Hade tänkt springa veckans långpass idag för att ha det avklarat men när jag vaknade imorse visade termometern -19 grader och långpass i det vädret kändes inte särskilt lockande. En stor fördel med att inte följa nåt program är att kunna improvisera efter dagsform och väder och inte känna sig som en slav under ett schema. Jag kör mycket distans och låter dagsformen få bestämma farten. Ibland går det fort, ibland långsamt, vissa gånger lägger jag in fartökningar och andra gånger kör jag pulserande, lite mer fartleksbetonat. Ibland flackt, ibland kuperat. Oavsett vad man kallar passen för så trivs jag med det upplägget, särskilt nu på vintern. Trots att det blir mycket distans så är det inte så enformigt som det låter, jag tycker att jag lyckas få tillräckligt med variation. Men veckans viktigaste pass är ändå långpasset. Jag har nån sorts hatkärlek till det. Det är utan tvekan ett av veckans jobbigare pass, inte så mycket för ansträngningen utan snarare för att det är mentalt jobbigt att springa lugnt och långsamt länge, nästan så att det blir tråkigt och därför gör jag ofta felet att springa dom lite för fort. Nu på vintern är de ännu jobbigare än vanligt, jag blir fortare uttråkad pga underlaget, svär för mig själv och trots att det inte är särskilt jobbigt pulsmässigt så blir det jobbigt pga kyla, snömodd, ishalka och isande vindar. Men jag springer dom pliktroget varje vecka ändå därför att jag tror på att det är det enskilt viktigaste passet (i kombination med mycket mängd) för att bli bra på marathon.
Hur långt är ett långpass egentligen? Ungefär lika långt som ett snöre säger vissa, lika långt som ett rep menar andra. Jag har sen tidigare bestämt mig för att långpass är 30km eller mer. Vet inte riktigt varför. När jag började intressera mig för marathon och satte mig in i löpningens vokabulär fick jag lära mig att alla pass över 90 minuter är långpass. Jag hade en 2:a i kemi men förstod i alla fall så pass mycket att långpassens syfte var att öka antalet kapilärer i musklerna, lära kroppen att använda fett istället för glykogen samt att vänja sig vid långvarig belastning. Det lät ganska enkelt och logiskt. Sen började jag fundera lite mer. Tar glykogenet verkligen slut vid exakt 90 minuter? För alla? Om så är fallet borde man väl rimligen behöva springa ännu längre än 90 minuter för att använda fett och inte stanna vid 90min. Det låter lite godtyckligt, ungefär som att 26p på ett prov är godkänt men 25p är underkänt. Och varför springer vissa långpass på 18km och andra på 38km?
Många menar att det är bättre att mäta långpasset i tid snarare än distans. Jag gör det som sagt inte men jag tycker ändå att det låter rimligt, framförallt eftersom farten då inte blir en lika viktig faktor att ta hänsyn till och det skulle förklara ovanstående diff i längd. Vi är alla olika, har olika förutsättningar, gränser och tränar inför olika distanser. Det som för nån är ett långpass är för andra vanlig distans. I december sprang jag 20st pass på 90min eller mer och med 90min definitionen skulle det då innebära att jag sprang 20st långpass. Det faller ju på sin egen orimlighet. Jag tror det kan finnas en poäng med att inte definiera hur långt ett långpass ska vara med risk för att man psykologiskt anpassar sig till nåt man på förhand bestämt sig för. Tex har jag allt för ofta gett upp vid exakt 30km bara för att jag bestämt mig för att det är ett långpass när jag mycket väl kunnat fortsätta ett tag till. Hur långt ett långpass ska vara är nog upp till var och en, däremot tycker jag att veckans längsta pass är en bättre definition än 90min. Det behöver inte vara lika långt från vecka till vecka, bara att det är det längsta. Men om man tränar specifikt inför tex marathon tror jag ändå att det behöver finnas en undre gräns för hur långa vissa av passen bör vara. Jag har bestämt mig för att mitt längsta pass ska vara lika lång tid som jag tänker springer loppet på, dvs 2.50. Sen ska jag sluta upp med att logga ”korta långpass” också som jag gjorde tidigare. Ett långpass kan ju inte vara kort. Det är som å säga att man är liberalkommunist. Eller elitmotionär.
Trots att det inte blev nåt långpass imorse så har det ändå blivit löpning. Dubbelpass till och med. En timmes morgonjogg i minusgraderna och nu i eftermiddag 20km i min tänkta tävlingsfart på löpband. Det var jobbigare än jag tänkt men å andra sidan ska det vara jobbigt att springa i tävlingsfart, särskilt när formen är kass och benen slitna. Förhoppningsvis går det lättare och lättare allt eftersom. Det är ett av mina nyckelpass som jag tänker springa varje vecka. Och till dig på löpbandet brevid – svaret är Ja, vi tävlade.
Och appropå hur långt ett snöre är, det är ju mer av en filosofisk fråga, men i det här fallet går det att räkna på. Man får inte glömma bort att träna knoppen också, den behöver minst lika mycket träning som kroppen. Jag skänker den fantastiska boken Vad jag pratar om när jag pratar om löpning av Haruki Murakami till den som fixar den snyggaste lösningen på frågan: hur långt är snöret?
(cylindern är 12cm lång och 4cm i omkrets)
Dagens låt: den här skivan har jag missat, har snurrat den konstant de senaste dagarna och den hade lätt tagit sig in på min top10 lista förra året om jag bara hade upptäckt den i tid. Modernt men men ändå retro. Det här är riktig R&B / soul. Usher, Chris Brown och Rihanna är det inte.
