Blogg

Like a pro


Så här slutade min Mallorcaresa. I soluppgången på takterassen. Eller inte riktigt, det är en lite missvisande bild. Sanningen är att jag inte alls var så där harmonisk. Jag orkade inte komma på vad jag skulle träna, vankade av och an och gjorde någon övning lite då och då. Det slutade med att jag brände av 10 varv av 10 squats, 5 hindu pushups och 10 situps. Då blev det ju i alla fall något!

Nu är jag hemma igen och har häcken full av nästa nummer av Smart mat som kommer ut i april. Det blir förstås en gryyym tidning.

När jag inte håller på med tidningar och PT:ar så skriver jag en del material – bland annat till Svettig, en undersida till Jogg.se. Idag fick jag visa hur man gör en Turkish getup, like a pro. Så in och lär er!


Nr 3 ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Test! Vårens bästa löparskor. 23 nya modeller – hitta rätt sko för dig
  • Löpträningen som gav Guld  i skridsko-VM. Möt Nils Van Der Poel
  • Världens bästa träningspass
  • Kriget mot skavsåren – och hur vi kan vinna det
  • Därför skyddar löpning mot depression
  • 3 sätt att bli snabbare
Bli prenumerant

Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Omstart


Glad fortsättning på påsken allihopa! Jag har tagit mitt pick o pack å dragit upp till Umä. Eller Obbola rättare sagt. Det var som att åka 4 veckor tillbaka i tiden. Här är det fortfarande vinter. Snö, slask och modd. Häromdagen vurpade jag på en isfläck som låg gömd under ett lager av lössnö och innan jag fattade vad som hade hänt låg jag på marken och svor högt för mig själv. Blev så jävla förbannad, började skrika, spotta och slå med bara händerna på den där stackars isfläcken. Hämtade en gren ute i skogen och hackade sönder den i ren frustration och när den var totalt massakrerad kostade jag på mig ett litet ondskefullt leende. Smärtan från fallet kändes helt plötsligt mycket bättre då. Som tur var var jag ute i skogen så ingen såg eller hörde nåt, det var nog ingen vacker syn. 

Nu till helgen blir det Premiärmilen. Velade fram och tillbaka om jag skulle springa men anmälde mig till slut igår. Har inga förhoppningar om att kunna springa särskilt fort, kroppen är fortfarande seg sen Barcelona, distans går okej men direkt jag försöker dra upp farten så får jag syra. Känslan just nu är allmänt tung men jag är inte jätteorolig. Vad är det man brukar säga? En mile per dag att återhämta sig efter en mara. Då har jag ytterligare några dagar på mig. Jag är igång med löpningen och kroppen är hel, det är det viktigaste. Premiärmilen får gå som den går, det kan nog knappast gå sämre än på Umemilen i höstas veckan efter Ultravasan. Det brukar vara ett trevligt lopp (bortsett från den provisoriska bandragningen ifjol) och trots att benen känns som betong så brukar det ju kunna hända saker direkt man får en nummerlapp på bröstet. Om inte annat så blir det ett bra träningspass och ett tillfälle att träffa likasinnade. Dessutom ska jag kolla Eclipse senare på kvällen på Debaser så skitsamma om det går åt helvette. 

Jag har påsklov hela veckan, nånting som är ganska lätt att vänja sig vid. I den bästa av världar hade jag utnytjat det maximalt och tränat två pass per dag. Verkligheten är dock en annan. Jag blandar lugn distans med att äta en massa mat och godis och slappa. Inte särskilt bra för vikten. Kanske hetsade upp mig lite väl mycket förra veckan över min 75kg tunga kropp och har sansat mig lite. Kom på mig själv med att tänka osunda tankar och blev lite för besatt av tider, mål och lopp. Det är lätt hänt. Fick påminna mig om varför jag älskar att springa. Ja, att jaga tider och bli bättre är en del av det men det är inte allt. Att späka sig i ett halvår bara för att kapa några sekunder och bli dum i huvudet på köpet eller gå sönder igen, jag vet inte om det är värt det. Kanske om man är en elitsatsande lovande talang men för en 34-årig medelmåttig motionär….njae. Det tål att funderas på en gång till. 

Insåg häromdagen att jag fixade kvaltiden till New York Marathon med mitt nya PB från Barcelona. Det var länge ett ouppnåligt mål, speciellt för några år sen när man skulle göra maran på 2.45 eller vad det nu var. Inte helt omöjligt att det kan bli tredje gången gilt i NY i framtiden. Men just nu har jag börjat blicka mer och mer mot Frankfurt till hösten. För tillfället lockar flacka bansträckningar mer än stora upplevelselopp, oavsett om det är Frankfurt eller Växjö. Undantaget skulle väl vara Tokyo. Men just nu tar jag hellre sub2.50 på Umemaran utan publik än 3.02 i Boston. Men först väntar en omstart med Premiärmilen och lite senare i vår Kungsholmen Runt och slutligen Stockholm Marathon. Efter det ska jag ta rejält med vila och börja skissa på en plan för hösten. Men fram tills dess så kör jag nog bara på och håller tummarna för att segheten släpper snart.

Idag har vi fantastiskt väder här uppe i den norrländska skärgården. Solen skiner, det droppar från taken och snön smälter i rask takt. Hög tid att ge sig ut en löptur med andra ord.

/Hörs

Dagens låt: nu är det vår. Då snöar jag alltid in på americana / folkrock / countryrock. Det är ett säkert vårtecken, så även i år. Det finns en nerv av vemod, ärlighet och hopp på samma gång som triggar igång nånting. Just nu är de Holly Williams som snurrar i mina AKG lurar. Ett säkert kort.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Last minute Race Prep


Hallå!

Kommit till den punkten då träningen är gjord. Finns absolut saker kvar att göra men det är på marginalen. Visserligen kan det just vara på marginalen det avgörs, så sista veckorna blir ändå relativt fokuserade även om antalet timmar sjunker drastiskt. Intensiteten på passen har senaste tiden dragits ner i kombination med att mängden har ökat. De intervaller som läggs in är mer tävlingslika och kroppen blir mer kalibrerad för utstå de prövningar den snart ska utsättas för.

Detta är hur man ska göra. Är tyvärr inte riktigt människotypen som gillar bli tillsagd hur saker är utan prövar gärna lite egna idéer. Hänger ihop med min impulsiva natur samt problem bara svälja information och göra som folk säger åt mig. Handlar inte om att vara bråkig utan snarare bejaka det faktum att vi alla är olika och bara för det funkar på en person betyder inte att det funkar på en annan. Eftersom jag och mina likar tränar mellan 400-600 timmar per år måste det ju vara roligt också. Jag kan inte genomföra saker jag inte tycker är kul eller tror på. Min tränare Björn vet detta och även om han är relaxed över hur jag beter mig så misstänker jag han suckar uppgivet med jämna mellanrum.

Denna gång inför Sydafrika har jag dock mognat. Har verkligen försökt följa anvisningarna och vara en lyhörd och flitig elev. Några pass i zon2 har det inte blivit men låga 3:or är en prestation för mig. Känner mig lite mesig och otillfredställd men måste erkänna det är ganska skönt slippa ha fruktansvärt ont överallt. Har inte sett några resultat på toppfarten men känner på de längre passen att så länge jag tillför energi kan jag hålla på längre. Tristessen gör sig dock ständigt påmind men är man så jävla dum att man väljer långdistanstriathlon som sin sport får man skylla sig själv.

Den sista pusselbiten nu är vänja sig vid sittställningen på cykeln samt simma i öppet vatten. Löpningen är klar och känns fruktansvärt stabil. Utan låta morsk så är min löpkapacitet på en vanlig marathon just nu runt 2:45h vilket måste anses bra för någon som mig som tränar tre grenar. Synd bara man aldrig får bevisa det och ska förstöra allt för en biljett till Kona. Har själv myntat ett uttryck som jag gillar ”Det finns inget som sabbar en bra löpform lika effektivt som en Ironman”. Skulle kanske vara ÖtillÖ då?!

Sitter just nu på en Norwegian flight ner till Nice för sista blocket av träning. Planen är två långa cyklingar med efterföljande löp i tilltänkt race pace. Sista långlöpet på +20km ska bockas av också.
Finns ingen konkret tid i Sydafrika som jag siktar på utan mer känslan måste vara rätt. I dagsläget innebär det runt 260 watt på cykeln och 4:15-4:20 min/km på löpet. I den zonen är jag väldigt komfortabel och sålänge jag inte förivrar mig så borde jag kunna prestera där om inget oförutsett händer.

Det är nära nu.

Tack för visat intresse!

Nelker



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

I hästens tecken


Den här dagen på Mallis gick i hästens tecken. Jag och ett gäng hugade damer åkte till Rancho Grande och red. Jag red mycket när jag var yngre – alltså mycket yngre, jag slutade när jag var kanske 13 år – men det ska väl inte stoppa mig från att hoppa in i den avancerade gruppen som skulle få galoppera på stranden. Vi delades upp i våra olika grupper och fick varsin häst. Guiden frågade mig ”Har du mycket erfaranhet?” innan han drog iväg mig till en ljusgrå pålle med mörk man som hette Silver. Och det är väl klart att jag hade jättemycket erfararenhet! Jag är nämligen väldigt dålig på att säga att jag inte kan saker, så för mig var det helt rimligt att jag skulle ha Silver även om jag undrade lite varför han frågade.

Silver visade sig vara en rätt bångstyrik figur som mer än gärna tog genvägar bland snår och under träd som var för låga för att jag också skulle få plats. Det var superkul även om han bara ville ligga först hela tiden.

Vi fick rida på stranden och plötsligt viftade guiden ner oss i havet. Hästarna klafsade runt lite så att det stänkte om hovarna. Silver plaskade det värsta han kunde och plötsligt skrek guiden ”Kick kick kick!!!” Jag fattade ingenting, Silver verkade ju toppenglad. Men guiden såg skitstressad ut så jag manade på Silver att gå upp ur vattnet. ”Han brukar lägga sig och rulla runt i vattnet när han gör så där” flämtade han lättad när jag var på trygg mark på stranden igen. Så dags att säga det då, kände jag.

Silver visade sig också vara naprapat. Jag har under några dagar haft en låsning i ländryggen som har gjort otroligt ont och det har strålat ner i rumpan och ut i höger lår. Skitjobbigt, rent ut sagt. Jag försökte fixa en akuttid hos naprapaten så fort som möjligt efter att jag kom hem. Men så idag, mitt i en galopp hoppade det till i ländryggen och låsningen släppte. Jag fick höra av mig till naprapaten och säga att en häst hade gjort hans jobb och att jag därför inte behövde komma.

Så, en låsning mindre i ryggen och laddad för morgondagens vandring i bergen. Mallorca är grymt!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Crossfit på taket


Så var det dags för veckans crossfitpass på WH-resan. Ett stort gäng resenärer samlades på takterassen, sugna på att ta tag i passet, och lite nervösa. Det blev fyra stycken AMRAPS på fem minuter styck med två övningar i varje. Jag hade släpat upp kettlebells till taket från källaren så att vi kunde köra svingar och marklyft. I övrigt var det förstås burpees, armhävningar, bearcrawl, Bulgarian split squats, bakåtburpees och handstående. Efter passet var det flera stycken som hade stått på händer för första gången sedan de var barn och var så där underbart röda i ansiktet och fnisslyckliga som man blir när man överträffar sig själv och bevisar för sig själv att man kan mer än man tror.

Men tro inte att det bara är lek och inget allvar på den här resan. Vi jobbar med dator också. Se bara hur piggt redaktionen ligger i Maries säng och färdigställer nästa nummer av Women’s Health! Det ser lite ut som att vi borde skaffa en koffeinsponsor, men jag skyller på att klockan var mycket och vi egentligen borde sovit redan.

Nu ska vi på vinprovning!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Jag kan ha det sämre


Jag är på Mallis med Springtime Travel på vår egen Women’s Health-resa. Det bode du också vara för vi har det så otroligt mysigt. Mest så tränar och äter vi. Och sover. Och myser i solen. Och myser när det är moln. För det är en del moln här och omkring 16-17 grader, men med tanke på att ni har drivis och snömodd hemma tror jag ändå att vi har det bättre. Till exempel fick jag spurta barfota i sand i går.

Det här var utsikten från min balkong i morse. Just sayin’.

Jag är här med Marie och Sofie och Jenny från redaktionen och instruktörerna Maria Olofsson och Tanja Djelevic. Vilket jädra kanongäng! Själv har jag och Jenny haft en klass idag – löpstyrka varvat med HIIT (ett pass som ska fotas och landa på sajten inom kort) och i morgon ska jag köra ett crossfitpass. Kul som attan! Men det jag mest gillar med den här resan är att det inte är hundra pass om dagen, utan ett par tre stycken och så är det varvat med utflykter och oplanerad tid. Det är liksom en resa med träning, inte en träningsresa.

Jag har passat på att yoga en del här och gått på Tanjas Sweat party på stranden – ja, det var precis så härligt som det låter. Sofie tog en bild på Tanja när hon var snygg och stark under passet. Jag, däremot, står framåtlutad och ser ut som om jag har fått en lila sko i fejan. Jag har ingen förklaring till att jag ser ut så, utom att jag förmodligen latar mig.

Snart vankas det middag. I morgon blir det crossfit och vinprovning. Det bästa av två världar.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*