Hej då Sverige
Nu är det nära. Har precis påbörjat min resa mot USA och Boston. Sitter i skrivande stund på tåget ner mot Stockholm för att imorgon förmiddag flyga till Amsterdam och där byta flyg till slutdestinationen Boston. Kommer vara på plats ett par dagar innan loppet (som går på annandagspåsk) vilket känns ganska skönt, inte kastas direkt in på startlinjen med jetlag i kroppen. Jag känner mig faktiskt ganska lugn och avslappnad trots vetskapen om att varenda liten del i kroppen kommer att skrika av smärta i samband med loppet men det är inte alls samma nervositet och anspänning som inför Berlin i höstas.
Jag drog igång med träningen inför den här maran strax innan jul och nu knappt fyra månader senare så känns det faktiskt som om jag lyckats pricka formen trots få pass i överfart nu på slutet. Förra veckans general repetition – 20km i marafart – gick över förväntan. Som alltid är det ångest hela dagen inför ett sådant pass men i onsdags kändes det hur lätt som helst, precis den känslan som jag vill ha på måndag. Benen bara rullade på, inte ens motvinden eller motluten kändes jobbiga.
Träningen sen dess har mest bestått av kortare distanspass men med fartökningar på mellan 5-7km i tröskel- och marafart som överlag känts kontrollerade och bekväma. Totalt har jag sprungit över 180mil inför det här loppet vilket är rekordmycket för min del, jag tror inte att jag skulle kunnat ha träna mer utan snarare tvärtom. Framförallt så har jag haft bra kontinuitet utan varken sjukdomar eller skador vilket är den enskilt viktigaste faktorn för oss glada motionärer, inte specifika pass. Det var bara i februari som jag tvingades till ett par dagars vila pga knäont. Utöver all mängd så har jag sprungit långpass på minst 30km varje vecka sen i julas och en hel del långa trösklar på det som tex 4x5km ett par gånger i veckan. Det finns alltid saker som man önskar att man hade gjort annorlunda men jag känner mig väl förberedd och hoppfull.
Jag har längtat efter det här loppet ända sen jag korsade mållinjen i Berlin men på ett sätt känns det faktiskt lite vemodigt att fyra månaders målmedveten träning nu är över, en tomhet som är svår att förklara. Jag tror inte att jag hade orkat köra på i samma stil ytterligare ett par månader men det känns tråkigt för att den här resan nu är på väg mot sitt slut. Förvisson återstår det viktigaste; examensdagen, raceday då all träning den senaste tiden ska ut och kanaliseras men ju äldre jag blir desto mer inser jag att det är vägen fram mot raceday som är det centrala. Lycka är att dagligen kunna och få underkasta sig hård träning och för det behövs ett tydligt syfte. Men känner jag mig själv rätt så kommer jag ganska omgående att hitta ett nytt lopp att ta sikte mot och påbörja nästa resa i mitt löparliv. Förhoppningsvis så får jag njuta av ett nytt PB däremellan.
Målet på måndag är 2.48 i första hand, sub2.50 i andra hand. Jag ska försöka springa smart och inte slösa onödig energi i början då det mest går utför. Väderprognosen säger att det kommer bli varmt, varmare än jag hade hoppats på. Dessutom verka det bli blåsigt men just nu säger både yr och SMHI sydvästlig vind vilket i så fall skulle innebära medvind i 4,2mil. Å andra sidan är det ingen mening att lägga energi på sånt som man inte kan påverka. Oavsett om det blir 10 sekundmeter med- eller motvind så ska jag göra mitt bästa. Jag har startnummer 1409 och startar i wave 1 corrall 2 om nån vill följa mig på nätet. Starten går kl10 lokal tid vilket blir 17-18 svensk tid om jag räknar rätt. Just nu oroar jag mig mest för den långa väntan innan loppet. Redan Kl6 på måndag morgon går bussarna ut mot Hopkinton där starten är belägen vilket kommer att innebära rätt många timmars jobbig väntan.
Som vanligt är det Joe Esposito som gäller när det kommer till musikalisk uppladdning inför en mara. Det är sen gammalt.
/Hörs
Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in