Omstart


Glad fortsättning på påsken allihopa! Jag har tagit mitt pick o pack å dragit upp till Umä. Eller Obbola rättare sagt. Det var som att åka 4 veckor tillbaka i tiden. Här är det fortfarande vinter. Snö, slask och modd. Häromdagen vurpade jag på en isfläck som låg gömd under ett lager av lössnö och innan jag fattade vad som hade hänt låg jag på marken och svor högt för mig själv. Blev så jävla förbannad, började skrika, spotta och slå med bara händerna på den där stackars isfläcken. Hämtade en gren ute i skogen och hackade sönder den i ren frustration och när den var totalt massakrerad kostade jag på mig ett litet ondskefullt leende. Smärtan från fallet kändes helt plötsligt mycket bättre då. Som tur var var jag ute i skogen så ingen såg eller hörde nåt, det var nog ingen vacker syn. 

Nu till helgen blir det Premiärmilen. Velade fram och tillbaka om jag skulle springa men anmälde mig till slut igår. Har inga förhoppningar om att kunna springa särskilt fort, kroppen är fortfarande seg sen Barcelona, distans går okej men direkt jag försöker dra upp farten så får jag syra. Känslan just nu är allmänt tung men jag är inte jätteorolig. Vad är det man brukar säga? En mile per dag att återhämta sig efter en mara. Då har jag ytterligare några dagar på mig. Jag är igång med löpningen och kroppen är hel, det är det viktigaste. Premiärmilen får gå som den går, det kan nog knappast gå sämre än på Umemilen i höstas veckan efter Ultravasan. Det brukar vara ett trevligt lopp (bortsett från den provisoriska bandragningen ifjol) och trots att benen känns som betong så brukar det ju kunna hända saker direkt man får en nummerlapp på bröstet. Om inte annat så blir det ett bra träningspass och ett tillfälle att träffa likasinnade. Dessutom ska jag kolla Eclipse senare på kvällen på Debaser så skitsamma om det går åt helvette. 

Jag har påsklov hela veckan, nånting som är ganska lätt att vänja sig vid. I den bästa av världar hade jag utnytjat det maximalt och tränat två pass per dag. Verkligheten är dock en annan. Jag blandar lugn distans med att äta en massa mat och godis och slappa. Inte särskilt bra för vikten. Kanske hetsade upp mig lite väl mycket förra veckan över min 75kg tunga kropp och har sansat mig lite. Kom på mig själv med att tänka osunda tankar och blev lite för besatt av tider, mål och lopp. Det är lätt hänt. Fick påminna mig om varför jag älskar att springa. Ja, att jaga tider och bli bättre är en del av det men det är inte allt. Att späka sig i ett halvår bara för att kapa några sekunder och bli dum i huvudet på köpet eller gå sönder igen, jag vet inte om det är värt det. Kanske om man är en elitsatsande lovande talang men för en 34-årig medelmåttig motionär….njae. Det tål att funderas på en gång till. 

Insåg häromdagen att jag fixade kvaltiden till New York Marathon med mitt nya PB från Barcelona. Det var länge ett ouppnåligt mål, speciellt för några år sen när man skulle göra maran på 2.45 eller vad det nu var. Inte helt omöjligt att det kan bli tredje gången gilt i NY i framtiden. Men just nu har jag börjat blicka mer och mer mot Frankfurt till hösten. För tillfället lockar flacka bansträckningar mer än stora upplevelselopp, oavsett om det är Frankfurt eller Växjö. Undantaget skulle väl vara Tokyo. Men just nu tar jag hellre sub2.50 på Umemaran utan publik än 3.02 i Boston. Men först väntar en omstart med Premiärmilen och lite senare i vår Kungsholmen Runt och slutligen Stockholm Marathon. Efter det ska jag ta rejält med vila och börja skissa på en plan för hösten. Men fram tills dess så kör jag nog bara på och håller tummarna för att segheten släpper snart.

Idag har vi fantastiskt väder här uppe i den norrländska skärgården. Solen skiner, det droppar från taken och snön smälter i rask takt. Hög tid att ge sig ut en löptur med andra ord.

/Hörs

Dagens låt: nu är det vår. Då snöar jag alltid in på americana / folkrock / countryrock. Det är ett säkert vårtecken, så även i år. Det finns en nerv av vemod, ärlighet och hopp på samma gång som triggar igång nånting. Just nu är de Holly Williams som snurrar i mina AKG lurar. Ett säkert kort.

Septembernumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Kickstart i höst, roligaste passen, hetaste prylarna
  • Lidingöspecial
  • Plogga, svensk idé blev internationell succé
  • Höstens nya skor, Vi har testat 13 modeller
  • Forskning: Hjärnan älskar löpning
  • Träning: Hoppa dig i form
  • Smart mat

 

Prenumerera


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Skynda långsamt


När Tiger Woods vann US Masters 1997 drog han sig tillbaka från tävlandet ett tag för att öva på sin sving med motiveringen att man ibland måste bli sämre för att kunna bli bättre. Tiger fattade grejen. För att komma i form så måste han först vara ur form. Det är lite av min plan just nu; att börja om från början. Barcelona blev en urladdning både fysiskt och mentalt, luften gick ur. Jag ska inte stressa utan låta kroppen bli fräsch. Nåt som jag tror skiljer oss motionärer från eliten – förutom det faktum att vår tävlingsfart är deras återhämtningsfart – är att vi ofta har svårt att förstå vikten av återhämtning. Det är som om vi tror att bara vi tränar mer så blir vi bättre och får panik över ett missat träningspass. I alla fall är det så för mig. Det svåraste är oftast inte att träna utan att vila. I år ska jag försöka vara smart och försöka hålla mig ifrån löparknä, gubbvad, ryggproblem och andra löparrelaterade åkommor. Livet blir så mycket roligare om man kan springa.

Benen känns ändå helt okej så här en vecka senare. De senaste dagarna har av förklarliga orsaker vart ganska lugna. Jag joggade lite lugnt redan i onsdags då vi körde igång med Runacademy på riktigt, inte så långt eftersom fokus var på att coacha deltagarna men det kändes ändå hyggligt. I fredags sprang jag på riktigt för första gången. Stelt var bara förnamnet. Såg ut som Agda 87 år. Gjorde ett nytt försök imorse, 17 lugna kilometrar, ingen riktig sprutt i benen men det kändes ändå betydligt bättre. Vi hade våren på tillfälligt besök i början på veckan men igår var det som vanligt igen, dvs det snöade hela dagen. Trots det är dom flesta vägar fria från snö nu så lite sugen blir man ju såklart på att springa nu när man slipper halka omkring på is.

Det här med Runacademy kan nog bli bra. Totalt har vi ett 40-tal anmälda och uppslutningen på första passet var riktigt bra, allt ifrån nybörjare till mer erfarna löpare. Det var lite nervöst men kul och inspirerande och det kändes som dom flesta tyckte det var roligt och vill komma tillbaka. Själv har jag egentligen noll talang för det här med löpning, jag är ett bra exempel på att det går att komma en bra bit på vägen bara genom att våga utmana sig själv och tro på att man klarar mer än man inbillar sig. Det hoppas jag kunna förmedla. Och löparglädje såklart. Jag tror att världen skulle vara en mycket trevligare plats om alla vore löpare.  

Har inte gjort upp några planer för vårsäsongen än, tänker att jag ska låta benen och känslan få styra en hel del, både vad gäller träning och tävling. Initialt hade jag tänkt springa Premiärmilen om två veckor men det beror lite på hur slitna benen känns. Förhoppningen är i alla fall att göra ett nytt försök på sub 2.50 i Stockholm i juni men då måste jag se till att få upp farten ordentligt om det överhuvudtaget ska vara rimligt så träningen i vår kommer nog bli mer inriktad mot milen/halvmaran med Kungsholmen Runt som formkontroll i maj. Kanske ska försöka springa några lokala brödrostlopp också, har faktiskt aldrig sprungit ett lopp här i Sundsvall trots att vi har några att välja på.  

En hemsk tanke som slagit mig de senaste dagarna är att jag på allvar börjat överväga att ge upp godis, chips, öl, ostar, vin, gräddsåser och allt annat som är själva poängen med att springa 14 mil i veckan. Inte för alltid utan isf under en kortare period för att gå ner några kilo i vikt. Hade gärna vart nåt kilo lättare i Barcelona. Kanske är det det som är skillnaden mellan 2.48.48 och 2.52.01. Jag tycker egentligen att jag är ganska liten, tanig och smal. Har man storlek Small är man ju inte direkt tjock men när jag ser mig själv på video och bild från loppet så blir det ganska tydligt att jag är något större jämfört med många andra löpare runt omkring mig och springer omkring och bär på betydligt mer än dom. Jag ser inte direkt utmärglad eller undernärd ut. Nåt kilo fett och ytterligare nåt kilo muskler skulle säkert kunna gå att plocka utan problem. Inför Stockholm är det inget alternativ men kanske till hösten. Behöver nog processa det ett tag innan jag bestämmer mig. Har alltid sagt att det inte finns nånting i världen som skulle få mig att sluta äta det jag vill men jag känner att 2.48.48 börjar bli en besatthet och ett mål jag verkligen vill nå så kanske skulle det vara värt ett par månaders asketiskt leverne. Eller så får jag helt enkelt träna ännu mer. 

/Hörs

Dagens låt: jag springer aldrig med musik förutom när jag springer på löpband då det är ett måste och löpband blev det ju en hel del inför Barcelona. Varje gång den här dök upp på ipoden fick jag massa extra energi och varje gång funderade jag också på vad det var för låt för jag kände inte igen den, orkade heller aldrig kolla på displayen, hade fullt sjå med att försöka hålla mig kvar på bandet för det mesta. För ett par dagar sen gick jag igenom lite skivor i skivsamlingen som ska säljas, upptäckte att jag hade två exemplar av Andrew Belle’s Black Bear, en skiva som jag inte riktigt visste vad det var. Men eftersom jag köpt den två gånger måste den ju vara bra. En snabb lyssning och det visade sig vara just den låten jag gått och funderat på hela vintern. Magiskt bra.

Barcelona Marathon Race Report


Det är alltid lite vemodigt så här dagen efter en mara oavsett hur det gått och den här gången är inget undantag. Allt man tränat för, alla timmar av nötande och alla grisiga pass man genomlidit, flera månader av svett och mjölksyra, plötsligt är det över. Vad händer nu då?Det är inte utan att jag känner en viss tomhet just nu men också lättnad och glädje. Barcelona levererade. Jag levererade. Inte riktigt så bra som jag hade hoppats på men nu ett dygn senare när jag fått smälta dom första intrycken så måste jag ändå säga att jag är nöjd. Det blev ju trots allt PB. 2.52.01. Sub2.50 var aldrig nära. På en flackare bana hade jag kanske kunnat kapa en minut till. Men skitsamma, det är oväsentligt. Mest nöjd är jag med genomförandet av loppet, två hyffsat jämna halvor men framförallt att jag aldrig bonkade utan istället kände mig hela vägen in. Gick i mål med känslan att det fanns ytterligare att ta av, precis det jag skrev om i förra inlägget. Det var också första gången som jag upplevde första halvan som jobbigare än den andra vilket aldrig har hänt. Fick verkligen slita första biten innan jag hittade rytmen men till slut hade jag ändå en ganska behaglig resa in i mål (om nu 42,2km någonsin kan vara behagligt?). Vårmaror verkar vara min grej. Paris 2013, Paris 2014, Rotterdam 2015 och nu Barcelona 2016, alla har slutat med PB. Allt nötande i mörker, snö och minusgrader verkar passa mig rätt bra med facit i hand.

Kom ner till Barcelona i fredags. Dom sista passen på hemmaplan kändes riktigt bra och känslan var att kroppen var både hel och fräsch. Dagen innan avresa var jag förbi naprapaten för säkerhets skull för att stämma av låret. Det kändes bra och han trodde inte det skulle vara nåt problem att springa. Nålarna kunde vi spara till efteråt, sa han. Möttes av en behaglig temperatur i Barcelona, vårliknande väder och ganska ljumma vindar med hopp om riktigt bra förutsättningar. Lördagen spenderades först på mässan med att hämta ut nummerlappen och sen spana in expot. Det gick otroligt smidigt att hämta ut nummerlappen och få sin T-shirt, mässan i sig var lagom stor. Först hade Asics som sponsor sin yta med skor och kläder och efter det möttes man av ett hundratal andra utställare. Spenderade knappt två timmar där inne innan det var dags för pasta partyt som lämnade mer att önska. Torftig pasta med smaklös sås och en minimal portion gjorde stt det mer retade smaklökarna än mättade. Tog tuben tillbaka till hotellet och promenerade den sista biten längs La Rambla. På eftermiddagen var det dags för fotboll på Camp Nou. Messi och Neymar hade lekstuga mot Getafe och Camp Nou var en riktigt häftig arena. Perfekkt uppladdning. Trots ganska dåligt motstånd var det fullsatt och efter slutsignal tömdes hela arenan på typ 5min, se och lär Friends Arena.






Fick dåligt med sömn natten innan race day, låg och vred mig och kände mig rätt så nervös. Drack en påse Vitargo carboloader, la fram alla kläder och åt en påse chips. Hann precis somna till på riktigt innan klockan ringde 06.15. Käkade några nutella mackor, drack en massa vatten och försökte göra nummer två utan större framgång. Till slut var klockan så pass mycket att det bara var å gilla läget, tänkte att i värsta fall så får jag göra i brallan. Temperaturen ute kändes ganska så behaglig, hade överdragskläder som jag planerat att slänga innan start för att slippa lämna in nån väska. Det gick smidigt att ta sig till starten med tunnelbanan, var på plats ca 45 min innan. Hade spanat in var man skulle hoppa in i startgruppen dagen innan och hela startområdet var smidigt uppbyggt, gott om utrymme att värma upp på, tydligt skyltat och bra med toaletter. Ett stort plus för det. Kände mig lite avtrubbad innan start, hade svårt att tagga till. Värmde upp med 10min jogg och stretchade lite, benen kändes tunga men tänkte att det släpper.

En kvart innan start hoppade jag och brorsan in i första startgruppen som efterhand fylldes på med rätt mycket folk. Fick syn på Malin Skoog strax innan start men det var för mycket folk runt omkring för att kunna tränga sig förbi och heja. Tänkte att vi kanske springer på varandra ute på banan. Starten var pampig, ur högtalarna dånade Freddie Mercurys Barcelona på högsta volym och när startskottet ljöd exploderade en massa konfetti över oss löpare. Ingen större trängsel att tala om, efter 500m var det fritt fram och mer eller mindre öppen gata. Klockade första kilometern på ganska exakt 4min och nu var det bara att börja tugga på.

Första milen var betydligt mer kuperad än vad jag hade trott och jag hade svårt att hitta nån rytm. Kände mig lite som en kalv på grönbete, det här var första gången på nästan ett halvår som jag sprang på asfalt på riktigt och det märktes, hade svårt att hitta känslan. Tyckte att jag fick slita onödigt hårt, andningen kändes ojämn och ansträngningen lite väl hög. Hade dessutom svårt att hitta 4-farten, antingen gick det i 3.50 eller 4.10. Passerade milen på 40.22 och tänkte att om det ska kännas så här tungt resten av loppet så kommer jag att få krypa in. Blev omsprungen av rätt många första milen också men brydde mig faktiskt inte så mycket om det, tänkte mest till en början att ’jag plockar er efter 35 när ni ligger i diket och spyr’.

Lagom till andra milen så började det kännas lite bättre, hittade farten och banan blev betydligt snällare. Nu började det bli ganska varmt i solen så jag försökte hitta skuggsidorna, det blåste lite mer än jag trott för vissa avenyer i motvind kändes riktigt tunga, särskilt biten innan 15km passeringen som var både i motvind och i motlut. Sprang med gels för första gången någonsin och tog den första härnånstans. Strax före halvmarapasseringen kom en ny lång aveny med sugande motlut i motvind där man också mötte löparna framför som vänt, där tappade jag en hel del och fick på nytt känslan att kroppen inte riktigt var med. Precis när jag vänt och var på väg tillbaka fick jag syn på brorsan och blev lite fundersam. Antingen gick han jävligt starkt eller så tappade jag för jag brukar vara mer än 5min snabbare normalt. Det skulle visa sig att det var han som gick starkt (2.54 och sub3 för första gången). 

Passerade halvan på dryga 1.25, en minut långsammare än planerat och började genast tänka en massa negativa tankar. Tog en ny gel och nu handlade allt om att inte klappa ihop fullständigt. Men efterföljande femma gick riktigt bra, benen började kännas lättare och andningen mer jämn, helt plötsligt började det kännas ganska bra. Men strax efter 25 kom första riktiga dippen. Kände mig otroligt trött och började tänka på hur skönt det vore att gå. Magen började bli lite orolig och tanken på att hoppa in på en restaurang var inte långt borta heller, lika mycket för att vila som för att slippa springa med en bubblande mage. Försökte slå bort dom tankarna men det var svårt. Höll farten okej trots det men fick verkligen kämpa, varje steg kostade. Att tröttheten kom så här tidigt hade jag inte räknat med. Men lika fort som den kom, lika fort försvann den. Anda andningen eller nåt för helt plötsligt fick jag en massa energi och lyckades ökad farten. Passerade 30km på 2.01, fortfarande bara dryga minuten efter planen och det gav ännu mer energi. Började springa om en hel del folk som sprungit om mig tidigt i loppet och log lite för mig själv. Vad var det jag sa? Benen kändes nu ganska lätta, farten och ansträngningen kontrollerad. Strax före 33km blev jag omsprungen av en svensk dam och blev lite paff för hon sprang verkligen på bra. Försökte ta rygg på henne och hamnade 5-10m bakom och tack vare henne plockade jag ytterligare en del folk men hon höll ett för högt tempo för mig vilket kostade, vid 37km översköljdes jag av trötthet, såg henne springa ifrån mig och tänkte bara bonka inte nu. Tappade aldrig mer än ner till 4.10-15-fart och när jag passerade 40km på höga 2.42 så kände jag att nu har jag i alla fall grejat PB. Hade förvånandsvärt mycket krafter kvar att plocka fram men dom 2 sista km var otroligt jobbiga. Långt borta i horisonten kunde jag se svängen in till målet men all kraft gick åt till att hålla farten i det tunga motlutet. Upplevde den som betydligt mycket jobbigare än stigningen upp till Stadion i Stockholm. Lyckades ändå plocka ett gäng trötta löpare sista biten men krafterna för en riktig spurt fanns aldrig. Sista hundra metrarna kunde jag se målklockan ticka snabbare och snabbare och jag gjorde vad jag kunde för att komma in på 2.51 men missade med 2 sekunder.

Direkt vid målgång kände jag mig fräsch och inte sådär totalt slut som jag alltid brukar göra. High fivade med löpare till höger och vänster och småpratade lite med människor runt omkring och tackade för draghjälp. Väntade in brorsan, fick en poncho som inte behövdes i värmen, svepte en liter vatten, fick i mig lite nötter och frukt innan det var dags att bege sig hemåt med medaljen runt halsen. Att gå ner för trapporna till tunnelbanan var aldrig nåt problem. Hemma på hotellet väntade en skön dusch och ett sexpack Estrella på kylning. Älskar verkligen känslan efter en mara, jag får inte samma tillfredsställelse av en halvmara eller millopp även fast man persat, maran är speciellt på nåt sätt. Värken i kroppen, första klunken kall öl och att få gå igenom loppet i huvudet för sig själv.


Barcelona Marathon var ett riktigt välorganiserat och trevligt lopp. Fantastiskt bra service runt banan, många energistationer med vatten, sportdryck, bananer, frukt, gels mm. Ingen trängsel alls att tala om, det gick otroligt lätt att springa sitt eget lopp. Banan lite mer kuperad än jag trott, lättare än Stockholm men inte i närheten av lika flack som Berlin eller Rotterdam. Man sprang förbi många av Barcelonas sevärdheter tex Sagrada Familia, själv såg jag dock ingenting utan var helt fokuserad på loppet. Banan bestod av många långa avenyer, några med vändpunkter som av vissa säkert kan uppfattas som tråkiga och metalt jobbiga. Publikmässigt var loppet helt okej, mycket folk på vissa utvalda platser, lite mindre på andra. Precis som många andra internationella lopp står förnamnet tryckt stort på nummerlappen vilket gör att man får en hel del personliga hejarrop vilket såklart alltid ger lite extra energi. Nåt för Stockholm att ta efter? Ett trevligt och bra lopp som verkligen rekommenderas som tidig vårmara. 

Vad som händer nu återstår att se. Först ska jag njuta av mitt nya PB och unna mig lite vila innan jag sätter upp några nya mål. Kom precis hem till ett delvis snötäckt Sundsvall så kontrasterna är rätt stora, känner mig inte direkt sugen på att börja springa på isiga gator imorn. Uthålligheten och hårdheten finns i kroppen känns det som, det är farten jag saknar om sub 2.50 ska vara rimligt. Har redan börjat fundera på snabba lopp till hösten. Frankfurt kanske vore nåt. Den som lever får se…

/Hörs

Raceweek


Äntligen är det snart dags, raceweek! Det är verkligen nåt speciellt med dom sista dagarna innan ett lopp, både på gott och ont. Förväntningarna är höga, nervositeten påtaglig och frågetecknen många. Har jag gjort allt som jag kunnat? Trappat ner i tid? Hittat formen? Hur känns kroppen? Framförallt är det skönt att konstatera att det man tränat för sen flera månader tillbaka äntligen börjar närma sig. Examen. Alla timmar på löpbandet nu i vinter, allt snöpulsande i mörker och minusgrader med snoret rinnandes längs kinderna, alla svordomar, all svett och all mjölksyra ska äntligen betala av sig. Det jobbigaste är redan gjort; jag har haft bra kontinuitet hela vägen, kört mer intervaller än någonsin, längre trösklar, fler långpass och sprungit oftare och längre än inför nåt annat lopp, jag har haft flyt helt enkelt och därför känns det extra tungt att återigen konstatera att kroppen protesterar precis dagarna innan en mara. ”Fanfanfan” för att citera Thåström. Men till skillnad från Berlin i höstas är jag ändå hoppfull om att kunna prestera nu på söndag. Då visste jag att det inte skulle gå även fast jag intalade mig att det fanns en chans, så illa verkar ar inte vara nu.

Förra veckan var en riktig skitvecka på många sätt. Jag hade förkylningssymptom som varken släppte eller bröt ut på riktigt och dessutom saknade jag tryck i steget och sprang varje pass med tunga ben och en dålig känsla. Det kändes bara allmänt tungt att släppa upp på träningen. När den känslan äntligen släppte började jag istället känna av lite små retningar på utsidan av knät och hjärnan började direkt tänka löparknä. Inbillning eller noja? Jag sprang på utan större bekymmer och utan smärta men kunde ändå inte släppa den där känslan av att allting inte stod rätt till. Att springa var inga problem, det var i vila som jag tyckte att jag kände av det mest så imorse klev jag in på det här stället…

En välbekant dörr som jag gärna undviker men som jag samtidigt uppskattar finns där när kroppen protesterar. Domen efter dagens besök är att framsida lår är överansträngt, eller snarare utsidan av låret, precis där ITB går, alldeles intill knät. Orsaken till det är samma orsak som löparknät i somras; jag är för svag i sätet och faller inåt med knät vid varje steg vilket gjort att låret fått kompensera för det den här gången och nu alltså bestämt sig för att säga ifrån. Det kändes skönt att det inte var löparknät från ifjol som spökade, jag hade nog inte klarat av det en gång till så tätt inpå, däremot hänger ju allt ihop och grundproblemet är detsamma så efter Barcelona måste jag ta tag i det här problemet på allvar för nu börjar jag bli less på riktigt. Prognosen att kunna starta på söndag är ändå god konstaterade naprapaten, främst för att jag inte upplevt nån smärta under löpningen. Nålar hade gjort underverk sa han, men tiden för det var för knapp så istället gick han på rätt rejält med händerna och det gjorde inte mindre ont för det. Däremot fick jag beröm för höften som knappt kändes när han attackerade den med armbågen, i somras hade jag nog inte klarat mer än ett par sekunder. Efter behandlingen var jag ganska öm, det kändes ungefär som om nån sparkat mig hårt på låret men det kändes ändå bra på nåt konstigt sätt. Fick order om att aktivera sätet dom här dagarna, rulla låret på foamroller och använda det sunda förnuftet när det gäller löpningen. Det sunda förnuftet sa att jag hade planerat ett kort pass idag för att känna på tävlingsfarten så ett par timmar efter att jag klev ut genom den där dörren stod jag på löpbandet och rev av 5km i marafart och en avslutande tusing i överfart med en bra känsla utan känningar. Nu några timmar senare är känslan att nån sparkat mig ytterligare en gång på låret men den här gången med stålhetta. Men det var väntat, tror inte det beror på löpningen, naprapaten varnade för att behandlingen kommer kännas mest på kvällen och dagen efter.

Jag hade önskat att förutsättningarna vart annorlunda men det är bara att gilla läget. Precis som inför Berlin, när jag åkte på en bristning i vaden under det sista passet, så är jag ändå ganska lugn. Går det inte så går det inte. Jag försöker vara positiv och målsättningen är fortfarande PB. I mitt huvud ser jag hur jag korsar mållinjen på söndag, stänger av klockan som säger nytt PB och att känslan efteråt är att det fanns ytterligare en växel. Förutsättningarna ser i alla fall riktigt bra ut; sol, svag vind, 2 m/s och kring 10 grader. Bättre än så kan det knappast bli. Det blir linne och korta tights. Har fått sånt jävulskt skav av splitshortsen de senaste passen på löpbandet så jag vågar inte chansa.  

Är ledig den här veckan, har sportlov vilket är en helt perfekt marauppladdning. Kan sova ut rejält på mornarna och slipper vistas bland snoriga elever och riskera att bli sjuk. Det är rätt skönt, dagarna går rätt fort även när man är ledig och inte gör särskilt mycket. Idag vaknade jag vid tiotiden; frulle, lite musiklyssning, naprapaten, lunch, en sväng på stan, lite mer musiklyssning, löpning och lite prehabövningar på gymmet, läsa nya numret av RW, käka middag, ännu mer musiklyssning, nu lite bloggande och efter det några avsnitt av Suits. Livet på en pinne! Det neagtiva skulle väl vara att det finns all tid i världen att känna efter lite för mycket hur kroppen egentligen känns, när hjärnan väl fått vittring på nån känning är det svårt att slå bort det. På fredag går i alla fall flyget till Barcelona, laddar upp med Messi och Suarez på Camp Nou på lördag, kan hända att det slinker ner några tapas och ett par Estrella också innan det är dags att leverera på söndag. Jag har i alla fall gjort vad jag kunnat för att stå förberedd på startlinjen, sen är det bara å hoppas att kroppen håller ihop och att jag har den rätta dagen. Taktiken är att springa smart och ha krafter kvar till dom sista 5-6 kilometrarna. 1.24.24 halvvägs och sen hålla tummarna för att det inte rinner iväg alldeles för mycket på slutet. 

Om jag håller mig hel fram till loppet så blir nästa inlägg en race report.

/Hörs

Dagens låt: You’re the best känns lite uttjatad att ladda upp med vid det här laget, som tur är finns det fler passande guldkorn från samma film och soundtrack som passar minst lika bra som uppladdning. ”Its the moment of truth, you’re giving it all, standing alone willing to fall, if you can do it get up and prove it, get up and show them who you are”


Min största oro


Idag tog jag ett moget och vuxet beslut. Löpvila fast jag egentligen hade tänkt att springa i nån form. Och det bästa av allt är att det inte var särskilt svårt, ingen vånda eller ångest över ett uteblivit träningspass. Nånting har kanske lärt mig trots allt. I fredags eftermiddag sprang jag mitt sista långpass inför Barcelona och sen dess har kroppen känts omotiverat sliten. Det gick varken fort eller var särskilt långt men gluteus maximus har protesterat lite och höfterna likaså. Inte så att jag har ont utan mer att benen känts sega och lite slitna. Inte blev det bättre av att jag knappt hunnit komma innanför dörren efter långpasset i fredags innan telefonen ringde med en inbjudan att dricka whiskey och vin. Efter 34km löpning och på tom mage var det med facit i hand en mindre bra idé men det var i alla fall både gott och trevligt. Så idag när jag promenerade hem från jobbet i fantastiskt soligt väder och kände att benen fortfarande var slitna så fick det bli löpvila. Så här tätt inpå hade det nog bara gjort mer skada än nytta att springa med slitna ben. Istället blev det gymmet och lite pyssel i form rörlighet, prehab, stretching och foamroller, sånt som jag normalt avskyr men vad gör man inte för att ge sig själv dom bästa förutsättningarna.

Bortsett från två dagar i februari som gick bort pga ryggont har träningen gått oförskämt bra sen december. Jag har klarat mig undan både skador och sjukdomar trots att jag både sprungit mer, oftare och hårdare jämfört med tidigare och det utan att göra några större uppoffringar. När jag ser tillbaka på träningen de senaste månaderna funderar jag på varför jag inte har sprungit lika mycket tidigare. Jag har inte slutat leva bara för att jag ökat träningsdosen så tiden har i alla fall inte vart den begränsande faktorn. Nu återstår det svåra; dom två sista kritiska veckorna då det dels gäller att hålla sig frisk men också att tillåta sig själv att vila och inte slita på benen i onödan. De sista veckorna inför ett prioriterat lopp brukar i regel kännetecknas av att jag hela tiden känner efter hur kroppen mår och den här gången är inget undantag. Jag har tagit tempen morgon, middag, kväll bara för att vara säker på att jag inte håller på att få feber, jag har sovit med tjocksockar och halsduk för att hålla mig varm, käkat Kan-Jang i förebyggande syfte och tuggat strepsils som smågodis bara för att jag är nojjig. Jag är vanligtvis ganska hypokondrisk av mig och det blir inte bättre av ett stundande marathonlopp. Då ökar istället hypokondrin exponentiellt med tiden ju närmre raceday jag kommer.

Det vore så jävla typiskt att dra på sig en förkylning med så kort tid kvar när jag klarat mig hela vintern och kunnat träna på bra. Som tur är är jag sällan sjuk. Jag var förkyld i somras och en gång förra julen och fick då ställa in ett par dagars träning men senast jag var riktigt sjuk och sängliggandes var den 14 november 2004. Ett tag sen alltså. Så sannolikheten att bli sjuk verkar ganska liten men riktigt säker kan man aldrig vara så här i influensatider. Och tur är inget jag tror på. Jag tror att man skapar sin egen tur. Så förutom att göra allt ovanstående så tvättar jag händerna sjuttioelva gånger per dag istället för femtioelva gånger. Jag skakar inte hand med främmande människor, undviker offentliga toaletter, lunchbufféer och att ta på döda ting i onödan typ dörrhandtag och bankomater utan handskar. Dessutom skäller jag, utan dålig samvete, ut mina elever som sitter i klassrummet och snorar och hostar. Mer än så kan man inte göra. Egentligen drar jag mig för att gå på gymmet också och i den bästa av världar hade jag gjort som Johan Olsson – tagit ledigt från jobbet och isolerat mig från all mänsklig kontakt de sista veckorna i en stuga nånstans ute i ingenstans. Sen inser jag att det håller på gå till överdrift. Jag är en glad motionär som ska springa ett lopp. Det är varken på liv eller död eller VM eller OS. Det är Barcelona Marathon och jorden kommer inte gå under om jag misslyckas. Men proffs eller inte, jag ska åtminstone göra vad jag kan för att stå på startlinjen frisk och kry med fräscha ben. Jag tror på att jag kan springare fortare än jag någonsin gjort i Barcelona och det vore dumt att inte ta till vara på den chansen genom att slarva med handhygienen.

/Hörs

Dagens låt: kollade på Mello i lördags för första gången på flera år för Eclipse skull. Tyvärr blev jag mest bara arg. Inte på Eclipse utan på svenska folket. Klart som fan Eclipse skulle ha gått vidare. I slutet på 2000-talet hade jag tröttnat på den melodiska rock scenen som upprepade sig allt för mycket och lyssnade istället mest på prog-, alternativ- och folkrock. Sen dök bla HEAT och Work of Art upp och banade vägen för Erik Mårtensson som på egen hand räddade en uträknad genre. Det här är det bästa han skrivit i bästa Journey anda. Den fanns inte ens på tuben så jag var tvungen att ladda upp den. Håll till godo!

En intensiv helg


Nu börjar det kännas att det är nära. Ända sen december har jag haft föregående helg som nån sorts vändpunkt, helgen då jag tänkt börja nedtrappningen på allvar och nu har den alltså precis passerat. Magkänslan säger att jag är tillräckligt föreberedd, jag har kört mycket mängd, långa trösklar, långpass varje vecka och nu på slutet en hel del överfart. Ändå känns det som om nånting fattas. Kan dock inte riktigt sätta fingret på vad exakt. Eller så är det bara nervositeten som börjar smyga sig på. Nu börjar det gå upp för mig att det inte är särskilt lång tid kvar innan det är dags att leverera. Sluta snacka och prestera. På ett sätt är jag livrädd och rädslan att misslyckas spökar alltid nånstans långt bak i huvudet. Sen tänker jag att jag kan inte göra så mycket mer än mitt bästa och blir lite lugnare. Den huvudsakliga uppgiften nu fram till raceday blir att börja ladda mentalt för de plågsamma 42,2 kilometrarna och ställa in skallen på att det kommer göra ont. Jävligt ont. Men samtidigt är det ju det som är charmen. Pressa sig mer än man gjort tidigare och passera gränser som man tidigare bara drömt om. Det gäller att försöka omfamna smärtan istället för att vara rädd för den.

Idag sprang jag det sista lite längre fartpasset. 4x5km i marafart. Det var sjukt jobbigt. Kroppen var inte riktigt med på noterna men jag genomförde det i alla fall. Förhoppningsvis är det bara resultatet av en intensiv helg i hufvudstaden med extremt lite sömn snarare än att kroppen är sliten. Jag sprang ganska lite förra veckan och benen har känts hyggligt fräscha så jag kan inte se att det skulle bero på slitage. I onsdags smög vi igång med Runacademy här i Sundsvall och ett prova-på-pass, vi var inte så många men dom som var med tror jag tyckte det var roligt. Perfekt vinterväder och lagom jobbigt. Vi kör igång på riktigt i mitten på mars så alla Sundsvallsbor, än finns det tid att anmäla sig.

Det blev nästan ingen löpning alls nu i helgen. I fredags åkte jag ner till Stockholm direkt efter jobbet för att se Toto. Missade dock början pga trafikkaos på E4:an vid norra infarten men hann se det mesta i alla fall. Sen vidare till Rockweekend AOR vid Globen för att se en massa andra band. Kom inte i säng förrän kl4 och det blev inte många timmars sömn innan det var dags för Runacademys ledarutbildning. En fullspäckad dag med teori och praktik innan det var dags för ännu mera livemusik på eftermiddagen/kvällen och en hel del öl och skräpmat. Fick ännu mindre sömn natten till söndag och fick anstränga mig för att hålla mig vaken under söndagens pass, men som tur var körde vi en hel del praktiska grejer utomhus vilket underlättade. Kände mig ganska sliten i kroppen när det väl var klart, har aldrig kört så mycket löpskolning i hela mitt liv vilket var ovant för lår, vader och fötter. Det blev en intensiv men rolig helg. Massa bra musik samt kul att träffa en massa andra löpare/ledare från hela vårt avlånga land.


Den här veckan tänker jag få till ett sista långpass samt nåt pass i överfart men ändå försöka hålla nere på mängden. Dom två sista veckorna kopierar jag nog rakt av från coach LGs program iför Rotterdam för ett år sen. Det funkade bra då så det borde funka även nu. Nåt pass på asfalt verkar det inte bli, imorse vräkte det ner snö så sannolikheten att allt hinner försvinna de kommande veckorna känns som minimala. Fick i alla fall smaka lite på asfalten nu i Stockholm även om det var rätt mycket is och snö där också. Men man får vara glad för det lilla. 

/Hörs

Dagens låt: hann se åtta band nu i helgen och förutom att jag lyckades ta en selfie med min stora husgud Steve Overland så var det här helgens höjdpunkt. Peter Friestedt’s LA Project med Frank Ådahl på gästsång. Vilken jävla pipa och kontroll över rösten han har. Jag tror att det var lite för slickt för många av alla rockers som var där men jag älskade varje minut, en perfekt avvägd mix av soul, jazz, aor och västkust rock.