Blogg

Kolhydratsladdning


”We try, we may fall but we get up again and we know that our road gets better with every bend. So we climb, ever higher knowing there’s never an end, we’ll keep running forever” (Joshua Radin)

Hallelujah! Äntligen börjar kroppen ge med sig och känns både hel och lätt. Idag var det tusingar, sista passet innan Rotterdam med lite fart. Instruktionerna var 6x1000m i 3.45. Kände direkt utanför dörren att kroppen var lätt och benen pigga. Kände också att kortbrallor kanske inte var det smartaste valet med tanke på vinden som attackerade från alla håll och kanter. Svor lite för mig själv men stack iväg. Satan vad benen kändes fräscha. Och satan vad det blåste. Helvette!  

Begav mig mot Hedbergskas slitna tartanbana. Med tanke på vinden ville jag springa cirkulärt för att få jämn vind på alla intervaller. Tänkte också att jag skulle köra tusingarna i tävlingsfart och inte överfart för att inte bli allt för sliten. Kände mig som en pil som borrade sig igenom vinden när jag stack iväg. Tävlingsfarten kändes bekväm men vinden överjävlig. Pip! Första tusingen på 3.39. Whaat? Andra tusingen på 3.31. Tredje på 3.30 och den fjärde på 3.29. Brukar vanligtvis få slita hund för att hålla 3.30-fart men inte idag. Idag kändes det som tävlingsfart. Behövde knappt nån vila emellan heller. Nöjde mig med fyra och att avsluta med en riktigt bra känsla, joggade ner och njöt av att formen äntligen verkar ha infunnit sig. Så här lätta ben vill jag ha på söndag.

Nu är all träning gjord, finns inte så mycket mer att göra. På det stora hela har gått ungefär som jag hoppats på. Möjligen hade jag velat ha några fler 20km pass i tänkt tävlingsfart i benen och en premiärmil som pekat på uppåtgående form men med tanke på att vaden inte ens klarade 5km löpning i julas så tycker jag att det har gått över förväntan. 1300km sen nyår och långpass på 3mil nästan varje vecka. Nu återstår bara kolhydratsladdning. Mindre roligt att komma hem till Sundsvall efter påskhelgen och upptäcka att kylskåpet lagt av. Fick slänga massor av mat men skitsamma! Har en pizzeria precis utanför dörren, pasta och godis klarar sig i rumstemperatur, bröd och jordnötsmör likaså och ölen kan kylas på balkongen. Nu blir det totalt frosseri i dom finaste formerna av kolhydrater och då snackar vi inte fullkornspasta. 

Herman från RW ringde idag och ville ha några citat till kommande nummer om träningen och målsättningar inför Stockholm Marathon. Ärligt talat så har jag inte hunnit fundera så mycket på Stockholm. Allt fokus har legat på Rotterdam. Vi får väl se hur det går och känns efter söndagens lopp. Men nog ska det kunna gå. Marathon handlar om mental styrka. Det enda man kan vara säker på är att man nån gång under de 42.2km kommer börja fundera på att ge upp och ställa sig frågan varför man utsätter sig för plågan att springa dessa 42.2km. Då gäller det att huvudet är med. 

Kollar yr och som det ser ut just nu kommer jag inte att kunna skylla ett eventuellt fiasko på vädret. Mulet, 6 grader, lätt vind. Men mycket kan hända. Dom säger även 9mm regn och 10m/s senare på kvällen samma dag men just nu kommer klädseln bli följande:

/Hörs i Holland nästa gång!

Joshua Radin – We’ll keep running forever


Antal kommentarer: 1

Frida Michold

Åh, stort lycka till Anders!!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Oooooch… DÄR var vi uppe igen!


Dippen i min träningslust var en av de kortaste ever. Det släppte redan efter någon vecka tack vare några bra träningspass där jag kände mig stark igen. Dessutom körde jag dubbla pass i morse med Jakob. Först ett vanligt dagens pass och sedan hängde jag, Zach och Rikard från OBS-gänget kvar på teknikpasset. Det var dags för teknik i hängande gymnastik. För min del är det lite som att utsätta sig för en timmes skam och förnedring. Men det har tamigfan blivit bättre. Jag gjorde mitt livs snyggaste kipping pullups och kom en bit med butterfly pullups. Inte hela vägen upp, gubevars, men jag fick in en snygg cirkelrörelse i axlarna och det är mer än man kunde säga om en del andra (läs Zach, som snarare drog runt sina axlar i en fyrkant).

Men bäst av allt under passet var när vi skulle göra toes to bar, och jag nästan blev precis så där frustrerad och arg som jag blir av det, men min ilska avbröts när Jakob förklarade för mig att jag naturligt har svårt att tippa bäckenet bakåt, och har lättare att göra knees to elbows än toes to bar. Och ja, det har jag. Knees to elbows är ju inga problem. Problemet kommer ju när tåhelvetet ska upp till stången. Men nu var det ju det där med höften. Jag tänker skylla på min skolios. Alltså NÅGOT måste jag ju få skylla på den! Hela jag är helt krokig – alltså kan jag inte göra toes to bar. Helt rimligt!

Nu är jag så fruktansvärt på G igen och det pirrar i kroppen inför den här träningsveckans fortsättning. Det här blir kul hörrni!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Målsättningar


”We’ve been through some things together with trunk of memories still to come. We found things to do in stormy weather, long may you run”. (Neil Young)

Fick en fråga på jogg.se där jag registrerar all min träning hur nära mitt drömmål jag är. Svaret blev ganska lång borta. Det finns en anledning till att prefixet framför mål är dröm och inte nåt annat. 2.48.48 är ett långsiktigt drömmål som i dagsläget är längre bort än jag vill erkänna, nånting att drömma om på nätterna. Jag tänker att det kanske kan bli en verklighet om nåt år förutsatt att jag får vara skadefri och träna såsom jag vill. Men man måste sikta mot stjärnorna för att nå trädtopparna.

Allt för ofta kommer jag på mig själv med att ligga vaken och visualisera hur jag spräcker den där, för mig, magiska gränsen. Man måste våga drömma. Dream it, believe it, achieve it! Som så många andra före mig gjort så underskattade jag marathondistansen å det grövsta inför min första mara 2012. Tänkte mest, hur svårt kan det vara. När jag ramlade in i mål på typ 3.30 så hade jag svaret. 42,2km är en brutal distans. Jag överlevde med nöd och näppte. Jag hade aldrig i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig smärtan som den sista milen innebar, jag var tvungen att gå över hela Västerbron, benen bar inte, jag gick längs hela Norr Mälarstrand och enda anledningen till att jag inte bröt var för att det var så förbannat jävla kallt att jag förmodligen skulle ha förfrusit på plats om jag stannat. Utan tvekan en av de hemskaste upplevelser jag vart med om.

Kunde inte riktigt njuta av att ha genomfört min första mara, istället var jag så otroligt besviken på mig själv, på tiden, på loppet, på allt och alla. Fiasko! Sådär dålig var jag egentligen inte! Dagen efter bestämde jag mig, jag skulle springa dom där 42,2km på under 3h och visa världen (läs mig själv) vad jag egentligen går för. Där och då var det en utopi. Att hålla 4.16min/km i 42.2km fanns inte på kartan. Men jag trodde på det. Bet ihop. Tränade som satan. Sprang ännu mer. Året efter, på hösten 2013, i New York av alla ställen så föll allting på plats. 2.59.57! Nånting som från början verkat omöjligt hade plötsligt blivit möjligt, verkligt. Den känslan är svår att beskriva. Det tar jag med mig i min jakt på 2.48.48.

Inför Rotterdam är målet nånstans 2.52-53, det finns utan tvekan i kroppen en bra dag. Men sen gäller det att allt annat också stämmer. Jag var övertygad om att jag hade 2.52 i kroppen i höstas i New York också, sen sket sig vädret och bjöd på 20m/s motvind i dryga 3mil. 

Dagens pass:

60min progressiv distans. Började i 4.45-fart och jobbade mig ner till 3.53-fart sista kilometrarna. Bättre känsla än tusingarna sist men fortfarande lite tung och allmänt trasig kropp. Kunde dock inte förmå mig själv att stanna klockan på 60min exakt eftersom sträckan då visade 13.85 km. Måste alltid stanna på jämna kilometrar. Sprang med Asics dS Racer, har inte bestämt om det blir dom eller Tarther som tävlingssko. Är lite rädd att jag kommer stumna för mycket i Racern eftersom den är betydligt mindre dämpad än Tarther. Tar nog med båda och bestämmer på tävlingsdagen.

Ume har bjudit på helt ok väder i påsk, sen får man ju alltid räkna med blåst från helvettet i Obbola eftersom det ligger ute vid vattnet. Våren har inte riktigt kommit hit än men den verkar vara på G

Nu ska jag frossa i överbliven påskmat. Det bästa med att vara löpare och ha ett stundande marathonlopp framför sig är att man ohämmat kan äta vad som helst och hur mycket som helst utan dåligt samvete. Vågen visade 71.9kg imorse, det lär den inte göra ikväll.

Nästa vecka ser ut som följande:

Mån: Distans 60min
Tis: Vila
Ons: 4-6x1000m beroende på hur kroppen känns
Tors: Lugn jogg 
Fre: Vila
Lör: Jogg max 30min
Sön: Rotterdam Marathon

/Hörs

Crosby, Stills, Nash & Young – Long May You Run


Antal kommentarer: 1

Anders Larvia

Bra fråga, antar att det är nån slags inneboende strävan att bevisa för mig själv att allt är möjligt bara man vill, dom enda begränsningar som finns är dom vi själva sätter upp för oss själva. Maran 2012 kommer alltid att vara vägskälet som ledde mig in på rätt väg; att lära sig att omfamna smärtan istället för att försöka slå ifrån sig den.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Glad påsk


”Baby run, cut a path across the blue skies. Straight in a straight line, you can’t get here fast enough. Find a truck and fire it up, lean on the gas and off the clucth. Leave Dallas in a dust I need you in a rush, so baby run” (George Strait)

Påsklov. 11 dagars ledighet. Smaka på den! Bara vi som jobbar som lärare kan förstå innebörden av ett stundande lov. Overkligt på nåt sätt. Det är som att trycka på pause knappen på fjärrkontrollen, under 1 1/2 vecka stannar vardagen upp, man går in i en liten bubbla och när man sen kommer tillbaka innanför skolans väggar är det som om den där bubblan aldrig existerat. Men det är skönt så länge det varar, en av få fördelar med läraryrket. Och till alla som gärna raljerar över att lärare har det så förbannat bra med alla lov så vill jag bara understryka att vi jobbar 45h per vecka och således jobbar in all den tid vi är lediga. Om man vänder på det så är det faktiskt ganska synd om oss; att alltid vara hänvisade till att semestra samma perioder år efter år när dessutom alla resebolag höjer priserna dubbelt upp. Det är synd om oss eftersom vi aldrig kan ta en semesterdag eller vecka för den delen när på året vi känner för det. Att vara marathonlöpare och lärare kräver en förstående chef, det är ju sällan som de stora marathonloppen ligger på våra svenska lovdagar.

Jag har dragit till Ume, Norrlands riktiga huvudstad, för att fira påsken. Eller rättare sagt Obbola. Sundsvallsbor vill gärna stolt tala om att Sundsvall är Norrlands huvudstad, alla vi umebor vet att Umeå är Norrlands egentliga huvudstad och skrattar mest åt det. Idag sprang jag tusingar, åtta st till antalet. Planen var egentligen tio men stumnade mot slutet så till den grad att jag hade svårt att hålla styrfart. Och ingenting har jag att skylla på. Möjligen att måndagens långpanna, som gick lite för fort, fortfarande satt kvar. Det börjar bli lite oroväckande hur tung och seg kroppen känns i lite högre farter så här tätt inpå tävling när den borde kännas lätt. Känslan när benen stumnade idag var en flashback till New York Marathon i höstas. Hjärnan vill men kroppen lyder inte. Plötsligt var jag tillbaka i Central Park där jag blev stående med ett par hundra meter kvar till mållinjen utan att kunna ta ett steg varken framåt eller bakåt.

Lovet ska ägnas åt att lyssna på musik och upptäcka ny musik. Inte slentrianmässigt utan verkligen lyssna såsom man gjorde förr. Sätta sig i soffan, stänga ute allt annat och ägna musiken all uppmärksamhet, från första till sista spår. Gärna med lurar. AKG såklart. Darius Rucker har släppt en ny skiva, förbannat bra, om man gillar country. Sen har vi Lonely Robot, ett nytt projekt från John Mitchell (It Bites, Kino, Arena) som är jäkligt spännande, modern neo-prog. Mark Knopflers nya kommer lätt hamna på top10 i år, nya Toto har börjat sätta sig med kräver nog ett par varv till, Care of Night vinner bästa melodiösa rockplatta so far men Steven Wilsons (Porcupine Tree) nya Hand.cannot.erase sopar banan med allt och alla. 

Hade lite problem med att packa väskan igår. Har lyssnat på många podcasts om löpning senaste tiden och en genomgående trend är att de flesta är rörande överrens om att en av tjusningarna med löpning är dess enkelhet, att allt man behöver är ett par skor och sen är det bara att ge sig ut. Så kan det kanske vara. Själv hade jag dock stora problem med att få min vanliga resväska att räcka till för ett par dagars påskfirande. Skor för distanspass, lätta tävlingsskor för snabba intervaller, lagom lätta skor för långa intervaller, långa tights, korta tights, tunn underställströja, varm underställströja, vindjacka, lager 2 tröja, långärmad t-shirt, vanlig t-shirt, tunna vantar, tjocka vantar, gps klocka, laddare, keps, mössa, buff, löparstrumpor, kompressionsstrumpor samt armvärmare och linne vid eventuell värmebölja. Puh! Ett par skor my ass.

Började fundera på om inte löpningen idag har tagit över stafettpinnen från golf och tennis som statussport i vårt samhälle. Är träning i allmänhet och löpning i synnerhet öppen och inkluderande för alla eller har hälsa och idrottande blivit en klassfråga? Det skulle vara intressant att ingående studera startlistan på tex Stockholm Marathon och jämföra utbildningsnivå, inkomst, jobb etc på alla deltagare….

Ska utveckla dom tankarna i ett annat inlägg nån gång, men nu är det påsk och påsken ska firas på bästa sätt med en sån här:

/Hörs

 

George Strait – Run

 



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Bra form


Hallå där!

Länge sedan jag vet. Haft massor skriva om men inte fått ro nog i själen för summera ihop något läsvärt. När allt går som bäst känns det som tid för reflektion är begränsat. Man hamnar i någon form av positiv eufori och de tillfällen man vill sätta sig ner för en lugn stund är lätt räknade.

I skrivande stund sitter jag på ett plan ner till Sydfrankrike. Detta är min första dag av en månads pappaledighet. Mina barn är nu nästan fem respektive sju år så det är på tiden jag avsätter lite mer tid för dem. Känner inte direkt jag försakat dem men då jag jobbar mycket samt tränar en hel del så fick saknaden nog. Dessutom vill jag vara mer delaktig i de dagliga rutinerna med hämta & lämna på dagis & skola. Misstänker det smusslas en hel del om hur lite tid jag spenderar med dem och vilket egoistiskt svin jag måste vara som bara tränar & roar mig. Människor med mindre aktiva liv älskar leta fel hos dem som lyckas pussla ihop tillvaron nog för att hinna med mer än vad de gör. Tappat räkningen för hur ofta jag får frågan ”Hur fan hinner du med allt” ”Är du aldrig hemma” ”Gör du aldrig någonsin något roligt längre”. Det folk inte förstår är att det är ju precis det jag gör. Jag älskar träna & flänga runt. Jag kan inte sitta stilla och dricka alkohol samt ligga bakis är jag sedan länge färdig med. Don´t get me started med Netlix serier, hur många timmar lägger inte folk på sådana och kallar det för kvalitetstid medans mina träningar med vänner är satans påfund?! Kan vi inte bara enas om att vi är alla olika och sluta leta fel på varandra. Vore så mycket enklare….

Tillbaka till träningen.

I mars gick min klubbs årliga träningsresa till Playitas. Vi besöker dock detta blåshål två gånger per säsong men marslägret är ren träning. Resan vi gör dit i april är för köra Challenge Fuerteventura samt för kunna njuta av några lata dagar i solen med familj & vänner. Precis som föregående år är det fokus cykel och open water. Meningslöst som triatlet träna saker som man har tillgång till hemma när man har chansen köra pass som anses exotiskt för en svensk.  Oändligt vägnät med värme, backar, vind och mer vind är man inte bortskämd med som stockholmare. Speciellt inte denna tid på året. Fuerteventura bjuder på de absolut tuffaste förhållandena man kan hitta så nära en fullutrustad träningsresort. Dessutom är har Apollo skräddarsytt upplägget så logistiken kring cykeltransport, hyra, meck m.m. finns på plats. I år blev det ca 55-60 mil cykel denna vecka plus åtskilliga kilometer & mil simning & löpning.

Hade en ambition hålla intensiteten kontrollerad men det gick åt helvete som vanligt. Inte ovanligt jag kom hem från 3-4h cykling med 265-280 watt som snitt. Vi skyller på varandra men Jonas Rodriguez, Joel Evertsson, Richard Bäckström & Björn Andersson är inte fega för haka på när tempot vrids upp. Vi hade alla olika styrkor vilket ledde till att det alltid var nån jävel som kände han hade ”bra ben”. Dock var det alltid så att när vi kände oss starka kom den där eviga B. Andersson och visade oss vilka sopor vi är. På tempot vi körde satte både jag & Joel ”rekord” på 20 mins watt average. Duktigt nöjd med mina 355-360 watt. Det hjälpte dock föga när Björn släppte sina…….430 isch på en mätare som även visar för lite (han väger som jag). För er som inte förstår watt så är det att jämföra med 16 km/h mot 20 km/h i löpning. En helt annan nivå, nästan olika sporter.

Efter en vecka hemma hyfsat bucklig av lägret hittade jag mina ben i måndags. 3×7 km tröskel på cykeln + 3 km löp i 3:40 fart kändes sagolikt. Fick även ur mig 3:37-3:40 resp 3:29-3:33 min/km på gårdagens intervall pass 2×3 + 2×2 km (200 joggvila). Lyckas jag bara simma mycket nu närmaste veckorna så hoppas jag Cannes Triathlon den 19:e april samt Challenge Fuerte 25:e april kommer gå fort. Fick en uppenbarelse i Dubai att man kan pressa sig mer än man tror på löpet under en halv ironman. Låt oss hoppas det inte var en ”one hit wonder”?!

Nelker



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

”In i dimman” eller ”När träningssvackan kom till byn”


Jaha. En träningssvacka. De är inte så frekvent förekommande, men de kommer ibland. Alltid lika ovälkomna, alltid lika trista att handskas med. Det brukar börja med ett dåligt pass. Ett pass där jag känner mig svag, tung och osmidig. Jag hade ett sådant pass förra veckan när jag skulle göra saker i ringarna som jag helt enkelt inte hanterade.

Det dåliga passet följs av en obehagskänsla. En knipande känsla i magen när jag ska iväg till träningen. En känsla av att jag inte vill gå dit. Jag vill inte gå till gymmet och känna mig svag.

Men tro inte att jag hoppar över pass. En träningssvacka för mig betyder inte att jag tränar mindre. Jag fortsätter att köra mina pass, men det är som att det där sista lilla extra saknas. Det där jävlar anammat. Det är som på bilden – en grå dimma över allt som har med träningen att göra. Jag kör det jag ska, men inget mer.

Jag vet att det kommer att gå över. Plötsligt kör jag ett pass och känner mig oövervinnerlig, stark och lycklig. Det är bara att köra på tills det passet kommer.

Jag har bokat in mig på en muscle up-workshop 11 april, så jag hoppas att det släpper då, om inte förr.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*