Hej då Sverige



Nu är det nära. Har precis påbörjat min resa mot USA och Boston. Sitter i skrivande stund på tåget ner mot Stockholm för att imorgon förmiddag flyga till Amsterdam och där byta flyg till slutdestinationen Boston. Kommer vara på plats ett par dagar innan loppet (som går på annandagspåsk) vilket känns ganska skönt, inte kastas direkt in på startlinjen med jetlag i kroppen. Jag känner mig faktiskt ganska lugn och avslappnad trots vetskapen om att varenda liten del i kroppen kommer att skrika av smärta i samband med loppet men det är inte alls samma nervositet och anspänning som inför Berlin i höstas.

Jag drog igång med träningen inför den här maran strax innan jul och nu knappt fyra månader senare så känns det faktiskt som om jag lyckats pricka formen trots få pass i överfart nu på slutet. Förra veckans general repetition – 20km i marafart – gick över förväntan. Som alltid är det ångest hela dagen inför ett sådant pass men i onsdags kändes det hur lätt som helst, precis den känslan som jag vill ha på måndag. Benen bara rullade på, inte ens motvinden eller motluten kändes jobbiga. 

 

Träningen sen dess har mest bestått av kortare distanspass men med fartökningar på mellan 5-7km i tröskel- och marafart som överlag känts kontrollerade och bekväma. Totalt har jag sprungit över 180mil inför det här loppet vilket är rekordmycket för min del, jag tror inte att jag skulle kunnat ha träna mer utan snarare tvärtom. Framförallt så har jag haft bra kontinuitet utan varken sjukdomar eller skador vilket är den enskilt viktigaste faktorn för oss glada motionärer, inte specifika pass. Det var bara i februari som jag tvingades till ett par dagars vila pga knäont. Utöver all mängd så har jag sprungit långpass på minst 30km varje vecka sen i julas och en hel del långa trösklar på det som tex 4x5km ett par gånger i veckan. Det finns alltid saker som man önskar att man hade gjort annorlunda men jag känner mig väl förberedd och hoppfull.

Jag har längtat efter det här loppet ända sen jag korsade mållinjen i Berlin men på ett sätt känns det faktiskt lite vemodigt att fyra månaders målmedveten träning nu är över, en tomhet som är svår att förklara. Jag tror inte att jag hade orkat köra på i samma stil ytterligare ett par månader men det känns tråkigt för att den här resan nu är på väg mot sitt slut. Förvisson återstår det viktigaste; examensdagen, raceday då all träning den senaste tiden ska ut och kanaliseras men ju äldre jag blir desto mer inser jag att det är vägen fram mot raceday som är det centrala. Lycka är att dagligen kunna och få underkasta sig hård träning och för det behövs ett tydligt syfte. Men känner jag mig själv rätt så kommer jag ganska omgående att hitta ett nytt lopp att ta sikte mot och påbörja nästa resa i mitt löparliv. Förhoppningsvis så får jag njuta av ett nytt PB däremellan. 

Målet på måndag är 2.48 i första hand, sub2.50 i andra hand. Jag ska försöka springa smart och inte slösa onödig energi i början då det mest går utför. Väderprognosen säger att det kommer bli varmt, varmare än jag hade hoppats på. Dessutom verka det bli blåsigt men just nu säger både yr och SMHI sydvästlig vind vilket i så fall skulle innebära medvind i 4,2mil. Å andra sidan är det ingen mening att lägga energi på sånt som man inte kan påverka. Oavsett om det blir 10 sekundmeter med- eller motvind så ska jag göra mitt bästa. Jag har startnummer 1409 och startar i wave 1 corrall 2 om nån vill följa mig på nätet. Starten går kl10 lokal tid vilket blir 17-18 svensk tid om jag räknar rätt.  Just nu oroar jag mig mest för den långa väntan innan loppet. Redan Kl6 på måndag morgon går bussarna ut mot Hopkinton där starten är belägen vilket kommer att innebära rätt många timmars jobbig väntan.

Som vanligt är det Joe Esposito som gäller när det kommer till musikalisk uppladdning inför en mara. Det är sen gammalt.

/Hörs

Novembernumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Sov dig snabb
  • Lär av eliten
  • Vässa steget
  • Smart mat
  • Bygg dig stark och skadefri?
  • Möt Markus Torgeby
  • Pocket, ”Löparens Hjärta” på köpet

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Mina bästa marathon tips



Om mindre än två veckor så har jag förhoppningsvis korsat mållinjen i Boston och håller som bäst på att fira mitt nya PB med en gäng Samuel Adams. PB eller inte, oavsett utgång så kommer målgången att firas med Samuel Adams. Är man i Boston så känns det som ett måste. Vid det här laget börjar jag känna mig rätt så rutinerad på att springa maror utomlands, Boston blir mitt 10:e lopp utanför Sveriges gränser, men ändå så känner jag mig nervösare än någonsin. Inte för att jag inte vet vad som väntar utan just därför att jag vet vad som väntar. Det i kombination med att det var över ett halvår sen senast jag tog ut mig över 42,2km gör att det är med skräckblandad förtjusning som jag de senaste dagarna visualiserat målgången på Boylston Street. Det kan gå hur som helst. Just nu känner jag mig rädd inför smärtan som jag vet kommer att komma och kampen mot huvudet som jag också vet kommer att skrika stanna när det gör som ondast. Den härliga känslan som jag hade för nån månad sen är som bortblåst. Istället är formen högst osäker och kroppen seg som kola men jag har inte sprungit 1700km sen nyår bara för att ge upp nu. Jag kommer att gå för 2.48 och sen får vi se om det håller hela vägen. 

Ett marathon kräver lite mer logistisk planering jämfört med ett brödrostlopp i Säffle, särskilt om det går utomlands. Det är ju inte bara att sätta sig i bilen på morgonen, parkera vid startområdet, hämta ut nummerlappen en kvart innan start och åka hem direkt efter. Men jag gillar det, för det gör att det blir en helt annan anspänning och jag taggar till på ett helt annat sätt jämfört med nyss nämnda lopp i Säffle. Allt blir större och man känner sig plötsligt som en riktig löpare med alla tillhörande rutiner och vidskepligheter som följer med det. Så här kommer mina bästa marathon tips i punktform: 

  • Sätt ett högt mål – ingen kommer ihåg en förlorare men det betyder inte att man måste ”outa” sitt mål för hela världen. Mörka gärna utåt och fundera noga igenom trovärdiga bortförklaringar men var ärlig mot dig själv.
  • Slängkläder – lopp utomlands tenderar ibland till att innebära en lång väntan innan start. Är det kallt vill man inte börja loppet med att vara stelfrusen så ta med gamla kläder som kan slängas. Sittdyna är också ett bra tips om det är kallt på marken. Går det så brukar jag undvika att lämna in överdragskläder för när jag passerat mållinjen så vill jag bara hem till hotellet så fort som möjligt, inte gå mer än nödvändigt bara för att hämta ut överdragskläder. Ofta får man en poncho som man klarar sig rätt bra på.
  • Banan – det går aldrig att vara för noga i sina förberedelser. Studera banprofilen och banan så du vet var dom jobbiga partierna kommer, var det går utför, eventuella 180 graders svängar osv. Är man förberedd på jobbiga partier så brukar det gå lättare. Nuförtiden kan man ju dessutom också se nästan alla banor på youtube och följa med på riktigt medan nån annan filmar.
  • Mental förberedelse – marathon gör ont oavsett om man maxar eller inte, tänk inte att du ska springa runt och vinka till publiken, njuta kan man göra efteråt och då av sin prestation. Men försök insupa atmosfären och njut av upploppet för då vet man att det bara är nån minut kvar tills plågan är över och man får ställa sig på alla fyra och kräkas.
  • Taktik – se till att ha en plan och håll dig till den, oavsett om den är bra eller dålig. Dras inte med i ett allt för högt tempo utan försök hitta löpare som håller samma fart och glid med så länge det går.
  • Börja gå på toa kvällen innan – man kan inte gör nummer två för många gånger inför en mara och man vill absolut inte drabbas av tidsbrist och panik på morgonen innan loppet. Så sätt igång med det kvällen innan, ladda med en bra bok eller film för det kommer behövas när det ska krystas.
  • Glöm inte passet till nummerlappsutdelningen – i Sverige kan vem som helst hämta ut nummerlappen men utomlands är dom rätt kinkiga och man vill inte behöva åka tillbaka till hotellet och hämta passet när man väl kommit in på mässan. I Frankrike och Italien brukar dom även kräva läkarintyg och i Tyskland behöver man ofta hyra sitt chipp så kolla upp vad som gäller.
  • Vätskestationerna – ta reda på vad som serveras, hur det serveras och vart det serveras. Vissa lopp har vatten på flaska vilket är helt perfekt, andra vatten i plastmuggar vilket är helt värdelöst eftersom dom går sönder så fort man försöker trycka till dom och forma en pip att dricka ur som går bra med pappersmuggar. Alla lopp utomlands serverar heller inte sportdryck som i Sverige så ha koll på vad som gäller.
  • Logistik – se till att du vet hur du tar dig till och från loppet och hur mycket tid som behövs på morgonen. Åker man tunnelbana så fixa hembiljetten innan. I Paris 2013 gick jag vilse på vägen hem och irrade runt i en timme och i Berlin förra året stod jag på Hauptbahnhof utan varken biljett eller pengar efter loppet och hade dessutom ingen aning om vart jag skulle eller vad stationen hette. 
  • Frukost – 8-9 är en rätt vanlig starttid utomlands vilket kräver lite planering med frullen. Om man dessutom ska vara på plats långt innan som i New York eller Boston så är det inte säkert att hotellet serverar frukost innan man måste åka eller att man hinner äta den så köp frukost dagen innan om det behövs. Nutella och vitt bröd säljs överallt och funkar hur bra som helst. Tänk på plastknivar och plastskedar, sånt glömmer man ofta bort.
  • Undvik att turista – lopp utomlands tenderar ofta till att man gärna vill se och besöka nya platser. Det kanske inte är jättekul att ligga med fötterna i högläge på hotellet när man befinner sig i en storstad men spara det värsta turistandet till efteråt. Vad är viktigast; shoppa, sightseeing eller ett nytt pers? 2014 laddade jag upp med att besöka Louvren och gå alldeles för mycket i gassande sol runt hela Paris, det var en riktigt dålig idé.
  • Spring i en Sverige tröja – gärna med namn på, det kommer resultera i en massa peppande hejarop och energi jämfört med om man springer i sin urtvättade Midnattsloppet tröja från 2009. Undvik för mycket kläder också oavsett hur kallt det känns. Linne, armvärmare och vantar klarar man nollgradigt på. 
  • Träning – dra ner på mängden sista 10 dagarna men vila inte i en hel vecka innan loppet, då blir benen sega. Spring ungefär lika många pass som vanligt om det går men korta av dom rejält.
  • Frukostjogg – många maror utomlands arrangerar frukostjoggar dagen innan, vissa är gratis, andra kostar nån krona men det brukar vara ett trevligt sätt att bekanta sig med banan på.
  • Kom ihåg att ta med gels, plåster, vasselin, tejp mm hemifrån Sverige. Det är inte säkert att man får tag på dom produkter man är van vid utomlands och maradagen är ingen bra dag att testa nya märken på. 
  • Det viktigaste – se till att köpa öl och chips dagen innan som är redo att inmundigas så fort man öppnar dörren till hotellrummet. Man vill ogärna ge sig ut på stan och leta rätt på en affär då utan bara duscha, chilla och tala om för hela världen på sociala medier hur loppet har gått.

Den här veckan ska jag försöka hitta en bra känsla i min löpning, det är det absolut viktigaste just nu och om det kräver flera dagars vila så får det bli så. Dessutom måste jag leta rätt på mitt pass som jag inte riktigt vet var det är och komma ihåg att fixa ESTA så man blir insläppt i USA nästa vecka. Under tiden så laddar jag upp med musik från Bostons storheter i högtalarna; James Taylor, Aerosmith, Donna Summer, The Cars, Extreme och inte minst Boston, ett av historiens mest underskattade rockband. New Kids On The Block får kanske vara med på ett hörn också bara för att det är en del av min barndom men Mark Wahlberg, där går gränsen. I samband med välgörenhetsgalan efter bomdådet i Boston 2013 blev Wahlberg tillfrågad om inte Marky Mark & The Funky Bunch kunde göra comeback. Som tur var var han upptagen med att filma då. 

/Hörs

I väntan på Boston



För några dagar sen stack jag ut och mysjoggade. Det är nånting som jag har slarvat med det dom senaste månaderna men i lördags så blev faktiskt av. (Mysjogg = jättelugn löpning utan klocka i rekreationssyfte utan krav på en specifik fart). Mest för att jag kände mig sliten och mentalt inte orkade med det tänkta fartpasset som egentligen var planen men kanske framförallt för att en tom dag i träningsdagboken alltid är lätt ångestframkallande och upphov till dåligt samvete och osunda tankar. Mysjogg kan man alltid köra hur sliten eller trött man än är. Sagt och gjort, i lördags förmiddag mysjoggade jag mig fram längs Sundsvalls nysopade gator i härlig vårsol och njöt för första gången på länge av min löpning. När jag nästan var hemma märkte jag hur nån närmade sig bakifrån snabbare och snabbare. Är det nånting jag har lärt mig dom senaste åren så är det att stå emot impulsen att springa om men också att inte bli stressad av att bli omsprungen. Men i lördags när jag plötsligt blev omsprungen av en cool kille i ännu coolare kläder så kunde jag inte stå emot. Synen av tights OCH shorts orsakade nån kortslutning i mitt huvud, i min värld är det bara crossfit människor som har den kombon så jag kände mig tvungen att upprätthålla löparsveriges heder genom att höja farten och springa förbi. Av flåsandet att döma så körde han nog nån form av intervaller och jag vet ju själv att jag inte skulle uppskatta att bli förbisprungen när jag kör tusingar och det känns som om lungorna ska explodera. Fick lite dåligt samvete, han kanske inte ens var nån crossfit snubbe? Som tur var svängde jag av strax efter och slapp skämmas allt för länge. Då stötte jag istället på en senig äldre man som kom springades mot mig iklädd en lite för tight urtvättad lila träningsoverall årgång 1987 med ett matchande pannband och höga tubsockor till. Han hade gärna fått springa om mig.

Har man shorts utanpå tightsen för att man tycker det är snyggt eller för att man inte trivs i bara tights? Tights är ju det snyggaste som finns, även på killar. Splitshorts i all ära men tights är ju bra mycket skönare och man slipper den där förbannade jägarbrännan som man alltid får av splitshortsen. Jag vet att jag hade fruktansvärd ångest första gången jag skulle köpta ett par tights. Jag stod i butikens provrum och fattade inte riktigt hur tajt dom skulle sitta. Jag vågade heller inte fråga nån personal om hjälp för jag tyckte att det såg för jävligt ut så till slut högg jag bara ett par, betalade och tittade mig noga omkring för att se så att ingen kände igen mig, stoppade ner dom i påsen med en skamkänsla och skyndade mig snabbt därifrån. Sedan tog det säkert en månad innan jag vågade springa i dom mitt på ljusa dagen. Kanske är det så att man måste betrakta sig själv som löpare för att känna sig bekväm i löpartights. Jag skulle ju känna mig fruktansvärt obekväm i ett brottartrikå men en brottare tycker säkert det är helt normalt.

Förutom att mysjogga så har jag även ägnat helgen åt att sortera och läsa gamla Runners World tidningar. Jag älskar att bara kunna hugga ett gammalt nummer och småbläddra i trots att jag har läst varenda tidning fler gånger än vad som är normalt, därför har jag 10 års kompletta årgångar liggandes i vardagsrummet. På den tiden då jag inte vågade springa i tights och mätte mina rundor på hitta.se så var RW den största källan till kunskap. Tack vare tidningen lärde jag mig att man kan springa på fler sätt än att bara jogga runt kvarteret, plötsligt så utökades mitt ordförråd med begrepp såsom olgor, trösklar och fyrhundringar. Jag lärde mig också att tights är löparens standard uniform och tack vare (eller pga) alla pryltester så minskade även tjockleken på min plånbok då det skulle inhandlas lätta tävlingsskor, gps klockor och kompressionsplagg. Det har funnits många bra spalter genom åren i tidningen som jag kan sakna idag. RW debatt är en sådan, Coltings krig mot Axa var väldigt underhållande, men också dom intressanta 24 timmars repotagen med olika elitlöpare gillade jag skarpt. En annan sak som jag kan sakna idag är vita skor. Läser man ett skotest från 2008 så var alla skor vita, inte neonfärgade som idag. Jag kanske är ensam om det men jag är less på rosa, gröna och lila skor.

Jag läste också med stor glädje många av dom gamla bloggarna som förutom att vara underhållande även bidrog till både kunskap, eftertanke och inspiration. Prylbloggen var nog min favorit tillsammans med Åkeson och Klingbergs bloggar. Mårten Klingbergs bok ”Tills det svartnar” är helt fantastisk, läs den om ni inte redan har gjort det.

När jag satt och bläddrade igenom alla gamla tidningar kändes det plötsligt ganska overkligt att jag idag är en av bloggarna på den här plattformen. Kanske kan jag i bästa fall inspirera någon stackars själ på samma sätt som jag blev inspirerad på den tiden då jag drömde om att fysiskt klara av en halvmara och inte visste särskilt mycket om varken träning eller tider. Egentligen skriver jag ju bara en massa blaj för att inte hamna längst ner i blogglistan och verka ointresserad.

Appropå Åkeson så såg jag ett roligt inslag på AB Tv igår. Claes Åkeson och Mårten Nyhlén diskuterade oskrivna regler på gymmet. Det är nånting som ligger mig varmt om hjärtat. Att många inte kan bete sig på gymmet är ju ingen nyhet och det är en av anledningarna till att jag gärna håller mig därifrån nuförtiden. Jag är nog inte ensam om att ha sett det mesta; allt från gamla gubbar som står och rakar sig i duschen till bodybuilders i bar överkropp som stönar värre än en förstföderska. Löpbanden är såklart en het potatis. På mitt gym finns det två separat band som endast är avsedda för gång. Ändå envisas folk med att gå på dom ”riktiga” löpbanden. Det värsta är folk som går och samtidigt har med sig en padda för att kolla på film eller läser en bok samtidigt som det står folk på sidan och väntar på att nåt av banden ska bli lediga. Det är respektlöst. Det skojas tyvärr bort för det mesta, även av sånna som Mårten Nyhlén, men det är nästan en lika viktig fråga som kriget mot terrorn. Det heter löpband av en anledning, inte gåband.

Träningsmässigt så går det väl hyfsat. Veckomängden har legat på 12-13mil. Förra veckan skulle jag testa marafarten utomhus för första gången sen i höstas och sprang 20km ouppvärmd på 1.19.56 men med en riktigt dålig känsla. Kunde inte ens känna mig lite nöjd efteråt för det kändes bara orimligt jobbigt, istället för att boosta självförtroendet så åkte det ner i botten. Igår fick jag dock lite revansch, 10x1000m i 3.25-fart med en grymt bra känsla, kände mig starkare än på länge och slog mig lite för bröstet efteråt.

Nästa vecka börjar jag trappa ner på mängden och kör även det sista långpasset, sen är det nedräkning till Boston med allt vad det innebär. Vi har ju också fått vår på riktigt här uppe så förhoppningsvis hinns det med några snabbare pass på bana för att ytterligare boosta självförtroendet innan det är dags att sätta sig på flyget till USA.

Som alltid så kräver uppladdningen inför en mara musikalisk uppladdning för att komma i rätt sinnesstämning. Joe Esposito är obligatorisk sen länge, men det är mer precis dagarna innan, såhär några veckor innan så gör man bäst i att tex välja Marathon av Rush. Hur tre individer kan låta så mycket och så bra på scenen utan backing tracks eller pre-recordings är en gåta. 

/Hörs

Heartbreak Hill



Jag har precis gjort världens bästa upptäckt; kinesiotejp! Hur f-n kan jag ha missat det? Å varför har ingen sagt nånting om det tidigare? Helt obegripligt. Jag är helt såld på tejpen just nu, så pass att jag missbrukat den å det grövsta de senaste dagarna. Jag har tejpat varenda kroppsdel som går att tejpa (ja nästan i alla fall). Jag har ingen aning om hur den hjälper, vad den är gjord av eller om det bara är buffel och båg men det har nästan känts som om jag har fått en ny höft, ett nytt knä och en ny fräsch itb-sena tack vare tejpen. Skitsamma om det bara är placebo, det hjälper ju uppenbarligen.

Det var min naprapat som rekommenderade att jag skulle testa den. Jag var dit för min sketna knäsena förra veckan som spökat till och från hela vintern men hur mycket han än försökte så kunde han inte provocera fram någon smärta just där och då. Jag har ju själv känt att det är framsida/utsida lår som är boven i dramat så teorin blev istället att dessa senor ligger och pressar på nån slemsäck eller fettkudde under knät vilket i sin tur skapar känningarna och smärtan. Som vanligt gick han på med nålar på egen begäran – det blev faktiskt nytt rekord med 13 st nålar rätt ner i låret, och som vanligt var det smärta upphöjt i tio men förbannat skönt efteråt. Men vi gick också igenom hur man kan tejpa knät för att inte senorna ska skapa den där irritationen och sen dess så är jag fast i tejp-träsket.

På träningsfronten så börjar det märkas att benen är slitna av all träning nu i vinter men det är faktiskt precis så jag vill att det ska kännas fyra veckor innan raceday. Nu börjar det snart bli dags att släppa upp lite på mängden och försöka hitta formen och jag vet av tidigare erfarenheter att benen kommer kännas som nya direkt jag trappar ner.

Den här vintern har vart fantastisk på många sätt; framförallt så tycker jag att jag har lyckats utmana mig själv på flera olika plan och inte bara fastnat i gamla hjulspår. Jag har sprungit längre, oftare och fortare jämfört med tidigare och kroppen är ju så fantastisk att den anpassar sig efter det. Jag levde länge i tron om att jag måste ha en vilodag i veckan för att hålla ihop men i vinter har jag visat för mig själv att så inte är fallet. Egentligen är det ju inte loppet i sig som kommer att definiera mig som löpare eller min träning fram dit. Självklart vill jag persa och givetvis vill jag också fixa min drömgräns på 2.48 men det absolut viktigaste – som jag påmint mig själv om rätt så ofta i år – är ju att det är vägen fram mot målet som är det viktiga, att kunna njuta av löpningen i nuet och inte bara stirra sig blind på ett datum flera månader bort och tänka att det är där och då som allt kommer att avgöras. Strävandet mot det ouppnåliga ska inte underskattas för helt plötsligt blir det omöjliga möjligt. Det var inte allt för länge sen som jag drömde om att springa milen på 40min. Då kändes det omöjligt. Om en månad ska jag försöka göra samma sak – fast fyra gånger på raken. 

Hur som helst så har jag dom senaste dagarna börjat bli både lite nervös men också förväntansfull. Trots att det är fyra veckor kvar så börjar det kännas att det snart är dags. Det ska bli skitkul att springa en mara igen samtidigt som jag är livrädd för jag vet hur jobbigt det kommer att bli. Jag har kollat vartenda klipp på youtube som handlar om Boston Marathon och jag har drömt mardrömmar om Heartbreak Hill den senaste veckan. Boston har egentligen aldrig vart nåt drömlopp tidigare men ju mer jag kollat desto mer börjar jag inse hur stort Boston Marathon faktiskt är borta i USA. Det finns ju faktiskt löpare som ägnar en hel livstid åt att försöka kvala in utan att lyckas. 

Tittar man på banprofilen så ser ju banan rätt så överkomlig ut men ju mer jag läser och kollar videoklipp desto mer rädd blir jag för The Newton Hills mellan mile 16 och 21 och jag ska inte göra felet att underskatta backarna bara för att banprofilen ser lätt ut.

Drömmen är ju att ha så pass mycket krafter när jag kommer till backarna att jag känner att jag kan attackera dom utan att behöva dra ner på farten allt för mycket för att sedan bara kunna rulla på nerför in mot målet och korsa mållinjen på 2.48.46 men det är på många stjärnor som ska stå rätt för att det ska bli verklighet. Just nu tänker jag mest bara negativa tankar som att jag tex får hybris och öppnar första halvan på 1.21 bara för att det är så lättsprunget i början och att jag sedan i bästa fall kommer behöva en rullator för att ta mig upp för backarna, i sämsta fall vara så groggy att jag springer åt fel håll. Det viktiga är i alla fall att ha en plan och hålla sig till den, sen om det är en bra eller dålig plan, det återstår att se. Och planen är fortfarande att ha nå minut till godo på backarna. Det känns också skönt att sista milen är en enda lång nedförsbacke där man förhoppningsvis kan ta ikapp några sekunder om det skulle behövas, inte som i New York där sista halvmilen är en enda lång plåga av böljande kupering och stenhård betong.

Än så länge har jag ju lite tid på mig att bygga upp självförtroendet och vända alla negativa tankar till nånting positivt. Förhoppningsvis så kommer det med formen. Kanske blir det tävlingspremiär nästa helg då Premiärmilen går av stapeln, har inte bestämt mig än för om jag ska springa eller inte. Jag gillade inte den nya bansträckningen ifjol men samtidigt vore det skönt med en generalrepetition och att få testa formen när det är skarpt läge. Å andra sidan kan det ju få omvänd effekt också, som i höstas då jag knappt orkade hålla min marafart på Stockholm Halvmarathon två veckor innan Berlin. Det var knäckande för självförtroendet. Å andra sidan gick det ju bra till slut ändå. Återstår att se. Tills dess ska jag fortsätta kolla alla klipp om Heartbreak Hill som jag hittar på tuben.

/Hörs

38 dagar



…kvar till Boston Marathon, men vem orkar räkna? Efter månader av nötande i mörker, kyla och snö med mantrat flest mil vinner så börjar jag äntligen kunna se ljuset i tunneln. 38 dagar, det är bara lite drygt en månad, sen är planen att jag ska vara i mitt livs form. När man tittar ut genom fönstret och bara ser snö, snö och ännu mera snö känns det ganska avlägset men jag litar fullt ut på att vinterns träning kommer att ränta av sig trots att det var nästan ett halvår sen som jag sprang snabbare än distansfart utomhus. 

Planen för mars är att hitta formen. Och vet ni vad, jag tror fan att jag redan har börjat göra det. Det är känslan i alla fall. Frågan är bara om det är bra eller dåligt för man vill ju inte bränna formen för tidigt heller. I år har jag ofta gått tillbaka och tittat i träningsdagboken på hur och vad jag tränade inför Barcelona Marathon vilket jag lärt mig mycket av och det jag kan se är att även om fart, intervaller, vila mm är rätt så lika så har jag haft en helt annan känsla på många pass nu i år och det säger nästan mer än puls och dylikt. Farter som jag tidigare upplevde som riktigt jobbiga känns just nu inte alls lika jobbiga. Dessutom har jag heller inte blivit lika sliten av träningen nu i vinter och det skvallrar väl också en del om att formen kanske är på väg att infinna sig, snabb återhämtning brukar ju vara ett tecken på att man är i bra form. Att köra 4x3km dagen efter ett 34km långpass fanns inte på kartan förra året, men i år har det känts helt naturligt.

Även fast loppet är en månad bort så har jag redan bestämt mig för taktik. En av anledningarna till att marathon är favoritdistansen är just den taktiska biten. På ett millopp så är det 110% från början och hålla tummarna för att man inte ramlar ihop i ett dike och dör en kilometer innan mål men maran kräver lite mer planering och det gillar jag. Mina bästa maror har jag gjort när jag sprungit på klockan och inte förivrat mig trots att benen sagt nånting annat men i Boston så är det all-in från början som gäller. Då tänker jag inte hålla igen utan öppna snabbare än planerad fart. Det kanske är helt fel taktik och hade det vart vilket annat lopp än just Boston så hade jag aldrig tänkt tanken men just nu är det så jag tänker springa. Boston är ju känd för sina tre backar vid 30km där många fått se sina drömmar krossade men också för sin snabba öppning tack vare en första mil av nedförsbackar och jag måste helt enkelt ha utrymme för att tappa fart i backarna eftersom backlöpning inte är min grej. Det finns såklart en uppenbar risk med att gasa på från början i nedförsbackarna, inte bara risken för att man vid Heartbreak Hill tvingas lägga sig å spy i ett dike utan också risken för att slå sönder låren i början vilket många som sprungit tidigare skvallrar om. Men det är en risk som jag är villig att ta. Det är all or nothing som gäller. Antingen blir det 2.48.46 eller 3.09.13.

Det enda som står i vägen mellan mig och ett nytt PB är min sketna knäsena som fortfarande spökar fram och tillbaka. Ena dagen är jag öm och känner av den konstant, andra dagar känner jag ingenting. Det känns lite som att jag står vid ett vägskäl. Fortsätta som planerat och hoppas på det bästa eller stanna upp och vila? Egentligen är det en ganska dum fråga för jag vet redan svaret. Det sistnämnda är inte ett alternativ, jag har inte sprungit 1300km i år bara för att vila bort en potentiell skada så här sista månaden innan loppet, framförallt inte när jag dessutom känner mig i form. Lyssnade på Maratonpodden häromdagen där Petra intervjuade Lofsan Sandström. Hon fick det nästan till å låta som att vi löpare tycker det är coolt eller creddigt att hela tiden ha ont nånstans. Varför skulle vi det? Det är så långt ifrån coolt man kan komma, däremot så är det ju verkligheten för många av oss som har större ambitioner än att bara jogga runt kvarteret i rosa plyschdress på söndageftermiddagarna. Vi är rätt många löpare som vet att vi aldrig kommer att vinna nåt lopp men ändå drivs av prestationskrav och drömmen om att bli bättre.

Det var en hel del som hon sa i den där intervjun som fick mig att rynka på ögonbrynen, tex att löpare springer för mycket och att man bör springa max 3 gånger/vecka. Att istället förespråka ”genvägsmentaliteten” (som jag brukar kalla det) för nybörjare, alltså att fokusera på maxintervaller innebär ju vadå, typ 300% större skaderisk. Skulle det vara bättre? Dessutom har jag svårt att se att man som nybörjare överhuvudtaget ens kan springa nära sitt max, jag tror att det är alldeles för många varningslampor som börjar lysa rött långt innan och stänger ner systemet. Ibland ser man bilder på instagram där folk ligger på typ 92% av maxpuls i över en timme. Känns väl sådär troligt såvida man inte heter Marit Björgen. 

Självklart ska man springa intervaller, oavsett om man är nybörjare, veteran eller elit, men återigen, det går inte nog att poängtera korrelationen mellan prestation och volym om man vill bli en bättre långdistanslöpare, oss motionärer inkluderat. Jag är inte nån licensierad löptränare som Lofsan så kanske har hon rätt och jag fel, men i slutänden gör nog dom flesta bäst i att inte lyssna så mycket på alla förstå-sig-påare (jag själv inkluderad) utan gå sin egen väg. Det var i alla fall så jag gjorde för att bli bättre, jag sket i att springa intervaller under en ganska lång period trots att ”alla” sa att det var ett måste för att bli bättre. I senaste numret av RW intervjuade Claes Åkeson Sveriges främsta löptränare och det var skönt att kunna konstatera efter att ha läst den artikeln att den samtliga förespråkade ”spring mer och oftare”. Inga genvägar där inte. Just sayin’

Appropå skor som mitt förra inlägg handlade om så köpte brorsan med sig ett par Asics Tartherzeal från Japan åt mig. Det kommer nästan lite dregel ur mungipan när jag tänker på dom. Vi får se om det blir dom eller DS Racer i Boston.

Trevlig helg alla löpare där ute. Jag har lovat mig själv att jag ska ta löpvila var tionde dag och inte köra på bara för att vilket innebär att det blir vila imorn. Då ska jag lyssna på Jason Isbell hela dagen istället.

/Hörs

Ett par skor (Re:visited)



För ett par år sen när jag precis hade blivit löpare på riktigt så var jag helt övertygad om att halva prestationen på tävling satt i skorna; att det fanns ett starkt orsak-verkan samband mellan vilka skor man hade på fötterna och vilken sluttid man sprang in på i slutänden. Detta medförde att jag utvecklade en nästan sjuklig fetisch för löparskor. Jag kunde sitta hela kvällar och läsa in mig på alla skor jag hittade; vikt, drop, material, sulor, egenskaper och allt annat onödigt vetande. Och varje vår när skotillverkarna uppdaterade sina kollektioner med nya modeller och färger var jag ju såklart tvungen att köpa på mig årets modeller. Man ville ju gärna flasha med att man hade årets färg på skorna när man swishade förbi alla losers med dom gamla färgerna. Den viktigaste parametern var länge vikten. Ju tunnare desto bättre för man hade ju läst att att man kunde tjäna x antal sekunder på y km genom att kapa vikten med z gram. Det kan nog vara en anledning till att jag har dragit på mig en massa skador genom åren för jag envisats med att även träna i 160 grams skor och inte bara spara dom till tävlingar.

Ett resultat av detta är att jag äger alldeles för många par löparskor. Häromdagen började jag rensa upp lite i skoparken för att se vilka skor som jag egentligen använder, vilka som är pensionsmässiga och vilka som bara står och samlar damm. Skrämmande nog så upptäckte jag att nästan alla mina skor mer eller mindre är redo att kasseras. Jag äger knappt ett par hela skor med en vettig sula. Dom skor som fortfarande har kvar något som skulle kunna liknas vid en sula är alldeles för tunna för mitt eget bästa och skulle garanterat resultera i en gubbvad om jag började springa i dom nu. Men även fast jag skulle må bra av att slänga en hel hög så tar det emot för alla skor har ett affektionsvärde och någon form av minne kopplat till sig. Tex mina gröna Asics Tarther, dom är helt slut men det var dom jag sprang min första sub3 mara i och därför kommer jag aldrig att kunna slänga dom. Mina neonröda Saucony Type A3 var mina första racing dojor och dom har jag heller inte hjärta att slänga. Samma sak med mina 4 par Adidas Adios. Ett par av dom gjorde jag milen sub40 i för första gången men eftersom jag inte har en aning om vilka som är vilka så kan dom heller inte slängas. Och sådär fortsätter det.

Ett par av min all-time favoriter är dom här: Adidas Takumi Sen. Jag kommer ihåg när dom släpptes, det var när min skofetisch var som värst, och jag visste på en gång att jag bara var tvungen att ha dom. Från början såldes dom bara i Japan så det var bara till att slänga iväg en beställning och hoppas på att det inte skulle behöva ta tre månader att få dom. Det var kärlek vid första ögonkastet. Så pass mycket kärlek att jag sprang alldeles för mycket i dom; långpass, distans, millopp och halvmaror. En ganska dålig idé eftersom dom var på tok för tunna. Jag har tydligen två par av dom upptäckte jag nu men jag har inte sprungit nåt av paren på säkert 2 år för senast jag använde dom så sa det pang i vaden. Men trots att jag aldrig mer kommer att springa i dom så kan jag bara inte slänga dom heller.

Nuförtiden bryr jag mig dock inte särskilt mycket om vilka skor jag har på fötterna. Jag har sen länge insett att det inte finns något orsakssamband mellan sluttiden och skorna. Låg vikt är heller inget att sträva mot förutom på tävling. När jag köper skor numera så börjar jag alltid med att försöka få tag på fjolårets modeller eftersom dom ofta är mycket billigare och ibland nedsatta med upp till halva priset.

Just nu går jag runt på typ fyra par skor när jag tränar; Asics DS Trainer, Salming Distance, New Balance 1500 och Adidas Adios + Asics DS Racer som tävlingssko och även Asics Fujisetsu2 nu på vintern eftersom dom har ståldubb. Det räcker gott och väl, man behöver inte 25 par. Därmed inte sagt att det inte är kul att köpa och testa nya skor. Ett par som snabbt blev lite av en favorit är Karhu Ride som jag fick till skänks av någon vänlig själ på jogg.se för nåt år sen (sorry att jag inte kommer ihåg ditt namn). Jag var lite tveksam till en början men sen dess har jag krämat ur 200mil ur dom. Dom hade jag nog aldrig köpt själv. Men nu börjar alltså samtliga ovanstående skor att vara på väg mot pension och till min stora fasa upptäckte jag att några av dom inte längre verkar säljas? Satt och kollade igenom Wiggle, Startfitness, Löplabbet, Runners Store mm och ingen av dom hade tex DS Racer. Fick lite panik. Vad ska jag då ha på fötterna i Boston om 1,5 månad?

(ett av flera skoställ som bara upptas av löparskor)

Sen kom jag på att brorsan ju är i Tokyo just nu där det säljs en massa roliga skor som inte finns här i Sverige, speciellt massa olika modeller av Asics. Innan jag började använda DS Racer som marathon sko så sprang jag mina maror i Asics Tarther. Tyvärr slutade dom att säljas här i Europa för några år sen men dom finns fortfarande kvar i Japan i flera varianter så brorsan har fått i uppdrag att köpa med sig ett par Tartherzeal så det kanske är min nya marathon sko.

För övrigt så flyter träningen på rätt så bra, förra veckan var en bra vecka med knappt 15mil in på kontot och även fartpassen börjar kännas bra igen. Igår sprang jag 2 x (3km-2km-1km) i 3.39-fart/3.35-fart/3.27-fart och det kändes så oförskämt lätt att jag började fundera på om bandet var helt felkalibrerat.

Nästa vecka har vi sportlov här i Norrland. Normalt skulle det ha inneburit en hård träningsvecka med tid för återhämtning men jag har av egen fri vilja anmält mig att jobba. Vi ska ha lovskola ett par dagar där eleverna har möjlighet att räkna ikapp och få hjälp med sånt som dom inte klarat hittills. Vet inte riktigt hur jag tänkte men det är alltid bra att ha lite tid innestående att kompa ut när det är dags att åka utomlands och springa marathon. Dom stora loppen har ju tyvärr en tendens till att sällan synka med våra skollov och eftersom vi inte har semester som vi kan plocka ut när vi vill så kan det bli ganska kostsamt att vara ledig för att springa. Då kan det vara värt att offra några dagar av sportlovet.

Nu ska jag lyssna på Joss Stone och äta resterna av en överbliven chipspåse. 

/Hörs