Håll dina nyårslöften för dig själv?

Hade tänkt springa veckans långpass idag för att ha det avklarat men när jag vaknade imorse visade termometern -19 grader och långpass i det vädret kändes inte särskilt lockande. En stor fördel med att inte följa nåt program är att kunna improvisera efter dagsform och väder och inte känna sig som en slav under ett schema. Jag kör mycket distans och låter dagsformen få bestämma farten. Ibland går det fort, ibland långsamt, vissa gånger lägger jag in fartökningar och andra gånger kör jag pulserande, lite mer fartleksbetonat. Ibland flackt, ibland kuperat. Oavsett vad man kallar passen för så trivs jag med det upplägget, särskilt nu på vintern. Trots att det blir mycket distans så är det inte så enformigt som det låter, jag tycker att jag lyckas få tillräckligt med variation. Men veckans viktigaste pass är ändå långpasset. Jag har nån sorts hatkärlek till det. Det är utan tvekan ett av veckans jobbigare pass, inte så mycket för ansträngningen utan snarare för att det är mentalt jobbigt att springa lugnt och långsamt länge, nästan så att det blir tråkigt och därför gör jag ofta felet att springa dom lite för fort. Nu på vintern är de ännu jobbigare än vanligt, jag blir fortare uttråkad pga underlaget, svär för mig själv och trots att det inte är särskilt jobbigt pulsmässigt så blir det jobbigt pga kyla, snömodd, ishalka och isande vindar. Men jag springer dom pliktroget varje vecka ändå därför att jag tror på att det är det enskilt viktigaste passet (i kombination med mycket mängd) för att bli bra på marathon.

Hur långt är ett långpass egentligen? Ungefär lika långt som ett snöre säger vissa, lika långt som ett rep menar andra. Jag har sen tidigare bestämt mig för att långpass är 30km eller mer. Vet inte riktigt varför. När jag började intressera mig för marathon och satte mig in i löpningens vokabulär fick jag lära mig att alla pass över 90 minuter är långpass. Jag hade en 2:a i kemi men förstod i alla fall så pass mycket att långpassens syfte var att öka antalet kapilärer i musklerna, lära kroppen att använda fett istället för glykogen samt att vänja sig vid långvarig belastning. Det lät ganska enkelt och logiskt. Sen började jag fundera lite mer. Tar glykogenet verkligen slut vid exakt 90 minuter? För alla? Om så är fallet borde man väl rimligen behöva springa ännu längre än 90 minuter för att använda fett och inte stanna vid 90min. Det låter lite godtyckligt, ungefär som att 26p på ett prov är godkänt men 25p är underkänt. Och varför springer vissa långpass på 18km och andra på 38km?

Många menar att det är bättre att mäta långpasset i tid snarare än distans. Jag gör det som sagt inte men jag tycker ändå att det låter rimligt, framförallt eftersom farten då inte blir en lika viktig faktor att ta hänsyn till och det skulle förklara ovanstående diff i längd. Vi är alla olika, har olika förutsättningar, gränser och tränar inför olika distanser. Det som för nån är ett långpass är för andra vanlig distans. I december sprang jag 20st pass på 90min eller mer och med 90min definitionen skulle det då innebära att jag sprang 20st långpass. Det faller ju på sin egen orimlighet. Jag tror det kan finnas en poäng med att inte definiera hur långt ett långpass ska vara med risk för att man psykologiskt anpassar sig till nåt man på förhand bestämt sig för. Tex har jag allt för ofta gett upp vid exakt 30km bara för att jag bestämt mig för att det är ett långpass när jag mycket väl kunnat fortsätta ett tag till. Hur långt ett långpass ska vara är nog upp till var och en, däremot tycker jag att veckans längsta pass är en bättre definition än 90min. Det behöver inte vara lika långt från vecka till vecka, bara att det är det längsta. Men om man tränar specifikt inför tex marathon tror jag ändå att det behöver finnas en undre gräns för hur långa vissa av passen bör vara. Jag har bestämt mig för att mitt längsta pass ska vara lika lång tid som jag tänker springer loppet på, dvs 2.50. Sen ska jag sluta upp med att logga “korta långpass” också som jag gjorde tidigare. Ett långpass kan ju inte vara kort. Det är som å säga att man är liberalkommunist. Eller elitmotionär. 

Trots att det inte blev nåt långpass imorse så har det ändå blivit löpning. Dubbelpass till och med. En timmes morgonjogg i minusgraderna och nu i eftermiddag 20km i min tänkta tävlingsfart på löpband. Det var jobbigare än jag tänkt men å andra sidan ska det vara jobbigt att springa i tävlingsfart, särskilt när formen är kass och benen slitna. Förhoppningsvis går det lättare och lättare allt eftersom. Det är ett av mina nyckelpass som jag tänker springa varje vecka. Och till dig på löpbandet brevid – svaret är Ja, vi tävlade.

Och appropå hur långt ett snöre är, det är ju mer av en filosofisk fråga, men i det här fallet går det att räkna på. Man får inte glömma bort att träna knoppen också, den behöver minst lika mycket träning som kroppen. Jag skänker den fantastiska boken Vad jag pratar om när jag pratar om löpning av Haruki Murakami till den som fixar den snyggaste lösningen på frågan: hur långt är snöret?

(cylindern är 12cm lång och 4cm i omkrets)

Dagens låt: den här skivan har jag missat, har snurrat den konstant de senaste dagarna och den hade lätt tagit sig in på min top10 lista förra året om jag bara hade upptäckt den i tid. Modernt men men ändå retro. Det här är riktig R&B / soul. Usher, Chris Brown och Rihanna är det inte. 

2016, nu kör vi. Nytt år, nya möjligheter och nya rekord som ska slås. Som vanligt är motivationen på topp så här i början på januari som den alltid brukar vara men nu börjar det märkas att man är mitt uppe i pågående maraträning. De senaste fem veckorna har jag ägnat åt att bygga upp en bra grund med 12-13mils löpning/vecka utan att känna mig sliten, tvärtom så har jag känt mig oförskämt pigg och fräsch men nu börjar verkligheten komma ikapp. Idag sprang jag min 70:e kilometer på tre dagar och pannbenet fick verkligen jobba, benen likaså. Sliten var bara förnamnet, fick verkligen anstränga mig för att inte se ut som en äldre tant med höftprotes som var ute och powerwalkade när jag sprang förbi folk som var ute på sin söndagspromenad nu på eftermiddagen. Det här är en ganska beskrivande bild hur jag brukar känna mig i allmänhet när jag springer och i synnerhet idag.

Har ägnat en del av julledigheten åt att surfa runt på nätet och läsa artiklar om löpning, olika löparbloggar, forum och lyssna på podcasts. Normalt tycker jag mig inte ha tid för det och prioriterar hellre att läsa nån trevlig politiker- eller musikblogg men nu har tiden funnits. En tanke som slår mig är löpningen blivit så fruktansvärt teoretisk på motionsnivå och att många verkar glömma det viktigaste, nämligen att springa. De flesta av oss kommer aldrig bli elit och behöva fundera i dessa banor. Ibland känns det som om det är viktigare att diskutera hur lång vila man ska ha mellan sina tusingar, drop på skorna eller hur man ska äta före och efter ett pass än själva löpningen, det är Phil Maffetone hit och Renato Canova dit. Det slår mig att det finns många självutnämnda experter som verkar veta precis hur och vad man ska träna. Jag hoppas att jag inte tillhör den kategorin. Jag är fortfarande en nybörjare på det här med löpning och på sin höjd en hygglig motionär som gnetar på, jag försöker att inte ta mig själv på för stort allvar men också att vara ödmjuk inför de som kan det här med löpning bättre och vill hela tiden lära mig mer. Hade det inte vart för Team Asics hade jag nog aldrig börjat blogga om löpning. Vem skulle egentligen vara intresserad av det mer än jag själv? Jag har absolut inget emot att diskutera löpning och träning men känner samtidigt att jag inte har ork att gå omkring och fundera på om jag skulle ha haft 45s ståvila istället för eller 60s joggvila, det stjäl bara massa energi och tar fokus från det som är viktigt. I min träningsdagbok de senaste veckorna står det distans, distans, distans, långpass, distans med fartökning, distans osv. Jag har sprungit en hel del kuperat, i backar, progressivt och med fartleksinslag men det viktigaste tycker jag är att jag sprungit och inte vad jag väljer att kalla träningen för. Under 2016 hoppas jag att trenden blir att tänka lite mindre och springa lite mer. Sen tror jag att många inklusive mig själv skulle må bra av att springa skiten ur sig lite oftare för att utvecklas ännu mera. Löpning är precis som livet i stort, det gör sällan ont om man hela tiden befinner sig i bekvämlighetszonen.

Imorn startar jag upp januari månads träning på allvar. Planen är att fortsätta springa mycket distans och ligga kvar på ungefär samma veckomängd men att skruva upp farten på ett par av veckans pass. Senaste tiden har den mesta träningen genomförts i ganska moderat tempo överlag, i januari ska jag försöka springa mer och mer i min tänkta tävlingsfart. 20km marafart är ett pass som jag tänker köra varje vecka, det gjorde jag ifjol inför Rotterdam och det fungerade bra då så förhoppningsvis är det ett vinnande koncept även i år. Misstänker att det kommer få bli på löpband till stor del med tanke på väder och underlag ute så det är bara att ställa in huvudet på att behöva stångas med alla nytillskott på gymmet som nu ska infria sina nyårslöften och som skamlöst ockuperar löpbanden med timmeslånga promenader. Man kan ju få hjärnblödning för mindre.

Jag går in i 2016 med gott mod och förväntnar mig stordåd. Jag kommer bli oerhört besviken om jag inte lyckas med mitt uppsatta mål men det viktigaste under det här året är ändå att hålla mig hel och frisk. Jag vill inte uppleva en till sommar på crosstrainer eller en höst fylld av krämpor utan kontinuitet. Hitills hänger kroppen med även om den börjar kännas lite sliten men konstigt vore väl annars. Sub 2.50 på maran är det enda konkreta mål som jag satt upp inför den här säsongen, vill inte fokusera på så mycket mer och jag är övertygad om att mina tider på både milen och halvmaran per automatik kommer förbättras utan någon specifik träning för dom distanserna om jag bara klarar av maran. Det ligger ju lite i sakens natur att jag behöver bli snabbare på kortare distanser för att bli snabbare på marathon. Jag kommer göra ett allvarligt försök i Barcelona om drygt två månader men jag kommer inte gräva ner mig om det inte går då. Året är långt och det kommer fler tillfällen att lyckas. Stockholm Marathon blir nog försök nummer två om det inte går i Spanien. Men fram tills dess tränar jag på som om det vore på liv och död.

/Hörs

Dagens låt: i väntan på rykande färska album har jag blivit lite nostalgisk och lyssnat igenom gamla guldkorn. Beatles som numera finns på Spotify har snurrat en del, men så länge dom vägrar lägga upp mono-versionerna så bojkottar jag Betales på spotify. –“You haven’t heard Sgt. Pepper till you’ve heard it in mono” (John Lennon). Häromdagen snurrade jag hela ABBA boxen och kom osökt att tänka på Josefin Nilsson i samma veva. Där snackar vi bortglömt guldkorn signerat Björn och Benny som mycket väl skulle kunna ha vart ABBAs stora comeback och det är svårt att inte försöka föreställa sig hur det här skulle låta med Agneta Fälthskog istället…