Hej då Sverige


Nu är det nära. Har precis påbörjat min resa mot USA och Boston. Sitter i skrivande stund på tåget ner mot Stockholm för att imorgon förmiddag flyga till Amsterdam och där byta flyg till slutdestinationen Boston. Kommer vara på plats ett par dagar innan loppet (som går på annandagspåsk) vilket känns ganska skönt, inte kastas direkt in på startlinjen med jetlag i kroppen. Jag känner mig faktiskt ganska lugn och avslappnad trots vetskapen om att varenda liten del i kroppen kommer att skrika av smärta i samband med loppet men det är inte alls samma nervositet och anspänning som inför Berlin i höstas.

Jag drog igång med träningen inför den här maran strax innan jul och nu knappt fyra månader senare så känns det faktiskt som om jag lyckats pricka formen trots få pass i överfart nu på slutet. Förra veckans general repetition – 20km i marafart – gick över förväntan. Som alltid är det ångest hela dagen inför ett sådant pass men i onsdags kändes det hur lätt som helst, precis den känslan som jag vill ha på måndag. Benen bara rullade på, inte ens motvinden eller motluten kändes jobbiga. 

 

Träningen sen dess har mest bestått av kortare distanspass men med fartökningar på mellan 5-7km i tröskel- och marafart som överlag känts kontrollerade och bekväma. Totalt har jag sprungit över 180mil inför det här loppet vilket är rekordmycket för min del, jag tror inte att jag skulle kunnat ha träna mer utan snarare tvärtom. Framförallt så har jag haft bra kontinuitet utan varken sjukdomar eller skador vilket är den enskilt viktigaste faktorn för oss glada motionärer, inte specifika pass. Det var bara i februari som jag tvingades till ett par dagars vila pga knäont. Utöver all mängd så har jag sprungit långpass på minst 30km varje vecka sen i julas och en hel del långa trösklar på det som tex 4x5km ett par gånger i veckan. Det finns alltid saker som man önskar att man hade gjort annorlunda men jag känner mig väl förberedd och hoppfull.

Jag har längtat efter det här loppet ända sen jag korsade mållinjen i Berlin men på ett sätt känns det faktiskt lite vemodigt att fyra månaders målmedveten träning nu är över, en tomhet som är svår att förklara. Jag tror inte att jag hade orkat köra på i samma stil ytterligare ett par månader men det känns tråkigt för att den här resan nu är på väg mot sitt slut. Förvisson återstår det viktigaste; examensdagen, raceday då all träning den senaste tiden ska ut och kanaliseras men ju äldre jag blir desto mer inser jag att det är vägen fram mot raceday som är det centrala. Lycka är att dagligen kunna och få underkasta sig hård träning och för det behövs ett tydligt syfte. Men känner jag mig själv rätt så kommer jag ganska omgående att hitta ett nytt lopp att ta sikte mot och påbörja nästa resa i mitt löparliv. Förhoppningsvis så får jag njuta av ett nytt PB däremellan. 

Målet på måndag är 2.48 i första hand, sub2.50 i andra hand. Jag ska försöka springa smart och inte slösa onödig energi i början då det mest går utför. Väderprognosen säger att det kommer bli varmt, varmare än jag hade hoppats på. Dessutom verka det bli blåsigt men just nu säger både yr och SMHI sydvästlig vind vilket i så fall skulle innebära medvind i 4,2mil. Å andra sidan är det ingen mening att lägga energi på sånt som man inte kan påverka. Oavsett om det blir 10 sekundmeter med- eller motvind så ska jag göra mitt bästa. Jag har startnummer 1409 och startar i wave 1 corrall 2 om nån vill följa mig på nätet. Starten går kl10 lokal tid vilket blir 17-18 svensk tid om jag räknar rätt.  Just nu oroar jag mig mest för den långa väntan innan loppet. Redan Kl6 på måndag morgon går bussarna ut mot Hopkinton där starten är belägen vilket kommer att innebära rätt många timmars jobbig väntan.

Som vanligt är det Joe Esposito som gäller när det kommer till musikalisk uppladdning inför en mara. Det är sen gammalt.

/Hörs

Nytt nummer ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Årets stora skotest
  • Öka farten! Så toppar du formen
  • Hel och Stark! Den snabba vägen tillbaka från skadan
  • Så äter du dig i maraform
  • Tröskeltrenden: Spring långt och snabbt utan att gå sönder
  • 6 vårfina löpprylar
  • Comebacken! Anna Silvnader är starkare än någonsin
Bli plusmedlem nu

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Sydafrika #fail


Hej!

Ännu en Ironman åt skogen. Kan tyckas åtminstone vid första anblick. Behövs ingen längre analys eller spaltmeter av halvdana ursäkter denna gång. Utgången var en rättvis dom efter bristfälliga förberedelser och ett naivt men tappert försök se om det skulle gå ändå.

Heller ingen skugga på min coach Björn Andersson eller min ambition att försöka få till träningen. Björn gav mig verktygen för jag skulle kunna genomföra detta men jag lyckades tyvärr inte samla tillräckligt mycket tid & mängd åt träning för en HEL Ironman. Hann dock komma i riktigt bra form och fick ljusglimtar under racet att nivån för göra riktigt bra resultat finns där. Tyvärr går det inte enbart leva på talang om man ska prestera under 9-10h utan man måste göra den träningen som krävs.

I Dubai var det på gränsen jag klarade en hel 70.3 men det gick tack vare loppets utveckling. Lyckades träna mig till en form denna gång som sannolikt hade räckt till någonstans mellan en halv & en hel. Det är normalt och i stort sett väldigt få hinner få till träningen som var meningen inför sina lopp men ska man göra runt 9h räcker det inte med tre cykelpass över 4h och väldigt få runt 2-3. Då spelar det igen roll om musklerna och motorn fortfarande pallar fortsätta när man lider av statisk överbelastning & blossande inflammationer i kroppen. Game Over.

Vad jag vill försöka lära ut här till er som läser detta och till mig själv är följande: Tro aldrig ni ska få en glad överraskning på en full Ironman. Det kommer aldrig hända, och varför skulle det? Ska man upp på dom distanserna, precis som de som springer maratons så krävs mängdträning. Halvdistanserna däremot är mer förlåtande och dem kan man i viss mån chansa på även för dem på högre nivå.

Med det sagt så kommer jag undvika fler lopp där jag realistiskt inte kommer få till träningen tillräckligt bra för prestera på önskvärd nivå. Ska man vara krass insåg jag det långt innan. Men har man bokat en resa, betalt och ordnat med all logistik så är det svårt slingra sig ut. Det är nackdelen med vara nordeuropé. Vår säsong är som bäst på sensommaren, hösten. I alla fall för oss med heltidsjobb & familjer.

Det var många som hade gjort sin hemläxa dock. Kvaltiderna var rejält mycket snabbare i år än föregående trots liknande förhållanden. Krävdes runt 9:30h isch för herrar 35-39 mot 9:45 året innan. Detsamma gällde uppåt åldrarna. Dessutom få Roll Downs då många verkligen var där för att kvala. Märkligt då det kostar tre gånger så mycket för Sydafrikaner att kvala tack vare att deras valuta i stort sett förintats på senare tid.

Tror ni mig inte? Kolla svenskarnas resultat rensat för dem som inte spenderad flertalet veckor/månader utomlands senaste halvåret. Procenten av genomklappningar & DNF´s är osedvanligt högt. Kan därför tyvärr inte rekommendera Sydafrika som lämplig tävling längre för ta en ”enkel” Kona slot tidigt på året. Riskerna är helt enkelt för höga. Poor risk/reward….

För mig nu…..ja, ni som känner mig vet att ge upp inte ligger i min natur. Jag är envis som en röd gris, brukar min mamma säga. Dessutom är jag klädsamt dum och vägrar inse det faktum av att jag egentligen borde syssla med annat. Det är ju det här jag älskar att göra och har genom året bevisat att jag kan göra skapliga resultat. Best Guess är att jag anmäler mig till Klagenfurt. Vill verkligen inte behöva träna sönder sommaren utan vara ”klar” för kunna spendera min energi och ledighet med barn, vänner & familj.

Nu kommer två lugna veckor och ett Påsklov i Cannes. Man kanske ska smuggla ner cykeln och ”råka” köra där den 16:e. Det är fördelen med inte genomföra hela racet – man är inte lika sliten 🙂

Tack för ordet!

Mikael ”Big Shots” Nelker


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Mina bästa marathon tips


Om mindre än två veckor så har jag förhoppningsvis korsat mållinjen i Boston och håller som bäst på att fira mitt nya PB med en gäng Samuel Adams. PB eller inte, oavsett utgång så kommer målgången att firas med Samuel Adams. Är man i Boston så känns det som ett måste. Vid det här laget börjar jag känna mig rätt så rutinerad på att springa maror utomlands, Boston blir mitt 10:e lopp utanför Sveriges gränser, men ändå så känner jag mig nervösare än någonsin. Inte för att jag inte vet vad som väntar utan just därför att jag vet vad som väntar. Det i kombination med att det var över ett halvår sen senast jag tog ut mig över 42,2km gör att det är med skräckblandad förtjusning som jag de senaste dagarna visualiserat målgången på Boylston Street. Det kan gå hur som helst. Just nu känner jag mig rädd inför smärtan som jag vet kommer att komma och kampen mot huvudet som jag också vet kommer att skrika stanna när det gör som ondast. Den härliga känslan som jag hade för nån månad sen är som bortblåst. Istället är formen högst osäker och kroppen seg som kola men jag har inte sprungit 1700km sen nyår bara för att ge upp nu. Jag kommer att gå för 2.48 och sen får vi se om det håller hela vägen. 

Ett marathon kräver lite mer logistisk planering jämfört med ett brödrostlopp i Säffle, särskilt om det går utomlands. Det är ju inte bara att sätta sig i bilen på morgonen, parkera vid startområdet, hämta ut nummerlappen en kvart innan start och åka hem direkt efter. Men jag gillar det, för det gör att det blir en helt annan anspänning och jag taggar till på ett helt annat sätt jämfört med nyss nämnda lopp i Säffle. Allt blir större och man känner sig plötsligt som en riktig löpare med alla tillhörande rutiner och vidskepligheter som följer med det. Så här kommer mina bästa marathon tips i punktform: 

  • Sätt ett högt mål – ingen kommer ihåg en förlorare men det betyder inte att man måste ”outa” sitt mål för hela världen. Mörka gärna utåt och fundera noga igenom trovärdiga bortförklaringar men var ärlig mot dig själv.
  • Slängkläder – lopp utomlands tenderar ibland till att innebära en lång väntan innan start. Är det kallt vill man inte börja loppet med att vara stelfrusen så ta med gamla kläder som kan slängas. Sittdyna är också ett bra tips om det är kallt på marken. Går det så brukar jag undvika att lämna in överdragskläder för när jag passerat mållinjen så vill jag bara hem till hotellet så fort som möjligt, inte gå mer än nödvändigt bara för att hämta ut överdragskläder. Ofta får man en poncho som man klarar sig rätt bra på.
  • Banan – det går aldrig att vara för noga i sina förberedelser. Studera banprofilen och banan så du vet var dom jobbiga partierna kommer, var det går utför, eventuella 180 graders svängar osv. Är man förberedd på jobbiga partier så brukar det gå lättare. Nuförtiden kan man ju dessutom också se nästan alla banor på youtube och följa med på riktigt medan nån annan filmar.
  • Mental förberedelse – marathon gör ont oavsett om man maxar eller inte, tänk inte att du ska springa runt och vinka till publiken, njuta kan man göra efteråt och då av sin prestation. Men försök insupa atmosfären och njut av upploppet för då vet man att det bara är nån minut kvar tills plågan är över och man får ställa sig på alla fyra och kräkas.
  • Taktik – se till att ha en plan och håll dig till den, oavsett om den är bra eller dålig. Dras inte med i ett allt för högt tempo utan försök hitta löpare som håller samma fart och glid med så länge det går.
  • Börja gå på toa kvällen innan – man kan inte gör nummer två för många gånger inför en mara och man vill absolut inte drabbas av tidsbrist och panik på morgonen innan loppet. Så sätt igång med det kvällen innan, ladda med en bra bok eller film för det kommer behövas när det ska krystas.
  • Glöm inte passet till nummerlappsutdelningen – i Sverige kan vem som helst hämta ut nummerlappen men utomlands är dom rätt kinkiga och man vill inte behöva åka tillbaka till hotellet och hämta passet när man väl kommit in på mässan. I Frankrike och Italien brukar dom även kräva läkarintyg och i Tyskland behöver man ofta hyra sitt chipp så kolla upp vad som gäller.
  • Vätskestationerna – ta reda på vad som serveras, hur det serveras och vart det serveras. Vissa lopp har vatten på flaska vilket är helt perfekt, andra vatten i plastmuggar vilket är helt värdelöst eftersom dom går sönder så fort man försöker trycka till dom och forma en pip att dricka ur som går bra med pappersmuggar. Alla lopp utomlands serverar heller inte sportdryck som i Sverige så ha koll på vad som gäller.
  • Logistik – se till att du vet hur du tar dig till och från loppet och hur mycket tid som behövs på morgonen. Åker man tunnelbana så fixa hembiljetten innan. I Paris 2013 gick jag vilse på vägen hem och irrade runt i en timme och i Berlin förra året stod jag på Hauptbahnhof utan varken biljett eller pengar efter loppet och hade dessutom ingen aning om vart jag skulle eller vad stationen hette. 
  • Frukost – 8-9 är en rätt vanlig starttid utomlands vilket kräver lite planering med frullen. Om man dessutom ska vara på plats långt innan som i New York eller Boston så är det inte säkert att hotellet serverar frukost innan man måste åka eller att man hinner äta den så köp frukost dagen innan om det behövs. Nutella och vitt bröd säljs överallt och funkar hur bra som helst. Tänk på plastknivar och plastskedar, sånt glömmer man ofta bort.
  • Undvik att turista – lopp utomlands tenderar ofta till att man gärna vill se och besöka nya platser. Det kanske inte är jättekul att ligga med fötterna i högläge på hotellet när man befinner sig i en storstad men spara det värsta turistandet till efteråt. Vad är viktigast; shoppa, sightseeing eller ett nytt pers? 2014 laddade jag upp med att besöka Louvren och gå alldeles för mycket i gassande sol runt hela Paris, det var en riktigt dålig idé.
  • Spring i en Sverige tröja – gärna med namn på, det kommer resultera i en massa peppande hejarop och energi jämfört med om man springer i sin urtvättade Midnattsloppet tröja från 2009. Undvik för mycket kläder också oavsett hur kallt det känns. Linne, armvärmare och vantar klarar man nollgradigt på. 
  • Träning – dra ner på mängden sista 10 dagarna men vila inte i en hel vecka innan loppet, då blir benen sega. Spring ungefär lika många pass som vanligt om det går men korta av dom rejält.
  • Frukostjogg – många maror utomlands arrangerar frukostjoggar dagen innan, vissa är gratis, andra kostar nån krona men det brukar vara ett trevligt sätt att bekanta sig med banan på.
  • Kom ihåg att ta med gels, plåster, vasselin, tejp mm hemifrån Sverige. Det är inte säkert att man får tag på dom produkter man är van vid utomlands och maradagen är ingen bra dag att testa nya märken på. 
  • Det viktigaste – se till att köpa öl och chips dagen innan som är redo att inmundigas så fort man öppnar dörren till hotellrummet. Man vill ogärna ge sig ut på stan och leta rätt på en affär då utan bara duscha, chilla och tala om för hela världen på sociala medier hur loppet har gått.

Den här veckan ska jag försöka hitta en bra känsla i min löpning, det är det absolut viktigaste just nu och om det kräver flera dagars vila så får det bli så. Dessutom måste jag leta rätt på mitt pass som jag inte riktigt vet var det är och komma ihåg att fixa ESTA så man blir insläppt i USA nästa vecka. Under tiden så laddar jag upp med musik från Bostons storheter i högtalarna; James Taylor, Aerosmith, Donna Summer, The Cars, Extreme och inte minst Boston, ett av historiens mest underskattade rockband. New Kids On The Block får kanske vara med på ett hörn också bara för att det är en del av min barndom men Mark Wahlberg, där går gränsen. I samband med välgörenhetsgalan efter bomdådet i Boston 2013 blev Wahlberg tillfrågad om inte Marky Mark & The Funky Bunch kunde göra comeback. Som tur var var han upptagen med att filma då. 

/Hörs

Antal kommentarer: 1

Anders Larvia

Jag sprang Paris 13 och 14 och är helnöjd med helhetsintrycket, skulle gärna springa den igen. Man får en liknande puls som i tex Berlin, det är ju trots allt 40000 löpare i loppet men allt är så mycket enklare och smidigare; bra arrangerad mässa, ingen lång väntan i början, det är bara att hoppa ut på Champ Elyssé 5min innan start, enkelt att ta sig till och från start/mål, billigt flyg och boende, snabb bana, bra service efter banan, trevlig frukostjogg och ofta bra väder, inte alls samma hysteri och väntan som i andra lopp. Enda negativa jag kan komma på är kullerstenen sista milen.



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Därför längtar jag till Åre!


Här står jag vid Åresjön för snart ett år sedan. Det var lördagskväll och festen höll på som bäst inne i matsalen och jag hade så sjukt roligt! Träningseventet Workout Åre är verkligen något utöver det vanliga och då har jag ändå varit på en hel del träningsevent. Vad det är som gör just Workout Åre så speciellt är inte helt lätt att peka på, men jag bestämde mig för att bedriva lite forskning för att ni ska få veta och jag gick såklart till den mest trovärdiga källan som finns – mitt eget Instagram. Vad är det för bilder jag har lagt upp de senaste åren när jag har varit i Åre?

Jo, till största delen har det varit selfies. Jag gillar ju liksom mig. Men på de flesta selfisarna har det också varit andra människor, så om man ska vara kinkig har det varit groupies, med annat folk i träningsbranschen som jag bara inte har kunnat hålla mig ifrån att fota mig med. Är det kanske här vi har svaret? Är det de underbara människorna och det sköna hänget? Ja, delvis. Är det faktumet att inte något stort företag ligger bakom eventet, utan att det är en knapp handfull hjältar som drar ihop det här år efter år och lyckas få det att kännas som att man kommer hem när man i själva verket åker bort? Ja, delvis. Men det är också den enorma lyxen att få vara i en miljö där man kan ta ledigt från träningssalarna och gå upp på ett berg, eller bara sitta med en kaffe i näven och titta på snötäckta bergstoppar innan man går ut på konstgräset med utsikt över sjön för att köra Ruffie. Eller att man kan avsluta kvällen storstilat med att köra midnattsspinning, med eller utan ett glas lumumba i flaskhållaren, som före detta chefredaktör Marie hade för några år sedan.

I år tänker jag inte missa:

  • att gå på yoga för Johanna Andersson. Hon är en av Sveriges absolut bästa yogis och jag mår sällan så bra som när jag har tränat för henne.
  • att gå på ännu mer yoga för till exempel Maria Olofsson och Monika Björn som också är två av mina bästa.
  • att dricka gokaffe på något mysigt fik.
  • att kötta lite skivstång med en av de bästa tyngdlyftarna i Sverige, Patricia Strenius.
  • att dricka ett glas vin med magimannen Linus Johansson som har tagit hand om min rygg och skratta mig fördärvad åt hans berättarkonst.
  • att åka den jätteroliga vattenrutschkanan i baddelen.
  • att lyssna på allt klokt cykel- och löpningskungen Matthew Griffiths har att säga.
  • att stå och titta på när andra tränar, framför allt när det är fint väder, andra springer och jag kan sitta i solen och äta glass.
  • att gå upp på Skutan. Hur långt säger jag inte, men upp en liten bit ska jag i alla fall.
  • att hoppa in på en klass jag inte alls hade tänkt gå på bara för att jag blir så extremt taggad av träningsglädjen i lokalen att jag plötsligt står mitt på en dansklass.
  • att prata och hänga med andra deltagare som också pratar om hur sjukt kul det är i Åre.

Allt det här kan du också göra – det finns fortfarande platser kvar, så boka in första helgen i juni och träffa mig och alla andra sköningar där! Kom igen!


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Vårträning


Jag är tillbaka där jag började i november fastän tvärtom.  I november började jag förbereda inför skidsäsongen, men hade en löptävling kvar och fortsatte därför springa en hel del. Nu har jag ett par skidalpina tävlingar kvar, men skimosäsongen lider mot sitt slut och det är snart dags att sätta nummerlappen på bröstet istället för på ryggsäcken.  Det börjar bli vår här i Romsdalen i Norge och det finns gott om barmark att springa på i dalarna och det blir fler och fler löpkilometrar i träningsdagboken och färre höjdmeter på skidor vecka efter vecka. Efter VM i skidalpinism har skidtävlingarna fortsatt i Norge varje helg. Stryn och Romsdals Rando har varit väldigt fina tävlingar på hemmaplan. Jag tycker fortfarande att det är lika roligt att tävla som i början på säsongen, men tiden i mellan är motivationen för att jaga höjdmeter och köra intervallpass slut. Det är en bra period att fortsätta njuta av mysturer eller upptäcka nya toppar, men om inte vädret är bra springer jag hellre och alla intervallpass är numera löpandes.

Det är verkligen fint att kunna göra en sådan blandad träning och vakna upp varje dag och se vad vädret tillåter idag. De senaste veckorna har mina träningspass innehållit allt ifrån snöpulsning i halvmeter djup snö, banintervaller, åka couloir, backintervaller, puderåkning, tröskelträning på asfalt, gå på ryggar, fin stiglöpning, slaskåkning, kickboxning, styrketräning och yoga.

Jag har faktiskt sprungit två pass med banintervaller, vilket har varit väldigt roligt. 10x400meter med 1 minuts vila kan vara det mest klassiska banpasset som finns. Det är ett enkelt pass där man kan gå in i en zoon och bara mata på, sätta fart på intervallen första 100m, flyta på nästa 200m på bortre lång, trycka på för att hålla fart i kurvan och sedan bara avsluta sista 100 metrarna och försöka hålla mjölksyran stången och trycka på lagom för att hinna återhämta sig på 1 minut till nästa intervall. Några gånger under de åren som jag inte kunde springa alls och en dag då allt kändes piss kunde jag ibland längta efter att få sätta på mig spikskor och springa just 10x400m, bara för att det var konkret, okomplicerat och hårt.

Innan det är dags för första löptävlingen kommer skidåret att avslutas med Keb Classic nu till helgen. Keb Classic var den första skidalpina tävling som jag hörde talas om för drygt tre år sedan. Då tyckte jag att det lär hur coolt som helst, men något som var helt utanför min förmåga. Bara tanken på en tävling där det är obligatoriskt med rep, isyxa och stegjärn kändes helt orealistisk. Idag tycker jag fortfarande att det är en av de coolaste och finaste tävlingarna som finns och jag är väldigt glad över att få göra den för tredje året i rad.

Efter det ska skidorna få vila ett bra tag!

Under lagtävlingen på VM i Italien

Härligt att sträcka ut på en sådan här vacker bana.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

I väntan på Boston


För några dagar sen stack jag ut och mysjoggade. Det är nånting som jag har slarvat med det dom senaste månaderna men i lördags så blev faktiskt av. (Mysjogg = jättelugn löpning utan klocka i rekreationssyfte utan krav på en specifik fart). Mest för att jag kände mig sliten och mentalt inte orkade med det tänkta fartpasset som egentligen var planen men kanske framförallt för att en tom dag i träningsdagboken alltid är lätt ångestframkallande och upphov till dåligt samvete och osunda tankar. Mysjogg kan man alltid köra hur sliten eller trött man än är. Sagt och gjort, i lördags förmiddag mysjoggade jag mig fram längs Sundsvalls nysopade gator i härlig vårsol och njöt för första gången på länge av min löpning. När jag nästan var hemma märkte jag hur nån närmade sig bakifrån snabbare och snabbare. Är det nånting jag har lärt mig dom senaste åren så är det att stå emot impulsen att springa om men också att inte bli stressad av att bli omsprungen. Men i lördags när jag plötsligt blev omsprungen av en cool kille i ännu coolare kläder så kunde jag inte stå emot. Synen av tights OCH shorts orsakade nån kortslutning i mitt huvud, i min värld är det bara crossfit människor som har den kombon så jag kände mig tvungen att upprätthålla löparsveriges heder genom att höja farten och springa förbi. Av flåsandet att döma så körde han nog nån form av intervaller och jag vet ju själv att jag inte skulle uppskatta att bli förbisprungen när jag kör tusingar och det känns som om lungorna ska explodera. Fick lite dåligt samvete, han kanske inte ens var nån crossfit snubbe? Som tur var svängde jag av strax efter och slapp skämmas allt för länge. Då stötte jag istället på en senig äldre man som kom springades mot mig iklädd en lite för tight urtvättad lila träningsoverall årgång 1987 med ett matchande pannband och höga tubsockor till. Han hade gärna fått springa om mig.

Har man shorts utanpå tightsen för att man tycker det är snyggt eller för att man inte trivs i bara tights? Tights är ju det snyggaste som finns, även på killar. Splitshorts i all ära men tights är ju bra mycket skönare och man slipper den där förbannade jägarbrännan som man alltid får av splitshortsen. Jag vet att jag hade fruktansvärd ångest första gången jag skulle köpta ett par tights. Jag stod i butikens provrum och fattade inte riktigt hur tajt dom skulle sitta. Jag vågade heller inte fråga nån personal om hjälp för jag tyckte att det såg för jävligt ut så till slut högg jag bara ett par, betalade och tittade mig noga omkring för att se så att ingen kände igen mig, stoppade ner dom i påsen med en skamkänsla och skyndade mig snabbt därifrån. Sedan tog det säkert en månad innan jag vågade springa i dom mitt på ljusa dagen. Kanske är det så att man måste betrakta sig själv som löpare för att känna sig bekväm i löpartights. Jag skulle ju känna mig fruktansvärt obekväm i ett brottartrikå men en brottare tycker säkert det är helt normalt.

Förutom att mysjogga så har jag även ägnat helgen åt att sortera och läsa gamla Runners World tidningar. Jag älskar att bara kunna hugga ett gammalt nummer och småbläddra i trots att jag har läst varenda tidning fler gånger än vad som är normalt, därför har jag 10 års kompletta årgångar liggandes i vardagsrummet. På den tiden då jag inte vågade springa i tights och mätte mina rundor på hitta.se så var RW den största källan till kunskap. Tack vare tidningen lärde jag mig att man kan springa på fler sätt än att bara jogga runt kvarteret, plötsligt så utökades mitt ordförråd med begrepp såsom olgor, trösklar och fyrhundringar. Jag lärde mig också att tights är löparens standard uniform och tack vare (eller pga) alla pryltester så minskade även tjockleken på min plånbok då det skulle inhandlas lätta tävlingsskor, gps klockor och kompressionsplagg. Det har funnits många bra spalter genom åren i tidningen som jag kan sakna idag. RW debatt är en sådan, Coltings krig mot Axa var väldigt underhållande, men också dom intressanta 24 timmars repotagen med olika elitlöpare gillade jag skarpt. En annan sak som jag kan sakna idag är vita skor. Läser man ett skotest från 2008 så var alla skor vita, inte neonfärgade som idag. Jag kanske är ensam om det men jag är less på rosa, gröna och lila skor.

Jag läste också med stor glädje många av dom gamla bloggarna som förutom att vara underhållande även bidrog till både kunskap, eftertanke och inspiration. Prylbloggen var nog min favorit tillsammans med Åkeson och Klingbergs bloggar. Mårten Klingbergs bok ”Tills det svartnar” är helt fantastisk, läs den om ni inte redan har gjort det.

När jag satt och bläddrade igenom alla gamla tidningar kändes det plötsligt ganska overkligt att jag idag är en av bloggarna på den här plattformen. Kanske kan jag i bästa fall inspirera någon stackars själ på samma sätt som jag blev inspirerad på den tiden då jag drömde om att fysiskt klara av en halvmara och inte visste särskilt mycket om varken träning eller tider. Egentligen skriver jag ju bara en massa blaj för att inte hamna längst ner i blogglistan och verka ointresserad.

Appropå Åkeson så såg jag ett roligt inslag på AB Tv igår. Claes Åkeson och Mårten Nyhlén diskuterade oskrivna regler på gymmet. Det är nånting som ligger mig varmt om hjärtat. Att många inte kan bete sig på gymmet är ju ingen nyhet och det är en av anledningarna till att jag gärna håller mig därifrån nuförtiden. Jag är nog inte ensam om att ha sett det mesta; allt från gamla gubbar som står och rakar sig i duschen till bodybuilders i bar överkropp som stönar värre än en förstföderska. Löpbanden är såklart en het potatis. På mitt gym finns det två separat band som endast är avsedda för gång. Ändå envisas folk med att gå på dom ”riktiga” löpbanden. Det värsta är folk som går och samtidigt har med sig en padda för att kolla på film eller läser en bok samtidigt som det står folk på sidan och väntar på att nåt av banden ska bli lediga. Det är respektlöst. Det skojas tyvärr bort för det mesta, även av sånna som Mårten Nyhlén, men det är nästan en lika viktig fråga som kriget mot terrorn. Det heter löpband av en anledning, inte gåband.

Träningsmässigt så går det väl hyfsat. Veckomängden har legat på 12-13mil. Förra veckan skulle jag testa marafarten utomhus för första gången sen i höstas och sprang 20km ouppvärmd på 1.19.56 men med en riktigt dålig känsla. Kunde inte ens känna mig lite nöjd efteråt för det kändes bara orimligt jobbigt, istället för att boosta självförtroendet så åkte det ner i botten. Igår fick jag dock lite revansch, 10x1000m i 3.25-fart med en grymt bra känsla, kände mig starkare än på länge och slog mig lite för bröstet efteråt.

Nästa vecka börjar jag trappa ner på mängden och kör även det sista långpasset, sen är det nedräkning till Boston med allt vad det innebär. Vi har ju också fått vår på riktigt här uppe så förhoppningsvis hinns det med några snabbare pass på bana för att ytterligare boosta självförtroendet innan det är dags att sätta sig på flyget till USA.

Som alltid så kräver uppladdningen inför en mara musikalisk uppladdning för att komma i rätt sinnesstämning. Joe Esposito är obligatorisk sen länge, men det är mer precis dagarna innan, såhär några veckor innan så gör man bäst i att tex välja Marathon av Rush. Hur tre individer kan låta så mycket och så bra på scenen utan backing tracks eller pre-recordings är en gåta. 

/Hörs


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in