Höftmys de luxe

Det är strålande aprilsol och året är 2008. Björn Wikström, hans fru Josefin och barnen, Ellen 4 år och Saga 13 dagar gammal, ska just ge sig iväg hem till skånska Kristianstad efter en stor släktträff i Växjö. Människor ända från USA hade kommit och allt hade förevigats på familjefoto.

Dagen efter är det tänkt att alla ska samlas igen i Kristianstad för att äta en gemensam middag. Björn och hans familj vinkar glatt till släkten och säger: ”Vi ses i morgon”, innan de kör i väg med sin nyservade bil. Ellen hade velat ha sin kusin med i bilen, men i sista stund bestäms det att de får vänta med att ses till dagen efter. Vilket Björn i efterhand är evigt tacksam för.

Någonstans vid Älmhult i Småland händer det något med bilen.
– Helt plötsligt går den inte att styra. Jag kör av vägen och rakt in i ett träd, men jag hinner liksom aldrig tänka. Josefin skriker att det brinner och när jag tittar bakåt ser jag hur det är lågor runt Ellen.

Det här berättar Björn när vi ses i en hotellobby i Kristianstad. Under vårt samtal sitter han lugnt tillbakalutad i en fåtölj, iklädd löparkläder eftersom han sedan vill kunna springa hem till Vä, som ligger en bit utanför Kristianstad.
– Min första tanke sekunderna efter bilkraschen är att jag måste få loss Ellen. Men jag sitter fast och det tar flera sekunder innan jag förstår att jag inte knäppt upp säkerhetsbältet. Sedan sträcker jag mig bakåt och börjar dra i Ellen. Men hon sitter ock-så stenhårt fast, säger han.

Björn känner hur det kokar i händerna av elden och tvingas släppa taget om sin dotter. Snart tar han ett nytt tag och lyckas slita upp henne ur barnstolen med sina sista krafter och slänger sig sedan ut ur bilen tillsammans med Ellen. Hon brinner, men på något vis lyckas Björn släcka elden och han försöker ta sig tillbaka till bilen, men möts av en hemsk syn.
– Bilen står i brand och jag inser ganska direkt att både Josefin och Saga är förlorade, säger han och tittar ned på sina händer.

Han minns på något vis både allt och inget från den här dagen. Detaljer som att en farbror som stannar har skäggstubb som gör ont mot hans öra, kommer han tydligt ihåg. Björn minns också den starka röklukten, och att det är som om Ellen kokar, och att det tar 25 minuter innan ambulansen kommer. Dessa bilder sitter fastetsade i hans minne för evigt. Men den stora scenen, det vill säga allt som hände runtomkring, är bortraderat ur minnet.

Ellen och Björn hamnar först på Växjö sjukhus där personalen vill dela på dem, eftersom Ellen behöver åka vidare till brännskadeavdelningen i Linköping. Hon har fått första till tredje gradens brännskador. Värst drabbat är ansiktet och ryggen. Dessutom är båda benen brutna, liksom ena armen, efter att Björn drog loss henne från bilen. På grund av alla brännskador går det inte att gipsa det som är brutet. Istället får man använda så kallade Hoffman-instrument, det vill säga en yttre ramfixering. 

Björn har klarat sig med en bruten handled och många små brännskador och trots att motorhuven farit in mot hans ben så är benen alltså oskadda.
– Men jag får till slut åka med till Linköping och när jag åter får se Ellen så känner jag inte igen henne, säger han. 

Vill du läsa hela den här artikeln?

Det här är början av en artikel från Runner’s World nummer 1 2015. Du kan läsa hela artikeln och tidningen digitalt genom följande:

När Dennis Kimetto sänkte maratonvärldsrekordet till 2:02:57 under Berlin Marathon i höstas börjde återigen spekulationerna om när vi kan få se ett första sub 2-timmarsmaraton. Och nu har det skett! Närmare bestämt i söndags 11 januari, i irländska Limerick – men det krävdes 105 löpare för att göra det.

En grupp med män och kvinnor från olika delar av Limerick samlades för att slå nytt världsrekord i maratonstafett, vilket de också gjorde på tiden 1:56:54. 

Ett maraton på 42 195 meter består av precis under 105,5 varv på en 400-metersbana. Alla löpare sprang ett varv, utom stafettens inledande löpare Gary O’Hanlon som sammanlagt sprang 1,5 varv på banan. Gruppen snittade därmed på 66,5 sekunder per varv.

Den nya rekordtiden är dock inofficiell tills den har blivit godkänt av Guinness World Records. Det nuvarande rekordet i maratonstafett sattes 26 mars 2014 av en grupp från Förenade Arabemiraten som sprang på 2:04:32, enligt Guinness World Records’ hemsida.