Living on the edge

Idag har jag sprungit Jordgubbsloppet – en kuperad halvmara i Jättendal – i stekande sol och högsommarvärme. Det blev ett bra träningspass som också var målet med loppet. När jag bestämde mig för att springa för ett par veckor sen och kollade in banprofilen så insåg jag ganska snabbt att det inte direkt var en bana att persa på och det var också lite därför som det lockade; att inte behöva tänka på sluttid och PB utan bara köra på känsla. Det gick ändå rätt okej, kom in på en andraplats i halvmaraklassen och sluttiden blev 1.25. Känner mig rätt så nöjd nu efteråt. Med tanke på att benen har känts som två cementblock de senaste veckorna så var det ett bra kvitto.

Imorse ställde jag klockan på 07.00. Bara att ställa klockan på ringning kändes ovant efter att ha kommit in in den sköna semesterlunken de senaste veckorna. Kollade termometern som sa 16 grader redan då. Käkade lite frulle, packade ner tävlingskläderna och blev sedan upplockad av Mange Wik som kört från Ö-vik tidigare på morgonen. Det blev en trevlig trip ner till Jättendal, alltid roligare när man är två och kan surra lite löpning. Det gick lite fortare att komma fram än beräknat så vi var nog bland dom första på plats. Första intrycket var att det här skulle kunna vara själva definitionen av ett brödrostlopp (i positiv bemärkelse).

Efter att ha kollat runt lite och hämtat nummerlapparna var det dags att värma upp. Kände direkt att värmen var obehagligt jobbig, nästan som på Kungsholmen Runt tidigare i våras, men det blåste en del och det var nog räddningen idag. Efter ett par km uppjogg var det dags att göra sig redo för start.

Vi var ett trettiotal löpare som skulle springa halvmaran så det var inte direkt nån trängsel. Hade inte nån koll alls på kapaciteten hos löparna runt omkring, ställde istället in mig på att det skulle bli mycket sololöpning. Hade ingen egentlig plan mer än att försöka springa hyfsat kontrollerat. Med halvminuten kvar till start började startern räkna ner och gjorde sig beredd att skjuta startskottet med sin hagelbössa.

Direkt vid start stack två killar iväg rätt fort och fick en ganska stor lucka, jag hamnade några hundra meter bakom tillsammans med en annan kille. Frågade honom vad han siktade på och när han svarade 4-fart kändes det rätt bra för det var väl ungefär det som jag också hade i bakhuvudet. Första kilometern var lätt utför men ganska omgående kom sen ett motlut som följdes av ganska böljande och kuperad löpning. Redan vid 4-5km kändes ansträngningen onormalt hög och värmen extremt jobbig och då höll vi bara strax över 4-fart. Tänkte att det här kommer bli jobbigt men bet mig fast i ryggen framför, och försökte hålla farten, utan den hade jag nog gett upp så tack till dig för draghjälpen.

Fram till 12-13km låg vi sen och växeldrog och hjälptes åt att hålla farten. Första halvan gick på traffikerad landsväg med bara en massa skog runtomkring så det var skönt att inte behöva sololöpa den biten. Hade dock gärna sett fler vätskestationer i högsommarvärmen. Det var lite sisådär med km skyltar, har ingen koll på vad vi passerade milen på men tror att den gick på strax under 40min. Första killen som stack iväg fick en ganska stor lucka och försvann ganska omgående men vi började ta in mer och mer på den andra löparen och nånstans vid 13km var vi ikapp. Partiet mellan 5-15km var hyfsat lättlöpt så när vi kom ikapp honom kände jag mig hyfsat fräsch och gick förbi ganska enkelt i en uppförsbacke, behövde inte höja farten nämnvärt. 

Testade att höja farten något för att se om dom två andra skulle haka på men det gjorde dom inte så jag fick en liten lucka som blev större och större allt eftersom. Nu sprang vi i nåt sommarstugeliknande område nära vattnet där det faktiskt stod en del folk och hejade. Passerade 15km på 59min och tänkte att det kanske går å hålla 4-fart ändå trots värmen och kuperingen. Men sista 6km var uppför i princip hela vägen in i mål och riktigt sega. Vid 17km slängde jag en blick bakåt och såg att jag hade rätt stor lucka så då drog jag ner på farten och tänkte bara att jag skulle bevaka min andraplats. Sista halvmilen sprangs på en ganska traffikerad landsväg, var rätt sugen på att byta till högersidan många gånger för att tjäna några meter i kurvorna men med tanke på hur mycket trafik man mötte så var det nog en bra idé att inte göra det. Det hade ju vart en stor miss å bli överkörd av en husbil bara för att tjäna 10m.

Inför sista kilometern sprang man ihop man ihop med 12,8km klassen som kom från ett annat håll och det var riktigt skönt att få lite löpare runt omkring sig för sista biten var bara en enda lång och seg uppförsbacke. Plockade en del folk i uppförsbacken, svängde in till målrakan och hörde spekarern ropa mitt namn som nummer 2. Knäppte av klockan på 1.25.06.

Väntade in Mange som kom in ett par minuter efter mig. Snackade med lite löpare runt omkring, stötte på min kollega Bosse i målområdet och sen högg vi in på jordgubbar som smakade fantastiskt bra.

Jag är glad att jag bestämde mig för att springa det här loppet. Ibland är det inte alltid sluttiden som är det viktigaste, det lärde jag mig idag. Trots en kraftigt kuperad bana, stekande sol och allmänt dålig form gjorde jag ett helt okej lopp utifrån förutsättningarna. Det här var nånting helt annat jämfört med Göteborgsvarvet och Stockholm Marathon. Jag går verkligen igång på dom stora publikloppen i stora städer men efter idag förstår jag även charmen med dom mindre så kallade brödrostloppen. På ett sätt känns det som att det här är löpningens hjärta, eldsjälar som ställer upp och ordnar lopp mitt ute i ingenstans bara för att vi löpare ska kunna få springa. Då spelar det ingen roll att det var plastmuggar istället för pappmuggar vid vätskestationerna eller att omklädningsrummet var precis så sunkigt som man kunde föreställa sig på förhand. Det är löpning på riktigt. 

Nu ska jag njuta av ett väl genomfört lopp och fortsätta kvällen nere på stans krogar. Det är högsommar även här i Sundsvall så det får nog bli varannan vatten annars kommer det bli jobbigt att springa långpass imorn. 

/Hörs

Dagens låt: är egentligen ingen fantast av covers men det här är kanske undantaget. Lou Reed skrev låten och Velvet Underground gjorde originalet men jag föredrar Sheryl Crows version alla dagar i veckan.

---