Roadtrip Lofoten

När jag började med crossfit för snart två år sedan älskade jag helheten. De komplexa övningarna, de korta WODarna, burpeesarna – ja kort sagt allt. Men ganska snart upptäckte jag att jag blev lyckligast när jag fick gå och hämta en skivstång och det vankades lyft. De olympiska lyften är svåra, men jag har älskat dem från början. Marklyft hade jag lättare för, och mitt första konkreta mål var att lyfta 100 kilo. Jag tog hjälp av Jakob Sandström på Nordic, som programmerade mig upp till 100 kilo förbluffande snabbt. Det var strax före min födelsedag förra året jag gjorde det där 100-lyftet. Och i födelsedagspresent fick jag ett halsband som det står “Live Love Lift” på. Från den dagen tog jag knappt av mig det. Jag identifierade mig med någon som lyfte.

Men så hände något i somras. Jag hade kommit en bit på mitt nya mål som var att klara en muscle up. Jakob programmerade, och som den otåliga människa jag är så trodde jag att det där väl skulle vara enkelt fixat. Det var det inte. Och långsamt slutade jag vara “Anna-Lena som är stark och lyfter” och blev i stället “Anna-Lena som tragglar ihjäl sig med en massa skit i pullupsräcket och ringarna”. Det hör man ju direkt att det inte är lika kul. Plötsligt hängde halsbandet på en krok i badrummet i stället för runt min hals.

Det här har inget med Jakobs programmering att göra, tro inte det. Hans programmering är klockren för mig – han hittar små (och dessvärre också stora) svagheter som vi stärker upp tillsammans och som är viktiga i hela min träning och min vardag. Från att inte klarat av att göra en enda pullup kan jag nu göra flera, och kan göra både viktade chin ups och viktade dips. Jag är starkare i hela överkroppen, för trots allt får han mig att göra saker jag aldrig för mitt liv skulle göra annars. Och han bryr sig om hur det går för mig – så där på riktigt. Skickar peppande SMS när jag har dåliga dagar eller svackor, och ber mig maxa när han märker att jag är stark så att jag plötsligt slår flera PR på en och samma vecka.

(Jag skulle ta en ny bild på oss idag, men glömde det, så vi tar en favorit i repris – från förra sommaren.)

Men tillbaka till lyften. Nu har det varit mycket olympiska lyft på schemat på Nordic och jag börjar få in rätt bra tryck i mina ryck, men tar fortfarande frustrerande lite vikt. Och frivändningarna får jag ingen ordning på. Jag bestämde mig för att ta en PT-timme med Jakob för att få lite hjälp. Kanske kan han se vad som går snett. Ja, rättare sagt, om han inte kan se det så kan ingen det. Det finns ta mig fan ingen som kan granska som han. Han står bredvid och tittar. Jag gör en frivändning. Han säger “Mmmm, en gång till”, flyttar sig två decimeter åt sidan och tittar på mig, uppifrån och ner, som om han kan se igenom skinnet på mig. Jag gör en frivändning till. Han säger “Försök få in stången närmare magen”. Jag gör en till och han utbrister “JA!”.

Och så där höll vi på i en timme. Och jag älskade det! Plötsligt förstod jag vad jag gjorde för fel! Nycklar som “Stången närmare magen” och “Släpp inte stången när du fångar den i frontrack” fick mig att komma längre i min lyftteknik än vad många timmar på gruppträningsgolvet har gjort. Tveka inte – har du issues med dina lyft, gå till en coach och få hjälp! Det är inte helt bekvämt att bli så till den milda grad granskad, nej sannerligen inte, i början vill man bara hojta “Men sluta stirra då!”, men det är värt det tusen gånger om.

Nu sitter halsbandet där runt min hals igen. Jag har bestämt mig för att lägga in mer lyft i min träning igen. För att jag älskar det och för att det får mig att må bra. Muscle upen får komma när den kommer – träningen på väg dit är otroligt viktig för mig, men jag kan inte identifiera mig med den, för det är en rejäl självförtroendedödare.

Nej, nu är det dags för: Live. Love. Lift.

Idag var det dags för AD-Sofie Lantto att ta hand om stela höfter och inåtroterade axlar på såväl kolleger som kompisar och professorer. Poängen med hela klassen var att visa Bicyclings chefredaktör Andreas Danielsson vad yoga är och vi andra hakade ju glatt på. En timmes gratisyoga är världens bästa present till kroppen.

Chefred Marie kunde först inte vara med, för hon skulle träna och luncha med vår före detta krönikör och tillika professor på Handels och författare, Micael Dahlén, men hon styrde smidigt om dejten till Alvik och lurade med honom på yogatimmen istället. Och hon lyckades lura honom så till den milda grad att han inte ens hade kläder med sig. Så han och Marie fick dela på det Marie hade att erbjuda. Resultatet blev att Micael hade en jättekort liten tröja och ett par för korta tajts, och Marie hade ett par pösbyxor och rosa sportbehå. Men som den sjukt coola människa han är var det inga konstigheter. Marie var snäppet mer obekväm med sin halvnakna uppenbarelse, men vi tyckte alla att hon var fin. Men när vi skulle fotas klämde de sig in bakom mig för att dölja sin nakenhet, som om jag vore något sablans fikonlöv!

Yogan var superskön! Jag har varit lite stel i ryggen sedan veckan på segelbåten, men jag tror att dagens Sofie-pass var dödsstöten för det. Nu är det mjuk rygg som gäller. Däremot har jag otrolig träningsvärk i hela ryggen och baksidorna på benen efter gårdagens tunga marklyft. Det var länge sedan jag lyfte lite tungt och det var så kul, vilket ingen på passet kunde missa eftersom jag vrålade “DET HÄR ÄR SÅ KUL!!!”

I eftermiddag vankas det muscle up-pass á la coach Jakob, och i morgon ska jag få träna MED honom. På riktigt! Då ska vi nöta lite frivändningar. Det ska också bli SÅ KUL!!!