Blogg

Cannes Triathlon – Race report


Allo!

Vill man ha en boost för självförtroendet så ska man tävla lokalt i Sverige inte nere i Europa. Speciellt inte på halvdistans eller kortare lopp. Märkte redan vid incheckningen att folk är nog ganska bra. Deras cyklar var skickligt utvalda och utrustade för kuperad cykling. Så gott som alla i proffsklassen hade valt linjecyklar med max 35-40mm högprofil. Kände mig lite mal placé med min jättecykel som hade 90 mm fram & bak. Tur att jag inte hade en tempostrut med mig, hade sett ut som en idiot.

Vid simstarten ställde jag mig en bit bak till vänster vilket skulle innebära yttervarv då banan var två varv á 1 kilometer medurs. Starten gick och jag sprang ner i vattnet. Yxade ner några långsamma fransoser som ställt sig för långt fram och sökte upp fritt vatten. Hamnade i ingenmansland. De som kunde simma på riktigt försvann i ett plaskande inferno. Motionären Nelker låg och tampades med havet ensam utan fötter att ligga bakom. Lika skönt tänkte jag, nu får jag veta var jag ligger och samtidigt en bra genomkörare. Ovant och tufft att riva av 2 km i ett sträck, men 35 minuter går snabbt. Vet inte exakt hur lång banan egentligen var men proffsen låg runt 30 minuter blankt vilket vittnar om att det nog var längre än 2 kilometer. 

Ut på cykeln kändes det väldigt bra. Inbillade mig att om jag bara disponerar krafterna kommer jag hämta in de idioter som flög förbi mig uppför kullarna trots att jag höll 320-340 watt. Bestämde mig för att aldrig gå över 160 bpm i puls vilket normalt innebär att jag inte drar på mig syra. Försökte dricka & få i mig energi så ofta som möjligt men det var lättare sagt än gjort. Katastrofal asfalt, trafik och branta svängar titt som tätt gjorde att loppet kändes som Rally Cross snarare än Formel 1. Lyckades ta igen förlorad mark på de plattare sektioner som erbjöds men var oftast chanslös mot de klungor som svepte fram. Hade säkert kunnat småfuska också men ville veta min fysiska status idag snarare än tjäna några placeringar. Illusionen om att placera mig bra försvann bara några mil in på cyklingen. Kom in efter ca 2:30h hyfsat fräsch, hade garanterat kunnat pressa på hårdare men hoppades att de krafter jag sparat skulle komma till användning på löpningen. 275 watt i snitt. 

Igen ett långsamt byte, ringrostig samt ville få med och på mig grejerna ordentligt. Ut på löpningen kändes det kanon. Bestämde mig för hitta rytmen och inte gå ut för hårt då min löpform är något oviss. Inte sprungit sammansatt längre än 9 kilometer semaste 12 veckorna. Vet inte om jag letade fel eller om det faktiskt var så men vänster ben domnade av precis som förra året och foten kändes kraftlös. Tappade motivationen och började känna mig ömklig. Som tur var stod familjen borta vid vändpunkten vilket fick mig skärpa till mig och ta en gel. ”Kan fan inte bryta nu när de tagit sig besväret för att komma och titta för första gången”. 6 kilometer in kändes benet bättre, hade sänkt farten från 3:55 till ca 4:10 min/km. Trummade på och kände mig hyfsat komfortabel. Blev lika förundrad varje gång som täten passerade mig. Här håller man ändå 4 minutersfart och det känns som om man står stilla när de flyger förbi, obegripligt. Efter några ytterliggare brottningsmatcher med diverse hjärnspöken så var sista varvet av fyra påbörjat och jag bestämde mig för att lägga in en sista växel. Svårt dock att plocka fram det yttersta när det inte fanns något annat än min heder att slåss för. 1:10h tog löpningen och då hann jag med en lång kisspaus samt kortare stop för krama & pussa min lilla dotter. 

Nu i efterhand känns min insats något blek men samtidigt gjorde jag exakt det jag kom hit för. Fick en perfekt generalrepetition inför säsongen och gjorde inga dumheter som riskerade dra upp min skada igen. Simningen är på gång, tryggare i vattnet och kan ta för mig med så jag hamnar i snabbare klungor. Cyklingen ligger bra i fas och jag har bra koll på mina begränsningar. I löpningen ligger jag efter men det var väntat efter mitt långa uppehåll. 

Loppet var som sagt 2 km sim, 80 kilometer cykel (1400 höjdmeter) + 16 kilometer löpning. Jag kom in på tiden 4:21:00. Kom ca 8-9 minuter efter täten på simningen. 15 minuter på cyklingen. Där kunde jag dock presterat bättre allt annat lika om jag bara hade haft en linjecykel istället. 10 minuter långsammare på löpningen men även där kommer jag prestera bättre längre fram. 
All in all en riktigt bra genomkörare trots förödmjukelsen att komma på plats 109:a av ca 700 deltagare. Vi svenskar har mycket att lära…..uttrycket ”man blir bra på det man tränar på” stämmer väldigt bra in här. 

Nu återstår några dagar i solen innan jag åker hem igen.

Michel

 

 


Nr 4 ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Test! Bästa skorna för trail! 14 nya modeller
  • Så springer du milen! Träningsprogram för alla nivåer
  • Så börjar du springa med din hund
  • Barnsoldaten som blev en av världens bästa traillöpare
  • Så toppar du formen
  • Forskning: Därför har du en löpares DNA
Bli prenumerant

Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Ryggmys med Barbagrå


Idag var det dags för Andreas att ta tag i Maries och mina ryggar. Det har varit mycket höftfokus nu några veckor, så nu är vi så mjuka i höfterna att det nästan sladdrar. Dags för byte! 

Jag var naturligtvis snygg som alltid på passet. Marie, som landade från en jobbresa i New York igår morse, hade enligt egen utsago rivit med sig det som hängde på tvättsträcket, så hon visste att det inte var helt genomtänkt.

– Jag har liksom typ vintertajts och en långärmad tröja, gnällde hon i omklädningsrummet.

Det hon hade missat var att hon hade packat med sig Barbagrås skinn! En onepiece i gråmelerat.

– Alltså, har du valt det där själv? frågade PT-Andreas när vi låg och rullade igång våra ryggar på triggerpointrullar.

Jag bestämde mig för att vara Röda blixten. Marie var Barbagrå. (Och det har bara med färgen att göra. Och naturligtvis det faktum att Marie kan förvandla sig till vad som helst. En harpa. En soffa. En sten. Precis som de andra i Barbafamiljen.)

Jag får ganska ofta frågan ”Vad gör ni hos Andreas egentligen?” och det är omöjligt att svara på! Vi gör tusen utfall och vrider åt olika håll, sträcker armarna åt andra hållet och gungar lite upp och ner. ”Eeehhh…ok. Låter ju jättetoppen”, tänker du kanske nu, och undrar hur fasen det gick till när Andreas blev Årets PT 2013. Men jag lovar er – ingen kan be oss göra tusen utfall, vrida oss åt alla håll och gunga upp och ner, lika bra som just han. Han känner våra kroppar rätt väl nu, vet var vi är stela och vad våra problem är. Och inte minst hur han ska få bukt med alla skavanker. Vi snackar alltså om ett riktigt jädra fullblodsproffs.


Så nu är ryggen mjuk. Nu blir ju halvmaran om knappt två veckor en baggis. (Säger hon med panik i rösten.)



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*


Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Idag slöt vi fred


Skivstången och jag. Vi har haft en lite jobbig konflikt ett tag. Jag har försökt att visa min kärlek, men det är ju lite motigt när man inte får någonting tillbaka. Jag bara ”Jag är så kär i dig”, och stången bara ”Ja, det är ju jättefint och så, men jag kommer ändå inte låta dig göra en snygg frivänding. Någonsin!”.

Det är framför allt frivändningarna jag har svårt med. Jag får inte till det med timingen mellan stången och höften. Det blir långsamt och segt och jag får liksom muskla upp den sista biten. Det blir liksom inget PANG där höften rätas ut och stången bara hamnar på axlarna med höga fina armbågar. Frustrationen har legat som en blöt filt över varje pass där vi har gjort frivändningar. Hur svårt ska det vara, liksom!? Jättesvårt, tydligen.

Men idag var min kärlek plötsligt besvarad! Coach Björk hade en kommentar: Perfekt timing! Det har aldrig hänt förut! Äntligen! Senaste gången jag fick en kommentar om mina frivändningar var jag nära att börja grina och ville lämna över mitt medlemskort till någon som inte var lika kass.

Nu är det ju inget som säger att det blir lika jättetoppen nästa gång det vankas frivändningar, och jag hade fortfarande lätta vikter på, men va fasen! Nu njuter vi av känslan en stund och tänker att det var den här fredagsmorgonen det vände.

Det firar vi med hallonfrukost.

Och med att det är fredag!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Pre Cannes Triathlon


Hey!

Årets första tävling på söndag. Eftersom jag varit skadad och nyligen börjat springa igen har jag inte lika höga krav på mig själv som normalt. Personligen tycker jag det är lämpligt lägga en medellång tävling såhär års för ta reda på var man ligger och om ens bild av sig själv är riktig eller skev.

För min del så har mitt självförtroende historiskt varit alldeles för bra i april-maj vilket resulterat i ganska mediokra resultat. Det är risken när man tränar korta & hårda pass. Tror man kan dra grafen obrutet vidare trots distanserna ökar och glömmer de påverkande faktorer som tillkommer. Nutritionen kan bli direkt avgörande för hur man ska kunna slutföra en halv ironman eller en Marathon. Även om man ser till äta tillräckligt och ofta behöver kroppen vara van vid den typer av produkter. Somliga har väldiga problem med just det och spenderar nästan mer tid i buskarna än på löparbanan. Viktigt därför man ser till träna som man planerar tävla närmre inpå ett lopp. Sedan tillkommer även andra saker som är svåra efterlikna på träning som trängsel, stress, press, publik och väder. Dessa saker är enligt mig minst lika viktigt att vänja sig vid som kunna sina pulszoner.

Alltså, inför din första tävling för året var lite ödmjuk och ställ inte för höga krav på dig själv. Börja INTE året med en Ironman, speciellt inte om det ska vara årets A-race. Se till hitta ett kortare lopp strax innan så du får en generalrepetition. När jag hittade Cannes Triathlon blev jag väldigt glad då distanserna passade bra samt det är en så pass tuff bana att det blir svårt för mig gnälla över resultatet. Vore banan helt platt skulle man analysera sönder sin snitthastighet & watt. Nu kan man skylla på något konkret vilket som alla vet är den fjärde grenen inom triathlon. Mest nyfiken faktiskt över hur simningen kommer kännas samt hur jag står mig i backarna mot bergsgetterna. Löpningen får bli som den blir, inga jätteförhoppningar där även om senaste passen känts bra. För bättra på mina chanser för en bra tävling så vilar jag i princip nu fram till söndag, har visat sig vara extremt viktigt för mig.

Precis som vid varje tävling så förbannar jag sporten över hur mycket meck det är innan. Lokalisera sina grejer man ska ha under tävlingsdagen samt se till de är i toppskick tar flera timmar plus kostar en halv förmögenhet. Känns som 50% av utmaningen är ta sig till startlinjen utan genomgå en ”falling down” på vägen. Själva loppet i sig är ju bara kul.

Nästan alla saker jag kommer använda är helt nya och hyfsat obeprövade. Ska bli intressant om det blir en total katastrof eller om det går smidigt ändå. Prövar en ny våtdräkt från märket HUUB, testat den 2 gånger tidigare. Cykeln har gått 10 mil, inte gjort någon bikefit än. Nya skor, Adidas Energy Boost. Alla dessa tre har dock känts helt magiska och tror snarare de kommer hjälpa mig än det omvända. Den enda riktiga jokern är min ischiasnerv som i skrivande stund är väldigt skötsam. Jag har goda fysiska föraningar, kroppen känns fantastisk och jag är riktigt sugen få blåsa ur mig fullständigt. Kommer alltså inte hålla tillbaka vilket jag iofs inte vet hur man gör 🙂

Riktigt vasst startfält. Vad sägs om Fredrik van Lierde & Victor del Corrall. Vet inte i vilken form de är i men van Lierde är nog den som jag tror vinner även om del Corrall är en sinnessjukt stark löpare. Belgaren är en komplett världsstjärna och enligt mig saknar han svagheter. Trots han vann VM på Hawaii 2013 är jag mest imponerad över hans cykeltid när han vann Ironman Nice samma år, 4:33h. Det är en bedrift som jag bara inte kan smälta speciellt inte när karln dammade av en mara efteråt på 2:42h.

Kommer stanna en vecka i Cannes. Säkert ganska mosig efter tävlingen så blir nog inte så tuffa pass efteråt även om jag gärna skulle vilja passa på när jag ändå är där.
Nästa lopp är redan den 26:e april då jag kör Challenge Fuerteventura på halva Ironman distansen. Många duktiga svenskar med så det gäller ha en bra dag så man slipper bli hånad resten av året…

Hörs på lördag inför tävlingen!

Michel



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Otippat spring i benen


Joråsåatte, det är ju två veckor kvar till Women’s Health Halvmaraton. Så nu är det väl läge att böjra springa lite…

Jag tänker inte ljuga. Jag gillar verkligen inte att springa. Jag ser inte fram emot att springa en halvmaraton, men jag kan se tjusningen i utmaningen. Och att komma i mål. 

I morse klockan 06.00 var första löprundan på MYCKET länge. Jag har just varit förkyld och jag fasade för att rundan skulle bli en orgie i maxpuls, förnedrande löpsteg och panik. Men så blev det inte alls så. Jag fick trampa på i mitt trivseltempo utan att det kändes drygt och det var tillräckligt ljust för att jag skulle kunna springa i min älskade skog vid Sicklasjön. Inte en bäver såg jag heller.

När jag var på väg hem igen fick jag sånt spring i benen att jag SPURTADE sista kilometern. Det har aldrig hänt förut, förutom på lopp. Så vem vet. Halvmaran kanske inte blir det fullkomliga helvete jag fasar för. Det återstår att se.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*