Linus the genius

Nej, alla delar i min PT-utbildning är inte roliga. Idag har vi lärt oss massor om uthållighet och konditionsträning. Det i sig har varit jättekul! Calle Norell som vi har som lärare är fantastisk, och även om jag får obehagsrysningar av allt prat om mjölksyratrösklar och intervaller så har dagen varit otroligt intressant.

Teorin alltså. För sedan var det dags för maxpulstest. Jag har gjort ett maxpulstest tidigare, och det var första reportaget jag fick göra när jag började jobba på Fitness Magazine. Jag ställdes på ett löpband iklädd en för kort Fitness Magazine-t-shirt som åkte upp över magen och med en oprövad fotograf mitt i nyllet och hade ingen aning om vad som väntade. Det var fruktansvärt! Men jag lyckades pressa mig till 208 i puls.

Idag var det löpning utomhus som gällde. Jag var inte ett dugg gladare över det. Jag, som trogna läsare vet, hatar löpning, ni ser ju hur ledsna jag och Jenny Jacobsen var innan vi satte igång. Framför allt om det innebär en prestation, typ ett test. Jag känner mig bara tung, tjock och långsam när jag springer. (Jenny peppade mig genom att säga att jag också ser tung ut när jag springer, och härmade min löpstil. Det såg ut som Heffaklumpen.)

Hela kroppen liksom protesterar. Jag fick frossa och svettades. Händerna blev iskalla. Och näsan. Jag skojar inte när jag säger att jag gick fram till Calle före testet och nästan med tjurhaka frågade om jag kunde få ro istället eftersom jag hatar löpning så mycket att jag slutat när det blir för jobbigt och inte kan pressa mig. (När jag springer långt, över en mil, gråter jag på riktigt. Alltså så att tårarna och snoret rinner, för att jag tycker så synd om mig själv.) Calle var vänlig nog att säga att jag kunde få bryta av med burpees och bearcrawl under den löpslinga han hade förberett. Och det gjorde hela skillnaden.

Vi började med att värma upp. Sprang runt lite i tio minuter. Sedan var det dags för intervallerna. Vi skulle springa en på 85% av max, en på 90 och en på 95. Typ. Och avsluta med en sprint i uppförsbacke för att få upp de sista slagen. Jag fick stanna mitt på löpslingan och göra tio burpees och 10 meter bear crawl. Där kan jag pressa mig!

Jag lyckades ganska bra. Runt hela slingan tänkte jag ”Lugn bara, snart få du göra burpees”. Jag hade behövt en längre backe på slutet, för jag kände att jag inte helt gått in i väggen, utan stannade på 200. Min maxpuls ligger nog runt 202 eller så. Men jag är nöjd. Mest för att jag genomförde testet, eftersom hela min kropp och min hjärna bara skrek NEEEEJ! Jag började till och med fundera på om jag skulle låtsas vara sjuk. Men jag är inte sån. Som tur är min medvetna del av hjärnan starkare än den omedvetna som bara ropade ”Dra härifrån!!!”

(Gladare brudar efter avklarat maxpulstest.)

(Några av mina grymma kursare. De är redan fantastiska coacher, och kommer att bli ännu bättre. Om ni behöver en PT kan jag VERKLIGEN rekommendera Johan, Mikael, Viktor, Linda, Johanna eller MIG!)

Nu sitter jag, nöjd med mitt dagsverke, dåsig i soffan efter en middag bestående av finfint kött, bea och rucola. Och vin. Och kaffe. Och choklad. Kan inte ha det bättre.

Och i morgon är det dags för löpskolning! Om någon, så behöver jag det. Anna-Lena ”Tunggumpen” Petterson ska drillas.

Jag har tänkt lite på det här med mat. Eller ganska mycket. Det är svårt att undvika i ett samhälle där mat bäst verkar beskrivas i siffor (5:2, 16:8) eller som förkortningar (LCHF, GI, LCHQ, GL). Vad har jag tänkt då? Jo, så här att om folk bara åt mindre skit och mer bra, borde inte det mesta ordna upp sig då? Alltså lite sunt förnuft bland alla dieter och förbud. Är mindre av det du vet är dåligt (skräpmat, läsk, godis, chips. Det finns INGEN svensk som tror att godis är nyttigt.) och mer av det som är bra (ren mat lagad från grunden). Voilá! Jag ska kalla den ”Anna-Lena-metoden”, skriva en bok och tjäna massor av pengar.

Men jag är inte för förbud. Jag äter själv godis, men inte så ofta. Jag äter bullar, om de är goda nog. Jag dricker vin på helgen, för att jag älskar det. Om jag ville skulle jag kunna gå ner 5 kilo tämligen raskt genom att stryka det ovanstående. Helt sluta äta socker och ta bort helgvinet. Men för mig är det inte värt det! Det är mina trivsel- och må-bra-kilon. Själsliga kilon som kommer av att jag stoppar i mig saker som min själ mår bra av. Och visst låter själsliga kilon trevligare än överflödskilon. (Men själsliga kilon är inte hälsofarliga. Blir de för många handlar det om något annat.) Men jag sitter inte heller och tror att jag kommer att få rutor på magen om jag inte skärper till kosten.

När jag inte sitter och stoppar i mig godis, bullar och vin, försöker jag äta så rent och bra som möjligt. Och mycket – jag älskar mat. Bra råvaror, lagat från grunden och så lite hel- och halvfabrikat som det går. Men ibland orkar inte heller jag, utan äter färdig pyttipanna och dricker en folköl till den. PÅ EN VANLIG TISDAG! För att det är gott! Och går snabbt, vilket kan vara nog så viktigt.

Jag förstår mycket väl att en del inte klarar av en sådan ledig kosthållning som jag har. Vissa behöver mer strikta ramar för att inte trilla ner i att äta för mycket skräp. Och vissa mår inte bra av att äta vissa livsmedel. Jag är med på det. Men i dagsläget är det ju konstigare att inte följa en diet eller specifik kosthållning än det är att äta, ja lite vad som helst. En vän till mig ondgjorde sig för ett tag sedan om hur svårt det är att hitta bra mat att stoppa i sig på mindre tågstationer där det bara finns Pressbyrån. ”Ja, man vill ju undvika gluten och då finns det ju inget att välja på.”

Jaså, vill ”man” det? Inte jag. Jag mår inte dåligt att äta pasta eller bröd och ger alltså själva fan i att undvika gluten, som ”man” ju tydligen ska göra. Jag rör mig ju en hel del i crossfit-kretsar, och där pratas det mycket gluten och mjölkprodukter. Jag älskar gluten. Och mjölk. Så det så!

Och en sista sak. Ge fan i vad jag äter! Och i vad andra äter! Så länge det handlar om människor som tar hand om sig hyfsat och inte utgör någon omedelbar hälsorisk för sig själv eller någon annan (alltså föräldrar som göder sina barn med skit bör på något sätt göras påminda om detta), låt dem vara! Skuldbelägg inte någon som äter pasta, har mycket smör på mackan. För de allra flesta är det bara mat! Inte heller om någon äter godis. Det kan ju helt enkelt vara så att hen bara underhåller sina själsliga kilon.

Vi börjar glatt. I fredags var det high life på gymmet. Det var OBS de luxe med varannan minut 3 power snatch och varannan minut 3 thrusters och selfies. Och folk undrar hur man orkar gå upp klockan 05 för att träna. Det är ju bara att kolla på bilden!

Torsdag till söndag var det PT-utbildning igen. Det är fortfarande galet roligt och minst lika intensivt. Hela fredagen pratade vi maxtester och gjorde maxtester med Walter Skeppar. Han var otroligt kunnig och bra på testmetodik och det var jättekul. Lite extra kul eftersom det blev nytt pers i både bänk och marklyft för min del. Lite mindre roligt med spänst- och snabbhetstester. Då ville jag gräva ner mig lite. Dags att bygga ben, fröken Petterson.

Vi fick bland annat hoppa på en matta som registrerade hur spänstig man var. Inte alls, i mitt fall, men mina kursare fick i alla fall skratta lite åt mina balettfötter.

Ååååååååå…..                                             

HEJ!!!!!!!

… och den omedelbara tröttman som uppstår när det visar sig att mattan inte registrerat mitt hopp.

Efter styrke- spänst- snabbhet- och koordinationstester på fredagen var det en synnerligen trött samling människor som kom till utbildningen i lördags. Vi var som bakfulla. Kroppen kändes ok, men huvudet var som fullt av bomull. Jag höll på att somna hela eftermiddagen och på kvällen när jag kom hem var jag så trött att jag kände mig sjuk. Massor av mat och en lång natts helt ostörd sömn rådde bot på det och igår var jag som en ny människa.

Jacob Gudiol har pratat om programdesign i två dagar, i princip bara ren föreläsning. Tur att han är intressant att lyssna på. (Det hela blev ännu mer intressant av att han redan efter fem minuter helt ovetandes lyckades förolämpa mig å det grövsta. Hur är oviktigt, det gällde mitt jobb, men jag blev oerhört full i skratt eftersom jag visste att han inte hade en aning om vem jag är.)

Vi fick sträcka på benen ett par gånger i alla fall. En gång fick vi stå i en ring och göra synkroniserade tajmade bicepscurls. Kanske det fånigaste jag har gjort, men det var för att testa ett träningsupplägg. Sen fick vi göra en flerledsövning enligt ett annat upplägg. Jag körde naturligtvis marklyft. Simon bänkade lite. Det är ju inget mot mitt nya PR i bänk, men han gör så gott han kan, lillkillen.

Och idag var det måndag då. Tidigt pass med OBS och det var flamsigare än vanligt. Jag var nog ofokuserad för att det var ett pass med saker jag är dålig på – handstående armhävningar och pullups. Fy, så att säga, fan.

Efter det var det dags för 1 minut all out på Airdyne. Ni vet den där helvetescykeln jag har skrivit om tidigare. Jag fattade ju att det skulle bli jobbigt, jag menar, bara att titta på en Airdyne gör att pulsen stiger kraftigt. Men det är ju bara en minut. Kom igen, liksom.

Jag satte mig på cykeln och tänkte ”Jag trampar bara med benen, det blir ju inte värre än att cykla på en vanlig cykel.” Jag trodde på allvar att jag hade överlistat den! Hur dum får man vara!? Efter 20 sekunder var benen ute ur leken. Ok, dags att safta på med armarna. Sen dog armarna. Då var det 30 sekunder kvar. Man försöker då desperat att få ut lite kraft ur händerna och fötterna för att få runt maskinen. Sen försöker man med ren tankekraft. Sista gången jag tittade på klockan stod det 0:46. Sen trampade jag uppskattningsvis en timme till.

När det var tre sekunder kvar har hela kroppen checkat ut och man består till 90% av illamående och 10% tunnelseende och ilska.

Och då var det värsta ändå kvar. När jag lyckats vältra mig ner från cykeln ramlade jag bara ihop i en liten hög. Hjärtat försökte slå sig ut genom bröstkorgen och lungorna kunde liksom inte få tillräckligt mycket luft. Folk ramlade omkring överallt. Zachs lår krampade ihop, Johan bara flåsade och Rikard var helt grön i ansiktet. När det hade lagt sig en smula, efter ungefär 5 minuter, blev jag sömnig. Sen matt. Efter ungefär en halvtimme var jag mig själv igen.

Crossfit är kul nästan jämt.