Nu kan ni andas ut – jag är tillbaka

På denna makabra plats bland Hawaiiöarna så har tävlingen verkligen satt sin prägel. Vad som annars hade varit obetydliga platser på ett ganska mediokert resmål är nu tack vara Ironman ställen som ger atleter världen över kalla kårar. Jag pratar om ställen som Hawi, Energy Lab, Dig me Beach m fl. För de flesta betyder det inget men för dem som är insyltade i sporten eller varit här så är det verkligen helig mark.  

Hade med mig kameran på resan men då WiFi var katastrofalt vart man än tog vägen så kommer bilderna först nu. Ber om ursäkt för det….

Dig me Beach. Varje morgon är här packat av triathleter som simtränar simbanan. På piren här är även T1 & T2 på tävlingen. Sponsorer är packade här och bjuder på energidrycker, lånar ut simglasögon & swimskins. Energin här är superhäftig mellan 6:30-10:00 varje dag.
Har man tur ser man 5-10 st ur världseliten här.

Rasmus Henning som tidigare varit 5:a här på Kona fanns på plats och visade upp samt lånade ut dräkter från HUUB.

Simbanan tidigt en morgon. Hundratals simmare simmar längs bojarna. Kristallklart vatten. Har man tur kan man se rockor och delfiner. Inga hajar men det finns stor risk att du krockar med en annan simmare.

Kaffebåten. Ca 500 meter ut längs banan serverar man kaffe till dem som vill ha. Vaför har vi ingen sån i Hellas?!

Det är skyltat på botten så man inte ska simma fel….

Vissa nördar hittar tid för annat medan de andra tränar.

Henke Törn efter ännu en tuff morgon på Dig me Beach

The Place to be – Lava Java. Här åt jag med flera i stort sett alla måltider. Grym mat, gott kaffe & kändistätt.

Ingången till Energy Lab. Ligger 10 km norr om Kona och här forskar man på solenergi. Vändpunkten på löpningen är 3.5 km ner mot vattnet, sen är det bara hemåt äntligen.

Backen upp från Energy Lab är en av banans tuffaste partier. 1 km med solen & vinden i ryggen efter ca 30 kilometers löpning. Här är det många som förlorar hoppet.

Efter labbet är det bara 7 miles kvar. Hade nästan glädjetårar i lördags när jag passare denna skylt.

Målrakan i Kona. Längs trottoaren finns alla vinnarna uppställda sedan starten 1978. För övrigt mitt födelseår. Som sagt legedarisk mark!

Efter en lång hård dag är snorkla med sköldpaddorna rätt bra recovery.

---

Hej!

Tänkte beröra ämnet kvala till Hawaii som för många är målet och slutdestinationen av en triathlon satsning. Egentligen kan man avdramatisera det hela och tricket är väl ta sig dit. Bara bestämma sig på vilket sätt man ska göra det på. Av de ca 2.500 som startar så är det väldigt många som kommit hit på ett bananskal. Har inga exakta siffror men vet det är över 100 platser via Legacy programmet, dvs kört 12 eller flera IM´s. Många kommer hit via lotteriet. Charity samt Celebs är en del men det kräver att du här väldigt gott om pengar eller är känd vilket försvårar för en average swede. Vissa lopp i Europa samt US & Asien är relativt lättkvalade även i de tuffare klasserna. Gör er hemläxa där och ni behöver inte lägga +500h närmaste tre-yra åren på kvala in i Frankfurt.

Kalmar, Bolton, Köpenhamn samt några tävlingar i US på sensommaren är mindre svåra få en slot på. Det negativa är att man endast får några veckor ladda om på innan man ska köra igen. De 7-8 veckorna jag fick efter Kalmar är väl gränsfall enligt mig. Bara titta på de svenskar som körde bägge dessa för inse det. Många kom tyvärr inte riktigt upp till sin normala nivå vilket kan stjäla något av upplevelsen. Åka jorden runt för bara genomföra kanske funkar för somliga men jag vill alltid kunna presentera åtminstone en anständig performance när jag klätt upp mig.

Tyvärr har slumpen en stor del med ta sig till Hawaii att göra, speciellt för dem som ligger på gränsen. Väldigt små marginaler som avgör men turligt nog verkar antalet roll downs ha ökat då fler & fler av de duktiga redan varit där och inte vill, orkar eller ha råd åka dit igen. Mitt bästa tips är kör Kalmar eller Bolton. Läs på innan vad som krävs för en slot i din AG och träna för att bli minst så bra. Det borde ge dig goda chanser om du lyckas leverera på tävlingsdagen. Nyttigt dock inte måla in sig för mycket på det här då många som jag känner blivit för pressade och besatta vilket slår på resultatet negativt.

För er män som är mellan 25-44 år gamla krävs minst sub 9:35 i Kalmar eller helst 9:20 för vara på säkra sidan. Förutsatt det är normala förhållanden. Sub 9:30 på en IM är inget man bara snyter ur näsan. Fundera hur gärna ni vill åka och om ni har det som krävs. Finns det en chans…..go for it! Ingen kommer ihåg en fegis!

För egen del 2015 är jag anmäld till Kalmar igen. Precis som 2014 är målet att stå på pallen där i AG 35-39 samt ta mig till Kona igen. Inser nu att det är möjligt och det gäller bara våga tro på sig själv. Självtvivel är en jobbig motståndare men jag tänker inte ge mig. Bli bäst är och har alltid varit målet.

Nelker

Eller gör man som proffset Marcus Hultgren & säsongar här. Slår man upp ”living your dream” så hittar man sannolikt en bild på honom.

---

Hallå!

Det kommer ta tid innan jag hunnit gå igenom all data och känslomässigt fått distans till tävlingen. Det bubblar alldeles för mycket endorfiner och annat just nu för kunna ge en opartisk bedömning. Eftersom det gick bra så kommer det mesta ha en positiv vinkel och det negativa kommer inte lyftas fram. Lite som historien generellt, den skrivs ofta av vinnarna vilket ger en skev bild av vad som egentligen hände.

Här kommer en kortfattad summering av dagen:

Simning: Som förra året, höll mig längst ut till vänster och startade 10 seks efter kanonen. Fritt vatten i princip hela simningen. Simmade om massvis med människor och tog ett jätevarv för slippa ödsla energi genom vattenslagsmål. Blev förbannad när klockan visade 1:10 när jag kom upp då jag upplevde det som min absolut bästa simning någonsin. Skall tilläggas att de festa gjorde 7-10 min sämre simning denna dagen pga vågor & strömmar.

Cykling: Höll min plan och cyklade luuugnt första 5 milen. Där möttes vi av en riktigt brutal motvind som jag misstänkte skulle sitta i till vändpunkten 9.5 mil i Hawi. Tänkte ”här kan jag inte ligga och fega” och började trycka. Kände mig som bästa cyklisten i världen, låg i ytterfil och passerade i stort sett alla framför mig. De äckel om försökte ta mitt hjul föll av. Stärkt av den känslan fortsatte jag även på hemvägen. Trots kastvindar & annat fortsate jag bomba. 50 mm framhjul visade sig vara dagens vinnare och jag kunde ostört ligga i 60-70 km i timmen i medvinden. Sista 4 milen var det mot & sidvind men då är det snart över så man bara kopplar ifrån och biter ihop. 5:04 tog cyklingen, 1400 höjdmeter. Vinnande & avgörande faktorer: 50 mm fram, vaselin i grenen & överdoserade på energi & vätska. Stolt över att jag inte utnyttjade 7 meters regeln utan körde i stort sett solo hela banan. Initialt går det inte men så fort det glesnade var det möjligt.

Löpningen: Fruktansvärt tufft mentalt. Redan efter de första 5 km som tog 22 minuter ville jag börja gå. Kramp i ländryggen, mentalt helt uppgiven och varm. Tog mig trots det i kragen då benen precis som i Kalmar var helt magiska. Tyvärr tvungen stanna för is & vätska varje mile men höll 4:15-4:25 när jag sprang. Bestämde mig för gå helvetesbacken vid Palani och sen sätta in en stöt mellan km 19-28. Gick över förväntan och kunde t o m springa anständigt sista 10 km. Vinnande faktorer, fokusera på det som trots allt fungerar och försök få i så mkt energi som magen tål. Tillägg, det är 625 höjdmeter på Hawaiis marathon och aningens varmt.

Ska jag vara ärlig gick det så här bra enbart för att jag relativt körde bra. Har man en bra dag får man energi att fortsätta och alla tankar & intryck omvandlas positivt. Precis det motsatta händer om det går sämre. Idag var min dag helt enkelt och så tacksam för det hände just här. Kom i mål på 9:47:31 vilket är 6 minuter snabbare än förra året. Total placering 275:a, 57 i min AG. Kanske inte låter så imponerande men testa göra det bättre själva i AG M35-39. Förra året kom jag in som 490:e atlet på 9:53. Säger en del om förhållandena?!

Åker hem på måndag, landar i Stockholm på onsdag. Ska posta massvis med bilder och summera ihop resan för er som planerar göra denna sportutflykt själva.

Nelker

---

Torsdagen är snart över. Har världens längsta och mest omständiga Pre Race möte framför oss. Är det något Ironman organisationen är bra på så är det ta varje tillfälle i akt för att försöka stärka sitt redan starka varumärke. Personligen kräks jag på sådana försök och de ger en omvänd effekt på mig än den som de försöker uppnå. Man har nog av sådant på jobbet, eller vad säger ni?!

Nåväl, man får bita ihop antar jag. Veckan som passerat har varit helt magisk på alla sätt. Till skillnad från förra året är jag knappt nervös utan mest förväntansfull. Den stress och press jag upplevda förra året är knappt märkbar. Tycker mest det ska bli kul. Synd bara att det är en full Ironman, hade väldigt mycket hellre kört en halv. Kroppen är nog redo och återhämtad för 10h men frågan är om psyket är det?!

Folk tränar här som galningar. Alla man ser ska förhoppningsvis inte tävla utan är hangarounds som är här av olika anledningar. Stan är fullproppad av människor och i stort sett alla Brands som har försäljning mot triatleter är här och försöker propsa på dig prylar. Jag har visserligen tränat en del jag också men inte mer än vad som står på schemat. Senaste passen kändes riktigt bra och pulsen har normaliserat sig något jämfört under de första passen som jag gjorde.

Har spenderat mer tid på stranden än förra året. Försöker slappna av själsligt och insupa den fantastiska naturen och atmosfären. Folk som kan säger man ska hålla sig i skuggan och inte utsätta sig för värme. De kan dra åt helvete. Jag har inte rest över halva jorden för låsa in mig på rummet. Skiter i om det kostar några minuter på lördag. Jag tror snarare på min strategi. Själslig lycka och en överdos D-vitamin är mumma för en grå svensk. Bara se till man äter och dricker tillräckligt. Prove me wrong!

Imorgon tänkte jag bjuda på min race plan. Ingen idé kläcka den nu innan man vet bättre hur vädret kommer vara.

Mahalo!

Nelker

---