Blogg

Glad påsk


”Baby run, cut a path across the blue skies. Straight in a straight line, you can’t get here fast enough. Find a truck and fire it up, lean on the gas and off the clucth. Leave Dallas in a dust I need you in a rush, so baby run” (George Strait)

Påsklov. 11 dagars ledighet. Smaka på den! Bara vi som jobbar som lärare kan förstå innebörden av ett stundande lov. Overkligt på nåt sätt. Det är som att trycka på pause knappen på fjärrkontrollen, under 1 1/2 vecka stannar vardagen upp, man går in i en liten bubbla och när man sen kommer tillbaka innanför skolans väggar är det som om den där bubblan aldrig existerat. Men det är skönt så länge det varar, en av få fördelar med läraryrket. Och till alla som gärna raljerar över att lärare har det så förbannat bra med alla lov så vill jag bara understryka att vi jobbar 45h per vecka och således jobbar in all den tid vi är lediga. Om man vänder på det så är det faktiskt ganska synd om oss; att alltid vara hänvisade till att semestra samma perioder år efter år när dessutom alla resebolag höjer priserna dubbelt upp. Det är synd om oss eftersom vi aldrig kan ta en semesterdag eller vecka för den delen när på året vi känner för det. Att vara marathonlöpare och lärare kräver en förstående chef, det är ju sällan som de stora marathonloppen ligger på våra svenska lovdagar.

Jag har dragit till Ume, Norrlands riktiga huvudstad, för att fira påsken. Eller rättare sagt Obbola. Sundsvallsbor vill gärna stolt tala om att Sundsvall är Norrlands huvudstad, alla vi umebor vet att Umeå är Norrlands egentliga huvudstad och skrattar mest åt det. Idag sprang jag tusingar, åtta st till antalet. Planen var egentligen tio men stumnade mot slutet så till den grad att jag hade svårt att hålla styrfart. Och ingenting har jag att skylla på. Möjligen att måndagens långpanna, som gick lite för fort, fortfarande satt kvar. Det börjar bli lite oroväckande hur tung och seg kroppen känns i lite högre farter så här tätt inpå tävling när den borde kännas lätt. Känslan när benen stumnade idag var en flashback till New York Marathon i höstas. Hjärnan vill men kroppen lyder inte. Plötsligt var jag tillbaka i Central Park där jag blev stående med ett par hundra meter kvar till mållinjen utan att kunna ta ett steg varken framåt eller bakåt.

Lovet ska ägnas åt att lyssna på musik och upptäcka ny musik. Inte slentrianmässigt utan verkligen lyssna såsom man gjorde förr. Sätta sig i soffan, stänga ute allt annat och ägna musiken all uppmärksamhet, från första till sista spår. Gärna med lurar. AKG såklart. Darius Rucker har släppt en ny skiva, förbannat bra, om man gillar country. Sen har vi Lonely Robot, ett nytt projekt från John Mitchell (It Bites, Kino, Arena) som är jäkligt spännande, modern neo-prog. Mark Knopflers nya kommer lätt hamna på top10 i år, nya Toto har börjat sätta sig med kräver nog ett par varv till, Care of Night vinner bästa melodiösa rockplatta so far men Steven Wilsons (Porcupine Tree) nya Hand.cannot.erase sopar banan med allt och alla. 

Hade lite problem med att packa väskan igår. Har lyssnat på många podcasts om löpning senaste tiden och en genomgående trend är att de flesta är rörande överrens om att en av tjusningarna med löpning är dess enkelhet, att allt man behöver är ett par skor och sen är det bara att ge sig ut. Så kan det kanske vara. Själv hade jag dock stora problem med att få min vanliga resväska att räcka till för ett par dagars påskfirande. Skor för distanspass, lätta tävlingsskor för snabba intervaller, lagom lätta skor för långa intervaller, långa tights, korta tights, tunn underställströja, varm underställströja, vindjacka, lager 2 tröja, långärmad t-shirt, vanlig t-shirt, tunna vantar, tjocka vantar, gps klocka, laddare, keps, mössa, buff, löparstrumpor, kompressionsstrumpor samt armvärmare och linne vid eventuell värmebölja. Puh! Ett par skor my ass.

Började fundera på om inte löpningen idag har tagit över stafettpinnen från golf och tennis som statussport i vårt samhälle. Är träning i allmänhet och löpning i synnerhet öppen och inkluderande för alla eller har hälsa och idrottande blivit en klassfråga? Det skulle vara intressant att ingående studera startlistan på tex Stockholm Marathon och jämföra utbildningsnivå, inkomst, jobb etc på alla deltagare….

Ska utveckla dom tankarna i ett annat inlägg nån gång, men nu är det påsk och påsken ska firas på bästa sätt med en sån här:

/Hörs

 

George Strait – Run

 



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Bra form


Hallå där!

Länge sedan jag vet. Haft massor skriva om men inte fått ro nog i själen för summera ihop något läsvärt. När allt går som bäst känns det som tid för reflektion är begränsat. Man hamnar i någon form av positiv eufori och de tillfällen man vill sätta sig ner för en lugn stund är lätt räknade.

I skrivande stund sitter jag på ett plan ner till Sydfrankrike. Detta är min första dag av en månads pappaledighet. Mina barn är nu nästan fem respektive sju år så det är på tiden jag avsätter lite mer tid för dem. Känner inte direkt jag försakat dem men då jag jobbar mycket samt tränar en hel del så fick saknaden nog. Dessutom vill jag vara mer delaktig i de dagliga rutinerna med hämta & lämna på dagis & skola. Misstänker det smusslas en hel del om hur lite tid jag spenderar med dem och vilket egoistiskt svin jag måste vara som bara tränar & roar mig. Människor med mindre aktiva liv älskar leta fel hos dem som lyckas pussla ihop tillvaron nog för att hinna med mer än vad de gör. Tappat räkningen för hur ofta jag får frågan ”Hur fan hinner du med allt” ”Är du aldrig hemma” ”Gör du aldrig någonsin något roligt längre”. Det folk inte förstår är att det är ju precis det jag gör. Jag älskar träna & flänga runt. Jag kan inte sitta stilla och dricka alkohol samt ligga bakis är jag sedan länge färdig med. Don´t get me started med Netlix serier, hur många timmar lägger inte folk på sådana och kallar det för kvalitetstid medans mina träningar med vänner är satans påfund?! Kan vi inte bara enas om att vi är alla olika och sluta leta fel på varandra. Vore så mycket enklare….

Tillbaka till träningen.

I mars gick min klubbs årliga träningsresa till Playitas. Vi besöker dock detta blåshål två gånger per säsong men marslägret är ren träning. Resan vi gör dit i april är för köra Challenge Fuerteventura samt för kunna njuta av några lata dagar i solen med familj & vänner. Precis som föregående år är det fokus cykel och open water. Meningslöst som triatlet träna saker som man har tillgång till hemma när man har chansen köra pass som anses exotiskt för en svensk.  Oändligt vägnät med värme, backar, vind och mer vind är man inte bortskämd med som stockholmare. Speciellt inte denna tid på året. Fuerteventura bjuder på de absolut tuffaste förhållandena man kan hitta så nära en fullutrustad träningsresort. Dessutom är har Apollo skräddarsytt upplägget så logistiken kring cykeltransport, hyra, meck m.m. finns på plats. I år blev det ca 55-60 mil cykel denna vecka plus åtskilliga kilometer & mil simning & löpning.

Hade en ambition hålla intensiteten kontrollerad men det gick åt helvete som vanligt. Inte ovanligt jag kom hem från 3-4h cykling med 265-280 watt som snitt. Vi skyller på varandra men Jonas Rodriguez, Joel Evertsson, Richard Bäckström & Björn Andersson är inte fega för haka på när tempot vrids upp. Vi hade alla olika styrkor vilket ledde till att det alltid var nån jävel som kände han hade ”bra ben”. Dock var det alltid så att när vi kände oss starka kom den där eviga B. Andersson och visade oss vilka sopor vi är. På tempot vi körde satte både jag & Joel ”rekord” på 20 mins watt average. Duktigt nöjd med mina 355-360 watt. Det hjälpte dock föga när Björn släppte sina…….430 isch på en mätare som även visar för lite (han väger som jag). För er som inte förstår watt så är det att jämföra med 16 km/h mot 20 km/h i löpning. En helt annan nivå, nästan olika sporter.

Efter en vecka hemma hyfsat bucklig av lägret hittade jag mina ben i måndags. 3×7 km tröskel på cykeln + 3 km löp i 3:40 fart kändes sagolikt. Fick även ur mig 3:37-3:40 resp 3:29-3:33 min/km på gårdagens intervall pass 2×3 + 2×2 km (200 joggvila). Lyckas jag bara simma mycket nu närmaste veckorna så hoppas jag Cannes Triathlon den 19:e april samt Challenge Fuerte 25:e april kommer gå fort. Fick en uppenbarelse i Dubai att man kan pressa sig mer än man tror på löpet under en halv ironman. Låt oss hoppas det inte var en ”one hit wonder”?!

Nelker



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

”In i dimman” eller ”När träningssvackan kom till byn”


Jaha. En träningssvacka. De är inte så frekvent förekommande, men de kommer ibland. Alltid lika ovälkomna, alltid lika trista att handskas med. Det brukar börja med ett dåligt pass. Ett pass där jag känner mig svag, tung och osmidig. Jag hade ett sådant pass förra veckan när jag skulle göra saker i ringarna som jag helt enkelt inte hanterade.

Det dåliga passet följs av en obehagskänsla. En knipande känsla i magen när jag ska iväg till träningen. En känsla av att jag inte vill gå dit. Jag vill inte gå till gymmet och känna mig svag.

Men tro inte att jag hoppar över pass. En träningssvacka för mig betyder inte att jag tränar mindre. Jag fortsätter att köra mina pass, men det är som att det där sista lilla extra saknas. Det där jävlar anammat. Det är som på bilden – en grå dimma över allt som har med träningen att göra. Jag kör det jag ska, men inget mer.

Jag vet att det kommer att gå över. Plötsligt kör jag ett pass och känner mig oövervinnerlig, stark och lycklig. Det är bara att köra på tills det passet kommer.

Jag har bokat in mig på en muscle up-workshop 11 april, så jag hoppas att det släpper då, om inte förr.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Running Wild


”One day we’re gonna look back at this and laugh, baby. One day we’re gonna say we grew up too fast, baby/…/Cause I’m running wild” (Jules Larson)

Gårdagens fiasko är ett minne blott; historia, en parentes. Blickar framåt och lägger det till handlingarna. ”Jag backar bara när jag tar sats” som boxaren Mikaela Lauren skulle ha sagt. Mindre än två veckor kvar nu till Rotterdam, nu känns det att det är nära. Känslan och nervositeten dagarna och veckorna innan ett marathon är svår att beskriva. Månader av träning som ska ut ur kroppen vid ett specifikt tillfälle och tusen faktorer som kan gå fel. Idag avverkades sista långpasset. CoachLG kommer säga att jag sprang det alldeles för fort, till mitt försvar kändes benen oförskämt pigga vilket säger det mesta om gårdagens insats.

Långpasset har blivit mitt favoritpass inför denna mara. Främst pga frihetskänslan och alla tankar som flödar utan någon som helst struktur medan man knatar på där längs vägarna, ena studen har man löst den globala finanskrisen bara för att helt tappa tråden och istället förstå lösningen på Fermats stora sats glasklart. Idag var dock ingen sån dag. Idag löste jag varken några världsliga eller matematiska problem. Istället vill jag nu ondgöra mig över några – för oss löpare – irriterande saker som inträffade under dagens pass:

1. Hundar. Eller rättare sagt hundägare. Började ganska omgående med att trampa rakt ner i en stor hög med hundskit, på en sekund gick mina Asics Trainer från att vara gröna till att inte längre vara gröna. Men inte nog med det, åtskilliga hundar springer utan koppel och vill gärna komma och naffsa en i benen. Inte okej! Jag skiter i hur snälla hundarna är. Alla gillar inte hundar. Jag gillar inte hundar. Jag är rädd för hundar. Idag sprang jag förbi en kopplad hund modell större med massa dreggel runt munnen som genast började skälla och gjorde ett utfall som resulterade i att jag tappade balansen och sprang rätt ner i diket på sidan. Inte ett ord från hundägaren. Men mina tights matchade i alla fall färgen på skorna efter besöket i diket.

2. Hejarop. Alla har nog stött på att få höra dom bevingade orden ”Heja, heja” när man springer förbi diverse människor på trottoarer och gångvägar. Små barn eller nån gammal tant som ropar dom orden och verkligen menar det kan rent utav vara fint. Sen finns motsatsen. Kan få hjärnblödning för mindre. Efter ca 7km idag kom jag springandes på Bergsgatan, ett par hundra meter framför mig ser jag en kille i 30-års åldern, byxorna hängandes nere vid knäna, bakåframvänd keps, cool jacka, coola sneakers, säkert en cool snubbe enligt honom själv. Han vänder sig om när han hör mig komma bakom och försöker springa med samtidigt som han ropar ”fortare kan du, såja, heja, heja, snabbare”. Idiot. Kontrade med en fartökning samtidigt som jag mumlade ”håll käften” och vinkade sarkastiskt med handen bakåt. Pucko!

3. S.O.S. (stanna-o-skita) Ser alltid till att göra bort nummer 2 innan jag sticker ut och springer. Det gör nog alla löpare. Idag glömde jag bort det. Hade så bråttom att hinna ut efter jobbet för att slippa regnovädret som enligt prognoserna skulle dra in över oss ikväll så det föll helt bort. Det gör man inte ostraffat. Magpaj efter dryga milen. Det brukar kunna släppa efter ett tag men inte idag. Panik! Och jag som tagit på mig ett par sprillans nya Asics strumpor. Fan! Fan! Hann som tur var till Frasses i Bergsåker och hoppade snabbt in där, men tappade flowet helt efteråt. Jävla skit i dubbel bemärkelse.

Trots alla missöden så blev det till slut ändå ett bra pass. Resten av veckan ser ut enligt följande:

Mån: Långpass 30km
Tis: Distans
Ons: Vila
Tors: 10x1000m
Fre: Distans
Lör: Progressiv distans 60min ner till marafart
Sön: Vila

Exakt hur sista veckan kommer se ut har jag inte riktigt bestämt mer än att att det blir ett par vilodagar, minskad mängd och nåt kort intervallpass för fartkänslans skull. Sen är jag redo för mitt livs lopp!

/Hörs 

Jules Larson – Running wild


Antal kommentarer: 1

Frida Michold

Kan helhjärtat relatera till samtliga irritationsmoment. Så roligt när någon annan sätter ord på det!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Som en sabla bergsget!


Snöskor alltså! Det är ju skiten på vintern. Slår ju skidor varje dag i veckan!

Jag har varit i snön i Jukkasjärvi och sovit i isrum, druckit vargtass ur isglas och åkt spark. Ja, jag har bott på Ishotellet. Det var superfint, och vi fick dessutom en dag av strålande, vindstilla sol på lördagen, så då skulle vi ut och frilufsa tänkte vi. ”Skidor, schmidor”, tänkte jag. ”Nä, nu säger jag ajöss till bakhalt och trassel med smala och långa skidor”. Vi bestämde oss för att hyra snöskor i stället och vilket lyckokast det var! Rätt ut i skogen bara! Först mesade vi omkring lite i skoterspåren, men sen bar det upp på berget, i princip helt obanat. Superskoj! Man var ju som en bergget med sugkoppar under fötterna. Det gick att gå liksom rätt upp utan att halka bakåt, nästan. Så himla kul! Och så himla svettigt. Vi hade lånat overaller på hotellet, men min åkte ner till midjan redan innan vi hade kommit fram till berget och börjat gå uppför. Svettiga och törstiga blev vi. Som tur var fanns det gott om snö man kunde äta på berget. (Senast jag åt snö var på en nyårsnatt i 2000-talets begynnelse, utanför en festlokal i Uppsala, när jag inte orkade stå i kö i baren för att få ett glas vatten… Väldigt ovärdigt att sitta och skyffla i sig snö på trappan i balklänning och klackar. Kändes bättre ute i den rena naturen.)


Nu är jag dock tillbaka i det regntunga Stockholm. Men regntungt eller inte, jag fick börja måndagen med ett tangerat pers i frivändning – wohoo! Jag räknar det som ett nytt pers eftersom det var ungefär 100 gånger snyggare än senast jag tog samma vikt. Då fick jag upp stången, men inte upp på axlarna, så jag fick liksom hålla kvar den och sedan krypa in med kroppen under den. Inte snyggt. Idag small det bara till, tack vare coach Javad som sa åt mig att bli lite arg och inte stå och vänta för länge med händerna på stången, utan bestämma mig när jag står upp och sedan bara gå fram och rycka upp skiten. En bra taktik, visade det sig. Ett steg närmare mot att kunna frivända upp min egen kroppsvikt. Nu hade vi lite ont om tid idag, men annars kan jag nästan lova att det hade blivit ett nytt PR på riktigt.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Premiärmilen – Race Report (uncut version)


Det gick inte som planerat idag. Långt ifrån. Värdelöst skulle man kunna säga. Om det är nån som är nyfiken så blev tiden 38.22. Premiärmilen 2015 blir ytterligare ett lopp att lägga till kategorin ”glömma-bort-och-aldrig-mer-nämna-tiden-lopp”. Den kategorin verkar bara bli större och större för varje år som går. Främst är det millopp som tenderar till att hamna där. 38.22 hade jag ganska exakt efter milen på senaste halvmaran och då kändes kroppen lätt. Det gjorde den inte idag. Redan efter 2km kom första tankarna på att bryta, då är det svårt att göra ett bra lopp. Men vi tar det väl från början…

Vaknade med en okej känsla, sommartiden kändes inte alls i kroppen och det regnade ingenting ute i Solna vid 8-tiden så hoppet om hyffsade förutsättningar började snabbt infinna sig. Frukost, lite slösurfande, obligatoriskt toabesök x2, väderkoll var femte minut och sen var det dags att bege sig. Klädvalet blev inte så svårt som jag trodde. Korta tights, underställströja, t-shirt, vantar och keps. Klart å betalt.

Ovanligt lite folk på tuben ut, kanske avskräckte vädret en del. Att kliva ut från universitetets t-banestation var ingen höjdare. Möttes av snålblåst, lätt duggregn i ansiktet och en ganska dålig känsla som sa att det här kommer bli rätt jobbigt. På den lilla vandringen över universitetsområdet mot starten fick jag lite flashbacks till maradebuten i Stockholm 2012, det där loppet som gått till historien för sitt minst sagt usla och bedrövliga väder. 

Jag och brorsan hoppade in i på universitetet för att slippa stå ute och slängde av oss alla överdragskläder, kortbrallor kändes helt rätt trots allt när man kom ut. Är det lopp så är det. In med grejjerna i förvaringen och sen lite uppvärmning för att inte förfrysa helt. Lyckades positionera mig ganska bra i starten och träffade på några bekanta ansikten bla Gabriel från jogg (kul å träffas), min vapendragare Robert som skulle gå för sub36 och Agnes som höll Sundsvallsfanan högt genom att komma 6:a i damklassen.

Pang så var vi iväg. Första kilometern på millopp brukar alltid kännas lätt, men inte idag. Det var tungt från första metern, särskilt i låren. Klockade den på 3.32 men tappade sen all fart i motvinden och hade inget tryck i benen alls. Hade heller inget pannben att kunna kompensera det med, det var bara allmänt bedrövligt. Ännu bedrövligare var den nya bansträckningen med lera upp till knäna. Överlägset sämst idag. Vid varvningen övervägde jag starkt att kliva av bara för att slippa alltihopa. Bet dock ihop och prövade istället att öka farten lite med håll som resultat. Kul! Sista varvet sket jag fullständigt i tider, nu handlade det bara om att ta sig i mål. Lagom till sista kilometern släppte hållet och mäktade faktiskt med en spurt på upploppet även om det inte var nån särskilt vacker syn.

Mötte upp min Team kompis Sanna i målet som hade sitt roliga framför sig, själv var jag bara glad att ha tagit mig i mål utan att ha brutit. Ser oförskämt glad och pigg ut på bilderna nedan, men bilderna ljuger, sådär glad var jag verkligen inte.

Foto: Jakob Zander

Tog en evighet att hämta ut överdragskläderna, skärpning Premiärmilen, det där måste gå mycket smidigare. Duschen efteråt var magisk, kanske den skönaste duschen det här året. Efteråt pizza med brorsan, hans sambo Karro, min polare Nille och hans sambo Jenny som alla sprungit loppet och var nöjda. Sen väntade en lång bilfärd hem till Svallet där vi möttes av snöfall ju längre norrut vi kom

 

Nä, premiärmilen 2015 gick inte riktigt enligt planerna. 10km är inte min grejj och kommer heller aldrig att bli. Ändå envisas man med att springa millopp, trots allt är det ju ändå rätt coolt med en bra tid på milen. Nån gång kanske man får till det. Eventuellt. Men det blev åtminstone ett bra träningspass. Nu tar jag sats mot Rotterdam Marathon, då jävla ska det springas fort. Marathon, det är min påse!

/Hörs


Antal kommentarer: 1

Sanna Bryngelsson

Grymt jobbat! Det var kallt blåsigt och halt. Härligt att läsa ditt senaste inlägg(30/3).



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*