Blogg

Match made in hell


Jaha. Då var det snart dags för en lång och skön ledighet över påsk. Lugn och fin, men god mat, läsning, sol och nackspärr. Ja, just det. Nackspärr.

Jag gick upp tidigt för att få till ett redigt pass före påsken och körde först Jakobs programmering. Kände mig stark och glad. Det var riktigt kul att träna! Sedan var det dags för dagens pass. Ångesten inför att köra Helen (ett crossfit-pass som innebär 3 varv av: 400 m löpning, 21 kettlebellssvingar på 16 kilo och 12 pullups) hade vuxit ända sedan igår och närmade sig nu sin höjdpunkt. Jag AVSKYR när det är löpning i passen. Det är som att min kropp glömmer bort att den ska ta sig framåt och det går plågsamt långsamt.

Men först skulle vi nöta lite overhead squat (knäböj med stång över huvudet på sträckta armar) och snatch balance. Kolla filmen om ni vill veta vad det är.

Jag ville jättemycket. Och det gick jättebra! Fick till en bra timing i rörelsen och fick beröm av coach Javad. Men så vill man lite för mycket, tänker lite för mycket och då går allt lite snett. Först dunkade jag stången i bakhuvudet på mig själv på vägen upp och sedan tog jag ner stången lite för hårt och snett på nacken och spände till för att parera. Så var det inte mer med det. Trodde jag.

Vi körde Helen, och det var precis så vidrigt som man skulle kunna tro, och jag åkte till jobbet. På tunnelbanan kände jag hur nacken började bli lite stel och väl på jobbet var nackspärren ett faktum. Vänster sida om atlaskotan och strålande ner längs ryggraden och ut åt vänster. Jahapp. Glad påsk då. Helen och nackspärr – en match made in hell.

Men jag som har alla världars bästa PT Andreas Öhgren, ska göra det han brukar be mig att göra när jag har nackspärr. Finfina övningar. Sedan blir det värmedyna och Ipren. För så här kan vi ju inte ha det. Det är ju hård löpträning för mig nu fram till halvmaran om en vecka. Fy tusan! Det bara haglar skojigheter.


Nr 4 ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Test! Bästa skorna för trail! 14 nya modeller
  • Så springer du milen! Träningsprogram för alla nivåer
  • Så börjar du springa med din hund
  • Barnsoldaten som blev en av världens bästa traillöpare
  • Så toppar du formen
  • Forskning: Därför har du en löpares DNA
Bli prenumerant

Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*


Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Íslenskur, duglegur, sterkur


För ett drygt år sedan, när jag hade tränat på Nordic i ett par veckor så kom coach Númi fram och satte sig bredvid mig.

– Hur mår du?

– Eehh, bra, svarade jag.

– Hur många klasser kör du i veckan?

– Fyra.

– Och det känns bra? Du har inte ont någonstans?

Nu började jag undra vad han menade. Antydde han att jag var för svag för att köra så mycket? Såg jag sliten ut? Jag sträckte på ryggen allt jag kunde.

– Det känns jättebra!

– BRA! hojtade Númi och gav mig en hård klapp på axeln. Då kör vi!

Först förstod jag inte vad det var som just hade hänt, men till slut ramlade myntet ner och jag fattade. Han kom inte för att antyda något. Jag var ny och han hade ett genuint intresse av att veta hur jag mådde och hur kroppen kändes. Att jag inte gick ut för hårt. Det här var inte som något gym jag varit på tidigare. Han såg mig. Och han lyckades dessutom bry sig. Det var bland annat den här konversationen som fick mig att älska Crossfit Nordic så mycket som jag gör. Ett gym där alla coacher kan allas namn och där de dessutom har koll på oss.

Jag skrev om Jenny Jacobsen för någon vecka sedan och om att hon är en av världens bästa crossfit-atleter. Då skrev jag också att Númi Snaer Katrínarson är en av världens bästa. Ibland glömmer jag bort hur bortskämd jag är med duktiga coacher. De är liksom inte bara bra, utan VÄRLDENS bästa. Och inte bara det att de kan lyfta skittungt eller göra löjlligt många pullups, utan de kan också lära ut det på ett sätt så att man dels fattar och dels inte får en att känna sig kass för att man inte är lika grym. Och så blir han på riktigt otroligt stolt när vi gör framsteg. Minsta lilla steg åt rätt håll belönas med en klapp i ryggen och ett av världens bredaste leenden. Det är så man får folk att göra ytterligare framsteg. Kort sagt, han är isländsk, grym och stark. Eller íslenskur, duglegur og sterkur, som han har lärt mig att det heter på isländska. (Jag älskar isländska och är glad att jag kan åtminstone tre ord nu. Jag klarar mig nog långt på det om jag hamnar på Island.)

Det är inte så ofta jag kör klasser för Númi. Hans tider passar inte mina helt enkelt. Men vi är ganska ofta på gymmet samtidigt och om han är där så märker man det. En genomträngande röst som högljutt pushar andra eller sig själv. Och när jag säger genomtränande, så menar jag genomträngande. Det är ett under att inte putsen på väggarna faller ner när han går loss som mest.

– Kom igen! Händerna axlabreth! (isländsk brytning för axelbrett) Och på det ett asgarv.

Så har vi det hos oss. På de isländska morgnarna.

Det här morgonen var det överkroppsstyrka. Inget flås, bara styrka. Vi körde handstand pushups – eller ok, jag fick skala den. (Att klara en strikt HSPU är mitt semesterprojekt.) Vi supersetade med skivstångsrodd. Och sedan var det dags för att var 30:e sekund stå i plankan med händerna i ringar och vrida ut armarna så att armvecken pekar framåt – så kallad turnout – och stå så i 10 sekunder. Och var 30:e sekund skulle vi hänga högst upp i en chinup i 10 sekunder.

Det finns bara ett ord: Jätteroligt!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Cannes Triathlon – Race report


Allo!

Vill man ha en boost för självförtroendet så ska man tävla lokalt i Sverige inte nere i Europa. Speciellt inte på halvdistans eller kortare lopp. Märkte redan vid incheckningen att folk är nog ganska bra. Deras cyklar var skickligt utvalda och utrustade för kuperad cykling. Så gott som alla i proffsklassen hade valt linjecyklar med max 35-40mm högprofil. Kände mig lite mal placé med min jättecykel som hade 90 mm fram & bak. Tur att jag inte hade en tempostrut med mig, hade sett ut som en idiot.

Vid simstarten ställde jag mig en bit bak till vänster vilket skulle innebära yttervarv då banan var två varv á 1 kilometer medurs. Starten gick och jag sprang ner i vattnet. Yxade ner några långsamma fransoser som ställt sig för långt fram och sökte upp fritt vatten. Hamnade i ingenmansland. De som kunde simma på riktigt försvann i ett plaskande inferno. Motionären Nelker låg och tampades med havet ensam utan fötter att ligga bakom. Lika skönt tänkte jag, nu får jag veta var jag ligger och samtidigt en bra genomkörare. Ovant och tufft att riva av 2 km i ett sträck, men 35 minuter går snabbt. Vet inte exakt hur lång banan egentligen var men proffsen låg runt 30 minuter blankt vilket vittnar om att det nog var längre än 2 kilometer. 

Ut på cykeln kändes det väldigt bra. Inbillade mig att om jag bara disponerar krafterna kommer jag hämta in de idioter som flög förbi mig uppför kullarna trots att jag höll 320-340 watt. Bestämde mig för att aldrig gå över 160 bpm i puls vilket normalt innebär att jag inte drar på mig syra. Försökte dricka & få i mig energi så ofta som möjligt men det var lättare sagt än gjort. Katastrofal asfalt, trafik och branta svängar titt som tätt gjorde att loppet kändes som Rally Cross snarare än Formel 1. Lyckades ta igen förlorad mark på de plattare sektioner som erbjöds men var oftast chanslös mot de klungor som svepte fram. Hade säkert kunnat småfuska också men ville veta min fysiska status idag snarare än tjäna några placeringar. Illusionen om att placera mig bra försvann bara några mil in på cyklingen. Kom in efter ca 2:30h hyfsat fräsch, hade garanterat kunnat pressa på hårdare men hoppades att de krafter jag sparat skulle komma till användning på löpningen. 275 watt i snitt. 

Igen ett långsamt byte, ringrostig samt ville få med och på mig grejerna ordentligt. Ut på löpningen kändes det kanon. Bestämde mig för hitta rytmen och inte gå ut för hårt då min löpform är något oviss. Inte sprungit sammansatt längre än 9 kilometer semaste 12 veckorna. Vet inte om jag letade fel eller om det faktiskt var så men vänster ben domnade av precis som förra året och foten kändes kraftlös. Tappade motivationen och började känna mig ömklig. Som tur var stod familjen borta vid vändpunkten vilket fick mig skärpa till mig och ta en gel. ”Kan fan inte bryta nu när de tagit sig besväret för att komma och titta för första gången”. 6 kilometer in kändes benet bättre, hade sänkt farten från 3:55 till ca 4:10 min/km. Trummade på och kände mig hyfsat komfortabel. Blev lika förundrad varje gång som täten passerade mig. Här håller man ändå 4 minutersfart och det känns som om man står stilla när de flyger förbi, obegripligt. Efter några ytterliggare brottningsmatcher med diverse hjärnspöken så var sista varvet av fyra påbörjat och jag bestämde mig för att lägga in en sista växel. Svårt dock att plocka fram det yttersta när det inte fanns något annat än min heder att slåss för. 1:10h tog löpningen och då hann jag med en lång kisspaus samt kortare stop för krama & pussa min lilla dotter. 

Nu i efterhand känns min insats något blek men samtidigt gjorde jag exakt det jag kom hit för. Fick en perfekt generalrepetition inför säsongen och gjorde inga dumheter som riskerade dra upp min skada igen. Simningen är på gång, tryggare i vattnet och kan ta för mig med så jag hamnar i snabbare klungor. Cyklingen ligger bra i fas och jag har bra koll på mina begränsningar. I löpningen ligger jag efter men det var väntat efter mitt långa uppehåll. 

Loppet var som sagt 2 km sim, 80 kilometer cykel (1400 höjdmeter) + 16 kilometer löpning. Jag kom in på tiden 4:21:00. Kom ca 8-9 minuter efter täten på simningen. 15 minuter på cyklingen. Där kunde jag dock presterat bättre allt annat lika om jag bara hade haft en linjecykel istället. 10 minuter långsammare på löpningen men även där kommer jag prestera bättre längre fram. 
All in all en riktigt bra genomkörare trots förödmjukelsen att komma på plats 109:a av ca 700 deltagare. Vi svenskar har mycket att lära…..uttrycket ”man blir bra på det man tränar på” stämmer väldigt bra in här. 

Nu återstår några dagar i solen innan jag åker hem igen.

Michel

 

 



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Ryggmys med Barbagrå


Idag var det dags för Andreas att ta tag i Maries och mina ryggar. Det har varit mycket höftfokus nu några veckor, så nu är vi så mjuka i höfterna att det nästan sladdrar. Dags för byte! 

Jag var naturligtvis snygg som alltid på passet. Marie, som landade från en jobbresa i New York igår morse, hade enligt egen utsago rivit med sig det som hängde på tvättsträcket, så hon visste att det inte var helt genomtänkt.

– Jag har liksom typ vintertajts och en långärmad tröja, gnällde hon i omklädningsrummet.

Det hon hade missat var att hon hade packat med sig Barbagrås skinn! En onepiece i gråmelerat.

– Alltså, har du valt det där själv? frågade PT-Andreas när vi låg och rullade igång våra ryggar på triggerpointrullar.

Jag bestämde mig för att vara Röda blixten. Marie var Barbagrå. (Och det har bara med färgen att göra. Och naturligtvis det faktum att Marie kan förvandla sig till vad som helst. En harpa. En soffa. En sten. Precis som de andra i Barbafamiljen.)

Jag får ganska ofta frågan ”Vad gör ni hos Andreas egentligen?” och det är omöjligt att svara på! Vi gör tusen utfall och vrider åt olika håll, sträcker armarna åt andra hållet och gungar lite upp och ner. ”Eeehhh…ok. Låter ju jättetoppen”, tänker du kanske nu, och undrar hur fasen det gick till när Andreas blev Årets PT 2013. Men jag lovar er – ingen kan be oss göra tusen utfall, vrida oss åt alla håll och gunga upp och ner, lika bra som just han. Han känner våra kroppar rätt väl nu, vet var vi är stela och vad våra problem är. Och inte minst hur han ska få bukt med alla skavanker. Vi snackar alltså om ett riktigt jädra fullblodsproffs.


Så nu är ryggen mjuk. Nu blir ju halvmaran om knappt två veckor en baggis. (Säger hon med panik i rösten.)



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*


Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*