Därför längtar jag till Åre!


Här står jag vid Åresjön för snart ett år sedan. Det var lördagskväll och festen höll på som bäst inne i matsalen och jag hade så sjukt roligt! Träningseventet Workout Åre är verkligen något utöver det vanliga och då har jag ändå varit på en hel del träningsevent. Vad det är som gör just Workout Åre så speciellt är inte helt lätt att peka på, men jag bestämde mig för att bedriva lite forskning för att ni ska få veta och jag gick såklart till den mest trovärdiga källan som finns – mitt eget Instagram. Vad är det för bilder jag har lagt upp de senaste åren när jag har varit i Åre?

Jo, till största delen har det varit selfies. Jag gillar ju liksom mig. Men på de flesta selfisarna har det också varit andra människor, så om man ska vara kinkig har det varit groupies, med annat folk i träningsbranschen som jag bara inte har kunnat hålla mig ifrån att fota mig med. Är det kanske här vi har svaret? Är det de underbara människorna och det sköna hänget? Ja, delvis. Är det faktumet att inte något stort företag ligger bakom eventet, utan att det är en knapp handfull hjältar som drar ihop det här år efter år och lyckas få det att kännas som att man kommer hem när man i själva verket åker bort? Ja, delvis. Men det är också den enorma lyxen att få vara i en miljö där man kan ta ledigt från träningssalarna och gå upp på ett berg, eller bara sitta med en kaffe i näven och titta på snötäckta bergstoppar innan man går ut på konstgräset med utsikt över sjön för att köra Ruffie. Eller att man kan avsluta kvällen storstilat med att köra midnattsspinning, med eller utan ett glas lumumba i flaskhållaren, som före detta chefredaktör Marie hade för några år sedan.

I år tänker jag inte missa:

  • att gå på yoga för Johanna Andersson. Hon är en av Sveriges absolut bästa yogis och jag mår sällan så bra som när jag har tränat för henne.
  • att gå på ännu mer yoga för till exempel Maria Olofsson och Monika Björn som också är två av mina bästa.
  • att dricka gokaffe på något mysigt fik.
  • att kötta lite skivstång med en av de bästa tyngdlyftarna i Sverige, Patricia Strenius.
  • att dricka ett glas vin med magimannen Linus Johansson som har tagit hand om min rygg och skratta mig fördärvad åt hans berättarkonst.
  • att åka den jätteroliga vattenrutschkanan i baddelen.
  • att lyssna på allt klokt cykel- och löpningskungen Matthew Griffiths har att säga.
  • att stå och titta på när andra tränar, framför allt när det är fint väder, andra springer och jag kan sitta i solen och äta glass.
  • att gå upp på Skutan. Hur långt säger jag inte, men upp en liten bit ska jag i alla fall.
  • att hoppa in på en klass jag inte alls hade tänkt gå på bara för att jag blir så extremt taggad av träningsglädjen i lokalen att jag plötsligt står mitt på en dansklass.
  • att prata och hänga med andra deltagare som också pratar om hur sjukt kul det är i Åre.

Allt det här kan du också göra – det finns fortfarande platser kvar, så boka in första helgen i juni och träffa mig och alla andra sköningar där! Kom igen!

Nr 7 ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Maxa din löpning. Höstens bästa träningsupplägg
  • Test: 9 nya kolfiberskor!
  • Mot myren! Löpträning som ger resultat
  • Allergi? Så vet du om du har det
  • Epidemiolog Anders Wallensten brinner för löpning
  • Trotsa Covid-19. Träna säkert i höst
  • 8 veckors vila är ok!

 

Bli plusmedlem nu

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

I väntan på Boston


För några dagar sen stack jag ut och mysjoggade. Det är nånting som jag har slarvat med det dom senaste månaderna men i lördags så blev faktiskt av. (Mysjogg = jättelugn löpning utan klocka i rekreationssyfte utan krav på en specifik fart). Mest för att jag kände mig sliten och mentalt inte orkade med det tänkta fartpasset som egentligen var planen men kanske framförallt för att en tom dag i träningsdagboken alltid är lätt ångestframkallande och upphov till dåligt samvete och osunda tankar. Mysjogg kan man alltid köra hur sliten eller trött man än är. Sagt och gjort, i lördags förmiddag mysjoggade jag mig fram längs Sundsvalls nysopade gator i härlig vårsol och njöt för första gången på länge av min löpning. När jag nästan var hemma märkte jag hur nån närmade sig bakifrån snabbare och snabbare. Är det nånting jag har lärt mig dom senaste åren så är det att stå emot impulsen att springa om men också att inte bli stressad av att bli omsprungen. Men i lördags när jag plötsligt blev omsprungen av en cool kille i ännu coolare kläder så kunde jag inte stå emot. Synen av tights OCH shorts orsakade nån kortslutning i mitt huvud, i min värld är det bara crossfit människor som har den kombon så jag kände mig tvungen att upprätthålla löparsveriges heder genom att höja farten och springa förbi. Av flåsandet att döma så körde han nog nån form av intervaller och jag vet ju själv att jag inte skulle uppskatta att bli förbisprungen när jag kör tusingar och det känns som om lungorna ska explodera. Fick lite dåligt samvete, han kanske inte ens var nån crossfit snubbe? Som tur var svängde jag av strax efter och slapp skämmas allt för länge. Då stötte jag istället på en senig äldre man som kom springades mot mig iklädd en lite för tight urtvättad lila träningsoverall årgång 1987 med ett matchande pannband och höga tubsockor till. Han hade gärna fått springa om mig.

Har man shorts utanpå tightsen för att man tycker det är snyggt eller för att man inte trivs i bara tights? Tights är ju det snyggaste som finns, även på killar. Splitshorts i all ära men tights är ju bra mycket skönare och man slipper den där förbannade jägarbrännan som man alltid får av splitshortsen. Jag vet att jag hade fruktansvärd ångest första gången jag skulle köpta ett par tights. Jag stod i butikens provrum och fattade inte riktigt hur tajt dom skulle sitta. Jag vågade heller inte fråga nån personal om hjälp för jag tyckte att det såg för jävligt ut så till slut högg jag bara ett par, betalade och tittade mig noga omkring för att se så att ingen kände igen mig, stoppade ner dom i påsen med en skamkänsla och skyndade mig snabbt därifrån. Sedan tog det säkert en månad innan jag vågade springa i dom mitt på ljusa dagen. Kanske är det så att man måste betrakta sig själv som löpare för att känna sig bekväm i löpartights. Jag skulle ju känna mig fruktansvärt obekväm i ett brottartrikå men en brottare tycker säkert det är helt normalt.

Förutom att mysjogga så har jag även ägnat helgen åt att sortera och läsa gamla Runners World tidningar. Jag älskar att bara kunna hugga ett gammalt nummer och småbläddra i trots att jag har läst varenda tidning fler gånger än vad som är normalt, därför har jag 10 års kompletta årgångar liggandes i vardagsrummet. På den tiden då jag inte vågade springa i tights och mätte mina rundor på hitta.se så var RW den största källan till kunskap. Tack vare tidningen lärde jag mig att man kan springa på fler sätt än att bara jogga runt kvarteret, plötsligt så utökades mitt ordförråd med begrepp såsom olgor, trösklar och fyrhundringar. Jag lärde mig också att tights är löparens standard uniform och tack vare (eller pga) alla pryltester så minskade även tjockleken på min plånbok då det skulle inhandlas lätta tävlingsskor, gps klockor och kompressionsplagg. Det har funnits många bra spalter genom åren i tidningen som jag kan sakna idag. RW debatt är en sådan, Coltings krig mot Axa var väldigt underhållande, men också dom intressanta 24 timmars repotagen med olika elitlöpare gillade jag skarpt. En annan sak som jag kan sakna idag är vita skor. Läser man ett skotest från 2008 så var alla skor vita, inte neonfärgade som idag. Jag kanske är ensam om det men jag är less på rosa, gröna och lila skor.

Jag läste också med stor glädje många av dom gamla bloggarna som förutom att vara underhållande även bidrog till både kunskap, eftertanke och inspiration. Prylbloggen var nog min favorit tillsammans med Åkeson och Klingbergs bloggar. Mårten Klingbergs bok ”Tills det svartnar” är helt fantastisk, läs den om ni inte redan har gjort det.

När jag satt och bläddrade igenom alla gamla tidningar kändes det plötsligt ganska overkligt att jag idag är en av bloggarna på den här plattformen. Kanske kan jag i bästa fall inspirera någon stackars själ på samma sätt som jag blev inspirerad på den tiden då jag drömde om att fysiskt klara av en halvmara och inte visste särskilt mycket om varken träning eller tider. Egentligen skriver jag ju bara en massa blaj för att inte hamna längst ner i blogglistan och verka ointresserad.

Appropå Åkeson så såg jag ett roligt inslag på AB Tv igår. Claes Åkeson och Mårten Nyhlén diskuterade oskrivna regler på gymmet. Det är nånting som ligger mig varmt om hjärtat. Att många inte kan bete sig på gymmet är ju ingen nyhet och det är en av anledningarna till att jag gärna håller mig därifrån nuförtiden. Jag är nog inte ensam om att ha sett det mesta; allt från gamla gubbar som står och rakar sig i duschen till bodybuilders i bar överkropp som stönar värre än en förstföderska. Löpbanden är såklart en het potatis. På mitt gym finns det två separat band som endast är avsedda för gång. Ändå envisas folk med att gå på dom ”riktiga” löpbanden. Det värsta är folk som går och samtidigt har med sig en padda för att kolla på film eller läser en bok samtidigt som det står folk på sidan och väntar på att nåt av banden ska bli lediga. Det är respektlöst. Det skojas tyvärr bort för det mesta, även av sånna som Mårten Nyhlén, men det är nästan en lika viktig fråga som kriget mot terrorn. Det heter löpband av en anledning, inte gåband.

Träningsmässigt så går det väl hyfsat. Veckomängden har legat på 12-13mil. Förra veckan skulle jag testa marafarten utomhus för första gången sen i höstas och sprang 20km ouppvärmd på 1.19.56 men med en riktigt dålig känsla. Kunde inte ens känna mig lite nöjd efteråt för det kändes bara orimligt jobbigt, istället för att boosta självförtroendet så åkte det ner i botten. Igår fick jag dock lite revansch, 10x1000m i 3.25-fart med en grymt bra känsla, kände mig starkare än på länge och slog mig lite för bröstet efteråt.

Nästa vecka börjar jag trappa ner på mängden och kör även det sista långpasset, sen är det nedräkning till Boston med allt vad det innebär. Vi har ju också fått vår på riktigt här uppe så förhoppningsvis hinns det med några snabbare pass på bana för att ytterligare boosta självförtroendet innan det är dags att sätta sig på flyget till USA.

Som alltid så kräver uppladdningen inför en mara musikalisk uppladdning för att komma i rätt sinnesstämning. Joe Esposito är obligatorisk sen länge, men det är mer precis dagarna innan, såhär några veckor innan så gör man bäst i att tex välja Marathon av Rush. Hur tre individer kan låta så mycket och så bra på scenen utan backing tracks eller pre-recordings är en gåta. 

/Hörs


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Heartbreak Hill


Jag har precis gjort världens bästa upptäckt; kinesiotejp! Hur f-n kan jag ha missat det? Å varför har ingen sagt nånting om det tidigare? Helt obegripligt. Jag är helt såld på tejpen just nu, så pass att jag missbrukat den å det grövsta de senaste dagarna. Jag har tejpat varenda kroppsdel som går att tejpa (ja nästan i alla fall). Jag har ingen aning om hur den hjälper, vad den är gjord av eller om det bara är buffel och båg men det har nästan känts som om jag har fått en ny höft, ett nytt knä och en ny fräsch itb-sena tack vare tejpen. Skitsamma om det bara är placebo, det hjälper ju uppenbarligen.

Det var min naprapat som rekommenderade att jag skulle testa den. Jag var dit för min sketna knäsena förra veckan som spökat till och från hela vintern men hur mycket han än försökte så kunde han inte provocera fram någon smärta just där och då. Jag har ju själv känt att det är framsida/utsida lår som är boven i dramat så teorin blev istället att dessa senor ligger och pressar på nån slemsäck eller fettkudde under knät vilket i sin tur skapar känningarna och smärtan. Som vanligt gick han på med nålar på egen begäran – det blev faktiskt nytt rekord med 13 st nålar rätt ner i låret, och som vanligt var det smärta upphöjt i tio men förbannat skönt efteråt. Men vi gick också igenom hur man kan tejpa knät för att inte senorna ska skapa den där irritationen och sen dess så är jag fast i tejp-träsket.

På träningsfronten så börjar det märkas att benen är slitna av all träning nu i vinter men det är faktiskt precis så jag vill att det ska kännas fyra veckor innan raceday. Nu börjar det snart bli dags att släppa upp lite på mängden och försöka hitta formen och jag vet av tidigare erfarenheter att benen kommer kännas som nya direkt jag trappar ner.

Den här vintern har vart fantastisk på många sätt; framförallt så tycker jag att jag har lyckats utmana mig själv på flera olika plan och inte bara fastnat i gamla hjulspår. Jag har sprungit längre, oftare och fortare jämfört med tidigare och kroppen är ju så fantastisk att den anpassar sig efter det. Jag levde länge i tron om att jag måste ha en vilodag i veckan för att hålla ihop men i vinter har jag visat för mig själv att så inte är fallet. Egentligen är det ju inte loppet i sig som kommer att definiera mig som löpare eller min träning fram dit. Självklart vill jag persa och givetvis vill jag också fixa min drömgräns på 2.48 men det absolut viktigaste – som jag påmint mig själv om rätt så ofta i år – är ju att det är vägen fram mot målet som är det viktiga, att kunna njuta av löpningen i nuet och inte bara stirra sig blind på ett datum flera månader bort och tänka att det är där och då som allt kommer att avgöras. Strävandet mot det ouppnåliga ska inte underskattas för helt plötsligt blir det omöjliga möjligt. Det var inte allt för länge sen som jag drömde om att springa milen på 40min. Då kändes det omöjligt. Om en månad ska jag försöka göra samma sak – fast fyra gånger på raken. 

Hur som helst så har jag dom senaste dagarna börjat bli både lite nervös men också förväntansfull. Trots att det är fyra veckor kvar så börjar det kännas att det snart är dags. Det ska bli skitkul att springa en mara igen samtidigt som jag är livrädd för jag vet hur jobbigt det kommer att bli. Jag har kollat vartenda klipp på youtube som handlar om Boston Marathon och jag har drömt mardrömmar om Heartbreak Hill den senaste veckan. Boston har egentligen aldrig vart nåt drömlopp tidigare men ju mer jag kollat desto mer börjar jag inse hur stort Boston Marathon faktiskt är borta i USA. Det finns ju faktiskt löpare som ägnar en hel livstid åt att försöka kvala in utan att lyckas. 

Tittar man på banprofilen så ser ju banan rätt så överkomlig ut men ju mer jag läser och kollar videoklipp desto mer rädd blir jag för The Newton Hills mellan mile 16 och 21 och jag ska inte göra felet att underskatta backarna bara för att banprofilen ser lätt ut.

Drömmen är ju att ha så pass mycket krafter när jag kommer till backarna att jag känner att jag kan attackera dom utan att behöva dra ner på farten allt för mycket för att sedan bara kunna rulla på nerför in mot målet och korsa mållinjen på 2.48.46 men det är på många stjärnor som ska stå rätt för att det ska bli verklighet. Just nu tänker jag mest bara negativa tankar som att jag tex får hybris och öppnar första halvan på 1.21 bara för att det är så lättsprunget i början och att jag sedan i bästa fall kommer behöva en rullator för att ta mig upp för backarna, i sämsta fall vara så groggy att jag springer åt fel håll. Det viktiga är i alla fall att ha en plan och hålla sig till den, sen om det är en bra eller dålig plan, det återstår att se. Och planen är fortfarande att ha nå minut till godo på backarna. Det känns också skönt att sista milen är en enda lång nedförsbacke där man förhoppningsvis kan ta ikapp några sekunder om det skulle behövas, inte som i New York där sista halvmilen är en enda lång plåga av böljande kupering och stenhård betong.

Än så länge har jag ju lite tid på mig att bygga upp självförtroendet och vända alla negativa tankar till nånting positivt. Förhoppningsvis så kommer det med formen. Kanske blir det tävlingspremiär nästa helg då Premiärmilen går av stapeln, har inte bestämt mig än för om jag ska springa eller inte. Jag gillade inte den nya bansträckningen ifjol men samtidigt vore det skönt med en generalrepetition och att få testa formen när det är skarpt läge. Å andra sidan kan det ju få omvänd effekt också, som i höstas då jag knappt orkade hålla min marafart på Stockholm Halvmarathon två veckor innan Berlin. Det var knäckande för självförtroendet. Å andra sidan gick det ju bra till slut ändå. Återstår att se. Tills dess ska jag fortsätta kolla alla klipp om Heartbreak Hill som jag hittar på tuben.

/Hörs

Antal kommentarer: 1

Anders Larvia

Tack för alla snälla ord! Och jag tror också att tejpen kommer vara skillnaden mellan succé och fiasko 🙂



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Playitas – Last Resort


Hej!



Efter min minst sagt intensiva hälsohelg i Miami så åkte jag på en sjukdom. Det var inte ens pengarna tillbaka på de oddsen. Dryckenskap, sömnbrist och träningsfritt är kanske inget man vinner Ironmans på men det är nyttigt för själen. Precis som för alla andra saknar man sina kompisar som inte lever de liv som man numera har valt. Man är lyckligt lottad som har så förstående vänner som står ut med ens satsning och det dåliga samvete man ständigt utstrålar med sin hälsosamma livsstil.

Har sedan tillfrisknandet fått jaga ikapp den form jag borde haft för hamna bättre i synk inför Sydafrika. Lättare sagt än gjort men gör det som jag kallar för ”Robot Mode”. Innebär att man stänger ute alla känslor som uppstår runt träningen och bara får skiten gjord. Ökat mängd från normala schemat på bekostnad av intensitet. Även sänkt ambitionerna något kring min målsättning från ”vinna skiten” till ett mer förutsättningslöst upplägg. För sätta en siffra på det så innebär det totalt cirka 10-15 minuter kanske på en teoretisk sluttid. 



Den enda pusselbit som inte går att lösa är cykla rejäla cykelpass ute samt simma öppet vatten. Trainer är ett jättebra substitut för vissa typer av pass men precis som med springa på löpband eller simma i pool så duger det inte att bara köra så. Vi tävlar i en extrem utomhussport, säger sig själv man inte kan träna och förbereda sig i en kontrollerad inomhusmiljö. Därför sitter jag just nu på ett plan till Playitas. Utan konkurrens det ställe man får mest Bang for the Buck för inom några timmars flyg från Stockholm. Blir hektiska dagar med prioritet cykel följt av öppet vatten. 



Man behöver knappast lägga in några medvetna intervaller under de strapatser man ger sig ut på. Den blåsiga & böljande ön bjuder på det gratis. Inte sällan man sätter nytt årsbästa på 20 minuter trots man är ute på ett ”normalt” distanspass. Kanske har lite med sällskapet att göra också samt glädjen över äntligen vara ute i det fria och rulla i kort kort.



Sydafrika påminner ganska mycket om Kanarieöarna om man ska dra paralleller. Starka vindar, värme, böljande landskap och stundtals ”intressant” asfalt. Vi kan kort sammanfatta det såhär: Träna hårt en vecka på Playitas och det är väldigt få race du inte är förberedd inför. Lägg två veckor och det är få race där du inte kommer slå dig själv med häpnad – Amen.

Puss till Apollo….ni har gjort livet roligare och lättare för oss som är träningsnördar. 



Nelker



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

38 dagar


…kvar till Boston Marathon, men vem orkar räkna? Efter månader av nötande i mörker, kyla och snö med mantrat flest mil vinner så börjar jag äntligen kunna se ljuset i tunneln. 38 dagar, det är bara lite drygt en månad, sen är planen att jag ska vara i mitt livs form. När man tittar ut genom fönstret och bara ser snö, snö och ännu mera snö känns det ganska avlägset men jag litar fullt ut på att vinterns träning kommer att ränta av sig trots att det var nästan ett halvår sen som jag sprang snabbare än distansfart utomhus. 

Planen för mars är att hitta formen. Och vet ni vad, jag tror fan att jag redan har börjat göra det. Det är känslan i alla fall. Frågan är bara om det är bra eller dåligt för man vill ju inte bränna formen för tidigt heller. I år har jag ofta gått tillbaka och tittat i träningsdagboken på hur och vad jag tränade inför Barcelona Marathon vilket jag lärt mig mycket av och det jag kan se är att även om fart, intervaller, vila mm är rätt så lika så har jag haft en helt annan känsla på många pass nu i år och det säger nästan mer än puls och dylikt. Farter som jag tidigare upplevde som riktigt jobbiga känns just nu inte alls lika jobbiga. Dessutom har jag heller inte blivit lika sliten av träningen nu i vinter och det skvallrar väl också en del om att formen kanske är på väg att infinna sig, snabb återhämtning brukar ju vara ett tecken på att man är i bra form. Att köra 4x3km dagen efter ett 34km långpass fanns inte på kartan förra året, men i år har det känts helt naturligt.

Även fast loppet är en månad bort så har jag redan bestämt mig för taktik. En av anledningarna till att marathon är favoritdistansen är just den taktiska biten. På ett millopp så är det 110% från början och hålla tummarna för att man inte ramlar ihop i ett dike och dör en kilometer innan mål men maran kräver lite mer planering och det gillar jag. Mina bästa maror har jag gjort när jag sprungit på klockan och inte förivrat mig trots att benen sagt nånting annat men i Boston så är det all-in från början som gäller. Då tänker jag inte hålla igen utan öppna snabbare än planerad fart. Det kanske är helt fel taktik och hade det vart vilket annat lopp än just Boston så hade jag aldrig tänkt tanken men just nu är det så jag tänker springa. Boston är ju känd för sina tre backar vid 30km där många fått se sina drömmar krossade men också för sin snabba öppning tack vare en första mil av nedförsbackar och jag måste helt enkelt ha utrymme för att tappa fart i backarna eftersom backlöpning inte är min grej. Det finns såklart en uppenbar risk med att gasa på från början i nedförsbackarna, inte bara risken för att man vid Heartbreak Hill tvingas lägga sig å spy i ett dike utan också risken för att slå sönder låren i början vilket många som sprungit tidigare skvallrar om. Men det är en risk som jag är villig att ta. Det är all or nothing som gäller. Antingen blir det 2.48.46 eller 3.09.13.

Det enda som står i vägen mellan mig och ett nytt PB är min sketna knäsena som fortfarande spökar fram och tillbaka. Ena dagen är jag öm och känner av den konstant, andra dagar känner jag ingenting. Det känns lite som att jag står vid ett vägskäl. Fortsätta som planerat och hoppas på det bästa eller stanna upp och vila? Egentligen är det en ganska dum fråga för jag vet redan svaret. Det sistnämnda är inte ett alternativ, jag har inte sprungit 1300km i år bara för att vila bort en potentiell skada så här sista månaden innan loppet, framförallt inte när jag dessutom känner mig i form. Lyssnade på Maratonpodden häromdagen där Petra intervjuade Lofsan Sandström. Hon fick det nästan till å låta som att vi löpare tycker det är coolt eller creddigt att hela tiden ha ont nånstans. Varför skulle vi det? Det är så långt ifrån coolt man kan komma, däremot så är det ju verkligheten för många av oss som har större ambitioner än att bara jogga runt kvarteret i rosa plyschdress på söndageftermiddagarna. Vi är rätt många löpare som vet att vi aldrig kommer att vinna nåt lopp men ändå drivs av prestationskrav och drömmen om att bli bättre.

Det var en hel del som hon sa i den där intervjun som fick mig att rynka på ögonbrynen, tex att löpare springer för mycket och att man bör springa max 3 gånger/vecka. Att istället förespråka ”genvägsmentaliteten” (som jag brukar kalla det) för nybörjare, alltså att fokusera på maxintervaller innebär ju vadå, typ 300% större skaderisk. Skulle det vara bättre? Dessutom har jag svårt att se att man som nybörjare överhuvudtaget ens kan springa nära sitt max, jag tror att det är alldeles för många varningslampor som börjar lysa rött långt innan och stänger ner systemet. Ibland ser man bilder på instagram där folk ligger på typ 92% av maxpuls i över en timme. Känns väl sådär troligt såvida man inte heter Marit Björgen. 

Självklart ska man springa intervaller, oavsett om man är nybörjare, veteran eller elit, men återigen, det går inte nog att poängtera korrelationen mellan prestation och volym om man vill bli en bättre långdistanslöpare, oss motionärer inkluderat. Jag är inte nån licensierad löptränare som Lofsan så kanske har hon rätt och jag fel, men i slutänden gör nog dom flesta bäst i att inte lyssna så mycket på alla förstå-sig-påare (jag själv inkluderad) utan gå sin egen väg. Det var i alla fall så jag gjorde för att bli bättre, jag sket i att springa intervaller under en ganska lång period trots att ”alla” sa att det var ett måste för att bli bättre. I senaste numret av RW intervjuade Claes Åkeson Sveriges främsta löptränare och det var skönt att kunna konstatera efter att ha läst den artikeln att den samtliga förespråkade ”spring mer och oftare”. Inga genvägar där inte. Just sayin’

Appropå skor som mitt förra inlägg handlade om så köpte brorsan med sig ett par Asics Tartherzeal från Japan åt mig. Det kommer nästan lite dregel ur mungipan när jag tänker på dom. Vi får se om det blir dom eller DS Racer i Boston.

Trevlig helg alla löpare där ute. Jag har lovat mig själv att jag ska ta löpvila var tionde dag och inte köra på bara för att vilket innebär att det blir vila imorn. Då ska jag lyssna på Jason Isbell hela dagen istället.

/Hörs


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in