • Test: 9 nya kolfiberskor!
  • Mot myren! Löpträning som ger resultat
  • Allergi? Så vet du om du har det
  • Epidemiolog Anders Wallensten brinner för löpning
  • Trotsa Covid-19. Träna säkert i höst
  • 8 veckors vila är ok!

 

Bli plusmedlem nu
Antal kommentarer: 2

Sanna Bryngelsson

Jag tror att det var en Kamel 😉


Anders Larvia

Tack för det MB och Gunnar, det värmer. Vi får väl se om RW vill ha mig kvar här, tills dess fortsätter jag rapportera. Säsongen är ju inte slut än, nu väntar Vintermaran 🙂



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Breaking News:


Vänstervaden som strulat i ett par veckor håller för löpning. Berlin, here I come! Förra veckans vila har gjort underverk för den här sargade kroppen. Inte nog med att vaden verkat återhämta sig, även höft, rumpa och knän känns som nya. Så här hel och fräsch i kroppen har jag inte känt mig på flera år. I måndags hade jag initialt tänkt att testa 30min jogg varvat med gång på naprapatens order men det slutade med 11km löpning. Förvisso i tjockisfart men ändå, vaden höll. Kände redan innan när jag gjorde tåhävningar att smärtan och ömheten var borta sen flera dagar så det kändes aldrig som nån större fara. Är mest nöjd med att jag behärskade mig till att ”bara” springa 11km.

Igår ville jag testa att belasta den i lite högre fart, det blev 15km i 4.30-fart och den kändes fortfarande bra. Lite trött och stum jämfört höger men aldrig nån fara. Pulsmässigt låg jag dessutom lägre än vad jag brukar, verkar i alla fall inte ha tappat flåset. Imorn väntar det slutgiltiga testet, att belasta vaden i tävlingsfart. Om det håller så kommer jag försöka trycka på i Berlin på söndag. Räknar inte med nån monstertid men om morgondagens test går som planerat så borde skamgränsen sub40 inte vara omöjlig. Har inte bommat det sen jag började springa på riktigt trots dålig form och diverse skavanker tidigare och planerar inte att göra det nu på söndag heller (förutsatt att vaden håller imorn). 

Det ska bli skitkul att åka till Berlin igen trots att jag nyss var där men samtidigt lite vemodigt, det blir ju sista natten med gänget, sen är det slut med Team Asics Go Run It. Över. Finito. En viss tomhet kommer säkerligen att infinna sig efteråt. Det här året har bara sagt swish. Nya löparutamningar kommer alltid att stå för dörren men hela den här grejen har vart så otroligt kul, lärorik och utvecklande. Jag upptäcker att jag funderar och reflekterar kring min löpning på ett helt annat sätt jämfört med innan och förhoppningsvis har det gjort mig till en bättre löpare. Jag som avskyr trail skulle själv aldrig ha kommit på tanken att springa Ultravasan, så tack Team Asics Go Run It för det ultimata löpupplevelsen nere i Dalarna och för att jag till slut fick till en bra mara även i Stockholm efter flera försök.

Men än är det inte slut, först ska vi till Berlin och springa skiten ur Tyskland och dessutom ha förbannat kul. Det ska bli myggfritt även i Berlin till helgen, 3 grader typ, men är det millopp så är det splits och linne som gäller oavsett temperatur. Och ska man till Europas hippaste stad går vinterjackan fetbort även fast termometern säger det. Berlin kräver skinnpaj, boots och tighta jeans. Frågor på det? Efter Berlin har jag i alla fall siktet inställt på Vintermaran i början på november, efter alla skador det senaste halvåret vill jag avsluta säsongen med flaggan i topp, eller åtminstone med att få springa en mara och känna att jag gav allt, PB eller inte. Sen kan jag ta säsongsvila med gott samvete och börja planera för kommande utmaningar.

/Hörs

Dagens låt: Millopp i Berlin kräver hipp musik som uppladdning. Mew till exempel. Dom är hippa. Trots att dom är danskar.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Varm och rund yoga


Jag älskar värmeyoga, ni vet en sådan där svettfabrik på 40 grader där svetten dryper redan efter ett par minuter och man blir mjukare än någonsin tidigare. Jag hade lyxen att gå på sådan yoga igår. På en fantastisk yogastudio här i Stockholm som heter DuCalme. Instruktör för dagen var Kim Melander, kvinnan som tog bikramyoga till Sverige. Aporpå bikramyoga. Jag gillar det, verkligen. Men det känns också lite som en militärexercis. Det är en väldigt fyrkantig yogaform där allt ska vara som det ska, inte så mycket känna sig fram.

Yogan jag fick testa igår var en ny yogaform som heter Fierce Grace. Det skiljer sig från bikramyoga på flera sätt. Det är nästan lika varmt, men kanske snarare 38 grader än 40. Det är 90 minuter långt. Men det är inte alls lika fyrkantigt, utan snarare rund. Det är en mjuk yogaform där man får anpassa efter sig själv och känna sig för lite. Passar mig jättebra.

Oh, så smidiga vi ser ut. Och sicken bruna lår jag har! Mmmm…

Jag ger Fierce Grace mellan fyra och fem av fem yogapoäng. Helt jädra underbart! Och varmt. Och vi fick yoga på yogahanddukar från Lorna Jane. Om du brukar halka på din yogamatta med fötterna eller händerna är det här din grej! Halkade ta mig tusan inte en millimeter, och jag brukar ändå segla runt på min matta så fort jag svettas lite. Top notch helt enkelt.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Det här med kost


För ganska exakt en vecka sen korsade jag mållinjen i Berlin. Sen dess har jag inte tagit ett löpsteg. Har vilat en hel vecka från löpningen och gett vaden tid att läka. Den här gången har det faktiskt inte vart speciellt svårt att hålla sig ifrån löpningen, inte som i somras då jag hela tiden envisades med att testspringa och åkte på bakslag efter bakslag. Känner mig otroligt duktig över att äntligen ha insett vikten av att lyssna på kroppen men mest över att jag inte stressar upp mig. Nålbehandlingen gjorde verkligen mirakel, har kännt mig bra sen i torsdags men har lyckats stått emot impulserna att sticka ut och testa den, istället har jag gjort precis så som naprapaten sa; vilat, rehabat, alternativtränat och väntat med löpningen tills nästa vecka. 

Det jobbigaste med att inte träna är helt klart kostvanorna som måste planeras noggrannare. Sen jag började springa mycket har jag inte riktigt brytt mig om vad jag äter, har aldrig reflekterat över kosten som en faktor för framgång. Mat har vart bränsle för att orka träna. Kommer inte ens ihåg när jag senast köpte en grönsak eller frukt på affärn. Det har blivit rätt mycket pasta, potatis, bröd, godis och chips de senaste åren. Kalorier som kalorier, de ska ju ändå förbrännas. Men det har blivit uppenbart att den inställningen inte riktigt funkar längre. Även fast jag springer 14 mil i veckan så har jag insett att jag inte längre kan äta vad jag vill. Åldern börjar ta ut sin rätt. Den här veckan har vart ”hemsk”. Jag äter pasta minst fem dagar i veckan, gärna med mycket grädde och parmegiano-reggiano. Det har jag inte kunnat göra nu. Istället har det blivit en omelett på 3 ägg till middag varje dag. Fruktansvärt tråkigt. Men vill man springa fort är det ju en fördel att vara smal. Dessutom är man ju lite fåfäng. Jeansen ska sitta tight och skjortorna vara slimfit, då funkar det inte med ölmage och lovehandles. 

Även fast jag vart noggrannare med kaloriintaget än vanligt den här veckan och verkligen tänkt till tycker jag det är viktigt att inte låta det begränsa en, det får inte gå till överdrift. I fredags var jag på basket, Norrlandsderby mellan Dragons och Umeå i basketligan och innan matchen gick vi på nyöppnade Brasseri Verket här i stan och åt burgare och drack öl. Samma sak igår; Norrlandsderby i Allsvenskan mellan GIF och Gefle och efter matchebn middag och ett par öl ute på stan. Sånt måste man få unna sig. Som elit kanske man inte kan göra det varje dag men vi motionärer kan definitivt göra det utan att det påverkar våra resultat nämnvärt. Överallt läser man hur man ska äta när man tränar för att maximera sin träning, men hur kul låter det att bara käka grönsaker och dricka proteinshakes. Jag har alltid tänkt att det inte är värt det. Halva grejen med att träna är ju att man verkligen kan tillåta sig själv att äta mer av sånt som är gott.

Så länge jag håller vikten och känner att jag blir en bättre löpare så tänker jag inte begränsa mig till att börja äta på ett visst sätt. Däremot har jag ändå börjat fundera på om en mer varierad kost kanske kunde vara nåt att testa åtminstone. Typ börja käka mer grönsaker och frukt och mindre pasta och vitt bröd. Mer fisk och mindre kött. Dra ner lite på allt godis. En annan tanke som jag haft ett tag är att gå ner i vikt för att bli lättare och i längden snabbare. Men det är ju skillnad på att hålla vikten och gå ner i vikt, vet inte riktigt om jag är beredd just nu att göra den uppoffringen. 5kg mindre skulle säkert göra nån minut på maran men definitivt innebära slutet på chips och öl på ett tag. 2.48.48 på maran lockar extremt mycket. Kanske är det 5kg som är skillnaden….

Först och främst ska jag se till å bli frisk så jag över huvudtaget kan springa innan jag fattar nåt sånt beslut. Men jag räknar med att min vad ska vara okej lagom till Berlin. Sen får vi se hur pass bra den hinner bli och hur mycket jag vågar belasta den. Ser verkligen fram emot helgens Berlinresa, ska bli riktigt kul att träffa dom andra igen och få hänga tillsammans i Berlin. Förhoppningsvis kommer dom slakta sina gamla PB:n.

/Hörs

Dagens låt: känner mig hoppfull igen, då funkar det inte med deppig tycka-synd-om-sig-själv-musik, då behövs lite positivare toner, tex Doobie Brothers.

 


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Våga böja dig bakåt


Ja, jag har varit på yoga igen. Jag inser att det är exakt vad min rygg behöver, så det blir nog yoga en gång i veckan från och med nu om inget annat kommer emellan. En sak jag inser när jag går på yoga är att jag böjer ryggen bakåt på tok för lite. Lyssna nu alla som har ont i ryggen. Hallå!

När vi har ont eller är trötta i ryggen, vad gör vi då? Jo, många av oss ställer oss med händerna på knäna och krummar upp ryggen för att sträcka ut den. Åååååhhhh, det känns ju så bra. Du kanske till och mer roterar lite från sida till sida. Men så här är det: din rygg ska fungera åt fler håll än ett. Du ska kunna böja den framåt, bakåt, åt sidorna och rotera den. Och jag tror att den mest bortglömda riktningen är bakåt, att våga svanka och sträcka oss bakåt. Nej, det är inte lika skönt för många som att krumma ryggen, men vet du vad – det är för att ryggen inte är van vid att göra så.Det känns stelt att lägga sig där och att ta sig ur positionen ska vi inte tala om. Man känner sig hundra år gammal, tro mig jag vet.

Men testa själv. Börja försiktigt. Ligg på mage och håll upp dig på armbågarna. Slappna av. Känns det i ländryggen, testa att spänna rumpan, och funkar inte det håll överkroppen lite lägre så att du minskar svanken. Glöm inte att andas. Ligg så i någon minut eller ännu hellre längre. Slappna sedan av i barnets position eller som det känns bäst för dig.

Mina ryggkörare brukar lindras rejält av att böja mig bakåt. Sedan krummar jag och roterar också, förstås. Men glöm inte bakåtböjningen.

Over and out!


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Onsdagstankar


Sådär. Då har man vart hos naprapaten igen för femtioelfte gången sen i somras. Tusenlapparna bara flyger iväg. Samtidigt är det svårt att sätta en prislapp på vad det är värt att inte ha ont och kunna träna så som man vill. Just nu får det kosta vad det kostar, vill bara bli hel igen.

Vaden var rejält stel i måndags efter maran men ändå lite bättre än befarat. Visste hela tiden att det var lite av rysk roulette att springa hela Berlin Marathon med en taskig vad och ställde mentalt in huvudet på det värsta. Planet hem från Berlin var såklart rejält försenat, hade 10min på mig att ta mig från Terminal 2 till Sky City så första testet blev att småspringa för att hinna med tåget och det gick även om det inte kändes helt bra. Igår kändes dock vaden helt okej och kunde gå som vanligt utan att känna av den. Det kan jag inte göra nu efter att ha vart hos naprapaten. Han gick på med nålar och den smärtan var en ny bekantskap som jag helst hade vart utan. Just nu känns det som om jag har sprungit 10 mil + att nån har sparkat mig hårt på vaden med stålhetta direkt efter, en bieffekt av nålarna som kommer sitta i 24 timmar, men på nåt konstigt sätt känns det ändå bra nu efteråt. Det positiva är att han gav mig goda chanser att kunna springa Asics Grand 10 nästa helg. Fick order om att vila ett par dagar nu och sen köra igång med cykel till helgen kombinerat med rehab och hopprep och framåt nästa vecka börja småjogga. Det kommer förmodligen bli personsämsta även på milen om jag hinner bli bra men skitsamma, att kunna springa överhuvudtaget är prio ett.

Så mycket skadebekymmer som jag haft i år har jag aldrig vart i närheten av tidigare. Har funderat mycket och länge på vad det kan bero på och om det är värt att hela tiden ha ont eller vara trasig. En naturlig förklaring kan såklart vara åldern, kroppen är inte 20 längre men samtidigt har jag svårt å tro att det skulle vara den enda förklaringen. Jag är i betydligt bättre fysisk form nu än för 10 år sen och 33 år är ju rena rama ungdomen i löparsammanhang. Jag har inte ökat mängden nämnvärt heller utan det enda jag kan tänka mig är att det har blivit mer fart- och intervallpass i år jämfört med tidigare och jag vet av erfarenhet att det sliter mer än volym på min kropp. Jag har inga problem med att springa 14 mil distans en vecka, 2-3 pass per vecka i tävling/överfart med mindre veckomängd sliter däremot mycket mer. Det är nånting att ta med sig framöver.

Är det värt det? Det enkla svaret är ja. Vill man bli bättre så kostar det, då måste man vara beredd på att ofta ligga på gränsen till vad kroppen klarar av, oavsett om man är elit eller motionär, och särskilt för oss motionärer kan det vara svårt att balansera på den där hårfina gränsen. Helt plötsligt har man klivit över den och då säger det pang nånstans. Jag har fortfarande en lika stark drivkraft nu som tidigare att nån gång i livet springa maran på 2.48.48 och så länge den drivkraften fortfarande finns kommer svaret alltid att vara ja, det är värt det. Därmed inte sagt att jag är otroligt less på min kropp just nu och ofta tänker att det vore befriande att lägga ner allt det här och istället nöja sig med att springa 7-8km ett par gånger i veckan bara för att det är skönt att röra på sig.

Om kroppen mirakulöst nog skulle återhämta sig rekordsnabbt så är jag lite sugen på att springa ytterligare en mara det här året. Inte för att persa utan mer för att jag längtar efter den där underbara känslan att korsa mållinjen och känna att man har gett allt i 4,2 mil. Den infann sig inte riktigt i söndags, det kändes mer som ett lite längre långpass. Vintermaran i november lockar lite. Men inte om priset är att jag går sönder igen. Först och främst ska jag se till att bli hel igen, kunna springa i Berlin nästa helg och sen kan jag börja fundera i dom banorna. Den som lever får se…

/Hörs

Dagens låt: den här snubben förtjänar att hypas. Gillar man Bon Iver så kommer man älska Dustin Tebbutt. Perfekt musik för en mörk höstkväll när man vill tycka lite synd om sig själv.

 


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in