Blogg

Hyllning till det krokiga


Jag har under senaste åren fascinerats mer och mer av hur min kropp faktiskt hanterar min skolios. Den är grav och jag borde kanske ha mer problem av den är jag har. Det gjorde också att jag började fundera på hur jag skulle kunna göra en tatuering som på något sätt hyllar det krokiga i min kropp och i livet i stort, kanske. (Ja, det handlar också om att jag gärna ville göra en till tatuering.)

Resultatet blev en kråka och spår den har gjort. Min ryggrad är lite som kråkspår, sneda och till synes oplanerade.

Du kanske själv har någon skavank som du kan lyfta fram istället för att gömma? Det blir roligare då.


Nr 3 ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Test! Vårens bästa löparskor. 23 nya modeller – hitta rätt sko för dig
  • Löpträningen som gav Guld  i skridsko-VM. Möt Nils Van Der Poel
  • Världens bästa träningspass
  • Kriget mot skavsåren – och hur vi kan vinna det
  • Därför skyddar löpning mot depression
  • 3 sätt att bli snabbare
Bli prenumerant

Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Min största oro


Idag tog jag ett moget och vuxet beslut. Löpvila fast jag egentligen hade tänkt att springa i nån form. Och det bästa av allt är att det inte var särskilt svårt, ingen vånda eller ångest över ett uteblivit träningspass. Nånting har kanske lärt mig trots allt. I fredags eftermiddag sprang jag mitt sista långpass inför Barcelona och sen dess har kroppen känts omotiverat sliten. Det gick varken fort eller var särskilt långt men gluteus maximus har protesterat lite och höfterna likaså. Inte så att jag har ont utan mer att benen känts sega och lite slitna. Inte blev det bättre av att jag knappt hunnit komma innanför dörren efter långpasset i fredags innan telefonen ringde med en inbjudan att dricka whiskey och vin. Efter 34km löpning och på tom mage var det med facit i hand en mindre bra idé men det var i alla fall både gott och trevligt. Så idag när jag promenerade hem från jobbet i fantastiskt soligt väder och kände att benen fortfarande var slitna så fick det bli löpvila. Så här tätt inpå hade det nog bara gjort mer skada än nytta att springa med slitna ben. Istället blev det gymmet och lite pyssel i form rörlighet, prehab, stretching och foamroller, sånt som jag normalt avskyr men vad gör man inte för att ge sig själv dom bästa förutsättningarna.

Bortsett från två dagar i februari som gick bort pga ryggont har träningen gått oförskämt bra sen december. Jag har klarat mig undan både skador och sjukdomar trots att jag både sprungit mer, oftare och hårdare jämfört med tidigare och det utan att göra några större uppoffringar. När jag ser tillbaka på träningen de senaste månaderna funderar jag på varför jag inte har sprungit lika mycket tidigare. Jag har inte slutat leva bara för att jag ökat träningsdosen så tiden har i alla fall inte vart den begränsande faktorn. Nu återstår det svåra; dom två sista kritiska veckorna då det dels gäller att hålla sig frisk men också att tillåta sig själv att vila och inte slita på benen i onödan. De sista veckorna inför ett prioriterat lopp brukar i regel kännetecknas av att jag hela tiden känner efter hur kroppen mår och den här gången är inget undantag. Jag har tagit tempen morgon, middag, kväll bara för att vara säker på att jag inte håller på att få feber, jag har sovit med tjocksockar och halsduk för att hålla mig varm, käkat Kan-Jang i förebyggande syfte och tuggat strepsils som smågodis bara för att jag är nojjig. Jag är vanligtvis ganska hypokondrisk av mig och det blir inte bättre av ett stundande marathonlopp. Då ökar istället hypokondrin exponentiellt med tiden ju närmre raceday jag kommer.

Det vore så jävla typiskt att dra på sig en förkylning med så kort tid kvar när jag klarat mig hela vintern och kunnat träna på bra. Som tur är är jag sällan sjuk. Jag var förkyld i somras och en gång förra julen och fick då ställa in ett par dagars träning men senast jag var riktigt sjuk och sängliggandes var den 14 november 2004. Ett tag sen alltså. Så sannolikheten att bli sjuk verkar ganska liten men riktigt säker kan man aldrig vara så här i influensatider. Och tur är inget jag tror på. Jag tror att man skapar sin egen tur. Så förutom att göra allt ovanstående så tvättar jag händerna sjuttioelva gånger per dag istället för femtioelva gånger. Jag skakar inte hand med främmande människor, undviker offentliga toaletter, lunchbufféer och att ta på döda ting i onödan typ dörrhandtag och bankomater utan handskar. Dessutom skäller jag, utan dålig samvete, ut mina elever som sitter i klassrummet och snorar och hostar. Mer än så kan man inte göra. Egentligen drar jag mig för att gå på gymmet också och i den bästa av världar hade jag gjort som Johan Olsson – tagit ledigt från jobbet och isolerat mig från all mänsklig kontakt de sista veckorna i en stuga nånstans ute i ingenstans. Sen inser jag att det håller på gå till överdrift. Jag är en glad motionär som ska springa ett lopp. Det är varken på liv eller död eller VM eller OS. Det är Barcelona Marathon och jorden kommer inte gå under om jag misslyckas. Men proffs eller inte, jag ska åtminstone göra vad jag kan för att stå på startlinjen frisk och kry med fräscha ben. Jag tror på att jag kan springare fortare än jag någonsin gjort i Barcelona och det vore dumt att inte ta till vara på den chansen genom att slarva med handhygienen.

/Hörs

Dagens låt: kollade på Mello i lördags för första gången på flera år för Eclipse skull. Tyvärr blev jag mest bara arg. Inte på Eclipse utan på svenska folket. Klart som fan Eclipse skulle ha gått vidare. I slutet på 2000-talet hade jag tröttnat på den melodiska rock scenen som upprepade sig allt för mycket och lyssnade istället mest på prog-, alternativ- och folkrock. Sen dök bla HEAT och Work of Art upp och banade vägen för Erik Mårtensson som på egen hand räddade en uträknad genre. Det här är det bästa han skrivit i bästa Journey anda. Den fanns inte ens på tuben så jag var tvungen att ladda upp den. Håll till godo!


Antal kommentarer: 1

Anders Larvia

Tack för tipset, ska testa det, har vart snuvig hela veckan. Den här gången kör jag gels under loppet så förhoppningsvis slipper jag bonka!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Visuella Intryck Playitas


Några bilder från resan….. Tack Fredrik Wannerstedt för fina pics!

Den legendariska vägen som leder upp till fyren skymtar i bakgrunden.

Daniel & Fredrik

Fredrik Wannerstedt

Daniel Adams Ray & Marcus Hultgren

Marcus Hultgren

Pre 11mil berg & helvete

Ändlyktorna på Åsa Lundström & Marcus Hultgren

Åsa på väg till La Olivia

Björn & Nelker

Klassiskt fikaställe i La Olivia

Längs sanddynerna i Corralejo

Förnedrad Trek

Dränkt katt

Upp mot Betancuria

Nelker & Beckard



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Fem kilometer skeppsbrott


I lördags sprang jag lopp. Det händer inte jätteofta, men jag älskar det. Jag älskar att stå i starfållan och känna mig lite nervös och spänd och jag älskar att få rusa iväg när startskottet går. Nu var det dessutom ett lopp som jag kände att jag kunde vara bra på – Arena Run. Fem kilometer löpning med en massa hinder. Inte hinder á la Tough Viking, utan hinder man nästan kan springa sig igenom – trappor, krypa, däck, klättra lite och så vidare. Och så roligt det var! Det var den roligaste halvtimmen på mycket länge. Utmanande och jobbigt, men otroligt skojigt. Det var första gången Arena Run kördes och jag kan VERKLIGEN rekommendera alla som gillar lite annorlunda utmaningar att springa nästa år. Superkul. Alltså verkiligen roligt. Skoj. Har ni fattat? Det var roligt.

Nu är jag, familjen och systerns familj i Orsa Grönklitt och åker skidor. Jag är inte jätteduktig, men glad och lite orädd och gillar när det går fort. Uppkopplingen är inte den bästa här på klitten så jag får blogga igen när jag är nere på marken.

Ha det gött tills dess. Swoosh swoosh swoosh!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Post Playitas Camp


Hallå igen!

Playitas, vilket jävla tillhåll!

Blåsigt, regnigt (?), kargt, fattigt, öde och fullkomligt sagolikt jävla bra. Förutom att asfalten stundtals lämnar mer att önska så har jag svårt tro det finns en bättre sportresort inom 5h flyg från Stockholm? Det enda egentligt negativa jag kan komma på är att det är svårt hitta någonstans att träna där man bara kan ”rulla alt spinna” i två timmar. Det är backar & den där eviga blåsten som hittar en vart man än tar vägen. Likadant med löpningen. De zon2 pass som man har på schemat blir väldigt snabbt ett zon3-4. Ett par hetsiga kompisar på det så har du ett maxpass om dagen. För er som känner mig så vet ni att jag tränar inga zon2 pass. Så fruktansvärt tråkigt och för oss som inte kan träna mer än 10h i veckan så vetifan om de ens är nödvändiga alls?! Säger som Emil Zapotek ”Varför ska jag träna på springa långsamt, det kan jag redan. Trodde hela idén var att lära sig springa fort”. Nåja, det är min filosofi i alla fall. Alla gör ju som dom vill. Inget ont om lugna pass, men inget gott heller.

På de tre och en halv dagarna som jag var där fick jag till 440 kilometer, 5000 höjdmeter blåsig cykling. Normalized power hamnade som lägst på 245 och som högst på 275 watt på samtliga pass. Flertalet 20 minutare över 300 watt och långa sektioner där jag hamnade runt min halv ironman intensitet. Låter kanske galet men ska man tävla om sex veckor och har vinter hemma så anser jag det är bättre trycka på lite här när man har chansen än tvingar klämma in skiten på trainern. Kroppen svarade faktiskt bra även om jag var lite blek vissa kvällar och tvingades fylla på med energi som kakmonstret. Även stolt över jag lyckades simma mellan 1500-2500 meter öppet vatten varje dag. Det är en lyxvara för en nordbo. Ovant till en början men när navigeringen börjar komma naturligt och axlarna vant sig vid att inte få microvila var 25/50:e meter så är det nästan kul…..nästan.
Sprang endast två gångar á 6-9 kilometer för hålla musklerna vid liv. Löpkänslan och steget under en cykelboost är inte imponerande. Förvånad jag tilläts springa i dagsljus överhuvudtaget. Jag & Björn Andersson måste ha sett ut som två matglada Noshörningar med skoskav när vi brakade fram.

Fanns även andra mäktiga sportnördar på plats förutom Pro wannabeen Micke Nelker. Åsa Lundström, Marcus Hultgren, Sebastian Kienle, Fredrik van Lierde, Anja Berenek & up and coming Daniel Adams Ray. En mix av riktiga proffs, glada bankgubbar och popstjärnor. Alla samlade under sportsolen på Fuerteventura med samma mål. Hur jävla snabb & tight kan jag bli?!

Nu med en finputsad cykelform, och stark kropp tar jag mig an ett nytt träningsblock inför Sydafrika. Blir många ensamma & tuffa pass på trainern och löpbandet. Har dock några dagar i Frankrike under Påsk där jag hoppas få till två större cykeldagar så uthålligheten får sin beskärda del. Kommer inte kunna vara lika stark som man är på sensommaren på cykeln men hoppas kunna kompensera upp det till viss del med bra löpning och anständig simning. Får helt enkelt köra på säkerhet även om det går emot allt jag står för. Kona slot är det primära målet med Sydafrika även om man såklart alltid vill stå på pallen. 75 slots totalt finns det att slåss om vilket innebär 9-10 st i min AG. Kvalar jag där nere så kommer en ganska så mycket coolare tävling i höst där jag däremot tänker vara i olagligt bra form.

Nåja, en sak sitta här och skriva om det. Det ska göras också.

Har i hemlighet dagdrömt om Vansbro. Inser nu att det kommer vara fantastiskt bra motstånd där. De flesta som ”är nåt” kommer vara där och spänna bågen. Har redan börjat tough talkas och kommer vara ett hormonbubblande gäng som brakar ner i älven den 2:a juli. Inser absolut mina begränsningar och har inga illusioner om någon topplacering. Finns säkert 10-15 riktigt bra elitmotionärer som väldigt gärna tvålar till min stora Stockholmskäft. På det är det 6-7 st proffs också som slåss om den åtråvärda SM-titeln. Enligt mig står Patrik Nilsson ohotad som favorit och det krävs ett mekaniskt haveri för att han inte ska vinna. Blir mer intressant se vem som blir 2:a & 3:a. Nisse Svensson, George Bjälkemo, KJ eller förra årets segrare Bäckson?! Inte heller underskatta den gode Johan Kärner som sägs ha lärt sig simma. På damsidan är Åsa Lundström klar favorit. Mikaela Persson, Sara Svensk & Amanda Bohlin ska man nog inte räkna bort men svårt se dem matcha Åsas framfart på cykeln med efterföljande 1:24h halvmara. Hur som helst, ascoolt få tävla med dessa inspirerande idrottsmän & tjejer. Men var så säkra, jag kommer vara i min bästa form denna dag och inte vara bussiga Sixten där ute. Är det tävling så är det. Man tar inga fångar och hellre brinna upp när man försöker vinna än rulla igenom på säkerhet. Vem fan kommer ihåg han som kom i mitten av placeringslistan?!

Tack för ordet!

Nelker



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Pre Playitas Camp


Tog mig en dryg vecka-tiodagar återhämta mig från äventyret i öknen.  Inga nya skavanker som tur är eller gamla känningar för den delen heller. Har faktiskt redan hunnit med ett par hårda löp- och distanspass på cykeln. Varit hektiskt på jobbet senaste tiden vilket tagit både fokus och energi. Ganska vältajmat samt välkommet då tjäna pengar är bra för aktiva familjer samt kul med annan fokus ett tag. Ironman Sydafrika är bara veckor bort så ingen idé bli bekväm eller längta efter viloperioder. Sex veckor framåt är det militärisk disciplin som gäller.

Har aldrig haft problem med motivationen eller tyckt det är stressande leva i en sönderplanerad tillvaro. Det två stora problemen som jag uppfattar det är bristen av vila (sömn) eller ha energi tillräckligt för till fullo kunna uppskatta tiden med sina barn. Alla mammor & pappor är trötta ibland men hatar vara så söndertränad att jag knappt orkar leka med dem. Får ursäkta beteendet med att det bara är under en begränsad period och försöka verkligen vara mer närvarande efter den 10:e april. Misstänker många föräldrar känner såhär oavsett om det är pga mycket jobb, fest eller andra hinder. Får förhoppningsvis trösta dem med en resa till avlägsna öar i Stilla Havet senare…

Man kan inte förbereda sig inomhus för en Ironman. Kanske för en halv, men inte en hel. Åtminstone inte om man planerar köra hårt & fort. I min värld som jag tränar handlar det aldrig om att genomföra saker. Är inte fostrad så inom sport. När jag får höra att jag är hurtig eller ”du kom ju i alla fall i mål” blir jag otroligt förolämpad. Jag tränar för att bli bäst och vinna. Kanske inte hela race men över dem i min grupp eller vad man nu önskar kalla det. Amatörer inom triathlon är ett komplext begrepp. De som tränar på halvtid och ligger på nästan samma antal träningstimmar som proffsen har en klar fördel över dem som tränar mindre, det är ett matematiskt faktum. Det förekommer även att många motionärer tar olagliga preparat för förbättra sin prestation. Väldigt sällsynt om man bortser från muskelbyggare då vi amatörer inte kan vinna några pengar utan bara ära. Doping förekommer oftast bara när det finns pengar att tjäna eller motsvarande. Inom orientering är doping sällsynt, inom friidrott anser är det nästintill omöjligt nå toppen utan ta nåt. Om man bortser från dessa finns det en liten klick på varje race som jag försöker vinna över. De med samma förutsättningar helt enkelt. Lättare sagt än gjort och därför väldigt åtråvärt och hedrande när man väl lyckas. Som finaste bevis för sin bedrift kan man vinna (köpa) en startplats till Ironmans egna Världsmästerskap på halva eller hela distansen. Ta sig dit på fusk är därför bland det fulaste man kan göra anser jag. Köpa in sig, vinna på lotteriet eller bli erbjuden av andra anledningar är i min bok hur lugnt som helst. Det är ett privat företag som vill tjäna pengar, ingen kyrka eller statligt organ. Men fuska sig in och därmed ta en plats från någon som för egen maskin var värd åka dit. Borde resultera i ett fängelsestraff!

Med mina begränsande möjligheter att träna mängd nu under detta block måste jag åka utomlands för bokstavligt talat cykla skiten ur mig. Finns många bra ställen för det runt om i världen men få slår Playitas på Fuerteventura. Här blåser det som ett helvete, det är kuperat och kan stundtals bli väldigt varmt. Dvs precis som under de race jag vill köra. Träna under det omständigheter som man ska tävla på är nyckeln för kunna maximera sin prestation. Hemma på trainern är det inte så blåsigt även om det kan bli varmt. Simma oändliga längder i en klorförgiftad 25:a påminner inte särskilt mycket om ett inferno vid första rundningsbojen på ett race. Löpningen kan man få till hemma så den kommer få stå åt sidan nu ett par dagar så jag verkligen kan fokusera min energi på cykling samt simma öppet vatten. Har bl a Björn Andersson som sällskap här nere vilket säkerhetsställer kvalitén. Misstänker jag kommer ligga gråtandes i fosterställning efter varje cykelpass. Väderutsikterna säger dessutom ”kuling” så en del svordomar kommer delas ut när energin börjar tryta.

Sjukt nog är det här bland det bästa jag vet och om ni inte fattar det så är det ert problem. Man känner att man lever till 100% och det är den mest fantastiska gåvan av alla. Den som säger att det inte är kul cykla har aldrigt cyklat nerför i 80-90 km/h. Festligt att man måste vara nära döden för att uppfatta hur kul det är att leva. Lite ironiskt när man tänker på det…

Nu ska jag strax landa, skruva ihop cykeln och ge mig ut i stormen för att cykla mig riktigt jävla trött. Är duktigt avundsjuk på mig själv just nu J

Nelker



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*