Förberedelse för ökenlöpning (2)

Taggiga kaktusar, stekhet sand, salt i skorna (ja, vad vet jag, jag har aldrig sprungit genom en saltöken); hur förbereder man sig bäst?

Med 10x400m i härligt duggregn några grader över noll på Stadion förstås!  – inklusive snöhinder.

Det var inte lönt propsa på innerbana ens när man stånkat sig förbi skidlöparna i spåren bredvid. Verkade f ö inte vara något värstingglid idag – mer åt vattenskidåning i motvind.

Det blev därmed aningens mer än 10×400 m. Två banor ut och harvande i bana tre. 4 meter extra per varv? Någon?

Tider tänker jag inte ens nämna.

Tjohej, öknen, här kommer jag. Ser fram emot att grillas!

---

Det började bra. Titt genom förmiddagsfönstret. Men kolla, ingen snö! Sedan kom farmoder och plockade upp son för vidare transport till Sergel och filmen Frost. Farmodern hade t o m köpt med sig en påse godis som de kunde ha under filmen. Sonen tittade dock kritiskt på påsen (antagligen för evigt förstörd av  Kalle och Chokladfabriken) och sa: – Jag har egna pengar, farmor.

Där fick man rycka in och medla.

Iväg kom de i alla fall, och nu fick jag springa. Ut på Valhallavägen, och rullade nerför mot Gärdet.  Fåglar kvittrade, ”de evår, de evår, de evår” ….  möjligen önsketänkande från min sida, eller vintervax i öronen.  Men absolut ljusare ute, och fast grepp under fötterna.

Men när jag vände ute vid Blockhusudden upptäckte jag att det var motvind. Rätt bra med motvind. Och där fanns ingen kräm. Låren var plötsligt som bly. Hela kroppen kändes som bly. Är det ålderdomen som plötsligt slagit till? Eller?  Åt två semlor till lunch i förrgår. Tyckte kroppen behövde det då. Så kallad mandelmassage. Kunde det vara det? Sitter semlor i så länge?

Men det är som det är. Vissa dagar blir löpningen bara sk-t. Löpning är verkligen ingen sport för glidare. Man måste tugga taggtråd ibland. Kan dock inte säga att jag gillar smaken. Har nog aldrig vant mig vid smaken.

Men stor tröst i resan till Indien på onsdag. Det lär väl inte gå lättare där, men kommer i  fall bli annorlunda. Mycket annorlunda. Minst plus 30 C annorlunda.

Den stora frågan nu är förstås: var har jag lagt solkrämen?

To be continued …

---

Åhej, nu ska man ut och svira i Dholavira!

http://runtherann.com/

Hastigt och lustigt, ska också inflikas. Det här visste jag inte förra veckan. Bara jag nu hinner få visum i tid.

Än en gång Indien. Saltöknar, vilda antiloper, farliga ormar, vad mer kan en löpare utan gränser begära? I registeringsansökan till loppet måste man också ange blodgrupp. Så, kanske blodtörstiga tigrar också?

Men vad har jag för blodgrupp? AB nånting, plus eller minus? Gå till doktorn, gå. Gillar inte sprutor. Lite blödig där. Men vill man springa långtbortfrånstan, får man inte tveka. Stick, bara stick.

Fortsättning följer ….

---

Fast först På Spåret.

Stockholm C – Linköping – buss till Västervik. Där ska Sven Yrvind hämta upp oss, d v s RW:s reportageteam, undertecknad och fotograf Luca Mara.

Sven Yrvind är en seglarlegend. Han har rundat Kap Horn i en sex meter lång segelbåt. La ut från Brännö och seglade på. Det är med Sven vi ska drömma oss till havs.

Nu löptränar Sven för att komma i form inför en framtida seglats jorden runt. 600 dagar i en ännu mindre båt än den han rundade Kap Horn med. Rune Larsson coachar honom med löpträningen.

Sven konstruerar sina båtar själv, ritar och bygger dom. I grunden är han filosof. Livsprojektet är att finna systemet som ligger till grund för hur allting fungerar.

Vårt uppdrag är bl a att att fråga om han har hittat det där systemet. Och om man i så fall kan applicera det på t ex löpträning.

Här är båten Sven seglade över Atlanten med, till Kanada. Det tog 46 dagar.

Mer om detta i RW no 3.

Nu kommer kaffe, SJ-kaffe. Kanske också med dopp?

---

Vaknade lätt stelbent, ja rätt stel överlag i kroppen om jag ska vara ärlig, börjar alltmer likna en gammal Volvo 245:a, 33 km löpning försvinner inte hursomhelst över en natt, man måste tjåka och köra lite på tomgång för att få oljan att börja cirkulera, men så när motorblocket närmat sig 37 C och tanken fyllts med kaffe, så började det nästan spritta i benen. Eller, det ryckte i alla fall lite, och det var inte kramp.

Så, varför inte? Mot Sveriges bästa lekplats för vuxna:

Det var väl inte riktigt lika mycket publik i morse som när bilden här togs, faktiskt var det inte en kotte på läktarna (vad gör folk egentligen på trettondagsmorgnarna?) men en kvinna och två män intervallade i alla fall runt banan.

Jag körde några hoppsasteg och några knäuppdragningar och kände mig rätt stolt över denna ansats till löpskolning, tills jag hörde någon svära på engelska bakom mig; jag var tydligen i vägen. Det vill säga, jag låg i innerkant, och det ska man förstås inte göra när man värmer upp, men det var alltså inte direkt trångt på Stadion i morse. Någon var visst på seriöst löphumör.

När sprang jag 400ingar sist? Det var definitivt inte i år. Inte förra året heller. Några 600ingar på Öland, annars bara längre intervall (2000). Ganska mycket simning också, men det hör ju inte hit.

Jag körde 10×400. De första nio tittade jag inte på klockan. Kändes inte som jag behövde det. Varv sju blev dock rätt ansträngande, där drog man pluggarna ur öronen som hrn Klingberg i bloggen bredvid brukar uttrycka sig när det drar ihop sig till allvar. Då hörde jag den seriöse (möjligen grinige) engelsmannen komma upp i rygg. Det gick ju inte an att släppa förbi honom … i alla fall skulle jag sälja mig dyrt. Det var pellen i botten och munnen på vid gavel och efter 400 m exakt vek jag generöst av till bana två för att ge plats och lät med kroppspräket förstå att jag hade massor av krut kvar (ett ganska lögnaktigt kroppspråk måste erkännas, kändes som om kardanaxeln gått i vred)  men nu var det alltså 400ingar som jag bestämt mig för att köra. Att bli äldre är inte samma sak som att bli vuxen, om nu någon trodde det.

Efter varv sju kände jag mig ungefär såhär:

Varv åtta kändes sen som uppförsbacke hela vägen – men det var helt ok, jag hade ju ryggen fri.

Kändes nödvändigt att klocka sista varvet för att i alla fall få något begrepp om tiden, blev höga 82, och så mycket mer kan man nog inte begära av en rostig 245:a så här i början av säsongen.

---