Sånt man gör när man har spruckit på mitten

Det känns riktigt skönt att för en gångs skull känna att träningen flyter på precis så som jag vill. Inga skador, skavanker eller känningar. Kroppen bara suger åt sig all träning som en svamp just nu. Jag kan köra 20km marafart ena dagen och långpass dagen efter utan att känna mig särskilt sliten. Jag vet inte riktigt hur det kommer sig. Sömn, mat, arbete och återhämtning är inte särskilt mycket bättre nu jämfört med tidigare. Plötsligt händer det bara. I januari blev det mängdrekord med 565km. Även om det inte riktigt blev så många fart- och tröskelpass som jag hade hoppats på så är jag ändå mer än nöjd med mängden jag lyckades skrapa ihop. Det kan nog bli bra det här. Riktigt bra till och med. Just nu känner jag mig odödlig. Barcelona here I come! Sjukdom är det enda som kommer kunna stoppa mig från ett nytt PB. Sub2.50 känns också realistiskt just nu. Jag måste ha ett konkret mål för att orka med all träning, det har alltid vart min största drivkraft men mist lika stark är rädslan för att misslyckas nå det högt uppsatta målet och det ska inte underskattas som incitament. Faktum är att jag själv just nu är lite förvånad över att kroppen kan absorbera all träning, särskilt med tanke på att jag ökat volymen en hel del inför denna mara. Än så länge verkar bäst före datumet på den här kroppen inte ha passerat.

Nu är det bara dryga månaden kvar och det börjar bli dags att byta fokus från mängd till fart. Väderförhållandena är ju som dom är just nu, februari är inte den bästa månaden för att springa fort utomhus. Inför vårmaror brukar jag alltid vara nojig att inte få till tillräckligt många fartpass på asfalt och Barcelona ligger ju ännu tidigare än både Paris och Rotterdam som jag sprungit tidigare men inte ens det oroar mig just nu. Jag gillar specifik maraträning för det krävs i regel att man springer lite längre sträckor än inför millopp och halvmaror och det passar mig. Snittlängden på mina pass i januari var 21,7km. Men om jag ska få till mera fart så är det läge att sluta tänka långa pass för då kommer det garanterat att slita i kombination med överfart. Igår körde jag 2 x (3 – 2 – 1km) på löpband. Totalt blev det en hyffsad mängd löpta kilometrar och rätt många av dom i överfart. Trodde jag skulle vara seg efter dåligt med sömn och en känsla av en begynnande förkylning men kände redan på uppjoggen att det fanns spring i benen och pulsen låg lägre än normalt. Nu kan förvisso farterna på band inte jämföras med reella farter utomhus men det känns ändå som en bra indikator. Inför mina tidigare maror har jag alltid känt mig sliten i just denna del av uppbyggnadsfasen, igår kändes det bara lätt och för en sekund funderade jag på om jag skulle köra ytterligare en serie bara för att.

Idag funderar jag på att vila. Men samtidigt känner jag mig inte sliten utan snarare sugen på att springa så det kanske bara är dumt? Never waste good legs. Alla säger hela tiden att man ska våga vila men jag tror också att man måste våga träna om man vill bli bättre. Det är trots allt skillnad på smärta och smärta. Och efter gårdagens pass på band är jag sugen på lite löpning utomhus. Samtidigt som det är skönt att löpbanden finns för lite snabbare löpning vintertid är det ofta skönast att springa ute. Vill man så går det ju att springa sig trött ute så här års också även om farterna inte blir domsamma. Den senaste tiden är det inte blankisen och snömodden som stört mig mest utan snarare 1) Mörkret – att man knappt ser vart man springer 2) bilister som inte förstår när dom har väjningsplikt och bilister som inte lärt sig använda blinkers (det är ofta svårt att tvärnita som löpare så här års) och 4) folk som promenerar med hörlurar och håller på skita på sig när man svishar förbi. Jag är ofta beredd på att få en handväska i ansiktet med tanke på hur rädda vissa blir. Men trots det så lockar mörkret och minusgraderna just nu. 

Har börjat fundera lite på kläd-och skoval till Barcelona också. Beställde ett par nya DS Racer10 förra veckan, sulan på mina gamla börjar sjunga på sista refrängen och även om dom skulle hålla för ytterligare en mara så känns det lite lyxigt med ett par fabriksnya skor direkt från kartongen lagom till årets första tävling. Har vart lite sugen på den nya modellen DS Racer 11 men den ser lite omgjord ut så jag vågar inte chansa just nu. Tian är den absolut bästa skon jag sprungit i, perfekt för just marathon. Tänkte också beställa svenska friidrottslandslagets linne. Jag har efterfrågat det i flera år och äntligen kan man köpa de officiella kläderna även som motionär. Perfekt för oss som springer lopp utomlands.

Det har blivit mycket träning dom senaste månaderna, ändå känner jag inte att jag försakat nåt annat mer än tidigare. Vill jag ha en vilodag tar jag en vilodag. Känner jag för en rejäl bäcka så tar jag det. Vill jag gå på krogen så går jag på krogen. Det handlar om balans och att leva också. Jag kommer aldrig att vinna nånting eller ens vara i närheten. Balans för mig är inte att räkna kalorier, undvika allt vad socker heter, käka kvarg till frukost, sallad till middag och springa 14mil i veckan på det. Då skulle jag bli dum i huvudet. I lördags var jag ut med ett par kompisar som också tränar en hel del men som fokuserar på styrka och som inte är lika liberala i sin syn på kost som jag. Fick frågan om jag inte skulle bli en bättre löpare om jag skippade ölen. Tveksamt svarade jag, snarare tvärtom. Om jag ska klara av all träning måste jag veta att det inte finns några förbud så den där ölen gör mig snarare till en bättre löpare. Och Nutella semlan i kylskåpet gör att jag precis bestämde mig för att sticka ut och springa nu. Inte för att det egentligen behövdes men ändå. Den kommer smaka så mycket bättre efter en timmes löpning.

/Hörs

Dagens låt: nu vill jag ha sommar, sol och splitshorts. Tyvärr lär det dröja ett tag tillså istället får jag försöka skapa en sinnesstämning av sommar i mitt huvud med hjälp av musik. När jag tänker på sommar så tänker jag på värme och när jag tänker på varm sommar tänker jag 1994 och fotbolls VM i USA. Ravellis straffräddning till tonerna av Bruce Springsteens Jungleland med Clarence Clemons på saxofon i vad som skulle kunna vara världens bästa saxsolo. Det är sommar det.