#hatasnö


Just nu känner jag mig grundlurad. I söndags var det barmark, 10 plusgrader och nästan så att jag övervägde att springa i kortbrallor. Det kändes fel men ändå så rätt på samma gång. Hade det vart vilken annan månad som helst än just februari så hade det inte vart nåt snack. Och trots att det blåste en hel del så var det ljumma, sköna vindar. Kunde också känna ljuva dofter av blöt asfalt, gräs, grus och hundskit. Hjärnan började tänka att nu är det vår på riktigt. Sen vaknade jag upp till det här idag.

Vinter all over again. Idag har det himlen fullkomligen kräkt ur sig snö hela dagen och det håller på fortfarande. Det känns precis som om en liten del inom mig har dött. Det känns också som om jag i och med detta tappade en liten del av motivationen. Just nu vill jag bara krypa ner under täcket, gråta en skvätt och tröstäta en stor påse godis. För det här är inget som kommer att försvinna förrän i bästa fall i slutet på april. 

Om januari var en riktigt bra träningsmånad så har februari inte vart i närheten av det. Egentligen vet jag inte riktigt varför. En del kan förklaras med dom tre tappade dagarna pga knäont men bortsett från det så har jag inte riktigt haft samma driv. Stundtals har jag känt mig en aning mätt på löpning. Fick en liten nytändning när våren verkade lura runt hörnet och började se fram emot att äntligen få springa i lite högre fart utomhus men nu är det som sagt löpband som gäller för hela slanten om det ska bli nån fart. Förhoppningsvis passerar jag 1000km om nån dag men det hade jag egentligen räknat med att göra för flera dagar sen.

Dessutom har jag inte fått till några av mina tänkta fartpass fullt ut med den känsla som jag strävat efter. I januari kändes dom flesta fartpassen oförskämt lätta men den senaste tiden har det mest bara känts tungt, jobbigt och tråkigt. Förra veckan blev det 2x7km tröskel i 3.50-fart men det var med nöd och näppe som jag fixade hela passet, började ganska tidigt fundera på att ge upp och det är aldrig ett bra tecken. Några dagar senare var planen 10x1000m ner mot 3.20-fart. Det blev till slut ”bara” 7×1000 i 3.28-fart med alldeles för hög puls. Och igår var det återigen tröskel på schemat. 4x5km i 3.50-fart. Det kändes bra till den tredje intervallen, då blev det inte bara jobbigt utan jag började även känna att vaden stramade och det blev en bra anledning att bryta intalade jag mig. Ungefär så har det känts under hela februari men förhoppningsvis så hittar jag snart tillbaka till den där känslan då allt känns lätt.

Ett plus var i alla fall att jag inte ställde in löpningen i söndags som planerat. Det blev förvisso inget långpass men väl 20km distans efter en hård helg med några öl för mycket. Men satan vad bra konserten i lördags var så det var det värt alla gånger. Däremot har jag känt mig fet och pluffsig sen dess så den här veckan är det snask förbud. Inte ens en liten oskyldig bulle. Semlor och chips är bara att glömma. Sjukt tråkigt men det är bara att gilla läget. Ska det bli PB i Boston om 2 månader så gäller det att vara disciplinerad men framförallt lätt, inte fet och långsam.

Häromdagen hade vi återigen vårt Runners Cafe. Tror nästan vi satte deltagarrekord. Coach LG var med via Skype och styrde upp diskussionerna som bla handlade om kost, skador och rehab. Jag höll en ganska låg profil för i en tid då LCHF är religion vet man inte riktigt hur provocerade vissa kan bli av att man (läs jag) äter 10 skivor bröd per dag, ris och pasta till varje måltid och mår bra av det. Lägg till en massa godis, öl och annat socker på det så är nog inte en smäll på käften långt borta. Här har jag dock inga problem med vädra dom tankarna för det här är mitt forum.

Även om februari inte har blivit riktigt så bra som jag hade hoppats på så är jag övertygad om att det vänder snart. Löpning är som en berg och dalbana, ibland går det upp och ibland ner och det är helt normalt. Än så länge är jag heller inte särskilt stressad, det är två månader kvar till maran vilket innebär att jag fortfarande har gott om tid på mig. Nu ska jag äta en knäckemacka utan smör och skölja ner det med ett glas vatten som återhämtning efter dagens träning, roligare än så blir det inte just nu. 

PS 1! På söndag är det Tokyo Marathon, nån som vet om loppet sänds på TV här i Sverige? Lycka till alla ni som har turen att få vara på plats och springa, brorsan åkte dit idag så jag håller tummarna för att han fixar ett nytt PB. Om han slår min tid från Berlin så får jag i alla fall extra bränsle att träna ännu hårdare i mars 🙂

PS 2! Idag när jag sprang på löpbandet dök den här låten plötsligt upp på iPoden, var tvungen att sätta den på repeat tills passet var klart. Inte nog med att det är bland det bästa som gjorts i Nashville de senaste åren, det är den enda låt man behöver för att övervinna tristessen av att springa på band.

 

Nr 8 ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Träna ännu smartare
  • 7 löparklockor i stort test
  • Bästa passen! Höstens grymmaste träningspass
  • Mikronutrienter? Viktigare än du tror
  • Spring för din knopp! Därför är löpning bra för din hälsa
Bli plusmedlem nu

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Arena run 2017


Så var det dags för årets upplaga av Arena Run på Friends arena. Loppet hade premiär förra året och jag sprang då också. Det är liksom ett lopp som passar mig, det är kort – 5 km – och består till stor del av trappor och hinder. Men där emellan är det plågsamma långa rakor i korridorer och kulvertar runt arenan. Det märkliga är att jag nu, när jag tänker tillbaka på loppet, bara minns det roliga och helt verkar ha glömt att jag också blev arg när det stod någon hurtig funktionär och hojtade ”Nu är det en lång bit lätt löpning”. Fy tusan! Lätt löpning innebar att det inte var någon trappa eller några hinder och under de delarna av banan tappade jag ju all tid jag och mina mjölksyratåliga ben kunde ta igen i trapporna.

Dagen kunde också ha börjat bättre med tanke på att jag skulle springa ett lopp. Jag vaknade och var mycket trött efter en lite för trevlig middag med vänner på fredagen. Inte ultimat uppladdning. När jag stod där i hallen i mina tajts och var redo att bege mig mot Friends arena upptäckte jag att jag inte äger några löpskor! Jag hade ett par för små, men det gick ju inte. Det slutade med att jag fick springa i mina crossfitskor Nano 6 från Reebok. Det är jättesköna skor men jag rekommenderar ingen att springa 5 km i dem. De är helt platta under och jag lät som Pingu när jag sprang i korridorerna. Jag har tränat massor av timmar i skorna, men aldrig sprungit så här långt och jag fick så klart skavsår de luxe. Som tur är vaknade blåsorna inte förrän efter loppet, så jag kunde springa klart helt utan problem och sedan halta iväg till Apoteket och köpa skavårsplåster.

Om du gillar att klättra lite, springa lite, krypa lite och ta många steg i trappor kan jag verkligen rekommendera Arena Run! Det är väldigt roligt och är ett helt mänskligt lopp eftersom det är så pass kort och hindren så pass enkla.

Jag är fortfarande stel i benen och har träningsvärk i fötterna, men på ett bra sätt. Det känns att jag jag gjort något jag inte brukar göra. I fel skor.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

ÄNTLIGEN PR!


 

DÄR SATT DET! Äntligen fick jag till ett PR! Jag har tränat på som vanligt ett tag, men känt mig lite dålig. Liksom två steg fram och tre steg bak. Så har det känts. Men idag släppte det äntligen. Det är testvecka och idag stod frontböj på schemat. Jag frontböjer inte – inte av politiska eller kulturella skäl, utan för att jag inte kan lägga vikter på axlarna. Det är alltid svårt att komma på annat att göra när de andra böjer, men idag tänkte jag att jag också skulle köra ett test – pistols! Tidigare har jag gjort pistols som på bilden, utan vikt, så det visste jag att jag kunde. Nu tänkte jag att jag skulle testa om jag dessutom kunde lägga på vikt. Till slut hade jag gjort tvåor (alltså två pistols per ben) med tio kilo extra vikt, en hantel intill kroppen. Så jädra gött att smälla av ett PR sådär! Precis den boost jag behövde just nu.

 

Och dessutom lyckades jag gå upp i brygga, något som min stela rygg har sagt blankt nej till sedan 15 år tillbaka i tiden. Vet inte om det är bindvävsbehandlingen som Linus gjorde härom veckan som har gett resultaten, men vad i helskotta skulle det vara annars? Man blir liksom inte bättre på saker bara för att man vill bli det, och jag har inte övat på att gå upp i brygga. Nej, den är inte snygg, men den är en brygga. Heja mig!


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Klok som en Bok


Hej!



Haft två lugnare veckor träningsmässigt efter Dubai. Tar 10-14 dagar återhämta sig från en halv ironman, åtminstone för mig. Känner dock noll stress även om Ironman Sydafrika är bara 6-7 veckor bort. Fördelen med göra bra resultat och vara relativt skadefri är den arbetsro som följer. Vid omvänd situation uppstår stress, frustration och osäkerhet. Oavsett om det gäller livet i övrigt, jobbet eller idrott så är det en illaluktande parfym och bedrövlig sinnesstämning.



Med risk låta högmodig känner jag efter Kalmar och Dubai att jag kommit närmare lösa triatlonpusslet för egen del när det kommer till taktik, strategi och uppladdning. Har även på de sista loppen upplevt ett större inre lugn över min egen prestation vilket hjälper. Stressar sällan upp mig längre utan vågar lita på min plan och hålla den i större utsträckning. 

Tog några år inse men man kan inte prestera över sin dagsform. Om någon är bättre så är det hatten av. Går inte trolla fram 20-30 watt extra bara för du stör dig på han eller hon som cyklar om. Har även på träningar börjat backa tillbaka och låta mig mer ofta bli besegrad då jag vet hur mycket det förstör morgondagens pass genom kriga sönder sig. Nu är det ju inte så att jag helt är förändrad men den extremaste delen är något nedtonad. 



Har sedan barnsben vägrat tro man kan bli framgångsrik inom sport genom utgå från en defensiv taktik. När jag spelade tennis kallades jag ”Big Shoots” av vissa. Hatar verkligen ha fel men nu känns det nästan som om man endast kan bli lyckosam om man är mer försiktig. Den aggressiva taktik man tänker använda skall endast plockas fram vid väl valda tillfällen och då beslutsamt och hänsynslöst. Gäller såväl tennis, fotboll, golf som triathlon. Som grabb skulle jag nog kalla det ”fegt”…..som vuxen tror jag ordet betyder ”smart”. Irriterande nå den slutsatsen som 39 åring men bättre sent än aldrig.



Man ställs ofta inför två-tre race avgörande ögonblick under en tävling. Svårheten är oftast inte fysiskt mäkta med utan kunna identifiera när de uppstår samt göra rätt bedömning huruvida det är rätt eller fel hänga på eller kallt låta det bero. Önskar det på ett enkelt sätt gick att förklara men på den här punkten är då erfarenheten betalar sig. Finns mängder med atleter som har fantastiska träningsresultat och imponerande träningsloggar från tusentals timmar. Om de inte omsätter all träning till tävling kommer de tyvärr aldrig fullt nå sin potential. Buskapet är tävla mer, och våga riskera mer på lopp som inte betyder så mycket samt under träningar. Det är av misstagen vi lär oss. Lever ni i en extrem kontrollbubbla är sannolikheten ni kommer vara oförberedda när saker skiter sig 100%. För en sak kan ni vara säkra på när ni tävlar i triathlon. Det går ALDRIG som man tänkt sig.



På tal om skita sig. Är på väg till Miami med kompisar. Planen är ducka hyfsat för alkoholen och försöka träna en del. Någon som känner igen ambitionen men vet att den är naiv & omöjlig?! 



Nelker


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Smärta


Förra veckan blev inte helt värdelös trots ofrivillig löpvila och knäont. Det kunde ha blivit betydligt värre än vad det faktiskt blev. Hemligheten är att lyssna på kroppen och i ett tidigt skede rätta till det som är fel, då behöver det inte bli mer än tre dagars ofrivillig löpvila. För nåt år sen så hade jag struntat i att knät protesterade och kört på som vanligt men vid det här laget så har jag lärt mig att lyssna på kroppen. Missförstå mig rätt, löpning gör ont rätt ofta och ska så göra, det är helt normalt. I lördags sprang jag intervaller på löpband, 3x2km + 3x1km vilket var allt annat än skönt, tvärtom så var det en ganska en obehaglig upplevelse. Mot slutet skrek lungorna så mycket efter syre att varje andetag var som att få ett njurslag och när jag äntligen fick hoppa av bandet efter den sista intervallen vek sig benen omgående. Föll ihop i en hög stönandes brevid löpbandet och kände mig både groggy och lätt illamående samtidigt som jag kände en viss lycka och njutning. Den typen av smärta är nåt man måste lära sig att omfamna om man vill bli en bättre löpare. Den smärta jag menar att man ska vara lyhörd inför är en annan typ av smärta, när man känner att nånting är fel och annorlunda, det ska man ta på allvar och respektera. Men när det gäller den förstnämnda formen av smärta så gör man bäst i att sluta känna efter så jävla mycket och bara köra. Det är ju inte bowling vi håller på med.

Trots tre dagar med löpvila fick jag ändå ihop 94km löpning, tre pass styrka/rehab på gymmet och två pass svettandes på crosstrainer. Har haft sämre veckor än så tidigare så just nu känner jag mig inte lika stressad som tidigare men jag vågar ändå inte riktigt ta ut nåt i förskott än. Under gårdagens långpass spökade knät till och från och jag var bitvis osäker på om jag skulle kunna fullfölja hela passet eller tvingas avbryta. Idag har jag gått och nojjat och känt efter alldeles för mycket men alldeles nyss sprang jag 2x7km tröskel utan större problem. Eller utan problem var kanske att ta i, var nära att avbryta fler gånger. Inte pga knät utan snarare för att benen var slitna och andningen tung vilket nog kan förklaras med dålig planering. Det var kanske inte helt genomtänkt att springa två pass intervaller så tätt inpå varandra och dessutom med ett långpass på 33km däremellan. Men huvudsaken var att knät höll ihop. Resten av veckan får visa om det var ett smart beslut att tvärstarta eller inte.  

Anledningen till att det blev intervaller idag också var för att vi har fått töväder här i Norrland. 7 plusgrader, en decimeter vatten på marken, slask och 10 m/s i vindstyrka lockade inte till löpning utomhus så därför fick det bli löpband. Om plusgraderna håller i sig så kommer vi nog att ha barmark lagom mot slutet av veckan och då kan jag stå ut med grisigt väder ett par dagar. Imorse åkte skinnpajen fram, nästa milstolpe blir att få plocka fram kortbrallorna.

Att jag ständigt drabbas av diverse skadekänningar kan nog med största sannolikhet härledas till ett ganska dåligt löpsteg i kombination med att jag springer lite för mycket i förhållande till vad min kropp egentligen tycker är normalt. Min naprapat sa nånting tänkvärt i onsdags som etsat sig fast i huvudet sen dess. -”Har du tänkt nånting på framtiden? Hur det ska bli när du inte längre kan springa?”. Underförstått var det väl ett sätt att försöka säga att kroppen tar stryk av alla mil och att det i framtiden kommer att få konsekvenser på ett eller annat sätt. Men just nu är det ett pris som jag är villig att betala. Självklart vill jag kunna gå utan rullator när jag är 65 men jag vill å andra sidan inte heller begränsa min löpning bara för den rädslan. Det vore idioti.

Vi pratade även lite om att kanske variera träningen för att undvika allt för ensidig belastning. Problemet är att jag inte vill variera min träning. Jag vill springa. Punkt. Variera träningen kan man göra om man motionerar för husbehov. För egen del intresserar skidor, cykel och simning mig ingenting, det är i min värld lika intressant som att se färg torka. Min passion är marathon, inte Vasaloppet eller Vätternrundan. Man blir bra på det man tränar och jag vill bli en bättre löpare, därför springer jag. Ju fler mil i veckan desto bättre. Korta pass går bort om det inte handlar om intervaller men de ju ändå nästan lika lång tid som ett vanligt distanspass eftersom man både ska hinna med upp- och nerjogg och dessutom vila mellan intervallerna. Jag ser liksom ingen mening med att springa ett distanspass på 50-60min, det ger mig ingenting förutom dåligt samvete över att jag skulle kunna ha sprungit 90min istället. Nu raljerar jag som vanligt igen, klart det händer att jag springer distans på under en timme ibland men ni fattar min poäng. Lugna distanspass på 90-120min i kombination med långa tröskelintervaller och långpass varje vecka, det är min plan för att bli ett bättre marathonlöpare i år. Sen kanske det är helt fel väg att gå. Kanske borde jag istället satsa på 10km och på så sätt bli snabbare även på marathon? 

Har fått till långpass på minst 32km varje vecka hittills så här långt men till helgen kanske den trenden bryts. På lördag är det lilla julafton för oss melodic rock lovers, då är det nämligen AOR Rock Night här i stan. AOR (Adult Oriented Rock) är den genre som ligger mig varmast om hjärtat och det jag inte kan om AOR är inte värt att veta. För 20 år sen hörde jag Roulette – ett obskyrt band från Sundsvall – för första gången. Dom släppte ett par singlar i slutet på 80-talet och på lördag är det dags att få se dom live för första gången. Med andra ord så har jag planerat för att vara bakfull på söndag. Kom ihåg att även om man älskar löpning så finns det andra värden här i livet. AOR är ett sådant.

/Hörs


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Mörkerträning i ensamheten


 

I början på den här veckan är jag ensam med min son, och då kan jag inte kliva upp i svinottan och åka till Crossfit Nordic och träna. Då får jag träna hemma istället. Det man ska veta nu är att jag är sämst i världen på att träna hemma. Jag kan liksom inte med att hitta på ett roligt pass och sedan faktiskt genomföra det. Jag måste ha en app som säger åt mig, och det får inte vara för jobbigt, för då blir jag sur. Jag var mycket bättre på det för flera år sedan. Hela min mammaledighet tränade jag med Nike Training club så att svetten sprutade och tyckte det var toppen. Det går inte nu. Jag tor att jag har gjort mig helt beroende av mia träningskompisar för att kunna ta ut mig, för där har jag inga problem att träna tills jag mår illa. Jag fick helt enkelt köra en favorit i repris, Linus Johanssons app 8 minutes calisthenics workout, ett par varv och sedan var jag klar. Den är skön, inte för jobbig men ändå så att jag blir både svettig och flåsig.

Vad har ni för lösningar på hemmaträning?


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in