Blogg

Live. Love. Lift.


När jag började med crossfit för snart två år sedan älskade jag helheten. De komplexa övningarna, de korta WODarna, burpeesarna – ja kort sagt allt. Men ganska snart upptäckte jag att jag blev lyckligast när jag fick gå och hämta en skivstång och det vankades lyft. De olympiska lyften är svåra, men jag har älskat dem från början. Marklyft hade jag lättare för, och mitt första konkreta mål var att lyfta 100 kilo. Jag tog hjälp av Jakob Sandström på Nordic, som programmerade mig upp till 100 kilo förbluffande snabbt. Det var strax före min födelsedag förra året jag gjorde det där 100-lyftet. Och i födelsedagspresent fick jag ett halsband som det står ”Live Love Lift” på. Från den dagen tog jag knappt av mig det. Jag identifierade mig med någon som lyfte.

Men så hände något i somras. Jag hade kommit en bit på mitt nya mål som var att klara en muscle up. Jakob programmerade, och som den otåliga människa jag är så trodde jag att det där väl skulle vara enkelt fixat. Det var det inte. Och långsamt slutade jag vara ”Anna-Lena som är stark och lyfter” och blev i stället ”Anna-Lena som tragglar ihjäl sig med en massa skit i pullupsräcket och ringarna”. Det hör man ju direkt att det inte är lika kul. Plötsligt hängde halsbandet på en krok i badrummet i stället för runt min hals.

Det här har inget med Jakobs programmering att göra, tro inte det. Hans programmering är klockren för mig – han hittar små (och dessvärre också stora) svagheter som vi stärker upp tillsammans och som är viktiga i hela min träning och min vardag. Från att inte klarat av att göra en enda pullup kan jag nu göra flera, och kan göra både viktade chin ups och viktade dips. Jag är starkare i hela överkroppen, för trots allt får han mig att göra saker jag aldrig för mitt liv skulle göra annars. Och han bryr sig om hur det går för mig – så där på riktigt. Skickar peppande SMS när jag har dåliga dagar eller svackor, och ber mig maxa när han märker att jag är stark så att jag plötsligt slår flera PR på en och samma vecka.

(Jag skulle ta en ny bild på oss idag, men glömde det, så vi tar en favorit i repris – från förra sommaren.)

Men tillbaka till lyften. Nu har det varit mycket olympiska lyft på schemat på Nordic och jag börjar få in rätt bra tryck i mina ryck, men tar fortfarande frustrerande lite vikt. Och frivändningarna får jag ingen ordning på. Jag bestämde mig för att ta en PT-timme med Jakob för att få lite hjälp. Kanske kan han se vad som går snett. Ja, rättare sagt, om han inte kan se det så kan ingen det. Det finns ta mig fan ingen som kan granska som han. Han står bredvid och tittar. Jag gör en frivändning. Han säger ”Mmmm, en gång till”, flyttar sig två decimeter åt sidan och tittar på mig, uppifrån och ner, som om han kan se igenom skinnet på mig. Jag gör en frivändning till. Han säger ”Försök få in stången närmare magen”. Jag gör en till och han utbrister ”JA!”.

Och så där höll vi på i en timme. Och jag älskade det! Plötsligt förstod jag vad jag gjorde för fel! Nycklar som ”Stången närmare magen” och ”Släpp inte stången när du fångar den i frontrack” fick mig att komma längre i min lyftteknik än vad många timmar på gruppträningsgolvet har gjort. Tveka inte – har du issues med dina lyft, gå till en coach och få hjälp! Det är inte helt bekvämt att bli så till den milda grad granskad, nej sannerligen inte, i början vill man bara hojta ”Men sluta stirra då!”, men det är värt det tusen gånger om.

Nu sitter halsbandet där runt min hals igen. Jag har bestämt mig för att lägga in mer lyft i min träning igen. För att jag älskar det och för att det får mig att må bra. Muscle upen får komma när den kommer – träningen på väg dit är otroligt viktig för mig, men jag kan inte identifiera mig med den, för det är en rejäl självförtroendedödare.

Nej, nu är det dags för: Live. Love. Lift.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Professorsyoga med Sofie


Idag var det dags för AD-Sofie Lantto att ta hand om stela höfter och inåtroterade axlar på såväl kolleger som kompisar och professorer. Poängen med hela klassen var att visa Bicyclings chefredaktör Andreas Danielsson vad yoga är och vi andra hakade ju glatt på. En timmes gratisyoga är världens bästa present till kroppen.

Chefred Marie kunde först inte vara med, för hon skulle träna och luncha med vår före detta krönikör och tillika professor på Handels och författare, Micael Dahlén, men hon styrde smidigt om dejten till Alvik och lurade med honom på yogatimmen istället. Och hon lyckades lura honom så till den milda grad att han inte ens hade kläder med sig. Så han och Marie fick dela på det Marie hade att erbjuda. Resultatet blev att Micael hade en jättekort liten tröja och ett par för korta tajts, och Marie hade ett par pösbyxor och rosa sportbehå. Men som den sjukt coola människa han är var det inga konstigheter. Marie var snäppet mer obekväm med sin halvnakna uppenbarelse, men vi tyckte alla att hon var fin. Men när vi skulle fotas klämde de sig in bakom mig för att dölja sin nakenhet, som om jag vore något sablans fikonlöv!

Yogan var superskön! Jag har varit lite stel i ryggen sedan veckan på segelbåten, men jag tror att dagens Sofie-pass var dödsstöten för det. Nu är det mjuk rygg som gäller. Däremot har jag otrolig träningsvärk i hela ryggen och baksidorna på benen efter gårdagens tunga marklyft. Det var länge sedan jag lyfte lite tungt och det var så kul, vilket ingen på passet kunde missa eftersom jag vrålade ”DET HÄR ÄR SÅ KUL!!!”

I eftermiddag vankas det muscle up-pass á la coach Jakob, och i morgon ska jag få träna MED honom. På riktigt! Då ska vi nöta lite frivändningar. Det ska också bli SÅ KUL!!!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Assault bike – om ni undrade


Jag skrev i gårdagens blogginlägg om Assaultbike, också kallad Airdyne eller Airbike (hatat barn har många namn), och här fanns nu en bild på mig och Johan under passet, om ni undrade hur en sådan såg ut. Det här är under varv två, och vi ser märkligt fräscha ut med tanke på hur det kändes. Det kan vara för att vi passade på att växelsjunga väckelsesången ”Pärleporten” samtidigt – det kändes väl helt enkelt som att vi var nära döden, och det kändes säkrast att bli lite religiös så där på slutet.

Det är en helt vidrig maskin, den liksom maler ner kroppen och kör slut på dig, direkt. Fullkomligt! Ju mer du trampar och drar i handtagen, desto starkare blir motståndet. En gång skulle jag köra 30 sekunder max och 90 sekunder vila, 7 intervaller på en sådan här och det är tamigtusan det värsta jag har gjort. Jag mådde illa redan under den tredje intervallen och hann inte återhämta mig överhuvudtaget under de sista vilorna, utan stod fortfarande och flåsade som en blåsbälg när det var dags för nästa intervall.

I förrgår la Mads Jacobsen (en av grundarna till CF Nordic) upp den här bilden:

Det är hela Airdyne-armadan på Nordic. Och jag kunde inte säga det bättre själv. ”This is what hell looks like”. Jag menar kasta brinnande svavel på mig och stick mig med treuddar, men ett helvete där man får sitta och trampa Airdyne i evigheternas evighet – nej, tack!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Nu kan ni andas ut – jag är tillbaka


Burpees with a view. Så här har min senaste vecka varit. Eller, snarare har jag suttit helt still på en båt i en vecka i turkiska skärgården. Men en dag gjorde jag burpees. Och Thrusters med en stock och pullups i ett träd. Det var ett skönt avbrott från den totala stillasittande som det gärna blir på en båt.

Nu är jag tillbaka på jobbet och på träningen på Nordic, som välkomnade mig tillbaka med en flåsfest som hette duga. Det var tre varv av:

1 min rodd

1 min boxjumps

1 min assult bike (en helvetesmaskin. Googla den gärna)

1 min kettlebellssvingar

1 min shuttle runs

1 min target burpees

Och det var 30 sek mellan övningarna för att hinna förflytta sig. Så jobbigt, men otroligt kul! I alla fall efteråt. När vi satt och drack kaffe och tittade på gruppen efter oss.

Veckan i Turkiet spenderades också på fördäck med en anatomibok i näven. Det är nämligen så att jag just har börja plugga till personlig tränare hos Eleiko. Det ska bli SÅÅÅ kul och jag hoppas att kunna jobba lite som PT när jag är färdig till jul.

Anatomi är jättesvårt. Människor består av jättemånga bitar. Alltså jättemånga. Och att plugga anatomi innebär till stor del att man läser, tar lite på sig själv, inser att man inte fattar, läser igen, tar lite mer på sig själv och fattar eventuellt lite mer. Men coach Javad som just har gått den här utbildningen, säger att det kan kännas lite overwhelming när man läser, men att det klarnar när man har 3D-anatomi under den lärarledda biten. tur det, för så här långt fattar jag inte mycket. Men det löser sig. Och det känns så himla kul!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Holy grounds Kailua Kona


På denna makabra plats bland Hawaiiöarna så har tävlingen verkligen satt sin prägel. Vad som annars hade varit obetydliga platser på ett ganska mediokert resmål är nu tack vara Ironman ställen som ger atleter världen över kalla kårar. Jag pratar om ställen som Hawi, Energy Lab, Dig me Beach m fl. För de flesta betyder det inget men för dem som är insyltade i sporten eller varit här så är det verkligen helig mark.  

Hade med mig kameran på resan men då WiFi var katastrofalt vart man än tog vägen så kommer bilderna först nu. Ber om ursäkt för det….

Dig me Beach. Varje morgon är här packat av triathleter som simtränar simbanan. På piren här är även T1 & T2 på tävlingen. Sponsorer är packade här och bjuder på energidrycker, lånar ut simglasögon & swimskins. Energin här är superhäftig mellan 6:30-10:00 varje dag.
Har man tur ser man 5-10 st ur världseliten här.

Rasmus Henning som tidigare varit 5:a här på Kona fanns på plats och visade upp samt lånade ut dräkter från HUUB.

Simbanan tidigt en morgon. Hundratals simmare simmar längs bojarna. Kristallklart vatten. Har man tur kan man se rockor och delfiner. Inga hajar men det finns stor risk att du krockar med en annan simmare.

Kaffebåten. Ca 500 meter ut längs banan serverar man kaffe till dem som vill ha. Vaför har vi ingen sån i Hellas?!

Det är skyltat på botten så man inte ska simma fel….

Vissa nördar hittar tid för annat medan de andra tränar.

Henke Törn efter ännu en tuff morgon på Dig me Beach

The Place to be – Lava Java. Här åt jag med flera i stort sett alla måltider. Grym mat, gott kaffe & kändistätt.

Ingången till Energy Lab. Ligger 10 km norr om Kona och här forskar man på solenergi. Vändpunkten på löpningen är 3.5 km ner mot vattnet, sen är det bara hemåt äntligen.

Backen upp från Energy Lab är en av banans tuffaste partier. 1 km med solen & vinden i ryggen efter ca 30 kilometers löpning. Här är det många som förlorar hoppet.

Efter labbet är det bara 7 miles kvar. Hade nästan glädjetårar i lördags när jag passare denna skylt.

Målrakan i Kona. Längs trottoaren finns alla vinnarna uppställda sedan starten 1978. För övrigt mitt födelseår. Som sagt legedarisk mark!

Efter en lång hård dag är snorkla med sköldpaddorna rätt bra recovery.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Nå sina drömmar


Hej!

Tänkte beröra ämnet kvala till Hawaii som för många är målet och slutdestinationen av en triathlon satsning. Egentligen kan man avdramatisera det hela och tricket är väl ta sig dit. Bara bestämma sig på vilket sätt man ska göra det på. Av de ca 2.500 som startar så är det väldigt många som kommit hit på ett bananskal. Har inga exakta siffror men vet det är över 100 platser via Legacy programmet, dvs kört 12 eller flera IM´s. Många kommer hit via lotteriet. Charity samt Celebs är en del men det kräver att du här väldigt gott om pengar eller är känd vilket försvårar för en average swede. Vissa lopp i Europa samt US & Asien är relativt lättkvalade även i de tuffare klasserna. Gör er hemläxa där och ni behöver inte lägga +500h närmaste tre-yra åren på kvala in i Frankfurt.

Kalmar, Bolton, Köpenhamn samt några tävlingar i US på sensommaren är mindre svåra få en slot på. Det negativa är att man endast får några veckor ladda om på innan man ska köra igen. De 7-8 veckorna jag fick efter Kalmar är väl gränsfall enligt mig. Bara titta på de svenskar som körde bägge dessa för inse det. Många kom tyvärr inte riktigt upp till sin normala nivå vilket kan stjäla något av upplevelsen. Åka jorden runt för bara genomföra kanske funkar för somliga men jag vill alltid kunna presentera åtminstone en anständig performance när jag klätt upp mig.

Tyvärr har slumpen en stor del med ta sig till Hawaii att göra, speciellt för dem som ligger på gränsen. Väldigt små marginaler som avgör men turligt nog verkar antalet roll downs ha ökat då fler & fler av de duktiga redan varit där och inte vill, orkar eller ha råd åka dit igen. Mitt bästa tips är kör Kalmar eller Bolton. Läs på innan vad som krävs för en slot i din AG och träna för att bli minst så bra. Det borde ge dig goda chanser om du lyckas leverera på tävlingsdagen. Nyttigt dock inte måla in sig för mycket på det här då många som jag känner blivit för pressade och besatta vilket slår på resultatet negativt.

För er män som är mellan 25-44 år gamla krävs minst sub 9:35 i Kalmar eller helst 9:20 för vara på säkra sidan. Förutsatt det är normala förhållanden. Sub 9:30 på en IM är inget man bara snyter ur näsan. Fundera hur gärna ni vill åka och om ni har det som krävs. Finns det en chans…..go for it! Ingen kommer ihåg en fegis!

För egen del 2015 är jag anmäld till Kalmar igen. Precis som 2014 är målet att stå på pallen där i AG 35-39 samt ta mig till Kona igen. Inser nu att det är möjligt och det gäller bara våga tro på sig själv. Självtvivel är en jobbig motståndare men jag tänker inte ge mig. Bli bäst är och har alltid varit målet.

Nelker

Eller gör man som proffset Marcus Hultgren & säsongar här. Slår man upp ”living your dream” så hittar man sannolikt en bild på honom.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*