Living on the edge
Häromdagen såg jag en intressant dokumentär. En brittisk dokumentärfilmare skulle se om det på två år var möjligt att gå från överviktig festprisse till att springa London Marathon på sub 2.20 och därmed också kvala in till OS. Jag ska inte spoila för mycket men vid filmens början klarade han knappt av att jogga 5min, mindre än ett år senare sprang han halvmaran på 73min. Fascinerande och nästan ett hån mot oss motionärer som tränar hårt år efter år utan att ens vara i närheten av dom tiderna. Vad gör jag för fel? Jag är i betydligt bättre skick än vad han var i när han började men jag kommer nog aldrig att springa halvmaran på 73min trots att jag tränar lika mycket. Irriterande men samtidigt inspirerande.
Nu har det gått drygt fyra veckor av sommaren och kroppen börjar äntligen att vänja sig vid mycket löpning. Den är fortfarande ganska seg och svarar dåligt på fart men det känns som jag är på rätt väg, känslan blir lite bättre för varje vecka som går. Men jag har ont. Inte ont-ont utan bara ont. Känningar. Massa småskavanker här och där. Resultatet av en tung träningsperiod och få vilodagar. Kan vakna mitt i natten av krampande vader. Hälsenorna ömmar hela tiden, har svårt att gå normalt på mornarna när jag vaknar och att resa sig upp från toaletten är inte alltid helt lätt. ITB senan bränner dessutom till stup i kvarten men jag är medveten om riskerna. Vill man bli bättre så måste man våga pressa sig och det är precis vad jag gör just nu, utforskar okänd mark för att se vad kroppen tål. Det känns som om jag balanserar på en lina med hundra meters fallhöjd. Då gäller det att ha lite fingertoppskänsla, kanske inte avsluta varje pass med en fartökning eller att kunna byta ut ett tänkt intervallpass mot vanlig distans utan prestige. Det kan vara skillnaden mellan 3 månaders rehab och sub 2.50 i Berlin till hösten. Om jag hade lyssnat på kroppen varje gång den protesterat så hade det inte blivit många mil nu i sommar. Man får inte vara rädd bara för att man har ont för då kommer man aldrig att bli bättre, kom ihåg det. Även fast viljan många gånger är större än förmågan så måste man våga tro på det man gör vilket ibland kan innefatta att tänja på sina gränser för det är inte förrän man testat som man riktigt kan veta.
Trots mycket löpning nu i sommar så njuter jag faktiskt för det mesta. Inte just av själva löpningen, den är ofta stel och jobbig, vetskapen att man ska tugga på 2mil trots att kroppen protesterar är inte alltid så upplyftande varje gång, särskilt inte när första steget känns tungt. Men jag njuter av att jag satt mig själv i situationen att jag kan träna så här pass mycket utan att gå sönder. Jag njuter av att kunna springa två pass om dagen och fortfarande vara hel, finns det kräm kvar i benen till dagen efter för ett pass på bana så är det ännu bättre. Jag tänker rätt ofta på förra sommaren och får kraft och energi av det. På ett sätt uppskattar jag den perioden för den gjorde mig starkare och bättre men nog är det fan så mycket roligare att kunna springa nercabbat med splitshorts än att stå inne på en crosstrainer å svettas som en gris. Alla dagar i veckan.
Jag är också igång med långpassen på allvar och har gradvis ökat längden på dom. Börjar sakteligen närma mig punkten då 35km känns ganska behagligt och då brukar det vara läge att lägga in lite kvalité i långpassen. Veckomängden har varierat en aning men snittar ca 15mil/v hittills vilket känns bra. Till och med värmen börjar kännas behaglig, det är inte alls lika jobbigt längre att springa trots att termometern säger +20 grader. Trösklar och banpass har vart frekventa inslag den senaste månaden även fast tiderna är långt ifrån vad de borde vara men det kommer. Mentalt är det jobbigt att vara flera skunder långsammare på en tusing jämfört med när man är i form men fokus är mängd just nu och så fort jag släpper upp det en aning så tror jag att det kommer lösa sig. Ser fram emot augusti då fokus blir att försöka få upp farten. Har även kollat på lite olika lopp som skulle kunna vara intressanta men inte riktigt hittat nåt som lockar mer än nåt annat. Det jag är på jakt efter är en snabb halvmara i augusti (alternativt en snabb mil) men det verkar inte krylla av dom just i slutet på sommaren. Tips någon? Umemilen och Stockholm Halvmarathon är väl de lopp jag hittills planerat in som nån sorts avstämning inför Berlin men det vore kul med ytterligare nåt lopp.
Och appropå Berlin, om allting går som jag tänkt fram tills dess så kommer jag stå på startlinjen den 25 september och vara i mitt livs form. Fixar jag inte 2.48 där och då så kommer jag nog aldrig att göra det. Kanske är det läge att kasta in handduken i så fall, fokusera på rekreationslöpning och upplevelselopp istället för att jaga tider. Jag älskar att springa och löpningen är en livsstil men jag vetifan om jag orkar träna så mycket som jag gör just nu igen. Framförallt skulle det vara skönt att slippa ha ont hela tiden.
/Hörs
Dagens låt: Jag har ett excel ark liggandes på datorn som jag fyller i allt eftersom med alla nya skivsläpp så jag inte missar nåt. Trots att jag gjort mig av med nästan hela skivsamlingen så är jag ändå som ett litet barn på julafton när det vankas en stor albumrelease. Sommarens stora höjdpunkt är Karmakanic men eftersom förmodligen 0 personer som läser det här känner till dom så bjussar jag på sommarens andra höjdpunkt istället. Ända sen Steven Tyler sa att ”country is the new rock n roll” så har jag vart spänd på den här plattan. Det låter lite Aerosmith här och lite Tim McGraw där.
Antal kommentarer: 2
Anders Larvia
Den heter Running to the limits från 2009, finns att strömma på diverse sidor på nätet
Anders Larvia
Tack för tipsen på alla lopp, ska kolla upp dom och se om nåt av dom passar i kalendern. Tavelsjö har jag faktiskt sneglat på lite sen tidigare så det kanske blir den.
Tack Stefan och Björn. Det är nog mest segheten i kroppen som gjort att det känts tungt men det börjar släppa och direkt kommer självförtroendet tillbaka. 20km igår varav 12km i marafart som till slut blev 3.53min/km med en lätt känsla. Så nu börjar jag tro på stordåd i Berlin igen 🙂