Blogg

Assault bike – om ni undrade


Jag skrev i gårdagens blogginlägg om Assaultbike, också kallad Airdyne eller Airbike (hatat barn har många namn), och här fanns nu en bild på mig och Johan under passet, om ni undrade hur en sådan såg ut. Det här är under varv två, och vi ser märkligt fräscha ut med tanke på hur det kändes. Det kan vara för att vi passade på att växelsjunga väckelsesången ”Pärleporten” samtidigt – det kändes väl helt enkelt som att vi var nära döden, och det kändes säkrast att bli lite religiös så där på slutet.

Det är en helt vidrig maskin, den liksom maler ner kroppen och kör slut på dig, direkt. Fullkomligt! Ju mer du trampar och drar i handtagen, desto starkare blir motståndet. En gång skulle jag köra 30 sekunder max och 90 sekunder vila, 7 intervaller på en sådan här och det är tamigtusan det värsta jag har gjort. Jag mådde illa redan under den tredje intervallen och hann inte återhämta mig överhuvudtaget under de sista vilorna, utan stod fortfarande och flåsade som en blåsbälg när det var dags för nästa intervall.

I förrgår la Mads Jacobsen (en av grundarna till CF Nordic) upp den här bilden:

Det är hela Airdyne-armadan på Nordic. Och jag kunde inte säga det bättre själv. ”This is what hell looks like”. Jag menar kasta brinnande svavel på mig och stick mig med treuddar, men ett helvete där man får sitta och trampa Airdyne i evigheternas evighet – nej, tack!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Nu kan ni andas ut – jag är tillbaka


Burpees with a view. Så här har min senaste vecka varit. Eller, snarare har jag suttit helt still på en båt i en vecka i turkiska skärgården. Men en dag gjorde jag burpees. Och Thrusters med en stock och pullups i ett träd. Det var ett skönt avbrott från den totala stillasittande som det gärna blir på en båt.

Nu är jag tillbaka på jobbet och på träningen på Nordic, som välkomnade mig tillbaka med en flåsfest som hette duga. Det var tre varv av:

1 min rodd

1 min boxjumps

1 min assult bike (en helvetesmaskin. Googla den gärna)

1 min kettlebellssvingar

1 min shuttle runs

1 min target burpees

Och det var 30 sek mellan övningarna för att hinna förflytta sig. Så jobbigt, men otroligt kul! I alla fall efteråt. När vi satt och drack kaffe och tittade på gruppen efter oss.

Veckan i Turkiet spenderades också på fördäck med en anatomibok i näven. Det är nämligen så att jag just har börja plugga till personlig tränare hos Eleiko. Det ska bli SÅÅÅ kul och jag hoppas att kunna jobba lite som PT när jag är färdig till jul.

Anatomi är jättesvårt. Människor består av jättemånga bitar. Alltså jättemånga. Och att plugga anatomi innebär till stor del att man läser, tar lite på sig själv, inser att man inte fattar, läser igen, tar lite mer på sig själv och fattar eventuellt lite mer. Men coach Javad som just har gått den här utbildningen, säger att det kan kännas lite overwhelming när man läser, men att det klarnar när man har 3D-anatomi under den lärarledda biten. tur det, för så här långt fattar jag inte mycket. Men det löser sig. Och det känns så himla kul!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Holy grounds Kailua Kona


På denna makabra plats bland Hawaiiöarna så har tävlingen verkligen satt sin prägel. Vad som annars hade varit obetydliga platser på ett ganska mediokert resmål är nu tack vara Ironman ställen som ger atleter världen över kalla kårar. Jag pratar om ställen som Hawi, Energy Lab, Dig me Beach m fl. För de flesta betyder det inget men för dem som är insyltade i sporten eller varit här så är det verkligen helig mark.  

Hade med mig kameran på resan men då WiFi var katastrofalt vart man än tog vägen så kommer bilderna först nu. Ber om ursäkt för det….

Dig me Beach. Varje morgon är här packat av triathleter som simtränar simbanan. På piren här är även T1 & T2 på tävlingen. Sponsorer är packade här och bjuder på energidrycker, lånar ut simglasögon & swimskins. Energin här är superhäftig mellan 6:30-10:00 varje dag.
Har man tur ser man 5-10 st ur världseliten här.

Rasmus Henning som tidigare varit 5:a här på Kona fanns på plats och visade upp samt lånade ut dräkter från HUUB.

Simbanan tidigt en morgon. Hundratals simmare simmar längs bojarna. Kristallklart vatten. Har man tur kan man se rockor och delfiner. Inga hajar men det finns stor risk att du krockar med en annan simmare.

Kaffebåten. Ca 500 meter ut längs banan serverar man kaffe till dem som vill ha. Vaför har vi ingen sån i Hellas?!

Det är skyltat på botten så man inte ska simma fel….

Vissa nördar hittar tid för annat medan de andra tränar.

Henke Törn efter ännu en tuff morgon på Dig me Beach

The Place to be – Lava Java. Här åt jag med flera i stort sett alla måltider. Grym mat, gott kaffe & kändistätt.

Ingången till Energy Lab. Ligger 10 km norr om Kona och här forskar man på solenergi. Vändpunkten på löpningen är 3.5 km ner mot vattnet, sen är det bara hemåt äntligen.

Backen upp från Energy Lab är en av banans tuffaste partier. 1 km med solen & vinden i ryggen efter ca 30 kilometers löpning. Här är det många som förlorar hoppet.

Efter labbet är det bara 7 miles kvar. Hade nästan glädjetårar i lördags när jag passare denna skylt.

Målrakan i Kona. Längs trottoaren finns alla vinnarna uppställda sedan starten 1978. För övrigt mitt födelseår. Som sagt legedarisk mark!

Efter en lång hård dag är snorkla med sköldpaddorna rätt bra recovery.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Nå sina drömmar


Hej!

Tänkte beröra ämnet kvala till Hawaii som för många är målet och slutdestinationen av en triathlon satsning. Egentligen kan man avdramatisera det hela och tricket är väl ta sig dit. Bara bestämma sig på vilket sätt man ska göra det på. Av de ca 2.500 som startar så är det väldigt många som kommit hit på ett bananskal. Har inga exakta siffror men vet det är över 100 platser via Legacy programmet, dvs kört 12 eller flera IM´s. Många kommer hit via lotteriet. Charity samt Celebs är en del men det kräver att du här väldigt gott om pengar eller är känd vilket försvårar för en average swede. Vissa lopp i Europa samt US & Asien är relativt lättkvalade även i de tuffare klasserna. Gör er hemläxa där och ni behöver inte lägga +500h närmaste tre-yra åren på kvala in i Frankfurt.

Kalmar, Bolton, Köpenhamn samt några tävlingar i US på sensommaren är mindre svåra få en slot på. Det negativa är att man endast får några veckor ladda om på innan man ska köra igen. De 7-8 veckorna jag fick efter Kalmar är väl gränsfall enligt mig. Bara titta på de svenskar som körde bägge dessa för inse det. Många kom tyvärr inte riktigt upp till sin normala nivå vilket kan stjäla något av upplevelsen. Åka jorden runt för bara genomföra kanske funkar för somliga men jag vill alltid kunna presentera åtminstone en anständig performance när jag klätt upp mig.

Tyvärr har slumpen en stor del med ta sig till Hawaii att göra, speciellt för dem som ligger på gränsen. Väldigt små marginaler som avgör men turligt nog verkar antalet roll downs ha ökat då fler & fler av de duktiga redan varit där och inte vill, orkar eller ha råd åka dit igen. Mitt bästa tips är kör Kalmar eller Bolton. Läs på innan vad som krävs för en slot i din AG och träna för att bli minst så bra. Det borde ge dig goda chanser om du lyckas leverera på tävlingsdagen. Nyttigt dock inte måla in sig för mycket på det här då många som jag känner blivit för pressade och besatta vilket slår på resultatet negativt.

För er män som är mellan 25-44 år gamla krävs minst sub 9:35 i Kalmar eller helst 9:20 för vara på säkra sidan. Förutsatt det är normala förhållanden. Sub 9:30 på en IM är inget man bara snyter ur näsan. Fundera hur gärna ni vill åka och om ni har det som krävs. Finns det en chans…..go for it! Ingen kommer ihåg en fegis!

För egen del 2015 är jag anmäld till Kalmar igen. Precis som 2014 är målet att stå på pallen där i AG 35-39 samt ta mig till Kona igen. Inser nu att det är möjligt och det gäller bara våga tro på sig själv. Självtvivel är en jobbig motståndare men jag tänker inte ge mig. Bli bäst är och har alltid varit målet.

Nelker

Eller gör man som proffset Marcus Hultgren & säsongar här. Slår man upp ”living your dream” så hittar man sannolikt en bild på honom.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Ironman Hawaii – 9:47:31


Hallå!

Det kommer ta tid innan jag hunnit gå igenom all data och känslomässigt fått distans till tävlingen. Det bubblar alldeles för mycket endorfiner och annat just nu för kunna ge en opartisk bedömning. Eftersom det gick bra så kommer det mesta ha en positiv vinkel och det negativa kommer inte lyftas fram. Lite som historien generellt, den skrivs ofta av vinnarna vilket ger en skev bild av vad som egentligen hände.

Här kommer en kortfattad summering av dagen:

Simning: Som förra året, höll mig längst ut till vänster och startade 10 seks efter kanonen. Fritt vatten i princip hela simningen. Simmade om massvis med människor och tog ett jätevarv för slippa ödsla energi genom vattenslagsmål. Blev förbannad när klockan visade 1:10 när jag kom upp då jag upplevde det som min absolut bästa simning någonsin. Skall tilläggas att de festa gjorde 7-10 min sämre simning denna dagen pga vågor & strömmar.

Cykling: Höll min plan och cyklade luuugnt första 5 milen. Där möttes vi av en riktigt brutal motvind som jag misstänkte skulle sitta i till vändpunkten 9.5 mil i Hawi. Tänkte ”här kan jag inte ligga och fega” och började trycka. Kände mig som bästa cyklisten i världen, låg i ytterfil och passerade i stort sett alla framför mig. De äckel om försökte ta mitt hjul föll av. Stärkt av den känslan fortsatte jag även på hemvägen. Trots kastvindar & annat fortsate jag bomba. 50 mm framhjul visade sig vara dagens vinnare och jag kunde ostört ligga i 60-70 km i timmen i medvinden. Sista 4 milen var det mot & sidvind men då är det snart över så man bara kopplar ifrån och biter ihop. 5:04 tog cyklingen, 1400 höjdmeter. Vinnande & avgörande faktorer: 50 mm fram, vaselin i grenen & överdoserade på energi & vätska. Stolt över att jag inte utnyttjade 7 meters regeln utan körde i stort sett solo hela banan. Initialt går det inte men så fort det glesnade var det möjligt.

Löpningen: Fruktansvärt tufft mentalt. Redan efter de första 5 km som tog 22 minuter ville jag börja gå. Kramp i ländryggen, mentalt helt uppgiven och varm. Tog mig trots det i kragen då benen precis som i Kalmar var helt magiska. Tyvärr tvungen stanna för is & vätska varje mile men höll 4:15-4:25 när jag sprang. Bestämde mig för gå helvetesbacken vid Palani och sen sätta in en stöt mellan km 19-28. Gick över förväntan och kunde t o m springa anständigt sista 10 km. Vinnande faktorer, fokusera på det som trots allt fungerar och försök få i så mkt energi som magen tål. Tillägg, det är 625 höjdmeter på Hawaiis marathon och aningens varmt.

Ska jag vara ärlig gick det så här bra enbart för att jag relativt körde bra. Har man en bra dag får man energi att fortsätta och alla tankar & intryck omvandlas positivt. Precis det motsatta händer om det går sämre. Idag var min dag helt enkelt och så tacksam för det hände just här. Kom i mål på 9:47:31 vilket är 6 minuter snabbare än förra året. Total placering 275:a, 57 i min AG. Kanske inte låter så imponerande men testa göra det bättre själva i AG M35-39. Förra året kom jag in som 490:e atlet på 9:53. Säger en del om förhållandena?!

Åker hem på måndag, landar i Stockholm på onsdag. Ska posta massvis med bilder och summera ihop resan för er som planerar göra denna sportutflykt själva.

Nelker



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Pers i dips – IGEN!


Ja, men då var det dags igen! (Det var egentligen igår, men jag hann inte blogga då). Coach Jakob skrev in 1RM dips i programmeringen och jag lydde.

”Men nu tog du väl ändå ett sådant där viktbälte och satte fast vikterna i?” utbrister ni nu oroligt.

Men nej, sörrni. Det gjorde jag inte! Jag kan berätta att en Puma-behå av enklare modell klarar 6,25 kilo i små viktplattor innan den börjar svikta tänkvärt. Det är ganska bra jobbat. Hur många pattar väger 6 kilo, liksom? Nej, klart ett bra kvalitetstest av behån och ett fullt godkänt resultat. Både för behån och för mig. Jag klarade nämligen en repetition med 6,25 kilo extravikt. Jag kände mig sjukt stark och duktig och SMS:ade Jakob pronto. Fick tillbaka att han gillade vårt nya upplägg att han skriver att jag ska persa på saker och så gör jag det. I tisdags drog jag nämligen till med en viktad chinup på 9 kilo också.

Efter den här persveckan har jag förtjänat en veckas semsester på en solig segelbåt. Där tänker jag göra några burpees. Och kanske någon armhävning. Eller två.

Puss och kram och ha fin helg!

Foto: Christian Wallin



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*